Dan före dopparedan :)

En mycket lärorik promenad blev det av gårdagens tripp till ryssbergsstugan, Mollies minsta kusin är sex år och hon hade lite tandläkarskola med sin gamla faster på promenaden.
Hon berättade att när man var sex år skulle man borstar tänderna med vuxen tandkräm, man skulle träffa fluortanten och man fick borstar tänderna själv på morgonen men att man skulle ta hjälp av någon vuxen på kvällen så man kom åt längst in där det är lite svårt som sexåring att komma åt och så skulle de gå till tills man blivit fjorton år minsann.
Själv frågade jag mej istället vad tandläkare tänder på ;)

Vi bytte samtalsämne och nu var det den andra kusinen som tog till orda, han är åtta år.
Han sa att han tyckte att de var synd att inte min ex fru bodde med mej och Mollie, vi undrade klart vad de kom ifrån så där hux flux, men sa att vi tyckte inte att det var synd längre.
Jag sa att snart flyttar det kanske in någon ny till mej och Mollie, någon som verkligen tycker om oss och vill vara och bo med oss. Var vid bägge småttingar i kör säger, -Vi vill, vi vill flytta in med er. Hihi ja visst är det väl underbart att vara så populär.
Lite senare på dagen undrade lilleman vad det var som hände när Mollie föddes varför min ex fru lämnade oss, jag sa bara att hon lämnade oss innan Mollie föddes och sen frågade jag om han kom i håg det. Nja de gjorde han nog inte.
Jag försöker hålla en låg profil vad de gäller min ex fru och Mollies kusiner, de är nog lite svårt för dom emellanåt med tanke på att min ex fru ofta agerade lektant med dom små. Och hon har ju funnits med i deras liv sen dom var små frön.
Men när dom blivit större ska dom givetvis få läsa och ta del av både min bok och av mina blogg inlägg om dom så önskar, men just nu är det inte lämpligt.

Ja så är de ju dan före doppare dan idag :)
Jag hoppas att ni har gjort klart hejaklacksramsorna, att plakaten är skrivna och banderollerna inköpta, för i morgon smäller det.
I morgon ska myset hänga med sin djupt kriminella mamma till rättsalen. Hon ska på sina första rättegång, men mitt tvivel är stort på att det skulle vara den sista.

Det ska bli roligt i morgon att se ex frun och se om hon har iklätt offerkoftan dagen till äran eller hon slår på stort och tar offerrocken direkt.
De ska bli spännande och se om hon är redo att möta sitt förflutna, att göra upp med det gamla, att se om hon är redo att möta vad som idag skulle varit hennes dotter att se henne i ögonen, att se sin ex fru i ögonen och kanske tala om vad som hände.
De ska bli spännande och se hur Mollie reagera, för min ex fru har alltid hävdat att alla barn älskar henne och att alla barn skrattar när dom ser henne, de ska bli spännande och se om Mollie tulltar bort till henne och visar sitt vackrast lilla leende.

Hur de än blir så är jag iallafall redo, redo för rond ett. Dooong.
Jag tycker klart att det är lite synd att vi förmodligen inte kommer att mötas på ett rättvist sätt, för hon kommer klart vara helt avtrubbad av lugnande medel.
Och faktiskt förstår jag henne, jag har förståelse för att hon inte klarar av att möta sin som hon själv sa sin livskärlek, att möta den person hon sa sig älska så högt.
Och jag har förståelse för att de kan bli jobbigt för henne att se den lilla tjej som idag skulle kallat henne för mamma.
Att hon inte klarar av att möta dom människor hon sägs ha älskat, dom människor hon nu gjort så mycket fruktansvärda saker mot.
Så feg hon alltid varit och kanske allra fegast detta sista år.
Så visst förstår jag om hon inte klarar av detta mötet i sina sinnes fulla bruk.
De hade nog inte jag heller gjort.

En mycket intressant kommentar kom in igår, och den har fått min hjärna att snurra ett par varv.
Jag blir glad av att andra människor analysera min till synes lite märkliga ex fru. Tack för den intressanta vinklingen- Jag väljer att lägga upp den här, för det var väldigt spännande läsning.
Jag tackar ödmjukast för orden och tummhållningen :)

