Sockklippet....

Information, samtal och framtidsplanering, en helt okej arbetsdag. Jag fick avvika en stund för att ta nya blodprover och jag vet inte vad som händer. Denna gången fick jag bli stucken tre gånger innan vi hittade en kärl som gav i från sej lite blod. Jag kommer vara helt blå i armvecken av den behandlingen, som väl är har jag aldrig behövt leva på mitt utseende så vad gör ett par små blåa armar :)

När den okejdagen var på upphällning ringde min dotter från fritids och frågade om hon fick hänga med en kompis hem. Självklart får du det, när ska du hämtas? Klockan fem löd order.

De gav mej utrymme till att ta en löptur, det hade inte funnits utrymme till de under dagen men nu blev det ett hål i schemat. 14 grader varmt och jag lämnade vindjackan hemma. Upp på berget och mördabacken fick sej en åthutning denna ljumna onsdagseftermiddag.

Jag har haft bekymmer med att hitta löparsockar som jag trivs med. Och ja, det är viktigt för en löpare. När jag köpte mina första löpaskor för sådär en sju år sen köpte jag tre par sockar av samma modell. Dom har hängt med fram till nu, men nu består dom tyvärr mesta av hål. Jag har känt paniken lura. Jag har provat en del under åren men inga har varit i symbios med mej och mina fötter. Men nu så. Nu har jag hittat ett par nya juveler så det är dags att släppa detta bekymmer. Tack för det.

Jag hämtade upp min dotter och hon hade haft det förträffligt bra, dom hade varit ute hela tiden och hoppat studsmatta, en lite glasspaus sen var det hopp igen. Bra där.

Vi drog hem och jag började brassa käk. Om jag inte var kock i mitt förra liv så tror jag minsann att jag kommer bli det i mitt nästa. Det radas upp Nobelmiddagar i det Jockarpska palatset just nu. Lax som kokades i cocosmjölk med röd currypasta och lime, ja det smakade galet gott. Mollie valde tillbehören och hon valde egenplockade potatisar. Närproducerat alltså, väldigt närproducerat.

Ett infall och vi drog igång att baka, för dagen blev det drömmar och jag måste säga att jag var grymt imponerad över att vi hade hjortronsalt hemma, det är ju annars sånt där som man bruka få flyga till stan efter för att man glömt att investera.
Jag smakade dom inte men dom såg ruskigt goda ut och enligt den yngre upplagan av Vilhelmsson så var smaken himmelsk ;)

Att inte oroa sej, det är inte lätt, ibland tänker man helt enkelt för mycket. Mollie skulle nattas och ofta bubblar det ur henne allt som hänt som har påverkat henne på något sätt. Det är viktiga stunder för oss, för mej för att förstå min dotters mående.

Hon började prata om klockan om att dom jobbar mycket med det på matten nu. Hon kan klockan men tydligen var uppgifterna utformade på andra sätt än på de sätt som vi läser av klockan. Hon pratade lite om svårigheten kring det, att hon visste inte vad 55 minuter över var. Vilket jag skulle sagt fem i. Hur som. Jag låg och lyssnade på min dotter om hur detta växte till ett problem för henne. Jag förstod hennes frustration och även känslan av att inte kunna, inte duga. Samtidigt kunde jag inte låta bli att roas av att det inte finns någonting för henne att oroa sej för.

Jag sa till henne under samtalet att du Mollie vet du en sak?

När jag var så gammal som du är så var det väldigt många saker som inte jag kunde, vissa saker trodde jag att jag aldrig skulle lära mej. Men det gjorde jag.

Det fanns även vissa saker jag fortfarande inte lärt mej men på något märkligt vis verkar det inte som jag behövt den kunskapen under mina 42 levnadsår.

Hon tystnade och funderade och sa tillslut. Ja ja, förresten mamma kan du ge mej lite massage du är så bra på det.

Jag tackade ödmjukt för hennes komplimang och sa flinande. Där ser du, det är en sak som jag aldrig trodde jag skulle lära mej, men tydligen har jag lärt mej det för du älskar ju när jag masserar dej.

Jockarp.

Min värld.....

Inget är omöjligt....

Ibland flinar jag rakt ut över saker som händer i mitt liv. Saker som är så oväntade så jag har svårt att förstå.

Men jag ska försöka sätta ord på det för att lättare begripa.

Jag har skrivit om det innan här på bloggen, att jag inte var en toppelev i skolan. Det enda ämne jag faktiskt hade toppbetyg i och som jag behärskade alla grenarna i var ämnet gymnastik. Jag hade en orubblig femma genom alla mina betygsatta år.

Men ja, det var också det enda.

Det som gör att jag skrattar åt oväntade saker som händer mej är inte så konstigt egentligen. Jag hade en tvåa i svenska och jag sög på stavning, meningsbyggnader och jag sär och samskriver lite hipp som happ. Jag har lite dålig koll fortfarande men jag gillar att leka med ord och bilda meningar.

Det roliga då?

Jo. Mitt kassa betyg i svenska har aldrig legat mej till last. Jag kan titta tillbaka åtta år i min blogg när jag började skriva. Massa stavfel, massa meningar som saknade punkter och kommatecken eller var dom på helt fel plats. Men det spelar ingen roll. Människor läser det jag skrivit ändå. Det är sällan någon som klankat ner på mej för mina texter, jo innehållet kanske någon känt sej en aning kränkt över men texten har inget språkpolis satt kniven i (inte än)

Jag tror att det beror på att det som skrivs formuleras efter en känsla. Sårbarhet, rädslor, glädje, stolthet och så vidare. Att jag vågar berätta om mina upp och nedgångar. Att jag vågar sticka ut hakan i detta Jante samhälle och tycka att jag själv är bra. Att jag bjuder på mej själv och framförallt att jag berätta ärligt om hur mitt liv som pågår är.

När jag stod med min egna skrivna bok i min hand så var det ett bevis på att jag kan om jag vill och jag ville. Bara för att en lärare betygsatte mej som sämre än medel så kunde jag skriva en bok som människor faktiskt vill läsa och som läsare även känner i. Att förmedla en känsla, det är inte lätt.

Så vad fick mej att flina runt nu då? Jo.

Vi har två dagstidningar i Blekinge (vad jag vet) Den ena heter Blekinge läns tidning och den andra heter Sydöstran. 

Jag öppnade ett mail där det stod lite allt möjligt men även en direkt fråga till mej. 

Är du intresserad av att bli vår Lokalkorre? Alltså att jag skulle skriva för dessa tidningar. 

Någon som vågar sej på en gissning om vad jag svarade?

Självklart blev svaret ja. Jag vet dock inte riktigt vad det innebär, ett möte kommer att ske om ett par veckor men sen är det väl bara att dra igång tänker jag.

En ny erfarenhet väntar. Det enda något mer oljusa moln som hopar sej över mej är väl att det inte kommer bli text i krönikörsform vilket jag ser som enkelt, då kan jag utgå från mej själv och mina tankat och känslor. Så blir det inte nu.

Jag kommer alltså att få lära mej att sätt mej själv åt sidan och fokusera på andra personer, platser och aktiviteter. Mer lärdom väntar således i mitt skrivande. Utmanande och ruskigt kul.

