Skrattfest……

Vi startade upp dagen lugnt. Promenad i skogen med Mr K. Mollie var pigg och det är glädjande varje dag jag möter henne i dur. Det är nämligen ingen självklarhet.

Vi brassade pannkakor och åt i vardagsrummet. Lite lyx i börjar av höstlovet. Jag hade lille Kennet i famnen och upptäckte plitor och inflammerade prickar på hans mage. Ett samtal till veterinären och en tid på eftermiddagen för besök. 

Det var dags att byta däck på kärran. Sommarsäsongen är förbi och vinterskruden skulle på. Skönt att ha det gjort. Jag fick även ta tag i att byta sågband på min bandsåg, efter en fadäs med att badet brast var det bara till att montera ner den och byta.

Symaskinsreparatören ringde så in i bilen och iväg för att hämta hem Mollies hobby. Vidare för inköp av present till mormor, den 66:e födelsedagen är kommen.

Hem i full fart, middagen lagades, vi är storfamilj denna veckan så det krävs en del. Vi hade bråttom. Jag hann med en snabbdusch sen var det iväg på vuxen aktivitet. Vi mötte upp ett par vänner och tog plats i aulan på högstadieskolan i stan. Standup-komikerna höll oss skrattande i 1,5 timme. Ja det var en lattjo kväll med de ena slaget under bältet efter det andra.

Jockarp.

Stränderna……

Vi var på ytterligare ett samtal på första linjen. Samtalet var bra och vi pratade om varför jag var tvungen att sitta på läktaren under tiden Mollie tränar. Varför hon behövde ha mej som snuttefilt. Samtalet var rakt, ärligt och lättsamt, det var fint med tanken på hur jobbigt det varit och hur tufft hon har det med vissa saker. Anledningen sa hon berodde på att hon mådde illa. Jag kontrade snabbt med att hennes tränare är medvetna om medicinen och dess biverkningar. Men ja hon var inte övertygad. Vi bestämde ändå att jag skulle lämna hallen 15 minuter nästa gång det var träning. Bra deal.

Helgen har bestått av god mat och närhet. Vi tog även första springrunda efter marathonet och kroppen kändes helt okej. Vi sprang in till stan för att köpa saffran. Och ja, det har bakats hej vilt i helgen. Jag älskar godsakerna och jag älskar  bagaren.

Att ta med sej sin dotter och tre terrier till stranden var magiskt. Dom flesta stränderna runt om i kommun är det inte lika vackert som det vi upplevde. Det är så sorgligt och så mycket som förstörs och dör på grund av människans våld. De läckande fartyget som står utanför Sölvesborg svärtar ner omgivningen. Fasansfullt att se. Men just den stranden vi gick på var det fortfarande väldigt vacker. Det kändes rent och det var glädje i luften. 

Mollie och jag var i Karlskrona hela söndagen det var två handbollsmatcher som skulle liras. Stryk i båda men dom spelade riktigt bra och min dotter strutade vilket gladde oss.

Nu väntar höstlov och jag tänker att jag ska göra det så bra som möjligt för min dotter. Jag väntar fortfarande på den där dippen som jag hoppas inte kommer.

Jockarp.

Dipp?

Enligt läkaren ska det komma en downperiod i Mollies väg tillbaka. Jag har inte märkt av det än men jag oroar mej. Just nu är hon pigg och glad. Hon är väldigt nära mej, kommer och kramas och vill vara med. Jag vet inte riktigt vad det beror på men det är fint och det är nog så vi alltid haft det fram tills hon blev dålig. Då förändrades vissa saker som jag inte la märke till just då. Men när det nu förändras tillbaka igen så poppar minnen upp. Det är så vi haft det, så vi vill ha det.

Vi tog ett bad på altanen där vi pratade mycket. Det är bra. Vi pratade om hennes mående, vi pratade om höstlovet och vi pratade om nyår. Jag uppskattar verkligen att hon är mer med i samtalen, att hon kommer med förlag och idéer. Ja gamla Mollie är på väg tillbaka och jag hoppas det fortsätter så.

Höstlovet ja. Om nu hennes mående är stabilt så väntar en dag i Helsingör och även en övernattning i Falkenberg på ett spa. Men ja, jag är lite orolig inför dom kommande veckorna. Allt i medicineringen lutar åt en dipp. Hur djup är oklart. Men jag kommer finnas vid hennes sida dag som natt till detta är över.

Jockarp.