Har följt din blogg ett tag, och det är en sak som slår mig, om och om och om igen; jag tror att din fru känner...skuld? Eller tvärtom, hon kan inte känna skuld... Det låter kanske motsägelsefullt, men för mig är det glasklart: varenda gång nånting händer som skulle kunna få henne att känna skuld (ett blogginlägg, att folk från byn tar avstånd, eller att FB-vänner inte vill komma på hennes fest), så reagerar hon - med att försvara sig. "Det är Leonoras fel". Normala människor, dvs människor med förmåga att känna, hantera, integrera känslor av skuld, klarar av att KÄNNA empati, och skuld - men hon kan inte det. Därav alla aggressiva handlingar mot dig. Ju mer saker som påminner henne om vad hon gjort, ju starkare blir hennes aggressivitet. Du har ju säkert redan förstått det som jag skriver, men det kan vara bra att ha i åtanke. Jag har en exflickvän som påminner om ditt ex, och i mitt fall så har jag valt att försöka undivka alla triggers; dvs sånt som (borde) skapa empati/skuld/ansvarstagande, eftersom jag vet att det triggar hennes aggressivitet. Du verkar friare än jag där - du viker dig inte. Läser därför din blogg med en känsla av att bli förlöst; du gör det jag inte kan. :) (Flatkretsarna i Sthlm är för små för att jag ska vilja utsätta mig för hennes ilska.) För övrigt, vilket fantastiskt liv du verkar leva, med vänner, naturen inpå knuten, myset, familjen, utomhusliv, nutella-bak och annat. Jag lovar - det är INTE roligare i Stockholm. kram på dig - jag håller tummarna för dig till veckan. Du är grym!

Myset tycker att mamma pratar för mycket i bland;)

Nu ska jag snart ge en telefon intervju, mer berättar jag inte i dags läget, men jag återkommer, var så säkra.
Och avslutningsvis i dagens inlägg vill jag klart gratulera min mor som fyller år idag. Grattis mor :)

Jockarp.

Lördagsbaluns....

En liten hand att hålla i :)

Människor jag pratar med, ett år efter de ofattbara inträffade, människor som såg oss, såg vår kamp om att en dag lyckas bli föräldrar.
Människor som hörde den glädjande nyheten av min ex fru när hon sa att vi äntligen lyckats bli gravida.
Människor som såg vår lycka.

Samma människor finns kvar i mitt liv, samma människor får ta del av de underbara resultatet av vår kärlek, av vår kamp och av vår lycka, samma människor får möta min solstråle Mollie.
Samma människor säger till mej ett år efter att de ofattbara hände, att en människa lämnat sitt barn.
Att allt som hänt är galet.
Samma människor säger till mej att det vänder sej i magen på dom när dom hör historien om att jag riskerar att bli straffad. Jag som tar ansvar för både mitt eget men kanske framför allt tar jag ansvar för min ex fru handlande.
Samma människor säger att är det någon som skulle straffas så är det hon. Och hon skulle straffas hårt.
Samma människor säger att dom mår dåligt av att höra att hon vill ha pengar av mej.
Samma människor plågas av att dom trodde dom kände henne.
Och samma människor fick bittert erfara att dom inte gjorde det, ingen kände min ex fru.
Hon var en ulv i fårakläder. men tids nog får den ulven nog sitt straff.

Jag själv kan inget annat än att hålla med.
Jag kan inte på något annat sätt se på de hela än att den människa jag ska sitta mitt emot på tisdag enbart är skalet av min livskärlek.
De är skalet av den kvinnan  jag älskade, som jag gifte mej med och det är skalet av den kvinna jag valde att bilda familj med.
Inget av det kärleksfulla varma underbara innehållet som jag älskade så högt finns kvar, det är bara ett skal.
Ett tomt, innehållslöst, isande kallt oempatikt skal.

Mysets första halloweenpyssel. Moster och kusinerna var behjälpliga ;)

När jag efter en trevlig och lycka fest med vänner konstaterade att antingen hade inbjudan försvunnit med posten eller valde helt enkelt vissa människor att inte närvara på tillställningen och kanske just då på grund av att en lite flata med sin bedårande lilla dotter tänkte medverka på festligheterna.
Jag kan inget annat än att le lite förnöjt, när jag ser vilka fegisar jag haft i mitt liv, som nu inte längre ens vågar komma på en stor bjudning med ett fyrtiotal gäster.
Hihi ja återigen måste jag ställa frågan till mej själv, kan ljuset möjligen gått upp för dom att äggen lagts i fel korg.
Kan syndaren sent om sides vaknat?

Ja vi hade som sagt var en synnerligen trevlig lördagskväll, myset sov sött i sin vagn största delen av kvällen och jag hade intressanta samtal.
Samtal med människor som gjort nya spännande val i livet, som lämnar sin trygghet för att kasta sej in i nåt nytt. Men för den delen ändå tar ansvar för det, att ha en plan en genomtänkt sådan.
Ja jag bli imponerad och inspirerad av såna människor.
De var även fler som frågad mej om det var okej för mej att dom medverkade på tisdagens tillställning. Svaret blev att det var okej, faktum är att dom är mer än välkomna, brottsligt eller ej så står jag som sagt var för vad jag gjort.
Och de är ju mer än man kan säga om den som ska sitta på andra sidan bordet.

