Hemfärd.....

Jag vaknade upp, sträckte på mej. Min kropp, hur mådde den efter 42 195 meter? Lite stel i ena skinkan annars i topptrim. Ja det brukar vara så på morgonen men ju längre dagen lider får man smaka mer och mer på de ömmande musklerna.

Jag kramade mitt mys god morgon och vi gjorde oss redo för att inta frukost buffen. Jag mådde prima så jag gick bananas fullständigt. Min kropp suktade efter näringen trots att jag vält i mej både pizza och en bamse glass kvällen innan.

Vi checkade ut och regnet stod som spö i backen. Sådär kul. Vi tuffade norröver och tog ett stopp i Lübeck. En bedårande vacker stad vilken var den viktigaste staden under Hansans storhet. Målet var Marsipan cafét Som är vida känt. Jag är inte speciellt förtjust i marsipan med det var mitt resesällskap. Men jag gick inte lottlös jag heller. Fantastiska bakverk och en god kopp kaffe på det. I affären var det Mollie som gick bananas, jag tog några kakor nougat men hon välte ner marsipan i korgen, smart med tanke på att jag inte kommer sno det från henne ;)

Vi fortsatt norröver och vädret vände och i solens sken nådde vi Puttgarden. På färjan och jag fick en välbehövlig tallrik med korv och pommes. Min kropp krävde massor.

Vi möttes av en tågkrock i byn. I en kurva precis innan Jockarp stod det mängde med utryckningsfordon och Öresundståget stod still på spåret med potatis i fronten. Tydligen hade tåget brakat rakt in i en bondes potatis vagn. Oklart vad som hänt med det såg otäckt ut. Lindrigt skadade löd rapporten på radion, vilket var glädjande.

Med nästan helt tom tank i kärran svängde jag tacksamt upp i Allén som leder till palatset.
Ännu en magisk resa som avslutades på bästa platsen. Hemma.....

Jag laddade tvättmaskinen medans Mollie stod och hoppade trettiotvå, hon ville ut på berget och springa med sina nyinvesterade skor.
Så trots att jag hade ett Marathon i benen var det bara att ge sej ut på berget, vilket jag inte ångrar, det var magiskt att springa med henne på stigarna till skira bokblad och solen kittlandes i ögonen.

Mitt liv är bra.

Jockarp.

Marathon 15......

De finns så mycket att se....

Ett lätt springpass torsdag morgon, en dusch och sen bar det av. Mot Hamburg. 

Vi hade en behaglig resa ner, ett stopp i Malmö och ett naturliga stopp på båten mellan Rödby och Puttgarden.

Jag parkerade kärran i hotellets parkeringshus, sen rördes inte den Tyska skönheten förrän måndag morgon när det var dags för hemfärd. 

Vi slängde av väskorna på rummet och sen väntade bekantskapande med staden. Det är en stor stad, jag tror att den är Tysklands näst största stad, efter Berlin. Jag hade svårt att lokalisera mej, men vi hade inga mål.

Vi strosade en helt fantastisk vacker park, vilken vi skulle besöka många gånger på vår tur. Parken bar namnet Planten un Blomen och började anläggas redan 1821 då planterades en planta som än i dag finns kvar i parken. Mäktigt.

Vi passerade lite kyrkor, vackra torn, mindre vackra torn men alla med sin egen historia. Ett besök på Miniatur Wunderland. som var en värld uppbyggd i miniatyr. Med en mängd tåg, flyg, bilar, lastbilar. Vi hittade nordens länder, LKAB gruva i Kiruna, Las Vegas, isbjörnar och nöjesfält. Allt fanns. Helt otroligt.

Men jag var i Hamburg för att springa. Marathon nummer 15 i ordningen skulle avverkas. Morgonen startade med regn och 8 grader, Hua, jag hade bara småbyxor och kortärmat med mej. Bara att bita ihop.
Starten gick och det var svinkallt, efter 3 km laggade min distraktion i form av musik av. Det enda jag hörde var löparnas skor mot asfalt och mina egna andetag. Inget vidare att lyssna på i fyra mil konstaterade jag buttert. Men nu var det som det var med det och jag tuggade på. km efter km. Och vips så startade min spellista igen. Tack för det liksom.

Jag kände mej stark men jag väntade ändå på att smällen skulle komma, den brukar den göra, ibland tidigt i loppet och ibland lite senare men den brukar alltid komma. VÄGGEN.
Men nä döm om min förvåning efter 38 km hade jag fortfarande inte känt något, jag var stark men jag vågade inte riktigt lita på att det var så, att jag var så stark så jag behöll min ödmjukhet och räknade med att det skulle bli tufft mot slutet. Men nepp.
Jag var stark som en björn när jag sprang in på upploppet, så stark så jag till och med orkade spurta, jag kunde inte låta blir. Kroppen kändes ruskigt stark och jag fattade det inte riktigt.

