Min värld.....

Inget är omöjligt....

Ibland flinar jag rakt ut över saker som händer i mitt liv. Saker som är så oväntade så jag har svårt att förstå.

Men jag ska försöka sätta ord på det för att lättare begripa.

Jag har skrivit om det innan här på bloggen, att jag inte var en toppelev i skolan. Det enda ämne jag faktiskt hade toppbetyg i och som jag behärskade alla grenarna i var ämnet gymnastik. Jag hade en orubblig femma genom alla mina betygsatta år.

Men ja, det var också det enda.

Det som gör att jag skrattar åt oväntade saker som händer mej är inte så konstigt egentligen. Jag hade en tvåa i svenska och jag sög på stavning, meningsbyggnader och jag sär och samskriver lite hipp som happ. Jag har lite dålig koll fortfarande men jag gillar att leka med ord och bilda meningar.

Det roliga då?

Jo. Mitt kassa betyg i svenska har aldrig legat mej till last. Jag kan titta tillbaka åtta år i min blogg när jag började skriva. Massa stavfel, massa meningar som saknade punkter och kommatecken eller var dom på helt fel plats. Men det spelar ingen roll. Människor läser det jag skrivit ändå. Det är sällan någon som klankat ner på mej för mina texter, jo innehållet kanske någon känt sej en aning kränkt över men texten har inget språkpolis satt kniven i (inte än)

Jag tror att det beror på att det som skrivs formuleras efter en känsla. Sårbarhet, rädslor, glädje, stolthet och så vidare. Att jag vågar berätta om mina upp och nedgångar. Att jag vågar sticka ut hakan i detta Jante samhälle och tycka att jag själv är bra. Att jag bjuder på mej själv och framförallt att jag berätta ärligt om hur mitt liv som pågår är.

När jag stod med min egna skrivna bok i min hand så var det ett bevis på att jag kan om jag vill och jag ville. Bara för att en lärare betygsatte mej som sämre än medel så kunde jag skriva en bok som människor faktiskt vill läsa och som läsare även känner i. Att förmedla en känsla, det är inte lätt.

Så vad fick mej att flina runt nu då? Jo.

Vi har två dagstidningar i Blekinge (vad jag vet) Den ena heter Blekinge läns tidning och den andra heter Sydöstran. 

Jag öppnade ett mail där det stod lite allt möjligt men även en direkt fråga till mej. 

Är du intresserad av att bli vår Lokalkorre? Alltså att jag skulle skriva för dessa tidningar. 

Någon som vågar sej på en gissning om vad jag svarade?

Självklart blev svaret ja. Jag vet dock inte riktigt vad det innebär, ett möte kommer att ske om ett par veckor men sen är det väl bara att dra igång tänker jag.

En ny erfarenhet väntar. Det enda något mer oljusa moln som hopar sej över mej är väl att det inte kommer bli text i krönikörsform vilket jag ser som enkelt, då kan jag utgå från mej själv och mina tankat och känslor. Så blir det inte nu.

Jag kommer alltså att få lära mej att sätt mej själv åt sidan och fokusera på andra personer, platser och aktiviteter. Mer lärdom väntar således i mitt skrivande. Utmanande och ruskigt kul.

Ja att jag skrattade det berodde nog främst på att det är helt osannolikt att man får en sån fråga. Att jag också vet att om jag berättat detta för min svenskalärare, både att jag skrivit en bok och att nu även tidningarna vill ha mej som skribent så skulle dom inte tro mej :)

Men i min värld kan allt hända och jag älskar den världen.

Jockarp.