Venedig vad säger man?

Fredagen började tidigt och strulade till sej när vi kom till Kastrup. Vårt plan till Venedig var inställt. Efter många om och men lyckades vi komma med ett plan via Schweiz till Venedig. Skönt. Delmål ett klart. 

Lördag morgon tog vi båten och vidare bussen till expot. Nummerlapparna hämtades ut och nu närmade det sej.

Loppet kvar då va. Jo visst. Tidig uppstigning, lite Yoggi i magen sen tog vi båten. Vi hämtades upp med buss och åkte 35 km utanför Venedig. Starten gick 09:40 och vi var med. Tjoho. Min kropp var inte i bäst trim kände jag bums. Men jag hade egentligen inget problem med den, den var bara väldigt seg, benen kändes tunga. Men efter en mil kände jag att kroppen vaknade till. Så skönt att kunna njuta, 

Min grymma sambo levererade stort. Hon började känna av kroppen vid tre mil. Och ja, det är ungefär där som ett marathon börjar. Men vi tuggade på. Vi pratade lite ibland och ibland var vi tysta. Jag kände mej fortfarande i form men steget blev en aning kortare.

Det var nu vi började se förödelsen, skadade löpare, en del med kramper andra fick åka med ambulanserna. Ja man ska ha stor respekt för marathondistansen.

Vid 38 slog min kropp på bromsen, den ville inte mer så nu var det endast pannben som gällde. Vi fick stanna på en bro innan markusplatsen, jag kände illamåendet komma men med min kärleks arm smekandes på ryggen tog vi oss vidare. Det var fint att göra detta tillsammans. Kämpa ihop. Vi sprang in på markusplatsen och det var grymt mäktigt och så mycket folk. Ut igen och vidare över broarna. 14 stycken skulle besegras och det var tufft. Orken var slut, kroppen var slut och knoppen höll på att ta slut. Vi gick upp för ett par broar för att samla kraft så att vi skulle klara ta oss springandes in i mål till publikens jubel. Ja det var mäktigt att nå målet. Att få stanna och kramas en stund. Jag var sjukt imponerad av kvinnan som stod bredvid mej. Wow. Hon sprang sitt första marathon och som hon gjorde det….

Jag fick pausa i gräset en stund och även tömma magsäcken på dess innehåll innan vi kunde gå vidare mot hotellet.

Där vilade vi ett par timmar innan vi gick ut i den ljumma kvällen. En pizza med en massa ost slank ner, en kaffe på det sen var vi redo för att gå på en konsert, Vivaldis fyra årstiderna. Så himla mysigt att sitta och lyssna på ljuv musik, jag blundade och höll hennes hand i min. Ja vi var trötta men det var behagfullt.

Vi lämnade konserthuset en aning stela i benen. Vi tog oss upp och ner för broarna mot hotellet.

Jag stannade till vid en bro och började filma en gondols färd i mörkret. Det var vackert. När jag vände mej om mötte jag henne, på väg ner på knä.

Med frågan om jag vill fortsätta springa med henne genom livet bad hon om min hand. Ja ett frieri på en bro i Venedig kan vara bland det vackraste man får uppleva. Allt var så perfekt. Alltså wow vilken dag vi haft och att få avsluta den med en ring på fingret var liksom pricken på det där i:et.

Och ja jag är lycklig.

Venedig alltså, hon alltså.

Jockarp. 

Livräddning….

Mollie lämnades i skolan och jag åkte över berget till min vän, det är närmare en månad sen vi sågs, inte okej. Vi behöver varandra oftare i vårt liv. Vi tog en långpromenad med Kennet. När vi gick så fick jag ett samtal från skolan. Mollie skulle åka med sin klass på livräddning i badhuset, det hade blivit stopp i huvudet på henne. Vi bestämde att jag skulle komma och agera taxi för henne. Inga problem. Jag gör allt för att hon ska vara med på allt i skolan. 

Jag hade med mej en ostfralla och lite dricka till henne, det slank ner. Vi var tidigare än bussen med dom andra kidsen. Vi satt och pratade i bilen och det var mysigt, dock var jag inte helt hundra på att hon skulle ansluta till dom andra när dom kom med bussen.

Men jodå. Hon hoppade glatt ut ur bilen och sprang och mötte sina kompisar.

Hon kom ut glad i hågen en timme senare. Vi pratade om dom uppgifter dom gjort i bassängen. Vi hoppade över sist lektionen vilket jag inte var supernöjd över. Men det hade implementerats i min dotter redan på förmiddagen och då är det svårt att ändra det. Vi körde hem till byn.