Jag såg min dotter i publikhavet, jag sprang fram och ropade hej, vi log mot varandra sen öste jag in dom sista metrarna över mållinjen på mitt 15;e Marathon.
Att känna sej så stark när jag korsade mållinjen var magiskt. Och att jag slapp spy efter målgången var även det ett tecken på att det fanns mer i min kropp. Jag skulle kunnat putsat tiden en bra bit om jag bara vågat. Men ja, jag är sagolikt nöjd. Jag sprang ett av mina jämnaste Marathon nånsin, km tiden var i princip densamma från start till mål.
Nu ska jag suga på denna medaljen några veckor innan det åter är dags att anta utmaningen.

Stolt och nöjd....

Jockarp.

Stenhårt.....

Jag var vansinnigt trött när jag lyfte på täcket så Mollie kunde krypa ner och mysa. Det märktes tydligt att hon inte pratat på 9 timmar under natten, munnen gick i ett om än det ena än det andra.
Vi gosade en stund sen väntade frukost. Lilla fröken åt och gjorde sej redo för plugget. Innan hon skulle gå till taxin skulle rabarber plockas. Tanken var att bjuda sina klasskompisar på ett smakprov. Hon är omtänksam minsann.

Jag skulle på möte så jag gjorde inte många knop innan dess, jag gjorde förvisso inte många knop under mötet heller, jag kände mej lite matt.

Hemma i byn blev jag något piggare. Hästarna flyttades från ena betet till det andra och att dom är på ålderns höst var inget som märktes, dom betedde sej som ett par unghästar i den snåla vårblåsten.

Så mycket vackert bara runt knuten ;)

Vi packade ryggsäcken med kaffe och kex. Ett snabbt besök på Maxi för att köpa med lite kycklingklubbor och krämig pasta sen vidare mot Stenbrottet i Vånga. Där parkerade vi oss på en filt på en sten. Vår middag åts till en häpnadsväckande omgivning. Att något så hårt och kallt kan förändras till så vackert. Att ett gammalt stenbrott som endast haft en funktion, det att bryta sten som ska krossas till grus, att det kan bli så mystiskt, spännande, brutalt och samtidigt så sagolikt vackert är för mej i det närmste oförståbart.
Ja platsen måste upplevas för att förstås. Det var längesen jag var där och jag vet att det är ännu vackrare i solens sken, det uteblev dock för dagen.
Vi gick omkring lite i omgivningarna innan vi begav oss hemåt. En snabb vända till våra vänner hann vi med innan vi slutligen landade på Jockarpsk mark.

Bilen tankades och tvättades. Jag packade in lite bra att ha grejer i kärran. Det väntar nämligen roadtripp söderöver.
På återhörande ;)

Jockarp.

Rörigt värre.....

Plåster på näsan ;)

Snacka om blåsning. Det var full storm och Vesans bönder bytte jord med varandra. I Månsagårdens breda djupa vackra fönsterkarmar las ett tunt tunt lager med den fina jorden. Den hittade in genom fönsterna, ja palatset är något otätt men vädrets makter var nog den främsta anledningen till att mina fingertoppar blev jordiga av att stryka över den vitmålade karmen. Jag log och tänkte på jordens kraft. Att liv kommer från just dom där kornen. Mäktigt.

Det fick mej att vakna upp och jag såg mej omkring i mitt hem. Jag älskar det, varje lite millimeter av palatset har en plats i mitt hjärta. Men just för dagen var det ostädat och rörigt. Jag ogillar det skarpt men vet vad det beror på. Jag har prioriterat viktigare saker. Jag kom på mej med att detta sker varje år på vår och sommar. Vi är ute hela dagarna och är bara inne för att hämta eller lämna saker, ingen gör någonting inne och det blir med det bara rörigare och rörigare. Vi är barfota och gräs och jord sitter under våra sulor och vi går bums in på parketten, det är fantastiskt att kunna ha det så men ibland måste man ändå damma av hemmet.
Så ja, efter att kaffet placerats invärtes i min kropp var jag redo. Damma, dammsuga och torka golven. Hela hemmet sken och det doftade rosenblom.

Mollie kom hem med taxin, när jag såg henne så bara öste längtan efter henne över mej. Hon var saknad.
Vi var nära varandra hela eftermiddagen. Mormor bjöds ner på kaffe och mellis i form av knäckemacka med ost. Det avnjöts på altanen i söderläge.

Tisdag kväll betyder scouterna för min dotter så hon klädde sej i sin skjorta, varm choklad på termos las i hennes lilla Kånken ryggsäck. Hon var redo.