Ja att jag skrattade det berodde nog främst på att det är helt osannolikt att man får en sån fråga. Att jag också vet att om jag berättat detta för min svenskalärare, både att jag skrivit en bok och att nu även tidningarna vill ha mej som skribent så skulle dom inte tro mej :)

Men i min värld kan allt hända och jag älskar den världen.

Jockarp.

Ny erfarenhet.....

VI.....

Mollie har blivit väldigt förtjust i våra nya maträtter som lagas i palatset, så till frukost ville hon ha rester i form av fläskfilégryta och potatis. Varsågod sa jag och serverade maten på silverfat ;)
Hon åt glupskt och tallriken slickades, hon var med det redo för dagen. Jag följde henne till taxin och vi sa hej då.

Hon åkte mot skolan och jag drog iväg på ett springpass. Jag kände mej trött i kroppen, anledningen kan vara att jag sprang ett eftermiddagspass dagen innan, det är jag inte riktigt van vid. En annan anledning vilket jag tror mer på att min trötthet i löpningen beror på det är att jag äter mindre kalorier just nu, faktiskt mindre än min kropp behöver. Men jag tror det är gynnsamt framledes. Men självklart måste ju kroppen reagera på det mindre intaget av energier. Hur som 14 km rasslade jag in med.
Hem och lite brunch sen var det bara att ge sej på och tvätta bilskrället igen. Dum som jag var drog jag över berget i tron om att det inte skulle grisa ner bilen allt för mycket. Jag hade fel, den var helt vit efter dom grusade vägarna. Morr.

Mollie kom hem från plugget och hon hade lite fruktstund medans jag stod i köket och brassade dagens middag. Allt var förberett inför kvällen. Det var ett måste.

Mollie gick upp till undantaget för att fira ett litet namnsdagsbarn vid namn Sigge. Hon och morfar välte i sej en varsin semlar. Gottegrisar.
Själv drog jag in till stan för att träffa en idrottsmassör. Det var mitt första besök hos en massör och jag kände det som viktigt att träffa en person som fattade vad jag utsätter min kropp för genom långdistanslöpningen.
Han tyckte att min kropp var i helt okej skick, inte misskött alls men diafragman var något stressad och det är ju lagom gynnsamt för en löpare. Även leverns upphängning var inte helt okej vilket vi ska jobba vidare med vid ett annat tillfälle. Detta var alltså mer än en muskulär massage. Väldigt intressant må jag säga.

Efter massagen drog jag hem och hämtade myset som firat färdigt, hon växer så det knakar så en akut utryckning var tvunget för att investera i nya skor.
Vi drog till Kristianstad och hon köpte sej tre nya par. Tre nya brallor åkte också med i all hast.
Vi tog en snabb vända till mataffären och gjorde av med en 600 lapp. Men nu klarar vi oss ett tag.
Hem fort som tusan och riset koktes och grytan jag brassat innan värmdes på.
Galet gott. Att följa recept är riktigt kul ibland, i alla fall när man får göra vissa avsteg från de ;)
Efter maten var det kväll och en liiiten stund vid tv sen var det lopplådan som väntade oss båda.

Redo för massage...

Jockarp.

Hopp....

Redo för fest....

Att jag fick tio timmars sammanhängande sömn gjorde underverk. Stark som en björn vaknade jag upp till min dotters rop på mamma. Jag gick in till henne och kröp ner i sängen. Jag sa till henne att jag önskade att ligga kvar där hela dagen. Det vill inte jag blev svaret, jag behöver gå på toa och min mage kurrar, jag vill ha mat.

Humf, ja så blev det med det mysandet.
Jag brassade frukost till myset och kaffe till mej. Efter intaget tog vi tag i något som blivit extremt eftersatt i palatset. Nämligen städning. Vi har sannerligen inte prioriterat det på ett tag. Vi har haft så mycket andra roligheter för oss så det har blivit total dissat. Men nu så. En uppfräschning av hela kåken. Mollie tog sitt rum, hon dammade och torkade typ hela rummet ;)
Jag tog resten av huset och ja i dom lägena när det är storstädning på gång hade det varit något chillare att bo i en etta med kök. Men det är just bara i dom lägena det.
Ett par timmar la jag på städ och tvättkorgen styrdes upp. Hej tillfredställelse på det när korgen gapar tom. Bra där.

Jag fortsatte med att förbereda för middagen. En Fläskfiléhistora. Det doftade galet gott. Potatisarna skalades men jag lät bli att koka dom. Det fick vänta.

Vi fräschade till oss och drog över berget till våra vänner, för dagen väntade 8 års kalas och det skulle vi vara med och fira. Gympasalen i den lilla byn fylldes med ungar och jag förflyttades tillbaka i tiden, till min egen skolgång. Vi hoppade hopprep, två vevade och en eller två som hoppade. Jag och min käre vän testade självklart att hoppa ihop och visst satt gamla takter i. Galet skoj.
Även kidsen uppskattade den gamla beprövade leken. Tänk ändå att generation efter generation ser det som skoj.

Vi tackade för oss och drog åter över berget. Myset lämnades på undantaget och jag tog en liten lätt löptur. Gosse så härligt det var. 10 plus och sol. Galet lättsprunget alltså.

Potatisarna sattes på kokning så fort vi kommit innanför dörren och grytan värmdes på. Mollie läste sin läxa så jag stod i köket och lyssnade på hur det går till på vårdcentralen och hur polisyrket kan te sej.
Maten ja, det visade sej inte bara lukta fantastiskt gott, smaken var magiskt. Mollie var inte snål med sina poäng 16/20. Kocken tackade och bugade för poängen.

Jockarp.

Förälskad....

Jag sov några få timmar efter nattjänsten, när jag vaknade öppnade jag ögonen så sakta jag förmådde. Jag ville njuta av sekunderna innan alla intrycken för dagen skulle ta fart. Det jag mötte var solljus genom gardinen och jag kände att jag log.
Vem kan ligga kvar i bingen när solen lyser? nja inte jag i alla fall.
Från att jag satt mina bara fötter på fiskbensparketten till att dom var nerstoppade i mina löpardojor gick det max fem minuter och under den tiden hade även garnityret fått ett uppfräschande. Redo alltså.

Jag tog en mil, kroppen var lite seg men jag tog det lugnt och njöt av solens strålar som träffade mitt otäckta ansikte. Mössan behöll jag på huvudet. Trots att solen värmde var det kallt. Jag tog mördabacken och vid utsikten stannade jag en stund och bara andades och lät ögonen ta in all vackerhet. En lady med en hund kom förbi och vi växlade några rader.

Jag sprang hem och mötte mitt mys på undantaget. Hon var vid gott mod och vi gladdes av att ses. Vi luffsade hem och möttes av en väninna till Mollie. Tjejerna roade sej utomhus med hundarna och studsmattan. Själv körde jag lite ved, men en paus i söderläge med en kopp kaffe så stannade arbetet abrupt av. Jag attacknjöt av allt och inget. Jag blundade, kände doften av det nybryggda kaffet, mina öron nåddes av barnskratt. Livet. Jag är så otroligt förälskad i det.