En sväng med Kennet på berget innan det lagades en utsökt middag i form av korv och pasta. Uppladdning alltså ;)

Handboll för myset. Min kära sambo var hemma för att packa sin väska inför den stundande resan.

Vid nattning kramades jag min dotter en lång stund och jag sa att jag älskade henne och att hon gör mej stolt varje dag. Jag frågade henne också om hon tyckte det var jobbigt att jag skulle åka hemifrån. Nja svaret var tvetydigt. Hon har sällan brytt sej om det men nu är det helt andra tider.

Men hur som helst. Nu åker vi.

Jockarp.

Ring, ring……

Stekt ägg på en macka. Nyhetsmorgon och ett glas mjölk. Ja en chill morgon för min dotter. Det behövdes eftersom hon vaknade på natten av illamående. Jag kröp ner bredvid henne i sängen och lät min hand smeka hennes ansikte. Illamåendet släppte och hon somnade. Skönt, sömn är viktigt för henne. Och vi vet varifrån illamåendet kommer. Men visst det är inget vidare ändå.

När vi var på väg till skolan så frågar hon mej om jag kunde komma dit mellan tyskan och gympan. Hon kände sej osäker och hon visste att hennes stöd slutar tidigt på onsdagarna. Jag blev glad över att hon tog ansvaret själv men samtidigt blev jag en aning fundersam. Det är inte Mollie som ska lösa det, det är skolan. 

Jag körde hem och tog med Mr K på berget en sväng, jag röjde lite inne sen gick jag ut och fixade med lite träbitar som jag tänk göra ringar av. Jag tog med mej tre träbitar och lite sandpapper och körde in till skolan, där satt jag på ett staket och finlirade några ringar. Jag observerade min dotter när hon gick mot gympahallen. Hon kom med två kompisar, jag vinkade lite mot henne och hon gjorde detsamma mot mej. Jag satt kvar till lektionen var klar sen körde vi hem.

Redan en timme senare skulle vi in till stan igen. Hon hade blivit bjuden på en VIP kväll på fritan. Det var hennes klass som skulle få ha hela fritidsgården för sej själva.ä och det skulle bjudas på pizza. Tiden var mellan 17-20. Mollie förberedde mej på att hon kanske bara stannar i 45 minuter. Okej sa jag, messa när du vill hem. 19,38 kom messet. Hon ville bli hämtad lite i åtta. Jo jag tackar ja, det hade nog varit en kul kväll. Vilket gladde mej galet mycket.

Sänggång tidigt. Och jag är noga med att påpeka för min dotter att det är extra viktigt med sömn när man inte mår bra.

Jockarp.

Bra dag……

Mollie hade en väldigt bra dag i skolan och det gläder mej. Att hon kan få lite ro. 

Hon hade mått illa med efter en skrivelse till hennes klassföreståndare om att hon skulle få möjlighet att lämna klassrummet för att går ut på skolgården och ta lite luft kunde hon hantera det. Hon hade inte behövt gå ut men bara vetskapen om det och att läraren bevisade för henne att dom tagit del av hennes strategi gjorde henne lugnare. Det kändes fint.

Jag hämtade upp henne och vi åkte vidare till vårdcentralen för att gå på samtal. Det blev ett behagligt samtal där vi pratade om vad som hänt om medicinen och om framtiden. Jag berättade om min oro inför dippen som förväntas om 2-3 veckor men Mollie var trygg i det vilket var bra.

Vi hämtade upp ett barn på stationen sen blev det en sväng till dollarstore innan vi åkte hem. Middagen lagades och åts med god aptit. 

Jag fick ett Mail av Mollies svenskalärare med informationen om att hon rasslade till med ett B på de senaste provet. Mollie blev glad av informationen och jag blev ruskigt stolt. Wow säger jag bara. Att klara levererar så bra trots den förbannade ångesten som stör och förstör. Ja jag är imponerade.

Handbollsträning och hon var faktiskt med på hela träningen, hon hade mått bra sa hon och det är det viktigaste. Jag fick dock inte lämna hennes sida men vad gör väl det. Just nu behöver hon känna sej trygg.

Jag har även börjat packa så smått. Det är inte den bästa timingen att åka iväg just nu. Men jag tror att vi kommer fixa detta galant både Mollie och jag. Några dagar i från varandra kan kanske till och med vara gynnsamt. Och jag ska bara springa ett lopp sen är jag åter hemma igen och styr upp verksamheten ;)

Jockarp.