Jag lämnade henne i skogen med sitt gäng och jag tog en löptur. Jag sprang ner i det vackra naturreservatet vid Siesjö och kanske är det nu på våren som allt runt sjön är som allra vackrast, vitsipporna knuffas med blåsipporna längs stigen och bokarna spräcker sina knoppar. Jag sprang på den sviktande spången utmed sjön. Änderna gjorde mej sällskap en bit på min väg men inne i skogen fick jag klara mej själv.

Det var en fin runda och jag var tillbaka till scouternas tillhåll lagom till min lilla dotter stöp på en gren och fick en annan rakt i ansiktet, ett skrapat knä och ett hål mellan ögonen på näsryggen uppstod.
Hon blev ledsen av smärtat och vi kramades en stund. Den varma chokladen på termosen lockade så tankarna på fallet försvann i takt med att hennes mugg fylldes av den varma drycken.

Hem och lite mat i magen sen väntade sängen. Det märktes att vi båda saknat nattningarna, det har varit tre kvällar som vi varit i från varandra och nu låg vi och höll varandras händer och småpratade om dagen. Ingen av oss ville sluta, det var så mysigt och så välbehövligt för oss båda.
En fantastiskt fin kväll.

Jockarp.

Klagosång.....

För lite sömn i vanlig ordning efter nattjänsten. Men nu är det gjort. 32 h påskarbete är till ända. Det har varit jobbiga pass, att fightas mot tröttheten är en match man alltid tillslut förlora. Att vakna upp efter fyra timmar sömn och veta att man har ännu ett par tuffa pass kvar kan få vem som helst att vilja gråta.
Jag grät inte utan fokuserade på allt fint jag hann uppleva i stället för att ligga och sova ;)

Påsken har även bjudit mej på vackerheter genom att jag varit tillsammans med människor som är viktiga för mej.
Mollie och jag har spelat boll och Tennis. Vi har sprungit tillsammans varje dag på berget.
Jag har även sprungit själv och fått njuta av det grönskande runt om mej.

Vi har ätit påskmiddag med mina föräldrar, kaffe i solen till småprat om livet. Jag har doppat fötterna i östersjöns kalla vatten.
Jag har upplevt magiska soluppgångar över de nu grönskande fälten på Vesan. Det är såna ögonblick i livet som jag får nypa mej lite i armen för att förstå att det är sant. Att jag sattes på denna platsen, just här i Sverige, i den lilla byn Jockarp. Allt för att jag skulle få möjligheten till att varje dag möta solen över de vackra fälten, att jag på samma plats får se solen sakta sänka sej bakom det vidunderliga berget som nu börja skifta från grått till grönt. Bokarna spricker och jag vet vilken färgskala som väntar mej. Grönt berg mot blå himmel. Magiskt.

Jag lämnade min sida berget och for över till en vän på andra sidan. Vi tog en promenad på 2,5 h. Vi gick till Gudahagen, ett ställe med fornlämningar från vikingatiden, en gravplats. Jag satt mej på kullen under ett träd, jag funderade på alla människor som besökt platsen, allt som kan har tänkts hänt på platsen. Det gick inte ta in. Men platsen var så otroligt vacker just då, när vi satt tillsammans och såg ut över fälten. Vinden var kylig men med solens strålar lekande mot oss så fanns det inte en enda klagosång jag skulle kunna trycka ur min kropp. Allt var bara så bra.

Jockarp.

Från en brassestol....

Blundar, lyssnar, känner, doftar och smakar.
Att befinna sej just där.
Mina ögon var slutna och jag tog in. Dofter av nyklipptgräs, gödsel från åkrarna, fuktig jord, sköljmedel från min tröja.

Ljuden jag hörde var fågelsång, en mästerlig konsert där alla instrument fanns med och alla toner spelades, en bildörr slogs igen, vinden susade i mina öron och jag hörde min mage kurra.

Smaken av kaffe kittlade min mun, mina läppar fuktades lätt av tungan, jag log. Jag kände en hundtass mot min ostrumpade fot, gräset mot min nakna fotsula.

Mina ögon öppnades och jag såg en fjäril flyga förbi, jag såg grönskande fält, fåglar, en fluga på ett grässtrå, en gul buske, grindstolpe och en grind, handtaget där en mängd olika händer tagit.
Ett moln på den annars blå himlen, vad föreställde det, fantasin drog iväg med mej för en kort stund. Jag kom tillbaka till ett grönt träd med vassa blad. Vinden flyttade några hårstrån från mitt huvud så det retades på min kind, jag la håret tillrätta bakom örat, jag log.

En gråsparv sandbadade i resterna från en mullvardshög mina ögon följde nyfiket med i rörelserna. Jag kisade för solens starka strålar som värmde upp min kind, vinden var inte varm, inte kall, den var sådär perfekt vårig. Leende igen, såg på mina fult målade naglar. Just nu, just nu.