Myset vaknade och några andra mammor hörde henne där i vagnen, dom tog upp henne och kallade på mej, de är skönt och tryggt att umgås med människor som har egna barn som vet vad som behöver göras. Vi hängde lite till sen tackade vi för oss och begav oss hem igen.
Vi lekte lite ge och ta lek i sängen, de var tack, tack, här får du nappen, sen var det tack, tack här får du, den mycket stimulerade och utvecklande lek höll på i tio minuter sen kroknade återigen min lilla raring.

Kan själv :)

Ja nu är gröten intagen och klockan omställd, en överhängande risk finns att det blir en tur upp till ryssbergsstugan idag :) Härliga söndag.


Jockarp.

Ulla red.....

De första som poppa upp i huvudet när man reflekterar över gårdagen det var skratt. Mängder av skratt, att det kan vara så vansinnigt roligt att handla de fattar jag inte, men roligt var det.
Vi kom till Ullared i vårt tycke precis i rätt tid, så där vid lunch tid, vi parkerade nästan precis utanför dörren och de var bara att rulla in med sin lilla kärra, och kryss i taket fick jag en som inte drog på sned, glädjen visste inga gränser.
Jag och lilla gänget drog först mot häst och hund avdelningen de var ganska snabbt avklarat.
Vi stod och velade vid bilsakerna om vi skulle slå till med en rosa rattmuff eller inte, tillslut efter mycket diskuterande beslutade vi att ha de under övervägande till nästa gång. Alltså uteblev rattmuff klippet.
Myset hängde på ryggen och pillade på de mesta hon fick ta på.
innan turen hade mysets utsatts för livliga diskussioner och kränkningar vad det gäller om hon skulle sköta sej eller inte, om det skulle behövas hörselkåpor med radio i.
VA som om mitt mys inte skulle kunna uppföra sej va.....långnäsa för dom inblandade kan jag säga, hon var helt otrolig inte ett gnäll så långt ögat eller örat nådde.
Sån är min tjej.

Fantastiskt roligt var att jag kört ända upp till Ullared och där stöter jag på människor som säger att dom läser min blogg, hihi snacka om lite värld va. De är jätte roligt tycker jag, visserligen är det ju ganska mycket folk just i den butiken, men ändå.

Konceptet med restaurangen likt IKEA diggade vi stenhårt, smidigt, billigt och ganska gott, barnavdelning för oss med barn, det var toppen, de fanns allt man behövde och lite till.
Bra där Gaykås.

Kvittot blev väl en meter långt och det var ju inte så farligt, jag har ju en bit till om jag ska kunna mäta mej med Ros-Marie från programmet Ullared, men de är jag väldigt glad för.
Vi tog sen en liten sväng inom Panduro outletten och efter det var vi ganska nöjda.

En sak jag funderade över på vägen hem det var just det att det måste vara tusentals människor som varje dag lämnar detta gigantiska varuhus, men bra mycket mer saker än dom hade tänkt sej, jag skulle även tro att det är en del som åker hem och sitter i bilen och mår pyton över allt onödigt dom köpt, för visst är det väl så, herregud vad mycket bra och ha saker det finns som inte alls är bra att ha.

Vi gjorde ett kort stopp på gula M:et innan det bar hem mot byn igen.
Efter en dag på min rygg eller sittandes i en kundvagn så behövde myset sträcka ut lite.

Vi köpte lite nya badsaker och för att göra oss lite lördagsfina så provbadades det och det verkar gått hem.

Tittut :)

Nu håller vi lite helg :)

Jockarp.

Barnbus...

Maskorosor och blåklockor i full blom och snart vrider vi om klockan till vinter tid, snart går vi in i november månad är det klokt, är allting upp och ner eller brukar det vara så här och att jag har missat allt detta.
Vi hade en fantastisk tur på berget som jag inte ska orda så mycket om utan istället lägger jag ut bilder på de vackra.

Ja och sen är jag nog villig att hålla med alla som säger att när barn är tysta så har dom nåt rackatyg för sej och så är det klart även i mysets fall.

När den grymt upptagna mamman höll på med vardagsbestyren så passade myset på att inventera klädförådet, lagom kul kan tyckas men möjligheten finns att hon gjorde det för att vi nu idag tänker ta en liten shoppingtur till vårt eget lilla gaykås i ullared.