Kaosdag……

Nja det gick ju sådär. Första skoldagen med medicin slutade med ett samtal vid tio tiden om att min dotter mådde illa och behövde åka hem. Jag hämtade upp henne och hon såg okej ut, hon fick sitta kvar i bilen medan jag tog en sväng inom affären. 

Hon analyserade sitt mående och det kändes bra. Hon sa att det kändes lättare på nåt sätt, som om hon faktiskt skulle kunna ta steget in i lektionssalen. Men att det där illamåendet kom och förstörde det. Men jag hörde på henne att hon hade förhoppningar på att allt skulle bli som vanligt igen. Att hon trodde på detta och det är ju bra. Tro kan nämligen försätta berg. 

Vi satt på altanen en stund det var soligt men en aningen kyligt i vinden. Men det var fint att sitta där med min dotter. Vi pratade lite men sen satt vi tysta. Hon gick in och la sej och sov en stund på soffan, jag lät henne vila. Efter en stund väckte jag upp henne. Hon var pigg, tack för det. Vi tog en tur i svampskogen. Så mysigt att bara strosa omkring i sakta mak. Hon uppskattar det.

Det blev en kaosig eftermiddag när dom andra tre kom hem, det hade varit en tuff dag. Det förändrade kvällen en aning. Det blev bara jag och Mollie till träningen. Tanken var att jag skulle röra på mej samtidigt som hon var med sitt gäng. Men nä hon var orolig så jag stannade kvar. Hon var med tjugo minuter sen fick hon känningar i magen. Vi avvaktade en stund men det var inte mycket att göra mer än att köra hem.

Min kära sambo och jag tog en kvällspromenad, vi behövde uppdatera varandra efter dagen. Hur mådde vi och hur mådde vår familj. Det blev en fin tur, jag fick känslan av förståelse och kärlek. Det var vackert, och ja himlen hjälpte nog till till den vackerheten. Hela himlen var full av stjärnor. 

Vi satt i soffan med alla barnen en stund, närheten och gemenskapen var viktig för oss allihopa efter en kanske lite väl tung dag.

Tidigt i säng men närheten bestod. 

Jockarp.

Tysthet……

Fredag eftermiddag och vi åkte till bup. Ett ställe där vi hoppades kunna få mer hjälp i vår väg tillbaka till ett mer normalt liv gällande måendet.

Vi satt i väntrummet och Mollie pratade om hajar, jag lyssnade och log. 

Läkaren kom och vi gick in i hennes rum. Under en timmes samtal sa min dotter ingenting. Det var som att trycka på en knapp. Hon grät lite ibland, nickade och skakade på huvudet men inte ett ord hon sa.

Överläkaren berättade att hon såg två alternativ, det ena var samtal men i samma andetag sa hon att den första tiden vi kunde få var om tre månader. Där tappade jag modet en aning. Det lät het sjukt i mina öron. 

Alternativ två vilket jag helst inte vill var medicin. Men när både läkaren och min dotter ser det som ett alternativ så får jag ta ett steg tillbaka. Så ja. Idag måndag börjar vi ett nytt kapitel på vår gemensam väg. Jag är oroligt inför denna vägen men just nu ser jag ingen annan. Jag måste lita på läkaren kompetensen.

Jag vet hur hårt Mollie kämpat under dessa månaderna och hon behöver lite vila, lite hjälp på vägen så är det. Men hur hon kommer må är oklart i detta nu.

När vi lämnade lokalen var det åter som att trycka på en knapp. Hon var tillbaka. Hon pratade med mej som om ingenting hänt. 

Efter besöket har vi sett till att vi haft en fin helg tillsammans. Vi har ätit god mat tillsamman, vi har haft besök av Tant N. Att få vara med människor man tycker om är så himla fint. Så avslappnat och skönt. 

Igår var vi på shoppingtur, tanken var att det skulle tas hål i öronen men Mollie ändrade sej i sista sekund. Helt okej för mej. Hon gör som hon vill. Det är inga livsavgörande beslut precis ;)

Det har bakats lussebullar och vi har avnjutit dom ihop med glögg. Tidigt för en som har och alltid har haft det lite motigt med allt som julen innefattar. Men det gick fint :)

Jockarp.

Vilka ska vi satsa på?