Jag levererade stort i köket. Jag älskar att laga mat och just nu är jag inne i en diet vilket gör att jag måste engagerar mej ännu mer med kosten. Korv med bröd är uteslutet vilket skaver en del ;)

Jag boostar min kropp en aning, anledningen är att jag vill få upp blodvärdet i kroppen samtidigt som jag har en tanke på att kroppen ska bli en aning fittare. Jag vet hur ogynnsamt det kan vara vid långdistanslöpning om man inte är i trim.
Tillsatt socker är just nu självklart bannlyst i min kost. Att motstå godisskålen som Mollie ställer fram för sitt lördagsmys gör inte livet enklare precis. Men jag älskar disciplin och karaktär, speciellt när det är jag som har det ;)

Mollies kompis åkte hem och vi lördagsmyste i soffan till Mellon. Mollie tyckte att låtarna sög och tja jag är nog beredd på att hålla med min dotter där :)

Myset  <3

Jockarp.

Klänningsshopping.....

På rull....

Att komma hem, ja det spelar ingen roll hur länge vi varit hemifrån, jag får alltid ett stort leende på mina läppar när jag kör upp i allén mot palatset. Det händer något inom mej som jag har svårt att sätt ord på. Det är ett pirr och det är något lugn över det. Trygghet och glädje kanske.

Vi sov tillsammans under natten, det är inte så ofta vi gör det men när Mollie vill så får hon. Jag tänker att hon behöver det, närheten och tryggheten från sin mamma. När vi vaknade började hon informera mej om nån pockemon som kunde mega utvecklas. Jag lyssnar med ett halvt öra och jag log. Jag skojade med henne när hon var klar med sin info att det är minsann inte alla som får höra lätt fakta om pockemon innan klockan slagit sju på morgonen.
Hon flinade och sa, jag bjuder på den mamma ;)

Jag tog ett bus med tvätten och pjäxor och skidor ställdes på plats. Jag dammade fönsterkarmarna, jag var i ett grymt flow. Nudlar till frukost till Mollie och jag hoppade i mina löparkläder. Jag var taggade till tänderna, en veckas avhållsamhet från mina Asics och mitt berg. Jag tog mördabacken och jag fick andas på ordentligt, det var fem minus och lungorna tjurade lite när dom skulle värma den kalla luften för att kunna syresätta mitt blod. Jag flinade och drog på en växel till, bara för att jag kunde.
Det frös i mina ögonbryn och ögonfransar, jag kände mej stark och livet var så där äckligt enkelt på något märkligt sätt.

Hem med löpardojorna och vidare en snabbis till stan, lite brev skulle postas och det är alltid ett meck med frimärkena, humf.
Jag mötte en kvinna på trottoaren som frågade var kommunhuset låg, jag flinade lite åt att jag fick visa någon vägen i vår lilla stad. Hon flinade hon också och utbröt men det är ju du från TV. Mm. Jag följde henne till kommunhuset och under tiden småpratade vi lite om allt möjligt. Trevligt må jag säga.

Bilen tvättades och Mollie hjälpte mej. Hon är grym, när hon väl slutar med att spola vatten på däcken och håller sej på plåten ;)

Eftermiddagens uppdrag var att hitta en klänning till mej. Vi körde till Kristianstad och där mötte vi upp min vän och smakråd.
Det såg lite mörkt ut på klänningsfonten men sen plötsligt var den bara där. Eller Mollie hittade den, hon är grym. Klänningen satt som en smäck.
Jag spatserade förbi en skjorta som det stod mitt namn på. Jag kunde inte för nåt i livet låta bli att ta med en hem till byn. Jag älskar när det är så. Pang bara så känns allt så rätt.

Hem och lite mat i magarna sen väntade nattjänst i vedsvängen för mej. Mollie hystes in hos mormor och morfar för natten.
Summeringen av dagen. Fenomenal.

Väldans nöjd...

Tadaaaa...

Jockarp.

Vi mot världen.....

Självklart hade jag mina farhågor gällande en skidresa med min dotter. Det var nytt för oss.
Själv har jag varit i både Österrike och Frankrike och åkt men det var en något yngre upplaga av Leonora Vilhelmsson det.

Men vi åkte dom 80 milen med start halv fyra i Jockarp.

Vi kom upp till ett snötäckt och vackert Dalarna. Jag konstaterade att jag verkligen är svag för fjällmiljöer, det spelar ingen roll om det är sommar eller vinter. Jag är helt enkelt såld på dess vackerhet.

Mollie är höjdrädd och har nog alltid varit det. Jag vet att hon är rädd ibland och min uppgift är att göra henne trygg. Jag var något fundersam över hur sittliftarna skulle kännas för henne. Vi har hittills bara åkt knapp och ankarlift. Men vi hoppade på och hon var på bettet och det gick fint. Hon berättade att det kändes lite läskigt men att det gick fint.
Så var det fram till att en lift stannade och korgen sattes i gungning. Då blev rädslan för stor och hon kröp närmare mej med tårarna rinnandes. Hon slappnade av när hon befann sej i min famn men hon ville prata om den när vi kom upp till toppen. 

Själva åkningen var magisk jämfört med backen som vi är van vid hemma. Här var det gott om plats, brett, mycket snö och lite folk. Backarna var skiftande i svårighet och vi körde allt utom dom svarta. Solen sken på oss och vi skrattade, tjöt och skojade med varandra. Det var så mycket glädje i dom där backarna upp i Idre fjäll och jag var så otroligt tacksam över det jag fick uppleva ihop med min dotter. Min dotter som verkligen älskade att vara ute och utmana sej själv. 

På morgonen började hon tragga bums om att hon ville ut och köra, jag informerade fröken entusiasm om att liftarna måste öppna först ;)

På kvällarna bad hon mej om fotmassage och självklart fick hon det. Vi låg skavfötters i sängen och jag låg där och masserade och tittade på min leende lilla dotter.

Nätterna spenderade vi även dom nära varandra. 

Vilka dagar säger jag bara. Dom innehöll allt. Mollie sprängde sina egna gränser, både genom liftarna och själva åkningen. Alla skratt, kramar, leenden. Så mycket kärlek på en och samma gång. Så mäktigt och så viktigt. 

Att det är hon och jag mot världen finns det inga som helst tvivel om. Hon är bra, jag är bra och tillsammans är vi helt klart bäst.

Jockarp.

LEV....

Jag är jag ;)

Hela himlen var full av stjärnor, den mötte mej välkomnade lördag morgon klockan fem. Jag ställde mej på palatsets trappa och drog in den friska morgonluften med mitt huvud vänt uppåt. Jag log och tacksamt kände jag att det väntade mej en ny dag på denna vackra plats. 

Att få uppleva skiftningarna från mörker till ljus gör det så värt att gå upp tidigt på mornarna. Att få se dagen gry och låta ögonen möta solens första strålar när dom lite blygt tittar fram i öster.

Jag såg ut mot havet och himlen var rosa. Hela mitt inre njöt av den bilden jag såg.

Jag tänkte att det vackraste är helt gratis.

