Mästerverk....

Fredagskneg....

Åkomman känns igen. Mollie har haft påhälsning i kroppen förr av mask, vilket inte är dödligt men trist.
För att stävja i bäcken i stället för i ån skulle vi in till apoteket på morgonen och hämta lite pillet. Vi möttes av informationen om att dessa piller var slut i hela landet. VA? Hur vanligt är detta egentligen? väldigt löd svaret.
Jag tvingades kontakta vårdcentralen för att få nåt medikamenter på recept i stället. Jag frågade sköterska om varför man fick mask och svaret på den frågan var från jorden. Jag måste alltså få Mollie till att sluta äta jord ;)
Även hon sa att det var en väldigt vanlig förekommande parasit. Vi pratade vidare om det och jag berättade att jag inte minns sen jag var barn att någon hade mask i min närhet. Nä sa hon men kanske att man inte var så observant då eller att man helt enkelt tålde lite mer. Ok sa ja, jag kände att jag inte behövde grotta ner mej mer i ämnet. Jag tackade för receptet och önskade en fin helg.

Jag körde bums till skolan och fick i min dotter en tablett. Jag passade samtidigt på att samtala lite med skolsköterskan om den kommande vaccinationen. Det är ett tag till men jag ville förbereda henne på att Mollie Vilhelmsson möjligen försöker ge sej på och välta hela skolan vid spruttillfället. Vi kom fram till att jag ska vara i närområdet om jag behöver komma till undsättning.

En löptur hann jag med under förmiddagen och det var ett mästerverk som visades upp framför mina ögon. Nyfallen snö täckte granarnas grenar och Bokskogens ståtliga och mörka stammar blev trolska mot den ljusa omgivningen. Det var en så gråmulen dag men det enda mitt inre förmedlade så var det ljus.
Jag önskade så att jag haft en löparkompis med mej som kunnat tagit en löpbild på mej just i det ögonblicket. Just när jag befann mej springandes i det där mästerliga mästerverk.

Eftermiddagspass i vedsvängen. Ett bra pass, ett roligt pass. Hem kom jag 22:00 på fredagskvällen. Hem till tomhet.
Det Månsagårdska palatset ekade tomt. Det kändes kallt och jag vet vad det berodde på. Lilla fröken Vilhelmsson fanns inte mellan dom fyra väggarna som hon brukar göra. Nej, hon befann sej på Hajk med Scoutkåren.
Det var en märklig känsla, en känsla som jag måste lära mej att hantera, För jag vet att det komma fler av dessa dagar.

Jag fick lite sällskap av den kära konstnären som kommit in och berikat vårt liv. Fröken Frank och jag samtalade en timme under kvällen och det var skönt att fokusera på annat än avsaknaden av min lilla scout.

Jockarp.