Ny ring

Ja jag vet inte med det verkar komma ikapp mej nu. Det där med den ohälsosamma psykiska påfrestningen vi lever i. Jag är nåt så fruktansvärt trött just nu. 

Jag har hämtat upp min dotter i förtid två gången denna vecka i skolan. Vi satte oss och pratade i soffan och jag kunde liksom inte stå emot. Jag somnade av hennes prat. Totalt nockad. Jag blev faktiskt rädd. Kroppen har känts trött, musklerna är slitna och jag smakat på kramp varje vecka. Jag vet inte vad som händer men oron växer. Jag behöver verkligen hålla mej stark, frisk och stabil.

Mollie har tränat handboll och jag var på föräldramöte på klubben. Hon är orolig när jag inte är med och när hon såg mej komma upp på läktaren log hon och vinkade. Hon slappnade av.

Min kära sambo har hämtat sin nya bil så jag har fått tillbaka min vilket känns bra. Lite mer frihet och flexibilitet. Klurigt med en tvåsitsig bil när man vissa veckor ha tre barn som kräver körning. Men vi har fixat det. Det är så vi jobbar.

Jag har fortsatt att röja runt huset men det har blivit små tag, jag orkar liksom inte. Jag har pillat lite i verkstan med det har också varit sparsamt. Mm jag är sliten.

Mollie har även tagit beslutet om att sluta spela piano. Hon var ledsen men jag stöttade henne. Vi måste fokusera på saker som inte pressar henne. Och hon har känt sej pressad med pianoläxan på sistone. Jag meddelade hennes pianolärare och han är helt fantastisk och förstående. Tacksam för det är jag.

Jag har även haft ett samtal med försäkringskassan vilket gjorde mej ännu mer utmattad. Under Mollies 13 åriga levnadstid så jag ca 5 vabbdagar innan detta hände. Nu ifrågasätts jag. Ja en en aning förbanna blir man ju när man i samma timme hör att Sverige ger miljardsummor i bistånd till tomtarna som håller på att skjuta sönder hela Israel. Hur fan går det ihop? Dom har krigat sen Jesus födelse och kommer förmodligen att hålla på till jorden går under. Låt dom hålla på och så kanske vi i Sverige kan fokusera på att hjälpa människor som lever fredligt och som har jobbat och betalt skatt i hela sitt liv. Ja ilsk som ett bi är bara förnamnet på mej  just nu. 

Mollies mående är det viktigaste av allt just nu och skulle det kräva att jag måste vara hemma utan ersättning så får det väl bli så. Men frågan är ju berättigad kan jag tycka. Vilka ska vi satsa på? 

Jockarp.

Grabbmöte…..

Måndag morgon och den är extra jobbig. Mollie var rysligt trött när hon väcktes. Men upp kom hon och hon laddade med bacon. Känns bra att veta att hon äter ordentligt hemma eftersom jag vet att hon inte äter skolmaten. Jag lämnade av henne vid skolan och fick tummen upp efter ett tag om att allt gick enligt plan.

Jag grejade lite hemma med att såga ner träd och buskar runt husknuten. Bra jobb när jag ändå måste vara på plats i området.

Jag fick ett samtal från skolan om att Mollie inte var i toppform, jag behövde hämta henne. Jag körde in till stan och mötte henne gråtandes. Vi kramades en lång stund innan vi hoppade in i bilen. Det lättade efter en stund och vi gjorde lite ärende tillsammans innan vi åkte hem till byn igen.

Jag tog en sväng med Mr K på berget sen lagade vi rester. Alla fick olika rätter och alla blev mätta. Fint ändå.

Ja det stundade handbollsmatch. Tjejerna var extra peppade eftersom att på motståndarsidan stod det ett gäng killar. Tjejerna vann stort och rättvist.

Varmchoklad i soffan innan sänggång. En mysig stund tillsammans.

Jockarp.

Tillsammans…..

Helgen har varit mycket behaglig. Vi kickade igång lördagen med en mil i löparskorna. Mat i magarna sen var det iväg mot Tollarp för handbollsmatch. Tjejerna spelade en lysande första halvlek men tyvärr blev det förlust. Vi körde till ett fik efter matchen. Mysigt att sitta och småprata utan stress. Vi for hem och medans den utsökta middagen lagades tog Kennet och jag en tur på berget.

Middagen ja, mm det är sällan jag äter kött från oxen men denna lördag bjöds det på oxfilé med hasselbackspotatis och galet god rosépepprsås. Tallrikarna slickades. Efterrätt stod det rabarberpaj på bordet. Den slank ner även den.