De ska bli yber spännande och se om vår favorit kassör Pontus sitter i kassa 37. Vadslagningen tar oss nu till nya höjder.

Tråkisvädret vi hade igår gjorde att vi körde ett bus här hemma, jag städade och röjde när myset låg och sov, när hon sen var vaken så fanns de gott om tid för bus.

Barn gör vuxna barnsliga)

Ja fritidsresors reklam med orden, "Dagar att minnas" ter ser som ett skämt när man varit med om natten man vill glömma innan den ens fanns.

Tänk att jag börjar nu förstå alla dom varnande ord som avslutar varje sida i lilla bvc boken om att man inte ska skaka sina barn, tänk att jag faktiskt just idag förstår att det inträffar, att jag faktiskt förstår efter natten från helvetet att föräldrar går över gränsen och gör sina små älsklingar illa, efter denna psykiska terro och den frustration som utspelade sej för två personer vid foten av ryssberget i natt så förstår jag tyvärr det. Och jag älskar ju att förstå.

 

Jockarp.

Lärdom...

Igår lärde jag mej ett nytt ord, jag tycker det är bra när man lär sej nya saker, så när ordet filantrop dök upp i en kommentar här, ett ord som jag får erkänna att jag aldrig någonsin kommit i kontakt med så vaknade klart mitt intresse.
Vetgirig som ett litet barn fick jag ju ta reda på vad det betydde.
Favorit verktyget google kan man lita på, där gick att läsa Filantrop är en person som är positivt inställd till människor i allmänhet och som utan eget vinstintresse verkar för förbättring av människors levnadsvillkor.
Jag ser det som synnerligen märkligt att jag under mitt 34 snart 35 åriga liv aldrig kommit i kontakt med det ordet, speciellt nu med tanke på att jag själv i ett läge i livet faktiskt kan klassa mej som en filantrop och det är just i frågan vad det gäller lagarna för barn som har homosexuella föräldrar.
Jag har ju själv inget att vinna på att lagarna ändras men jag kan försöka förbättra så att ingen annan ska råka ut för dessa tråkigheter jag själv blivit utsatt för.

Vad jag mer såg som en synnerligen märklig upplevelse från gårdagen det var att jag drömde att Beatrice Ask hade gått och dött mitt framför näsan på mej, henne är jag ju inte klar med på långa vägar.
Vad i hela friden kan de betyda tro.
Kan de möjligen betyda att det åter är dags att angripa henne med ett litet brev i frågan om hur det ser ut med en lagändring.
Jag gillar Beatrice men jag gillar inte att det tar sån tid.
Jag funderar på om det kan vara på de lilla viset att min dröm om Beatrice dök upp på grund av det brev jag fick i lådan, de brev som var adresserat till mej och där avsändaren hade fina kuvert med informationen på att de var skickat från regeringskansliet där avsändaren hette Erik Ullenhag och tydligen besitter den fina titeln intergrationsminster.
Herr Ullenhag hade bemödat sej med att skicka ett brev från rosenbad i huvudstaden till lillaflatan i en liten by vid namn Jockarp. Visst är det väl roligt.
Innehållet då. Jo då Herr Ullenhage har sett att det är ett problem i frågan vad det gäller skillnaderna för barn till homosexuella föräldrar men att det i nuläget fortfarande inte finns någon tidsplan till att försöka lösa frågan, han informerar mej även att det ligger på justitiedepartementet bord och där sitter då som alla vet fru Ask som justitieminister.

Ja som jag ser det så fortsätter jag väl rida vidare på min hingst Rosinante jag fortsätter min kamp och mitt slag mot väderkvarnarna. Jag heter inte Don Quijote och min väpnare heter inte Sancho Panza men annars är det ganska likt. Vi skulle kanske kunna leka lite David vs Goliat med, men det får vi ta en annan dag.

Mollie och jag :)

Jockarp.

Imponerad...