Jag mötte dagen med några fantastiska människor vilket var vackert. Men ändå retade tanken mej en aning om att jag ville dela den morgonen men henne. Hon, kvinnan som är den rätta.

Jag skakade av mej tankarna och skärpte mej och njöt av nuet.

Ibland snubblar jag över texter, ibland läser jag nyfiket, ibland dissar jag allt från omvärlden, jag är liksom inte mottaglig. Men jag slirade över ett par olika texter under gårdagen och jag måste säga att ibland så är det som om texterna skrivit av mej, jag delar med mej av dom i dagens inlägg ;)

Jag jobbade hela dagen men det finns alltid utrymme för musik i mitt liv.

Jag var i kyrkan häromdagen och jag hörde en låt, som jag förvisso hört innan men jag har nog inte riktigt tagit den till mej. Det är så ibland, det krävs liksom mer för att höra, vakna och förstå.

Låten Två ljus av Björn Afzelius. Otroligt vacker. Kanske speciellt de där sista raderna träffade precis där dom ska. Att man ska bli älskade för den man är. Jag lyssnade på biten säkert tjugo gånger i rad bara för att jag kunde. https://open.spotify.com/track/5LeUNRU0iTwtfnXvQQ8EpV

När jag kom hem efter 12 timmars jobb. Drog jag på stereon och dansade som en idiot. (jag kan inte dansa men det skiter jag i) En sån galen sjuk skön känsla. Det var längesen jag flög runt på vardagsrumsgolvet som en fjönt till musik. Frihet hej.

Jag fick ta mej samman efter ett tag och agera lite vuxet ;) Bilen behövde packas, vi ska ju norröver på lite äventyr vilket även då innefattar lite paus från mitt skrivande men vi kommer med all sannolikhet uppdatera vårt pågående liv på instagram ;)

Mot framtiden....

Jockarp.

Åderlåtning och sommarminnen...

Nåldyna....

Uppstigning toktidigt på grund av jobb i vedsvängen. Jag vaknade innan klockan vilket är min vana trogen. Jag mår inte bra av väckningssignalen och jag vet inte vad jag skulle kunna hitta på för att dämpa den känslan.
Det var fullt ös dom första timmarna fram till det var dags för grötintaget. Gröten slank ner i full fart sen var det dags för blodprov.
Sköterskorna brukar använda mej till praktikanter som ska öva sej att sticka. Mina ådror är liksom rena rama porren för stickarna. Tydliga och lättstuckna.
Men för dagen råkade jag ut för ett skrattanfall just vid sticktillfället så ådran rullade iväg. Vi skrattade ännu mer efter det inträffade och vi började prata om att sköterska skulle sluta rota runt med nålen i armen för att hitta ett kärl, jag flinade än mer och började prata om mej själv som en levande nåldyna. Vi var inne på att ta det i hälen i stället sen skrattade vi ännu mer. Ja herregud säger jag bara, vilken låg nivå ;)
Vi fick byta arm och efter att jag skrattat klart fick hon sina rör fyllda, jag fick flina lite till när jag synade rören och sa mej se lite klumpar i blodet.
Att jag inte fick en spark i baken över allt trams är för mej en gåta.
Lite allvar pratade vi förstås också och vi berörde även ämnet åderlåtning. Vilket man kan idag tycka vara helt vansinnigt. Hur som nu ska jag vänta på svar och sen får vi ta ställning till vad som ska göras, om något ska göras.

Hem och en löptur på berget. Det var nio grader varmt så jag körde utan vindjackan, magisk känsla. Snart är tiden inne för småbyxor igen. Lycka.

Mollie och jag drog till affären och tanken var ett snabbt stopp, så blev det inte. Det var många kändisar i affären och det blev många samtal och skratt innan vi åter var på väg mot byn.
Middag lagades och sen brakade lilla fröken ner i soffan med godisskålen. Själv packade jag inför skidresan. Ett 12 h pass i vedsvängen kvar sen bär det norröver. Gosse så roligt det ska bli.

Innan läggdags tittade jag på gamla bilder. Så mycket historia vi redan har Mollie och jag.

Sommarminnen med Mollie och hennes får :)

Jockarp.

Hjärtan.....

Varje minut levdes. Och jag älskar det. Vi dumpade taxibönan för dagen och tog oss själva till skolan, detta gav oss 45 minuter extra tid tillsammans på morgonen. Vi skrotade runt och bara njöt av den totalt ostressade torsdagsmorgonen.
Jag körde Mollie till plugget sen drog jag vidare över två berg. Målet var Vångaberget och skidbacken. Ännu en dag skulle vi hjälpa skolklasser att få pjäxor på fötterna och skidorna inställda för just deras behov.
Det blev en munter tillställning med mycket skratt.

Jag lämnade det berget och tog mej hem till mitt eget och tog en löptur. Första gången detta året lämnade jag mössan hemma och jag märkte hur mycket jag saknat känslan av att känna svetten rinna utmed mina tinningar vidare ner till hakan och där trilla ner på min tröja och lämna efter sej en blöt fläck som ger en mörkare blå färg runt kragen. Svett är vackert minsann.

Hem kom jag och jag möttes av mitt mys som kom hem med taxin. Hon öppnade bildörren och hojtade om att dom även hade med sej ett blombud i taxin och att det säkert var från en hemlig beundrare. Jag stod i palatsets dörr och flinade åt hennes teorier om blommorna.
Vi drog pappret av blommorna bums och det var tre röda vackra rosor. Så galet vackert det är med blommor och omtanken om mej är ju kolossal. Jag är bortskämd med all vackerhet men jag är även väldigt tacksam över det gåvor jag får. Så tack.

Mollie chillade lite efter sin skoldag och jag gick ut och dammsög bilen. In igen och drog på middagen på spisen sen ut igen och tvättning av utsidan av bilen. Så tja nu är den tyska skönheten bländande både på insidan och utsidan. Nöjd? japp.

Vi åt middag under samtal. Jag älskar när Mollie pratar och när hon betygsätter min mat. Jag sa strängt, Inga klagomål vill jag höra, då får vi byta kock. Sen blinkade jag mot henne och rev av ett gigantiskt leende. Hon besvarade det med Mehn mamma, sen flinade vi båda två.
Sjukt gott blev det i alla fall och jag välte ner två portioner med kyckling potatis och världshistoriens godaste sås.

Mollie hoppade i badet på nedervåningen och jag tog duschen på övervåningen. Vi behövde lite omvårdnad av våra fysiska delar.
I rena kläder sen hoppade vi in i bilen och drog över berget för att gå till kyrkan. Vi möttes upp av kramar och leende av vårt sällskap sen gick vi i samlad trupp till kyrkan. Marschallerna lyste på vår väg. Så vackert och ljust. Mollie öppnade den stora kyrkporten och vi gick in. Prästen kom och tog i hand och sa att jag känner dej inte men du känns igen.
Jag log och tjittjattade lite med henne och några andar ladys.
Medelåldern på besökarna var skyhög. Mollie va yngst och jag var nog bland dom yngsta även jag ;)
Men vad gör väl det. Musik och vackra berättelser om hur viktiga vi är. Att vi alla är det. Mm man fick sej en liten funderare där man satt.
Jag funderade på det där med livet och döden när jag satt där i gudshus. Att jag verkligen ska leva detta livet fullt ut så att jag inte är i behov av några fler liv. Jag menar, man vet ju inte hur det blir med det där.