Hörde min dotter ropa mamma. Det var jag.
Hann tänka att hon vill mej något, undrar vad? jag svarade henne och hon sa. Jaså sitter du där jag ville bara veta var du var.
Okej sa jag, blundade drog in ett stort djupt andetag, tänkte på de, kände det fyllde mina lungor, jag levde och jag log.
Vände ansiktet mot solen och ett ord som stavas tacksamhet passerade förbi mina blundnade ögon.

Jockarp.

Svag och stark....

Det finns kvällar och nätter jag sagt till mitt sängsällskap att vi behöver försöka sova, det för att jag vill vakna upp igen tillsammans. Gärna mitt i natten.
Det för att få känna en annan människas nakna kropp mot min. Att få känna att jag inte är ensam, känna mej behövd, känna hettan, passionen och glöden. Den som är så viktig i en relation.

När jag vaknar på en kvinnas arm, trygg och älskad, när jag lägger mej så nära det bara går men ändå vill komma närmre. Att få ligga tryggt som den lilla skeden. Den känslan är kärlek för mej och jag älskar den.
Det är något som gör mej liten, skör och sårbar under natten. Något som gör att jag ibland behöver känna den där tryggheten från en annan människa för att må bra.

Jag har sett den sidan av mej själv under de senaste åren, eller rättare sagt jag har känt känslan. Jag är ofta stor och stark, jag har koll på logistiken, på allt som ska göras under dagen, mina egna antagande och även självklart Mollies dag och liv.
Att den sköra, lilla jag kommer fram på natten är jag glad över. Att den sidan finns, att det finns utrymme för den.

Jag vill inte vara en hård bufflig brud, (jo, självklart ibland när det behövs) Jag vill vara den mjuka sköra och i de stark. Jag gillar den sidan extremt mycket.
Självklart funderar jag över vad det är som gör att jag känner så, att jag kommit så långt i mej själv, att jag uppskattar den sidan hos mej själv kanske mer än någon annan sida jag har. Kan det vara ålder, erfarenheter eller möjligen att jag är mamma? Oklart i detta nu.

Jag funderar vidare och samtidigt njuter jag av styrkan jag har över att kunna vara svag.

Jockarp.

Påskägg.....

Jag fick en påskhare ;)

Ingen löpträning betydde gemensam frukost med min dotter. Vi bullade upp rejält med det mesta vi hade i kylen. Kaffe bryggdes till mej och det blev O´Boy till myset. Vi satt en lång stund och åt och samtalade. Avdukning och sen gick vi ut. Där stannade vi tills det blev kväll förutom korta stunder då mat intogs.
Vädret var grymt fin och vem vill vara inne då?
Vi började röja i jorden, vi lukade bort ogräs, vi hämtade hästskit och vi vattnade. Allt var redo för att peta ner frön i jorden. Men vi hade inga frö.

En vän kom och hämtade upp oss och vi for iväg, fröinköp och myset fixade själv med att peta ner dom i jorden. Vi vuxna satt på altanen och gjorde absolut ingenting mer än att prata. Fågelsång och solstrålar kan få vem som helst att känna tacksamhet för livet. Så är det för mej i alla fall, och gosse vad jag njöt.

Tennis lir....

Vännen åkte hem och myset och jag drog på oss löparskorna och drog upp på berget, hon hade för dagen småbyxor, mina småbyxor. Otroligt att hon kan ha mina kläder, hon börjar bli stor minsann.

Mollie hade självklart gömt ett påskägg även till mej och ja, det var inte svårhittat, ägget var stort och med det svårgömt.

Middag lagades i form av kyckling, den sattes på spisen och medans den lagades gick vi ut och spelade badminton/tennis, vi hade en väldigt rolig stund.
Mellan varven hann jag även med att för första gången detta året klippa gräsmattan, det behövdes egentligen inte men jag älskar doften av nyklippt gräs så jag kunde helt enkelt inte låta bli ;)

Vi åt middagen inne men godisskålen tömdes utomhus i soffan på altanen.
Innan läggdags fick myset ett välbehövligt bad. Det hade varit mycket jord och damm under dagen.

Långfredagen blev en dag som bums åker ner i braigalådan. Tacksam.

Doften är magisk....

Jockarp.

Helsingborg.....

A Busy Woman&jag ;)

Klockan var sju och jag var på väg i mina löparkläder. Mollie kommer inflygandes på toan med håret åt alla håll, Jag vill också springa mamma var det första ord jag hörde.

God morgon på dej med hjärtat svarade jag ;)

Självklart får du följa med mej om du vill. Ingen blir gladare än jag. Hon sprang med mej i tre kilometer fram till mördabacken, där hämtade mormor upp henne. Själv fortsatte jag ett par mil till. Mitt sista tänkta långlopp innan maran.