Ja vissa dagar undrar man ju varför man ens trasslar sej ur nattasärken och tar sej upp ur sängen och vissa dagar undrar man varför dom ska börja så tidigt.
En del dagar börjar med att man slår tån i en tröskel, en tröskel som man gått över i tjugo år, det fortsätter sen med att filtret viker sej i kaffebryggaren så det blir till att börja brygga nytt. Gröt flyger runt hela matbordet.
Man försöker bryta mönstret med en promenad på berget, ja vad händer då, jo man snubblar klart på en rot och välter, med tio kilo mys på ryggen blir fallet hårt och våldsamt.
Upp igen, kontrollera skadorna. Vidare färd hem går i försiktig mak med ömmande knän.
En telefonförsäljare ringer, undrar om jag vill ha nya TV kanaler, jag sej nej jag ser inte på TV så mycket, den fortsätter och terra mej i andra änden av luren.
Jag säger då vad jag tror i en vänlig ton. Ursäkta mej men jag behöver inte uppta din tid för jag ska inget ha.
Personen i andra änden förstår inte. vad är det som är så svårt? jag förstår inte varför inte försäljaren inte förstår att jag inget vill ha.
Den onda cirkeln har nu börjat snurra. till slut orkar jag inte så jag lägger på.
Dagen fortsätter i samma anda, man åker till affären och lyckas ju klart med bedriften att få en kundvagn som envisas med att rulla på sne, hur många såna kundvagnar finns det egentligen.
Man trampar i en hundskit och Mollie klämmer fingret i microluckan.

När dessa tillsynes jobbiga och tuffa I-landsproblem drabbar en så är det skönt att veta att det måste vända och vänder gör det.
Jag hade även en toppen dag med ansvarsfulla underbara människor.
Gravida fru T var här och förgyllde delar av dagen, många intressanta samtal om barn, barnuppfostran fruar och jobb avlöste varandra. Myset visade sej från sin allra solstråligaste sida hon åt, lekte och visade även prov på hur lättnattad hon är.
Ja ibland kan hon imponera den lilla damen.

Vad mer som imponerade på mej det var alla lättsamma kommentarer, jag förstod att de är fler som ser på allt som händer mej med ett skratt och ett skak på huvudet.
En sak som slog mej är att det är så många män som läser min blogg och som kommenterar. Att dom tycker att det är förjävligt, jag blir glad över det, för man har ju alltid hört att män kan vara väldigt känslokalla och inte bry sej mer än att få ett ligg och hur sen efterspelet bli spelar dom mindre roll.
Alltså kan man kanske på ett annat sätt förstå om det varit en man som gjort alla dessa vansinniga beslut och val som nu min ex fru gjort.
De är inte bara fäder som läser och kommenterar utan här är det allt från singel män, bögar, män som har delad vårdnad om sina barn, det är farfar, pappa och även transvestiter, fantastiskt tycker jag och den gemensamma nämnaren är att det är ingen som tycker att det är okej det min ex fru gjort.
Ja de skulle möjligtvis vara han vår lille Per han den jourhavande medmänniskan som så sött stod och tog bilderna på vårt bröllop, han som har egenrätt på den andra sidan av myntet, möjligen förstår han ex fruns val, men sent ska syndaren vakna och han får nog ett surt uppvak en vacker dag, (de fick ju lilla fröken tumör).
De känns lite som men telefonförsäljare, svår fattade, problemet i denna story är att jag kan inte bara lägga på luren i örat på dom, nej för ex frun tycker det är så vansinnigt latjo att hålla kontakten med mej igenom juridiska ombud, polis och tingsrätt.
Tjolahopp snart lär det börja kosta henne lite pengar då får vi se hur kul hon tycker att det är....Socialen kan dom tänkas vilja betala det tro,hihi..

Lite trevligheter hann vi ju med också en tisdagkväll sådär. Vi på ett trevligt kallas i ett trevligt hem, mysfaktorn var på topp med god mat och fantastiska tårtor, jag älskar kockkompisar.

De blev ganska sent så på vägen hem var det två små kottar som slocknade i bilen.

Jag avslutar dagens inlägg med att tacka alla ansvarsfulla män. kvinnor med för den delen.

Jockarp.

Sum sum sum....

Hehe, ja vi fortsätter nu i historien Leonora Vs ex frun.
Jag som trodde att den dröm jag hade härom natten skulle innebära att jag på något sätt försökte hitta en väg till att förlåta.
Men nej inte en chans i helvete att jag ens ska försöka förlåta den djupt skadade kvinna jag varit gift med. Hon gör det omöjligt.
Jag trodde nu i min enfald att detta var allt, att hon omöjligt skulle kunna hitta på mer tokigheter, men nej. Återigen hade jag fel jag får se mej som en förbluffande misstagande människa.
Hur fel kan jag har, hur fel kan jag har haft när jag lovade denna super störda människa evig trohet.
För något annat kan hon omöjligt vara.

Går hon möjligen på några väldigt starka mediciner tro, så starka så allt vett har åkt ur huvudet.
Ja det verka bannemej som de.
För det skulle ju vara likt henne att ta en genväg att ta hjälp av lyckopiller när dom jobbiga tankarna på hur vansinnigt illa hon har betett sej mot sin fru och sitt barn kommer. Frågan man ska ställa sej i stället är kanske, finns det så starka piller som kan döva det samvetet?