Vi avslutade kyrkkvällen med att Mollie införskaffade ett par broscher. Två likadana, en ska hon bära själv och den andra ska hon ge till sin bästis. Jag älskar när hon tänker på andra. Det är viktiga tankar det där.
Nattningen blev något sen med tanke på att det väntade ännu en skoldag men vissa dagar får det helt enkelt bli så. Vi måste ju leva ;)

Jockarp.

Trasiga blodkroppar....

Jag har haft en oidentifierad känsla i kroppen några dagar. Extremt pigg och glad. Jag har känt mej stark men något har ändå tryckt på mej. Det ogillas skarpt.
Långa arbetsdagar och tid i från Mollie skaver i mej ibland, även om jag vet att det är bra att vi är i från varandra ibland så blir det ett skav när jag inte ser henne mer än nån ynka timme på dygnet.

Hur som, den oidentifierad känslan tyckte ett par kollegor att jag skulle kolla upp bums. Och jag har världens röta jag. Vedsvängens egen läkare var på plats. Han bad sjuksyrran ta ett EKG på mej. Vi kollade blodsockret och jag informerade innan sticket i fingret att jag precis hade vält i mej ett par semlor ;) De spelade ingen roll. Jag låg perfekt.
Blodvärde och blodtryck kollades och blodvärdet var inget att skryta om precis så fler prover ska tas redan i morgon. Både på järnvärden och ämnesomsättningen.

Vi pratade träning och jag flinade lite och sa till doktorn att en sjuk kropp knappast rasslar till och springer 6 mil utan påverkan. Han höll med men berättade även att löpning slår sönder dom röda blodkropparna i blodet. Humf. Låter sådär tycker jag.
Han var något konfunderad över att min vilopuls var hög jämfört med sist jag kontrollerades. Nu låg jag på 70, innan har jag legat på 40. Jag tyckte också att det lät högt men det finns förmodligen en anledning till det och det ska vi ta reda på.

Lunga och hjärta lyssnades på och han kände på nacke och skuldror. Stenhårda. Massage rekommenderades starkt. Jag har lite problem med att människor som inte tar på mej av kärlek ska ta på min kropp men jag får väl fundera på det. Kan jag bli ännu piggare än vad jag redan är så välkomnas det givetvis ;)

Tänk med en uppmjukad kropp med en massa blod i som kan forsla syret ännu fortare till mina muskler. Jag kommer blir brutal.....

Jockarp.

Finna svar.....

Hon är bäst....

Jag väckte Mollie och jag såg att hon var trött. Hon mötte mej med ett leende och jag log tillbaka. Vi småpratade lite sen gick jag till köket för att fixa hennes frukost. Jag funderade över hennes livsglädje. Att hon alltid möter dagen med glädje. Jag konstaterade att jag var enormt tacksam över det. Jag är inte alltid en solstråle när jag vaknar (oftast är jag det) när jag är skör och låg är det fantastiskt att möta sin dotter som är förväntansfull för dagen och på livet. Snacka om att bli lyft. Nu mår jag för tillfället väldigt bra själv och behöver inte lyftas men att jag ändå reflekterade över det ser jag som nyttigt och väldigt bra. Jag vet ju att tiderna kan förändras.

Jag hade kvällen innan snott godis från min dotter när hon lagt sej och jag erkände mitt brott så fort hon kommit i kläderna och satt sej för att äta. Hon flinade bara och sa att jag var en busunge. Hon är bäst.
Vi började prata om vatten, Mollie undrade vad vatten bestod av. Vi hade lite kunskapsutbyte under frukosten. Det är alltid bra när vi frågar varandra saker, vi finner svaren då. Ibland är svaren självklara på våra frågor men ibland får vi funderar och söka svaren.

Jag lämnade henne vid taxin och tog en mil på berget i mina löparskor. Jag andades vår. Vattnet forsade fram i bäckarna och det var toklängesen jag så det. Sommaren var torr och svår här i södern så det var extra vackert att springa bredvid bäckarna och se det forsande vattnet. Reservoarerna fylls på.
Tjälen är på väg ur jorden och det blir en aning svampigt att springa, svampigt och tungt men jag kan inte sluta le och tänka på när knopparna brister och det vackra boklöven slår ut. Vi närmar oss den tiden.

Men innan dess ska vi möta de svenska fjällen och snö i högar. Sportlovsveckan närmar sej och vi ska norröver för skidåkning. Det kommer bli magiskt att se skiftningarna. Känslan av vår till kyla och vinter. Sverige är fantastiskt.

Jag ska jobba väldigt mycket innan lovet och det är så mitt liv är. Antingen jobbar jag som en tok eller är jag väldigt ledig och fokusera på fritiden och de aktiviteter jag/vi vill göra. Men denna veckan handlar det mest om arbete.
Jag brassade fem matlådor som ska få mej att överleva från måndag till onsdag sen får jag ta nya tag i köket, arbete är inplanerat även fredag och lördag så det blir till att fnula ut vad dom lådorna ska innehålla. Det är svårt ibland med alla val som ska göras :)

Kvällen innefattade jobb för mej och för Mollie blev det tid med mormor och morfar. Vi hade alla haft en fin kväll, olika men fin.

Jockarp.

Utomhus.....

På tur med henne <3

Ännu en sån där morgon. Mollie ropar mamma men jag orkade inte förflytta mej så jag ropar tillbaka att hon får komma in till mej i stället. Hon kommer hasandes in och kryper ner under täcket. Vi småpratar och vips har hon fått en idé som hon bara måste skrida till verket med bums.
Jag ville inte gå upp men på något sätt kände jag att dagen började och jag ville inte att den skulle starta utan mej.
Kaffet kokades medan jag var i källaren och satte fyr i pannan. Jag tog min kopp och satte mej i soffan jämte min dotter som var i full färd med att göra en bok. Hon är snäppet värre än mej när det gäller att få idéer och att går från idé till handling. Allt sker i raketfart.

Boken heter lätta fakta om Sigge och Lasse. Det där är ett par kamphundar som bor på undantaget med mormor och morfar.
Boken blev klar och jag la mej ner på en mjuk kudde i soffan och lät min dotter läsa för mej.
Under bokläsningen kom jag på hur mycket jag saknade just det. Att bli läst för.
Jag levde ihop med en kvinna som ofta läste för mej på kvällarna innan vi skulle sova. Det uppskattades väldigt. Jag tror minsann att jag måste ragga upp en böna som ser det som mysigt och vackert att läsa högt ur en tidning eller en bok. Jag kände ju hur viktigt det faktiskt var för mej.

Vi gick ut och det var ett vårliknande väder. Fåglarna sjöng för oss och solen glimmade till lite bakom molnen. Jag körde lite ved och Mollie pillade med sitt. Jag såg våra cyklar och fick en idé. Självklart var lilla fröken med på banan. Vi cyklade ner på Vesan, Mollie tyckte det var tungt och jag förstår henne. Tjälen var på väg ur marken och det blir alltid tungt att möta grusade vägar då. Jag flinade lite åt henne, sen drog vi hem igen hon var vid gott mod trots slitet med cykeln.