Hem och kaffet intogs på gräset i söderläge, som jag älskar våren. Och tänk att bokarna håller på att slå ut och höstrapsen redan står i blom i Skåne. Livet är så galet lättlevt.

Stenhård kamp...

Jag tog mej an den Tyska skönheten, lite kärlek med tvättsvampen. Sen var det min tur. Uppfräschning, sen bar det av mot Skåneland, närmare bestämt Helsingborg och Ödåkra gamla spritfabrik där den sjukt begåvade och vackra konstnär Tove Frank håller till. 

Vi tittade lite på hennes utställning sen satte vi oss på cafét och avnjöt en kopp svart i vårsolen. 

När vi lämnade Tove och drog vidare i livet kände jag att jag liksom inte var klar. Att jag hade mer jag ville samtala med henne om. Varför är det så med vissa människor? dom väcker det där extra i en.

Vi bestämde i alla fall att vi måste ta en långpromenad en dag så vi har tid att blurra om gåtan livet.

Myset och jag körde ner till strandpromenaden och där passade det fint med en mjukglass innan vi drabbade samman i en jämn match på golfbanan.

Mollie vann vilket var roligt för henne ;) Vi strosade vidare in mot centrum för att äta middag. Vi hittade en Indisk restaurang, och jag är smått galen i just det köket. Mollie tackade inte nej till mitt förslag.

Vi gick sen vidare mot bilen för att ta oss hem till byn. Mollies stegräknare visade att hon under dagen avverkat 13,5 km vilket var grymt bra jobbat.

Mycket glädje...

Jockarp.

Lillöparen.....

Sista morgonpasset i vedsvängen avklarades. Det blev ett bra pass, mycket jobb och galet vackert väder.
Jag avslutade passet med ett möte, ett trevligt sådant, nya människor, nya idéer och nya vinklingar på saker, jag gillar det skarpt.

Jag hämtade upp mitt mys på fritids. Hon hade haft en fin dag, utomhusvistelse är bra för gammal och ung. Jag gav henne förslaget om att vi skulle åka till havet och hoppa i tången och se om det blåst in någon fin drivved, eller kunde vi leta snäckor. Vi kunde käka kanelbullar och dingla med benen över vattnet från en sten. Men nä hon ville inte. Okej vad vill du då?

Det blev badmintonspel på gräsmattan, skip-bo på altanen och chill i soffan. Jag var måttligt tillfreds med det. Men det skulle bättra sej.
Vi tände grillen och för första gången detta året intogs vår middag utomhus under klarblå himmel iklädd småbyxor och linne. Smaka på den.

Mollie hoppade lite på studsmattan och hon fick en idé.
Hon kom till mej med förslaget om att ta en joggingtur på berget, svaret på det blev givetvis självklart.
Hon fick på sej sina träningskläder och sist sattes hennes nya fina fitbit på armen. Hon hade provat ett i skolan under deras rörelsevecka och det passade sej så väl att jag fick ett fitbit. Det gav jag nu till Mollie vilket uppskattades väldigt, hon blev jätteglad och nu skulle det alltså testas på berget.
Hon bestämde tempot och hon bestämde vägen. Hon började stenhårt uppför och jag tuffade efter med middagsmaten halvvägs på väg upp.
Vi pratade lite och det var mysigt att lyssna på henne när hon analyserade känslan i kroppen under löpturen. Hon är lik sin mamma på många sätt.
Tre kilometer slutade turen på och svetten öste av min dotter.
Hopp i badet bums när vi kom hem och jag fick serva henne med en flaska vatten ;)

En vacker dag som avslutades på allra bästa sätt.

Jockarp.

Livets gåta....

Ännu en tidig morgon. Arbete startade tidigt. Det var helt okej. Jag hade ett par möten vilka också föll i god jord.

Mollie var på fritids och hon skulle hämtas upp av mormor, dom skulle gå på fik. Jag var inte inkluderad i aktiviteten utan jag skulle ut på berget i löparskorna. Jag kände mej dock väldigt tung för dagen och jag vet inte vad det berodde på. Kanske för att jag oftast springer på morgonen och med det på fastande mage. Jag ogilla känslan skarpt när allt känns trögt och speciellt när det är nära inpå ett lopp.
Det bästa är att även om det inte känns så, så vet jag att det lättar när jag sprungit ett tag så efter en mil började kroppen släppa sin krampaktighet över att inte vilja. Jag tuffade på i ett behagligt tempo efter det och jag var helt okej med passet.