Ja för återigen gick jag igenom min vackra höstfina kastanjeallé och återigen hade jag ett brev adresserat till mej från tingsrätten i min hand, myset hängde förnöjt på min rygg efter en timmes rask promenad på berget.
Brevet ja och dess innehåll.
Hon lilla ex frun verkar minsann ha det lite knapert med pengar, det kostar tydligen på och bo i huvudstaden, verkar vara jobbigt att försörja sej själv.
Men jag undrar varför hon tror att jag ska betala hennes uppehälle, hum, räckte det inte med att jag betalade för henne dom fem åren vi var ett par, räcker det inte med att den bil hon kör runt i den är de jag som betalat och det vet minsann både hon och fjabbiga familjen om.

När jag läste vad som stod i brevet blev jag först arg som ett bi.
Att människan liksom inte ger sej utan istället fortsätter att göra sej själv och sin fjabbiga familj till åtlöje.
Ja för det finns verkligen ingen som helst hejd på vad hon är kapabel till.
Gode gud säger jag bara.

Ja jag var arg som ett bi men efter ett telefonsamtal så lugnade de sej lite och när jag skulle natta myset efter badet, så skrattade jag hejdlöst, jag skrattade så tårarna sprutade, stackars Mollie hon hade inte en chans att somna.
När jag låg där och skrattade så hysteriskt för mej själv så slog det mej att det var väl underbart att kunna skratta på de viset själv, hur mycket ska jag då inte kunna skratta ihop men någon annan.
Ja de kändes bra.

Ja och var var det nu då som gjort mej arg som ett bi och sen förvandlats till detta underbara förlösande skrattet.
Jo håll i er nu för nu kommer jag att bjuda er på världens roligaste historia....

En kvinna gifter sej med en annan kvinna. Den kvinnan hon gifter sej med är gravid med deras första gemensamma barn.
Kvinnan kommer sen på efter några veckors tid att hon tyckte inte de var så kul att vara gift och det verkade inte längre vara så lockande med kommande blöjbyten och sömnlösa nätter.
Nej det verkar istället vara roligare att hoppa i säng med en annan kvinna och flytta till huvudstaden.
Ja och helt enkelt bara lämna den gravida kvinnan där mitt uppe i alltihop.
Hon tyckte att hon hade den rätten att bara dra och låta den andra kvinnan reda upp förlossning, barn och vidare ansvar för ett barn för resten av livet, hon tyckte att det var helt okej och rättvist.

Efter det i hennes tycke helt rätt agerandet kommer hon på att det var kanske inte så smart gjort, nu hade hon ju lämnat sin pengako, pengarna i hennes lilla etui började nu sina.
Hon kom då på den geniala iden att den kvinnan som hon lämnat kan ju betala lite, det låter väl rättvist.
Vidare skickas ett litet brev om det fanns nån möjlighet att kvinnan med barnet ville betala 100000 för hon behövde dom.
Nej svarar kvinnan med barnet, hon vill inte alls betala för hennes uppehälle i Stockholm.
Vad ska hon då ta sej till hon behöver ju pengarna, hon undrar varför förstår inte kvinnan med barnet, hon kvinnan hon lämnade nygift och gravid, varför förstår hon inte att det kosta så mycket att bo i storastaden.
Ja de kan man ju undra.
Då kommer hon på att man kan kanske åberopa något som kallas för sveda och värk. Så nu provar vi med det, kanske kvinnan med barnet vill betala lite då.

Ja ni bloggläsare jag är idag tacksammare än tacksammast att jag startade denna blogg så jag kan dela mej av glädje och sorg.
Och just nu behöver jag er för att skratta ihop med mej. För ni får ju hålla med om att detta var de mest vansinniga ni hört.
Hon vill ha pengar för sveda och värk.

Jag funderar just på om jag skulle kunna anmäla henne för mordförsök på två personer, för det var just de som hände för ett år sen, hon höll på att ta död på två personer, med sitt oansvarsfulla egoistiska handlande.
Kan de möjligen vara de vä(e)rket hon vill ha betalt för tro.

Nu ska jag fånga denna dagen med vuxna och ansvarsfulla människor.


Jockarp.

De är inte sant.....

