Brutal....

Jag gjorde inte många knop....

Uppstigning 04.10. Det var inte precis så jag julade ur sängen men upp kom jag, 15 minuter senare var jag löparklädd och redo för mitt första pass.
Pannlampa och varselväst på. Mina Asics på fötterna och det smärtade rejält i själva påtagningsskedet av min vänsterfot. Den som var grön/gul efter vår framfart i vedhögen. När foten väl var på plats kände jag noll smärta av skadan, tack och lov för det.
Jag pluggade in hörlurarna i öronen, startade spellistan, jag tryckte GO på min polar klocka, medan jag tog mina första steg drog jag vantarna på händerna och drog upp min buff över mun, näsa och kinder. Två minus och så tidigt, kroppen var inte riktigt redo för rörelse, men de skulle den bli ;)
Jag körde landsväg, det var halt och det var en aning tråkigt jämfört med att tugga mil på berget. Men beslutet var fattat. Tre mil i ett gynnsamt tempo.

Hem och ett par mackor i magen och ordentligt med vätska. Sen slappade jag på soffan en stund. Jag somnade och vaknade 11:07 innan 11:30 var jag åter på väg. Jag valde bort berget även denna gång. Jag sprang mot havet. Jag behövde det. Jag behövde se bortom land, möjligheternas horisont låg som ett streck framför mina ögon.
Jag hoppade bland tången och fortsatte min väg. Jag var osäker på hur långt det skulle bli kilometermässigt. Dom sista km var tunga, det var känslan av slutet på ett Marathon, den är tuff men jag vet att det går.

Hem kom jag och klockan stod på 22km, bra där inte under 20km var bestämt.
Jag mötte mitt mys på undantaget, hon hade kommit hem med taxin och mormor hade mött upp henne. Ätit hade hon hunnit göra och nu var det scobby doo för hela slanten.
Vi gick hem och jag la mej åter på soffan en stund, jag behövde vila, inget snack om den saken.

Det väntade skidträning för Mollie och vi tog med oss mormor till backen som moraliskt stöd. Jag hade en plan på att drämma till med den där avslutade milen men jag ville inte lämna myset själv i backen om något skulle hända.
Jag hjälpte henne på med utrustningen sen drog jag iväg på mitt sista pass för dagen. Pannlampan på även på de passet. Det regnade och det var mörkt.

Passet gick bra, jag var oförskämt pigg och dom sista kilometrarna var kroppen brutal. Jag vet inte vad som hände men jag hade hur mycket kraft som helst. Jag lät pulsen gå upp och jag släppte allt. Kroppen fick rulla på som den ville och den vill öka så öka fick den.

Mot backen igen och jag drog på mej min overall och mina stora kängor. Jag tog två ostmackor sen ställde jag mej i änden av backen och njöt av min dotter som går från klarhet till klarhet i skidbacken. Hon körde förbi och vinkade. Jag vinkade tillbaka och log stort. Tänk att hon är min den där lilla tjejen ;)

Innan läggdags väte jag i mej lite mat, det hade varit sparsamt med den varan under dagen och enligt rapport från min klocka låg jag back över 5000 kalorier. Det ska ätas igen det och det ser jag framemot.
Jag var ganska trött vid läggdags men kroppen var okej. Men jag tackade den ordentligt. De är fan helt sjukt vad den levererat under dagen.
Min kropp är ett mästerverk och ja, jag är så tacksam för det.

Kärlek på min väg, det lättar ju upp livet <3

Jockarp.