Mollie tog ett bad och hon hade skum över halva badrummet. Jag kan inget annat göra än att le och torka upp skummet innan vi halkar i det. Hon var på lekhumör den unga fröken :)

En vän kom och vi tog en promenad på berget. Mollie var hemma själv. Hon hade min telefon och vi ringde och stämde av med henne, även backup med mormor och morfar hade styrts upp.
Nånstans behöver vi börjar med ansvarstagandet över sej själv, men vi tar det i väldigt små steg så vi båda ska känna oss trygga.

Promenaden var välbehövlig för oss båda och vi kom in på mycket spirituella samtal, jag vet att det inte sker ofta och att det absolut inte kan ske med alla människor i min närhet, men det gör att jag uppskattar och älskar det än mer när det sker.
Och nä vi löste nog inte livet gåta denna dag heller men vi sådde några frö som kan gro och förhoppningsvis bära en och annan liten frukt.
Hem kom vi rosiga om kinderna efter den något kyliga promenaden.

Mollie var nöjd över att hon fått vara hemma själv och hon hade till och med larmat skalskyddet för huset. Hon är kreativ och påhittig.
Vi fick äta rester av fiskgrytan för det fanns inte utrymme för att laga någon ny delikat maträtt. Vi hade en trevlig stund vid middagsbordet och vi pratade om Jesus död och uppståndelse.

Jockarp.

De legendariska....

Det är ytterst sällsynt att jag vaknar av att klockan ringer på morgonen, jag brukar ligga och filosofera en bra stund innan det är dags för att fånga dagen. Men Måndag morgon 05:00 tog alarmet mej på sängen. Klök vad jag ogillar det.

Jag spatserade upp och jag möttes av en sprakande soluppgång, solen visade sej inte men jag såg den lila, blå, rosa himlen och förstod vad som väntade. Solen skulle komma upp stor och kraftfull denna Aprilmorgon.

Pilotbrillorna på och arbetet tog fart, Det var en bra dag på kneget vilket alltid piffar till det hela.

Efter jobbet hämtade jag upp mitt mys på fritids, hon satt och målade en fjäril, jag älskar att se henne skapa. Det fanns en tid då jag tyckte hon levererade på tok för mycket teckningar, men jag har omvärderat det. Snart är den tiden förbi när det står till mamma från Mollie på en bild som ges från min dotters hand till min.

Vi åkte hem och jag intog soffan på altanen, helt sjukt vilken värme det blir i hörnan där det är helt fritt från vind. Jag var nästan naken och solen brände på mitt skinn och gosse vad jag njöt.

Jag tog en liten lur, jag slumrar bra utomhus minsann.

Jag fick sluta njuta och istället röja upp lite i hästhagen med röjsåget, det var taggbuskar som är ogynnsamma för de fyrbenta.

Efter buset med sågen tog jag på mej mina löparkläder och gav mej ut på berget. Jag piggnade på mej och jag kände livet i mej. Rörelse är fantastiskt.

Middag i form av Thailändsk fiskgryta med röd curry. Galet gott, Mollie gav mej poäng 18/20 för mitt kockande. Helt okej betyg det.

Avslutningen på dagen spenderade vi i soffan till filmen De fem legendariska.

En fin film som bevisar att tro kan försätta berg.

Jockarp.

Möjligheter....

De sista jag sa till min dotter innan vi somnade efter vår tur till Grannlandet var:

- I morgon ska jag inte göra ett skit.

Det gick sådär. Vi sov förvisso väldigt länge men det första jag gjorde när jag lämnade sängen var att hoppa i mina löpartights. Jag log lite åt mej själv och över hur saker kan bli till en vana, till rutiner.

En liten lagom mil i benen bjöd jag mej själv på, sen gjorde jag faktiskt inte många fler knop den dagen ;)

En vän kom och vi parkerade oss i lä och med solen i ögonen på altanen. Vi åt skorpor med smör på och kaffet till mej.

Det är svårt att sätt ord på känslor som våren väcker i mej, det är så stort och så starkt. Jag är så oerhört tacksam för att åter få uppleva en vår.

Min vän lämnade mej efter ett par timmars häng men jag slet vidare i att inte göra någonting. Jag la mej på soffan på altanen och tittade på den vackra blåa himlen, flygplan passerade mitt synfält och gladorna cirkulerade över mitt huvud. 

Jag blir glad varje gång jag ser en rovfågel och anledningen är att dom alltid får mej att tänka på möjligheterna. Det är jag som är fågeln och jag ser mej ha hela världen under mina vingar. Den känslan är mäktigt och tankarna gör mej så otroligt gott. Jag blir stärkt och jag ser livet positivt.

Jag somnade med solen i ansiktet och jag hörde mej själv snarka. Helt avslappnad låg jag och tog in vårens dofter, ljud och känslor. Upplevelserna var starka och jag kom på att Jag älskar att göra ingenting :)

Vi blev bjudna på grillat på undantaget och vad smakar väl bättre än en nygrillad korv?