Jag har inte sprungit sen jag levererade min 6 mil i onsdags. Kroppen behöver läka, men söndagen bjöd på så mycket vackerhet i vädret så jag var tvungen att ta ett pass på berget. Jag tog mördabacken och formen kändes ok. Visst att sport-BH;n spändes mot min kropp när jag drog in luft i lungorna. Det kändes som lungorna var större och behövde fyllas med mer luft är vanligt. Men annars kändes allt precis som sist när jag befann mej i mina löparskor.

Kvällen vigde vi åt Vångabacken. Snön börja tryta i backen men än är det åkbar. Mollie och jag åkte ett par timmar sen var vi sociala i vallboden. Väldigt trevligt med nya människor, ny lärdomar och nya historier.
Ännu en dag som åker ner med ett brak i braigalådan.

Jockarp.

Spättan.....

Ett leende och en tandrad att dö för.
Ja ibland få jag fantastiska meddelande, oväntade och fantastiska. En böna hade sett mej i nån tidning och föll pladask för just den delen av min kropp. Och ja, min tandläkare klagar sällan på mitt garnityr vilket betyder att skötseln är perfekt utförd ;)
Självklart slickar jag i mej komplimangerna och ler på i livet.

Något som får mej att le är när jag hör min dotter ropa mamma på morgonen och jag vet att det finns utrymme för mej att krypa ner bredvid henne i sängen.
De gjorde jag och jag gav henne fotmassage och vi pratade och kramades. Med en sån start kan ju knappast dagen bli annat än toppen.

Frukost sen gick jag ut, regnet öste ner och det var ju sådär lagom muntert, jag släppte min något sura tanke på vädret, jag vet ju att jag inte kan påverka det.
Bilen har inte blivit skött så väl detta året så en handpåläggning av Yes, vatten, svamp och Leonora Vilhlemsson så förändrades bilden av en grushög till en blänkande skönhet. Så nu är ordningen återställt och vi färdas återigen snyggt och prydligt.

Jag körde lite ved när jag ändå hade farten upp. En god vän som haft en trubblig tid ringde, vi samtalade en lång stund om kärlek, tillit och rädslor. Jag tror att samtalet gjorde honom väl. Jag hoppas det i alla fall. Men med det blev mitt jobb inte utfört, men det finns fler dagar i livet för att köra ved.

Mollie ville köra fyrhjuling så det fick hon. Det kan tyckas galet av mamman och låta en 8 åring köra en 750 kubiks motorcykel. Men jag har vidtagit många säkerhetsåtgärder. Jag jobbar inte med skydd och säkerhet för intet :)
Hon var lycklig som en lärka när hon körde med harven efter sej på ridbanan. Jag var lycklig jag med. Jag blir liksom det av henne.

Vi lagade middag, fisk, potatis och sås. Mollie skar citronen och dukade. Vi teamade.
Efter maten tog vi det lite chill. Mollie ritade och läste lite och jag tog en tupplur. Skönt.

Vi klädde oss och drog till ICA och köpte godis, sen vidare till andra sidan berget. In med godiset och myset, vi mammor drog till Jämshög och hämtade pizza. Jag blev imponerad av den lilla byhålan och dess pizzeria. Hela stället kryllade av folk. Vilket drag.

Vi åkte tillbaka och slök pizzorna. Kidsen spelade spel och vi vuxna drog kort, vi låg totalt utslagna på soffan och surrade. 20:00 började mellon och då hängde vi med kidsen och såg programmet tillsammans.
Mollie och jag vände inte hem förrän klockan 23, det blev en sen nattning men vad gör väl det efter en kanondag. Tack för den.

Jockarp.

Kexet....

Ännu en dag gav jag min dotter special lift till skolan. Ännu en dag skulle jag till skidbacken och hjälpa skolklasser med pjäxor och skidor.

För dagen var det lite olika åldrar, allt från årskurs 2 till barn som gick i sexan. Sexorna stod och tisslade och tasslade och pekade på mej, dom kände igen mej. Några som var lite extra vågliga frågade om jag var jag. Och när dom fått det bekräftat sken dom upp och pratade ännu mer i sina små grupper.

Jag flinade lite och såg det hela som sött.

Jag knäppte och knäppte nog upp ett 50-tal pjäxor under dagen och det kändes minsann i fingrarna när passet var avklarat. Jag justerade skidor och frågade även denna dag om längd och vikt. Jag uppmanade alla att ha roligt men att vara rädd om sej och inte bli för övermodiga. Och för dagen slapp vi kontakta ambulans vilket var skönt.

Jag lämnade backen och drog över bergen. När jag kom hem var det dock tomt i palatset. Myset hade hängt med morfar för att lämna ved till mackarna i stan. Dom hade tydligen shoppat en del också. Det känns precis som att min dotter lurar mina föräldrar ibland ;)

Jag hämtade en ny telefon, en Iphone XR. Den ska tydligen vara ruskigt bra. Problemet är bara att jag är smått allergisk mot nya tekniska prylar. Jag får eksem av bara tanken på att lära om mej. Och självklart hade det skett förändringar sen min senaste modell. Jag räknar med ett och annat felskick eller felringning den närmaste tiden, men det får jag väl helt enkelt ta. Det gäller bara att ringa fel till rätt person ;)

Jag hittade min dotter efter ett tag och vi käkade lite mat sen drog vi till skidbacken igen, men denna gången skulle jag inte jobba, jag skulle bara njuta av skidåkning och av mitt mys. Vi hade ett par härliga timmar i backen, det var inte så folktätt så vi åkte på i bra tempo. Snön var bra och det gick fort. Lite för fort enligt mitt tycke och smak. Men det gick fint. Inga fadäser.

Hem kom vi runt halv nio och då läste vi läxboken, jag läste och Mollie lyssnade mest. Vi diskuterade handlingen och vad vi trodde skulle hända i boken. Vi gillar att samtala om böckerna vi läser och nu är läxorna lite mer intressanta tycker vi. Lite mer som man ska utveckla efter eget huvud. Skoj.
Vi fortsatte att samtala under nattningen.Vi pratade om dagen om att dom gjort en glasskiosk i skolan på rasten, vi pratade om att alla hade varit med och att det varit roligt.
Mm sammanfattningsvis lät det som om unga fröken Vilhelmsson haft en bra dag på vår fina planet.

Jag var veckans kex i tidningen klick som kom ut under gårdagen. Aftonbladet var gulliga att informera mej personligen om det. Det var ju fint gjort ;)
Jag kände att jag har ett väldigt lättsamt och humoristiskt tonfall när jag intervjuas nu för tiden. Jag tar det med ro liksom och jag tror att det märks tydligt i artikeln. Men det var inte bara humor, jag var sjukt snygg på bilderna med. Ett extra plus till journalisten alltså ;)

Jockarp.

Nytt CV....