Kidsen hade en superhärlig kväll, bad på altanen och bus på övervåningen. Klockan elva fick vi säga till dom att det var godnatt, då satt dom tillsammans i soffan och ritade. Hallå så mysigt.

Söndagmorgon, långpass på berget. Det var en kall morgon så mössan åkte på. 23 kilometer och 440 höjdmeter bjöds det på. Jag var minsann sliten efter passet. Pannkakor brassades och åts med god aptit sen la jag mej på soffan omslingrad i min sambo och vilade en stund.

Tjejerna kom med förslaget om att vi skulle cykla till grundsjön. Ja vilka är väl vi att säga nej till det. Vi cyklade och min mor tog bilen som fylldes med mat som passar till grillen. Det var lite gnäll på vägen upp, det är stramt uppför i 5 km så jag fattar att det muttrades. Vi grillade hamburgare, korv, pinnbröd och gifflar. Ja herregud vilken succé ;)

Ja var det lite gnälligt uppför med cyklarna så var det helt annat ljud i skällan på vägen hem. Det tjöts och skrattades när vi i full rulle tog oss ner från berget. Väl hemma var vi iskalla om fingrar och fötter. Vi hoppade i badet på altanen en stund sen fick vi chilla en stund i soffan efter en väldigt aktiv dag.

Jockarp.

Femte gången gillt……

Vi startade dagen med en promenad. Hon var seg som tuggummi och tjurig. Men det lättade och innan vi var hemma igen log hon, skrattade och kändes redo för ännu en dags fight i plugget. Hon lämnades och jag körde hem. Jag skickade ett meddelande till skolan med ordet status? Jag fick en tumme upp till svars. Det kändes fint.

En sväng ut med Kennet på berget sen lite fix hemma, efter måstena gjorde jag en ring i svart papper som nu pryder mitt ringfinger. Väldans nöjd med den minsann. Jag bytte om till civila kläder och körde in till skolan. Vi hade en sittning gällande min dotter. Vi gick igenom vad som hänt och hur vi ser på framtiden. Jag var noga med att poängtera min oro inför resursen som hjälper Mollie. Det kommer ta tid detta men det går framåt men jag ville verkligen försäkra mej om att det finns hjälp månader framåt i tiden. Vi pratade om hennes frånvaro om det skulle påverka hennes terminsavslutning gällande betygen. Det fanns ingen närvaro procent som skulle uppfyllas. Hänger hon med och levererar så har hon samma möjlighet som alla andra kids som faktiskt är i lektion salarna, det kändes fin även det. Vi bestämde att vi kör på i samma goda anda som vi haft hittills och Mollie och jag jobbar på vårt håll. Vi samtalade även om eventuell medicin och vad det skulle kunna göra för skillnad. Jag och Mollie vill helst inte och det var även skolans inställning. Bättre att det tar lite längre tid men att man kommer igenom det för egen maskin. Ja sista ordet är inte sagt än men vi avvaktar.

Jag hämtade upp Mollie efter mötet, hon var ute på en orientering så jag växlade några ord med gympaläraren under tiden jag väntade. Hon kom och hon hade fixat det och det även på en bra tid.

Vi körde hem en sväng men sen vände vi av mot stan igen. Pianolektion. Hon var inte på bettet och hon var seg som klister att få ut ur bilen. Jag tog hennes hand sen gick vi. Ja faran är långt ifrån över. Jag ser mönstret i att när hon inte tror hon kan prestera så låser det sej.

Jag följde med henne i när hon spelade. 

Hem igen men det bara för att släppa av Mollie sen skulle jag in till stan igen för att hämta upp ytterligare ett barn som kom med tåget från Kristianstad. 

Jag tog en sväng med Kennet på berget sen parkerade jag mej vid spisen. Middagen åts till livliga diskussioner, intressant må jag säga ;)

Vidare var det dags att köra in till stan den femte gången i ordningen under dagen. Handboll för tjejerna. Under tiden tog vi milen i springskorna. Det är en lyx vi unnar oss och något som vi ser som viktigt. Det där att umgås och ha tid för oss själva. 

Lite mat i magarna på handbollstjejerna innan läggdags. Godnatt typ.

Jockarp.

Kanelbullar oss…….