Sammanfattning av helgen.... Magnifik.

Blombud från Mollie <3

Jockarp. 

Oslagbara.......

I bland känner man sej liten ;)

Hennes idéer blir min död ;) Ja så kändes det när jag vaknade öm i kroppen på soffan efter pyjamaspartyt. Jag ville inte öppna ögonen, jag var inte redo att möta en ny dag, inte än.
Men vissa saker får man som vuxen ändå göra, vare sej man vill eller ej. Jag började dagen med att elda och mata hästarna. In i huset och mannagrynsgröten lagades och dukades fram.
Kidsen mumsade i sej sen väntade det lek fram till lunch då for dom hem till sina egna boenden igen.

Mollie och jag åt resterna av kycklingen sen var vi redo för en biltur till Malmö. Vi parkerade den Tyska skönheten i parkeringshuset sen hoppade vi på Öresundståget och tog oss till Köpenhamn. Planen var Zoo, vi hade fått nys om att Kineserna lånat ut två pandabjörnar till de Danska Zoo:et och vi var lite nyfikna på dom eftersom vi läser mycket om olika djur. Och då vore det smart att passa på och kolla upp dom lite närmre när tillfälle ges.
Men när vi kom ut från den vackra stationsbyggnaden så såg vi Tivoli skylten och vi tittade på varandra och nickade. Vi ville gå på Tivoli ;)

Efter en saftig nota på inträdet och åkband så drog vår snurriga dag igång. Parken var vacker med sina vårblommor och grönskande träd. Körsbärsträden stod redan i full blom. Magiskt när livet återvänder.

En lugn och stilla dag....

Vi åkte karuseller, Mollie körde båt och jag åkte lydigt med. Vi värmde våra frusna händer runt en kopp varm choklad med marshmallows i. Vi skrattade, kramades, vi tittade på teater och glada människor. Livet var så där underljuvligt lättlevt. Jag bara sög i mej alla vackerhet.

Dag blev till kväll och vi tackade tivolit för denna gång och tog tåget till Kastrup, vi skulle möta upp mina föräldrar där och ge dom lift hem till byn. Planet var försenat så det blev klart även dom ;)
Klockan tre landade vi i sängen i palatset. Mollie sov med mej, jag tycker om att ha henne när mej när det inte riktigt är som vanligt.
Hon somnade bums, jag somnade bums.

Oslagbara....

Jockarp.

Full rulle.....

Mys....

Vi kickade som vanligt igång dagen i Arla morgon. Mollie åkte till plugget och jag tog den tyska skönheten till verkstan i stan. Nya bromsar behövdes tydligen och det kan ju vara bra att få stopp på vilddjuret emellanåt. Medans det fixades tog jag en löptur i city vilket var bra. Jag behövde lite obackigt och asfalt. Det gick fort och pulsen hölls låg vilket var bra. Närmare 12 km och det kändes fint.

Bilen hämtades och jag for hem till byn. Kamphundarna skulle ha sin promenad så ut på berget bums. Jag satte fyr i pannorna på gården, vinterkyla i April. Hua.

Jag satte fart med att köra in den sista veden och jag hade ett grymt tempo vilket gav resultatet tomt i vedskjulet.

Mollie kom hem och vi började städa, hon pysslade mest men jag dammsög och röjde upp det mesta i palatset. Vi förberedde maten inför hennes party och hon var grym på att göra grillspett.

En snubbe från Securitas kom och jag mötte honom på gårdsplanen och berättade att jag inte var intresserad av några tjänster om dom inte var gratis. Han gick på min linje och vi kom mycket bra överens. Jag bjöd hon om på eftermiddagskaffe och hans arbete varade i närmare två timmar. Så ja, nu har vi ett väl fungerade inbrottslarm med tillhörande brandlarm, vilket känns skönt. Och ja, självklart var jag nöjd med min deal och förhandling ;)

Mollies inbjudna övernattnings kompisar kom och det blev fullt ös. Tjejerna var ute och studsade studsmatta och jag tände grillen. Det slog mej att det var första gången detta året. Mysigt.

Maten sattes på bordet och alla åt, samtalade och skrattade. En fantastisk middag med småfolket.

Snacks dukades fram och dom la sej på en madrass för att titta på film. Själv tog tag i bullbaket. Jag hörde när filmen tog slut och kurragömma leken tog fart. Så underljuvligt att lyssna på deras lek.

Jag avbröt leken när mina galet väldoftande bullar var klara och det var några lyriska tjejer som fick provsmaka bullarna.

In i duschen och klockan 22 landade jag äntligen i soffan. Totalt slutkörde men väldigt lycklig.

Mysigt....

Jockarp.

Tempo...

Tacksam.....