Kallt och rått men man får försöka var glad ;)

Jag vaknade upp efter en hel natts sömn. Jag vände, vred, sträckte och kände efter. Hur mådde kroppen? Jag kände inget annorlunda alls.
Jag satte fotsulorna på fiskbensparketten, vickade lite försiktigt på tårna innan jag prövande reste mej upp. Jag ställde mej försiktigt och lät överkroppen sträckas uppåt i långsamt tempo. Humf. Jag var som vanligt. Jag kände inte ens av nån stelhet. Märkligt, men ja vet av erfarenhet att det kan kommer lite senare upp på dagen. Men just då stod jag rakt upp med mina bara fötter stadigt i golvet och jag log.
Jag var tvungen att svära lite. Dom första orden jag sa torsdagen den 7/2-19 var. Du har en förbannat stark kropp Leonora :)

Jag åt som en häst och drog i mej ett par glas vatten extra, jag vet vad min kropp behöver. Mollie tyckte det var konstigt att jag välte i mej fyra mackor. Jag brukar sällan äta med henne på morgonen eftersom jag föredrar att springa på fastande mage. Men hon gillade sitt ätande sällskap.

Vi missade taxin för att vi stod och babblade i dörren. Det var dimmigt så chaffisen såg nog inte att vi var på väg ut. Att taxin körde från gården lite för tidigt var även det en bidragande orsak till att jag fick ge min dotter lift med privata kärran till skolan. Det gjorde inget jag var ändå på rull. Vi kramades om vid skolan och vi sa att vi älskade varandra sen började våra dag i från varandra.

Jag körde till skidbacken. Lite ideellt arbete med att hjälpa skolklasser med pjäxor och skidor. Jag har aldrig skruvat med skidor, men nu kan jag lägga även det på mitt CV. Vikt, läng var viktiga frågor under dagen och självklart ett trevligt och glatt bemötande. Det var blöta, trötta och glada barn som lämnade backen. Många hade övervunnit tankar och rädslor dom haft med sej, tankar om att inte kunna. Rädslor för att inte duga. Fantastiskt vackert att se och höra när dom berättade att dom fixat hela backen. Den stoltheten....

Hem kom jag och hemma var Mollie och en väninna. Jag brassade pannkakor och eftersom det var torsdag slog vi till med lite glass till pannkakorna. Ingen gnällde över det beslutet som fattades enväldigt av mej ;)

Kvällen blev det bad och tvättvikning efter det drog vi igång vår popcorn maskin och njöt av att sitta chill i soffan nära varandra och småprata om livet.
Vi är bäst du och jag sa jag till min dotter och buffade till henne lite i sida. Hon flinade och sa du är knäpp mamma, knäpp men bäst sen skrattade vi så popcornen flög all världens väg ;)

Jockarp.

Brutal....

Jag gjorde inte många knop....

Uppstigning 04.10. Det var inte precis så jag julade ur sängen men upp kom jag, 15 minuter senare var jag löparklädd och redo för mitt första pass.
Pannlampa och varselväst på. Mina Asics på fötterna och det smärtade rejält i själva påtagningsskedet av min vänsterfot. Den som var grön/gul efter vår framfart i vedhögen. När foten väl var på plats kände jag noll smärta av skadan, tack och lov för det.
Jag pluggade in hörlurarna i öronen, startade spellistan, jag tryckte GO på min polar klocka, medan jag tog mina första steg drog jag vantarna på händerna och drog upp min buff över mun, näsa och kinder. Två minus och så tidigt, kroppen var inte riktigt redo för rörelse, men de skulle den bli ;)
Jag körde landsväg, det var halt och det var en aning tråkigt jämfört med att tugga mil på berget. Men beslutet var fattat. Tre mil i ett gynnsamt tempo.

Hem och ett par mackor i magen och ordentligt med vätska. Sen slappade jag på soffan en stund. Jag somnade och vaknade 11:07 innan 11:30 var jag åter på väg. Jag valde bort berget även denna gång. Jag sprang mot havet. Jag behövde det. Jag behövde se bortom land, möjligheternas horisont låg som ett streck framför mina ögon.
Jag hoppade bland tången och fortsatte min väg. Jag var osäker på hur långt det skulle bli kilometermässigt. Dom sista km var tunga, det var känslan av slutet på ett Marathon, den är tuff men jag vet att det går.

Hem kom jag och klockan stod på 22km, bra där inte under 20km var bestämt.
Jag mötte mitt mys på undantaget, hon hade kommit hem med taxin och mormor hade mött upp henne. Ätit hade hon hunnit göra och nu var det scobby doo för hela slanten.
Vi gick hem och jag la mej åter på soffan en stund, jag behövde vila, inget snack om den saken.

Det väntade skidträning för Mollie och vi tog med oss mormor till backen som moraliskt stöd. Jag hade en plan på att drämma till med den där avslutade milen men jag ville inte lämna myset själv i backen om något skulle hända.
Jag hjälpte henne på med utrustningen sen drog jag iväg på mitt sista pass för dagen. Pannlampan på även på de passet. Det regnade och det var mörkt.

Passet gick bra, jag var oförskämt pigg och dom sista kilometrarna var kroppen brutal. Jag vet inte vad som hände men jag hade hur mycket kraft som helst. Jag lät pulsen gå upp och jag släppte allt. Kroppen fick rulla på som den ville och den vill öka så öka fick den.

Mot backen igen och jag drog på mej min overall och mina stora kängor. Jag tog två ostmackor sen ställde jag mej i änden av backen och njöt av min dotter som går från klarhet till klarhet i skidbacken. Hon körde förbi och vinkade. Jag vinkade tillbaka och log stort. Tänk att hon är min den där lilla tjejen ;)

Innan läggdags väte jag i mej lite mat, det hade varit sparsamt med den varan under dagen och enligt rapport från min klocka låg jag back över 5000 kalorier. Det ska ätas igen det och det ser jag framemot.
Jag var ganska trött vid läggdags men kroppen var okej. Men jag tackade den ordentligt. De är fan helt sjukt vad den levererat under dagen.
Min kropp är ett mästerverk och ja, jag är så tacksam för det.

Kärlek på min väg, det lättar ju upp livet <3

Jockarp.

Hemlig beundrare....

Som det uppskattas....

Uppstigning, Al Dente kokta nudlar var beställda, så självklart levererade jag det.
Vi klädde oss och gick ut. Temperaturen visade på 5 minus. Det sved på låren redan när jag gått ner för palatsets stora trappa. Hua.
Jag kramade om min dotter vid taxin sen tog jag en liten löptur. Det var tyst och stilla, det enda ljud som hördes var knastrandet från mina Asics när dom mötte den kalla snön. Jag kunde inte sluta le av tacksamhet över att min kropp är så stark så jag har möjlighet att nästa varje dag ta mej ut på berget och njuta av dess skönhet.