Jo då dagarna rullar på, vardag? ja kanske det är just det de är. Mollie var pigg på morgonen och det kändes fint att vinka henne hejdå. Hon lämnar dock fortfarande inte bilen fören hon ser resursen som ska möta upp henne. Ja det kryper lite i min kropp gällande det där. Men som Mollies terapeut säger, svåra saker tar tid. Jag försöker landa i det.

Jag var ute med Kennet en sväng på berget och fick meddelande om att Mollie inte gått in på lektionen. Fan jag äts av upp av detta.

Jag grejade lite hemma och fick ett nytt meddelande på eftermiddagen att hon haft en ganska bra dag men att dom löste gympatimmen med en promenad för hennes del. Möjligt att hon behövde hämtas tidigare. Jag körde in till skolan och väntade på henne. Hon såg glad ut när vi möttes. Hon berättade om dagen om att hon varit på matten, slöjden och då även medverkat på gympan. Ja det känns som det går lite framåt i alla fall just nu.

Vi körde till vårdcentralen för att gå på ännu ett samtal på första linjen. Det var lite segt i början men hon öppnade upp sej allt eftersom. Det var bra. Vi bestämde ytterligare tid.

Kanelbullens dag, det missar vi ju inte. Vi körde och köpte tolv bullar. Sen var det hem till middagslagandet. Maten var så gott som klar när dom andra kom hem. Vi satte oss till bords och samtalade om dagen. Det är en fin stund det där.

Jag och dom yngsta i familjen tog oss ett bad på altanen. Under tiden gjorde min kära sambo två pajer som ska avnjutas på hennes jobb. Ja fika är viktigt.

Upp ur badet och vi landade i soffan där intogs ljumma kanelbullar till programmet hela Sverige bakar. En okej avslutning på dagen minsann.

Jockarp.

Tokyo marathon…….

Halv sju tog Vi tog en promenad med Kennet, mest för att min dotter behövde det. Hon fick frukost och gjorde sej klar för skolan. Hon var något lättare i humöret än dagen innan men fortfarande inte superpepp.

Hon hoppade ur bilen och gick till sitt stöd och där skildes våra vägar för dagen. Jag tog Kennet på en lite längre promenad. Han behövde det.

Jag fick rapport om att Mollie inte klarat ta sej till första lektionen som var NO nästa var matte och det hade jag noll tro på att hon skulle gå, hon har inte varit på mattelektionen på väldigt länge.

Jag höll mej sysselsatt, jag sågade ner lite buskar runt längorna som sen kördes bort. Jag ville hålla mej nära skolan om det skulle hända nåt. 

Mollie hade en kort skoldag. Jag körde och hämtade henne och hon vinkade. När jag kom närmare frågade jag om hur dagen varit, jag fick en tumme upp. Jag blev förvånad. Hon berättade att hon varit på matten och att det kändes bra. Mina ögon stirrade och hakan tappades. Vad hörde jag precis. Hon fortsatte sen med att berätta om gympan vilken hon också medverkat i. Det känns dom det lättar lite.

Vi fixade med tacos tills dom andra i familjen kom hem. Tisdagstacos, jo jag tackar jag.

Handboll för tjejerna och vi tog milen i springskorna. Det blåste sjukt mycket men vi såg det som positivt. Venedig marathon om tre veckor och det är väl risk för en del vind även där.

Och på tal om marathon. Jag har nu lyckats får startplats till Tokyo marathon den 3/3-2024. Den första stjärnan tog jag i Chicago 2016 och 2024 har jag nu då äntligen fått chansen att ta hem six star medaljen. Herrgud så spännande.

Jockarp.

Måndags ångest……

Hon var låg, jag var orolig, väldigt orolig. Hon var seg att få in i bilen och hon var sammanbiten. Jag som jämt älskat måndagar avskyr dom som pesten just nu. Jag ser hur illa hon mår, hur ångesten river och sliter i hennes kropp. Nä det är fan inte rättvist. 

Troligen hade hon fått smaka på känslan längre fram i livet men jag hade föredragit det. Hon är för ung för att plågas med detta. Men jag lämnade henne i alla fall, jag vågade knappt skicka iväg det där messet med frågan om hur hon har det. Men halv nio tog jag mod till mej. Svar kom att hon var okej. Va? Jag trodde knappt mina ögon. Men hon var okej och hon stannade i skolan hela dagen. 

Förvisso var hon i grupprummen hela dagen med skit samma hon var okej det är det viktigaste i allt.