Ja det där med lediga dagar, jag tror inte det existerar i min värld.
Mollie lämnades som vanligt vid taxin och jag drog iväg på en löptur. Det blev en kort tur, jag var lite öm i kroppen, det efter löpning, vedkörning och massage. Musklerna har blivit omruskade ordentligt och jag ska vara snäll mot min kropp. Så en kort tur i löparskorna men desto längre tur med hundarna i en skön promenad på berget.

Hem med byrackorna sen bar det iväg till mackarna i kommunen som skulle ha ved för vidare försäljning. Jag asade ut säckarna, svor en rad för att säckarna låg så långt in på flaket så jag fick hoppa in i bilen för att få ut dom. Morr.

Jag körde lite mer ved från skjulet, jag slet på och roade mej med att lasta så mycket som möjligt på kärran, det var ett lotteri om jag skulle få med mej hela lasset från A-B, jag svor ännu en rad varje gång jag välte med lasset och självklart flinade jag lite åt min dumhet med att utmana mej varje gång. Jag skulle ju kunnat gjort det lätt och kört normala lass men icke ;)

Snodde Mollies kockmössa ;)

En snabb dusch sen väntade lunch med en vän, det slog mej att det verkligen varit en toppenvecka. Jag har träffat alla mina närmaste vänner och jag kände en lycka över dom fantastiska människor jag har i mitt liv. Lunchen var god och samtalen var skiftande men det bubblade ur oss båda två. Vi hade så mycket att prata om.

Hem igen och myset togs emot. Jag fortsatte i vedsvängen en stund men sen fick jag nog. Jag funderade ett par sekunder på vad som är viktigt i livet. Svaret var Mollie. Jag lämnade vedhögen och gav henne förslaget att köra till Valhall och fika. Hon nappade. Vi packade fikaväskan och lastade kamphundarna.
En sån magisk vacker plats som verkligen ger en perspektiv på livet. Vi satt på en sten och såg ut mot sjön.
Sägnen om platsen är hemsk "Att gamla och sjuka slängdes över stupet och gick en våldsam död till mötes" Hua, om det stämmer vet jag inte. Men nog hade det varit en vacker plats att dö på, men nej tack till det våldsamma sätt.

När vi kom hem igen fick vi börja laga middag, det blev en ganska sen måltid men det var det värt. Vi hade haft ännu en fantastisk dag tillsammans och det är det viktigaste.

Jockarp.

Krafter....

Skogen-kraften.....

En kall morgon bjöds det på. Mollie for till skolan och jag tog en mil på berget med löparskorna på fötterna.
Hem och byte av skor och sen var det upp på berget igen, nu med kamphundarna. Jag passade på att mata fåglarna samtidigt som jag var ute. Det är många som behöver mej just nu. Häst, hund, fågel och ett mys. Tänk att känna sej så behövd, vackert.

Mer vackerhet, jag gick långsamt på berget och det slog mej ännu en gång hur mycket kraft som finns i naturen, kraft som genom att bara vistas där fyller upp alla mina depåer. Jag log tacksamt och lät mina starka energier laddas till max. Den känslan är grym.

Jag kom hem full av kraft och det behövdes, jag har ved från denna säsongen som ska förflyttas från ett vedskjul till källare, det var ett jobb jag angrep efter förmiddagskaffet. Jag hade ett schyst tempo och jag kände mej stark i det fysiska arbetet. En go känsla.

En snabb dusch, vilket var ett måste. Jag skulle hälsa på den magiska mannen ännu en gång. Helkroppsmassage bjöds det på vilket var skönt, att vi även hade fina samtal om åldrar på själar, val, beröring och samtal om guider som är med oss. Jag gillade det djupa i samtalen.

Dom får utstå en del ;)

Jag kom hem och myset hade redan kommit hem från skolan, hon hade fixat mellis i form av mackor med ost och korv på. Hon hade haft hundarna ute och hon hade bytt kläder. Hon är snabb minsann.

Vi käkade mellis sen drog vi till stan för att veckohandla. Skönt vi valde onsdag i stället för panschistorsdagen, hallelulia. Snabbt gick det och dyrt blev det. Det stundar nämligen pyjamasparty.

Dagens middag blev taco, sådär tycker jag men Mollie älskar det. Och så länge vi inte äter det på en fredag känns det helt okej för mej ;)

En hundpromenad på berget i ett riktigt aprilväder, snö och svinkallt och vips kom solen. Helt förvirrat.
Läxan lästes och vi funderade på ett bullbak, men nja det stannade just vid att fundera.
Istället för bullbak tog vi ett skumbad. Jag smuttade på en kopp kaffe i badet och Mollie blandade cocktails.
Ännu en bra dag i paradiset.

Kyligt men galet vackert....

Jockarp.