Detta händer inte, det är fel människor och det finns inget litet barn.
Det är sommar sol och brun brända ben, det är klippor det är Stockholm, denna vackra sommarstad. Det känns så verkligt känns så rätt. Ett uppbrott en separation för länge sen, en uppgörelse med det gamla.
Jag lämnar byn åker sextiomil norr över till huvudstaden, jag åker på vinst och förlust, jag åker på jakt efter svar.
Hittar tillslut rätt, en liten kiosk i en förort hittar jag henne. hon jag trodde var min livskärlek. Hon vill inte prata inte ge svar, envisheten hjälper mej, pratar med hennes chef, får låna henne, går ut går iväg, jag bjuder på middag, vi pratar, betalar går iväg. Jag lägger min arm om hennes axel, har längtat efter att få ta på henne, tar henne i min famn, hon spänd motsträvig och hård, sen mjukare, följsammare och varm. Undan för undan börja hon njuta av beröringen. Jag drar in doften från henne, min näsa mot hennes hals, så igenkännande, dofter, smak, värmen och närheten. Så underbart.
Vi går ner till klipporna, hittar en enslig plats, mun möter mun i en het kyss. Efter  avsaknaden av närhet, kärleken, längden på avhållsamhet och ensamheten, längtan efter en annan människa landar vi i varandras armar, älska passionerat så som nykära gör.

Går vidare hand i hand precis som förr, underbar känsla en liten hand i min som passar så bra, som passar bäst.
Hon stannar vänder sej mot mej men en allvarsam blick och säger, jag vill leva med dej, jag har aldrig älskat någon annan människa mer än dej, men jag kan inte.
Jag står mitt i livet, jag står i ett vägskäl, jag måste välja, jag väljer det otrygga, jag vill se vart dom andra vägarna bär mej.
På något märkligt vis förstår jag henne, vi skils som ett älskandepar, vi skiljs som vänner. Hennes hand glider sakta ur min hon vänder sej om och går.

Ja allt detta hände en natt i en dröm, omständigheterna stämmer inte riktigt överens med hur de sett ut, men när jag gör ett försök i att tolka denna dröm, känns det som ett försök till förlåtande, att jag genom denna dröm söker något sätt att kunna förlåta min ex fru för det hon gjort mot mej.
Men kan det vara möjligt, kan det finnas någon möjlighet för mej att förlåta, kan man förlåta allt ont allt hat hon visat. Kan man förlåta någon som lämnar sitt barn.

Är det möjligt för en liten människa att förlåta detta stora

Är det möjligt?
Jockarp.

Släkt och vänner ?

?

Än en gång har jag överträffat mej själv och bevisat att jag är en av dom vassaste knivarna i lådan. Ibland blir jag så imponerad av min hjärna och av min klarsynthet.
Det är inget skryt bara fakta.
De som gjorde mej så impad denna gång var att jag hade rätt i mina misstankar vad det gäller, ja ni minns kanske inlägget om dom där rådjursskallarna och hästahuvudet som låg i skogen.
Jag misstänkte en filur och när jag stötte på honom så frågade jag ju klart rätt ut om han visste något om slaktavfallet som låg där och luktade skunk i min skog. Erkännandet kom, vilket jag är glad över, det är ganska skönt att veta var det kom i från och att det inte var nån toking som varit i backen och slängt det.
Kanske löser jag kisthistorien med en vacker dag, vem vet....

Ja och så har jag pratat i telefonen igen, nu med en jobbarkompis som jag inte pratat med på ett tag. Vi diskuterade vad som var på gång och vad som hänt, jag berättade i snabba drag om rättegången och om min ex frus tokiga idér om att hon tror att jag ska betala henne en fantasi summa ( Ja även om det endast varit en krona hon ville ha så hade de i detta läget varit en fantasisumma för mej) För att hon varit gift med mej i tre hela veckor.
Han säger - Jag fattar fan inte vad som hänt, hon som var så mjuk, god och kärleksfull.
Ni gifte er och hade ett barn på gång, återigen orden.
 -Jag fattar fan inte vad som hänt.
Just dom orden är det numera klökvarning på här hemma.
Jag önskar och jag längtar efter att lyfta luren nån dag och i andra änden ska en röst säga. Du Leonora. De som hände hände för att........
Jag längtar till att någon gör slag i saken och vänder på de nu så omtalade myntet. Den sidan av myntet jag sett det är den att jag blev lämnad i en långt framskriden graviditet och med två blänkande ringar på mitt vänstra ringfinger.

?

En del som kommenterar här på bloggen verkar veta eller rättare sagt tro sej veta hur jag och min ex fru levde, man kan nästan tro att dom levt våra liv, kanske någon av dessa människor som nu så fegt väljer att gömma sej bakom datorskärmen och bakom dom anonyma kommentarerna vill göra ett tappert försök att visa den andra sidan. Den sidan om varför min ex fru valde att lämna mej i denna känsliga tid.
Ni tuffingar som skriver att hon hade en sååååå bra anledning till att lämna mej just då, jag frågar er, varför vill ni inte berätta den anledningen?
Jag kan svaret, det finns ingen anledning som är så bra.
Och när dessa fegisa själva ger det en tanke så kommer ni nog faktiskt fram till det själva....Att efter sex inseminations försök, man kämpar, sliter och gråter, man lyckas tillslut, man gifter sej, vad som synes lyckligt.
Sen blir det stopp i huvudet, man flippar ut fullständigt.