Jag mötte upp henne och hon vinkade glatt. Vi kramades och började gå mot bilen. Hon berättade om dagen. Hon berättade att hon fått A på engelskaprovet. Jag fattar inte hur hon gör. Hon kämpar med ångest hela dagen, varje lektion är ett krig för henne ändå lyckas hon på nåt märkligt vis få in i huvudet  det som krävs för att fixa proven. Ja jag är imponerad det är jag. 

Hon berättade att hon låg lite efter i matten så den var hon tvungen att hem och fixa. Okej är det svårt var min fråga, nja inte så farligt. Ok bra för matte är verkligen inte mitt parad ämne.

Vi käkade för det väntade handboll, när trissen kom hem var det ett kärt återseende, kidsen började småbusa direkt. Så härligt att se. Detta fortsatte sen för två av dom när dom var på handbollen. Under tiden dom var där passade vi på att veckohandla. Hallå så mysigt det är, det där med sambolivet, det där lilla i vardagen. Herregud, tänk att veckohandla med henne, Wow.

Vi styrde upp hygienen och matintag sen hängde vi allihop i soffan en liten stund innan det var time att gå till sängs. Sammanfattningsvis blev det slutligen en bra måndag.

Ja just det. Jag har ju fått en liten bandsåg också, det var ju extra kul.

Jockarp.

Änglagård……

Jo det där med att få vara vuxen, att släppa på rutiner och vardag. Det har varit en eländig tid ett tag och än är vi inte i mål med min dotters mående. I april bokade vi en weekend i Stockholm, och ja fram till avfärdsdagen var jag inte helt hundra på att vi skulle komma iväg. Men Mollie har haft stabila dagar och jag lämnade henne som vanligt i skolan på fredagsmorgonen. Därefter lämnade vi Sölvesborg för att ta oss till huvudstaden.

Jag hade tät kontakt med skolan och jag pratade med Mollie när hon slutat för dagen, och stolt det var jag. Hon hade varit kvar i plugget hela dagen.

Det där med vuxentid ja, vi strosade runt på gatorna när vi lämnat våra väskor. Genom gamla stan ner på söder. Där satte vi oss till bords på La perla. Att sitta där och få in den ena delikata måltiden efter den andra och endast ha ögonen på henne. Att få dela det med henne. Wow säger jag bara. Det var så himla skönt och jag var enormt lycklig över att vi fick till det, att vi kom iväg. Efter maten strosade vi vidare till en bar som heter Elefantpojken där hämtades det upp ett paket adresserat till min tjej från ingen mindre än Norpan Eriksson. I paketet låg det en skiva och en tröja från Hovet. Hej vad glad jag blev och vilken fin överraskning av min tjej. Vi strosade vidare långsamt genom stan.

Lördag morgon kickades igång med en springtur i vår vackra huvudstad och jag må säga att hon gör sej ännu vackrare när det är snålt med folk. Vi sprang en timme och sen väntade dusch och en lång härligt frukost.

En liten sväng på stan innan det var tid att styra galoscherna mot Oscars teatern. Musikalen Änglagård. Ja vi hade längtat. Tre timmar senare var vi fyllda av känslor och glädje efter denna fantastiska musikföreställningar. Galet bra. 

Vi strosade vidare mot gamla stan, en lyxig middag på Mårten Trotzig avslutade vår kväll, eller ja efter maten gick vi hemåt hand i hand till hotellet. Där var det hopp i säng. Godnatt.

Söndagen startade upp tidigt men utan springrunda. En ännu längre frukost sen checkade vi ut och gick ner på stan. Vi satt på café i ett underbart höstväder och bara njöt och kollade på människor som passerade oss. Så lugnt, så skönt, så behövligt.

Tåget tuffade söderut ut med två nöjda damer. Hemma i byn var vi inte förrän runt halv tio. Då fick jag en uppdatering av min dotter. Hennes helg hade innefattat tahibuffe, avtäckning av äppelkaka i Kivik, kalas hos en kompis, tipspromenad med morfar och fika i trädgården och plockning av pumpor. Hon var väldigt nöjd och det gladde mej. Hon sa dock att hon var orolig inför skoldagen. Gaaaaa ja och den där upprepning vill jag gärna avsluta. Vi pratade en stund om det och hon verkade lugn när vi kramades godnatt.

Vi kröp ner i sängen och jag försökte släppa tankarna på måndagen och i stället njuta av den officiellt första dagen som sambo med min Anna.

Jockarp.