En snabb vända in till stan för att styra upp några måsten sen hem till byn igen. Jag angrep vedhögen och jag hade ett gott flow. Ända fram till jag fick en jättekolossvedbit rakt på foten. Självklart träffade den bakom stålhättan på mina kängor.
Jag tror att jag lyft och flyttat tusentals meter ved i mina dagar och aldrig nånsin har jag råkat ut för en smäll i denna klassen. Foten blev blå och svullnade upp.
Jag använde alla fula ord jag kunde vid själva träfftillfället. (och jag kan många fula ord) Men det hjälpte inte. Smärtan var vidrig.
Och självklart oroar jag mej för mina kommande löparpass. Jag har inte superlätt att lösa så långa pass i rad med logistiken med min dotter. Så det känns som onsdagens planerad pass är min chans i närtid.

Jag parkerade mej i söderläge med kaffe och skorpor och njöt av solens strålar som träffade mitt ansikte, det värmde skönt. Jag anade vårkänslor. Det är viktigt att finna ro och ge sej tid till att njuta. Jag är bra på det. Jag brydde mej inte ett skvatt om den där vedhögen just där och då ;)

Taxin kom upp på gårdsplanen och jag trodde det var Mollie som var på väg hem, men icke sa Nicke, det var ett blomsterbud.
Vågligt av avsändaren att skicka mej 10 röda rosor. Mej veterligen betyder det nämligen -Vill du gifta dej med mej- Och nä jag är nog inte riktigt där än :)
Men blommorna var fina och tacksam är jag över att bli tänkt på. Så tack du hemliga beundrare.

Mollie kom hem med nästa taxi som kom upp på borggården. Vi åt middag i form av kyckling potatis och sås. Sen parkerade vi oss i soffan. Hon med paddan och jag med en bok. Fatta vilka glidare vi är just nu ;)
Till kvällsmaten satt vi och samtalade och det flög över mej hur lyckligt lottad jag var över att jag har henne i mitt liv. Jag sa det till henne. Jag sa att mitt liv hade varit bra torftigt om inte du funnits. Mollie svarade mej med:
-Jag är glad att du också finns mamma.
Den ungen alltså, jag blir alldeles varm.

Himma....livet.

Jockarp.

Smörgårdsbord av flator.....

Som lördagen såg ut började även söndagen.

Uppstigning, hopp i skidkläderna och iväg. Vi bjöds på mer snö och vägen till backen var sagolikt vacker. Vi fick stanna bilen flera gånger och bara titta på vackerheten.

Första åket stramade det rejält i vaderna. Hoppsan vad otränad man är, inte ok ;)

Mollie var även hon påverkad av det långa passet från föregående dag så vi tog det lugnt. Vi vände hem mot byn runt 13 snåret och vi kastade oss handlöst i soffan.

Jag fick dock hasa mej upp för att brassa söndagsmiddagen. Vi åt som små ponnyhästar sen la vi oss på soffan igen. Jag somnade en stund och vaknade rastlös och full av liv. Mollie var dock i ett lågt tempo så hon fick vara. Jag gick ut en sväng och pysslade med lite allt möjligt. Skönt att planlöst gå och titta till sina ägor :)

Vi har det bra vi.

Innan läggdags tog vi ett långt varmt skönt bad.

Vi parkerade oss en stund med läxan i soffan. Det var så mysigt att sitta i bara morgonrockarna i ett varmt hem när det utanför var flera minus och ett helt underljuvligt vinterlandskap.

Jag sög in mitt vackra hem och sa högt till Mollie. Herregud vad fint vi har det. Hon tittade på mej log och sa. Ja det har vi mamma.

Idag är det QX-galan, jag och min dejt är inbjuden. Men detta året prioriterar jag annat än att köra 100 mil tur och retur på vintervägar. Möjligt att jag är dum i huvudet som inte ta chansen till detta gigantiska smörgårdsbord av flator. Det kan ju vara så att hon är där.

Men och det är ett stort men. Hon som är ämnad för mej. Henne kommer jag ändå att möta i sinom tid. Jag kommer inte i att missa henne.

Möjligt att vägen blir lite längre innan vi möts men mötas kommer vi att göra ;)

Så jag sitter lugnt och guppar i båten. Ingen panik.

Nu har jag även löst logistiken med Mollie inför mitt tänka intervallpass. Tanken är start 04.30 onsdag morgon. Kan bli landsväg i stället för bergslöpning, oklart i detta nu. Tre lugna mil är det som är sagt och då är det som ska avverkas. That´s the law.....

Vidare paus sen två mil, ytterligare paus sen avslutas dagen med minst en mil till. Låter som en bra onsdag det där.

Morgonrockar oss ;)

Jockarp.

Wow vilken dag.....

Inget stämde när jag vaknade, jag saknade henne. Det var en stark känsla och jag ogillade den.

Jag fick bryta känslan med ett träningspass. Dojorna på sen iväg. Jag tog en kort men lite snabbare tur. Kroppen svarade fint. Hem igen och kaffe i kroppen. Vidare packade jag de saker vi behövde för dagen.

Och äntligen närmade sej klockan tio och jag körde in mot scouternas lokal. Jag smög tyst in för att inte störa och jag njöt av att se min dotter så full av liv och glädje.

Hon hoppade upp i min famn när hajken avslutades. Jag hade varit saknad jag med.

Vi packade in alla hennes saker i bilen, utom just termobyxorna dom skulle vi märka några timmar senare att vi glömt. Vi lämnade Sölvesborg och körde till Kristianstad och C4, ett shoppingcenter som myset besökt några gånger men för mej var det fösta gången. Hon älskar shopping och hon är ett fantastiskt smakråd till mej och till sej själv ;) Vi hade det supermysigt i provhytterna. Hon köpte en ny skidjacka, vantar och några nya tröjor. Jag slog till med linne, brallor och en popcorn maskin.

Vi fick sällskap av en vän och hans son. Mollies favvo ställe är det frusna yoggi haket så där slog vi oss ner allihop. Mysigt.

När vi shoppat klart och kom ut i bilen så upptäckte vi att termobrallorna saknades. Som den logistiker jag är fick jag tuppjuk på min dotter. Tanken var nämligen att vi skulle köra bums från Kristianstad till skidbacken. Detta fick nu omorganiseras i mitt huvudet och vi fick ta oss hem till byn igen. Morr.

Upp till skidbacken kom vi i alla fall och det var årets första åk som skulle klaras av. Mollie var fantastik. Hon var försiktig vilket jag uppskattade väldigt mycket. Vi började i den nya barnbacken, gick över till knappliften för att sen ta oss med ankarliften hela vägen upp. Inga problem. Lugnt och metodiskt.

Jag frågade Myset om hon ville vara med i träningsgruppen detta året och nja hon var osäker. Jag sa att vi kan ju testa och vill du inte så lämnar vi och kör hem.

Både hon och jag var med på hela träningen som varad till klockan 19. Då hade vi haft skidor på fötterna i över fem timmar och det kändes. Vi var helt slut båda två.

Mollie tjöt. Titta upp mamma, titta upp. Och jag tittade upp. Snön föll i stora flingor och mot ljuset i skidbacken var det så otroligt vackert. Snön följde oss sen hela vägen hem över bergen ända hem till Jockarp.

Middag åts och mellon startades på tv. Lite snask i soffan sen blev det tandborsten och vidare bums i bingen. Mollie somnade när huvudet mötte kudden.

Jag säger bara, WOW vilken dag. Värlsdsklass.

Liiiite paus.

Jockarp.