Så jag uppmanar er. Cissi, Gotte, Lotten,  dom fantastiska föräldrarna till min ex fru Britt-marie och Sune, ni andra anonyma fegisar som vekar ha köpt hennes bisarra historia.
Att eftersom nu min ex fru är så feg och omogen och inte vågar försöka ge sej på en förklaring till sitt omoraliska och oansvarsfulla handlande.
Så borde de ju var så mycket kuk i någon av er andra så ni kan höra av er till mej och berätta hur hennes sida av myntet ser ut.
Så att jag har en möjlighet att förklara och försvara den historia hon sålt till er, den historia hon sålt dyrt, kanske för dyrt.
Gör er själva den tjänsten. Säg det rätt ut till mej att ni förstår varför, er syster, dotter eller vän lämnade mej, sin höggravida fru.
För i detta läget är jag inte impad av min hjärna.
För fortfarande fattar jag noll och en fråga ni kan ställa er är, är jag inte värd att få reda på vad jag gjort som var så fel.

?

Jockarp.

Elva.....

Färggrant värre :)

Vi gick i en fantastisk skog igår, den var verkligen super vacker, alla dessa underbara färger, hur kan man inte älska hösten?
Jag och en vän slängde upp våra små kottar på ryggen, släppte lös hundarna och sen bar det iväg, de är en frihet att parkera vagnarna hemma och istället ha våra småtungviktare på ryggen, den ena väger tio kilo och sällskapets kotte väger cirka tretton underbara kilo.
Högt tempo i motlut svetten rann längs ryggen och allt var helt perfekt, samtal som avlöste varandra i samma tempo som promenaden gick i.
Sällskapet slirade på en sten och välte men det gick bra för både barn och vuxen som väl var.
Jag skänkte tacksamheten en tanke av att ha allt de fina, friheten, vännerna, myset och det underbart att faktiskt kunna se och glädjas av det.
Hemma väntade en av dödssynderna. De var frosseri i form av nutellakaka. mängder så det nästan kan klassas som groteskt, skit samma. Vi hade bränt fett och vad kan då vara mer passligt än att fylla på lite av samma vara.

Eftermiddagen hängde myset hos sina kusiner. Hon hade målat teckningar, bakat negerbullar, ätit middag, lekt med lego och även hunnit med att somna. När jag kom hem efter psykologbesöket så låg hon och morbror i sängen och snarkade i kapp, dom var så söta så.

Psykologen ja, ja vi hade återigen ett mycket mycket bra samtal, här skulle de sättas ord på känslor, vilket har blivit lite av min speciallitet. Nu var det känslorna inför rättegången som skulle ordsättas och det gick minsann bra. Psykologen hade först lite problem med vilka känslor det var jag förmedlade, det var inte ilska, det var inte hat.
Tillslut kom vi till att enas om att det var ett lugn  med en touch av likgiltighet som skulle infinna sej. detta var tydligen något som stora talare använde någon form av betablockerar för att uppnå. Man tar helt enkelt en tablett av något slag som gör att stresshormonet adrenalin och noradrenalin inte kan nå hjärtat och därigenom motverkas alltså stress och nervositet.
Detta ser jag ju klart som fusk så här ska detta stadie nu helst uppnås utan dessa små betablockare.
Så är tanken iallafall.

Ja de hände mer igår. Jag pratade med dokumentärfilmaren och vi bestämde att de skulle filmas när det är dags att uppnå betablockningsstadiet. Tydligen hade dom filmat på en annan rättegång så dom vet hur turerna går. 
Med tanke på att det är jag som står åtalad så är det inga problem att få tillstånd att filma hela denna tillställning.
Jag måste återigen få poängtera det att jag tycker att det hänt så fantastiskt mycket intressanta saker detta året, hur stor var sannolikheten för ett år sen att jag skulle spela in en film på 60 minuter som ska visas i SVT. Noll tror jag....Ja tiderna förändras, hoppas bara att lite andra saker också gör det.

Så här avslutade myset dagen :)

Idag står det promenad och hästtävling på schemat för oss Jockarpstjejer, jag räknar med en dag med trevliga människor och många skratt.
Och dagens inlägg avslutas med att gratulera min lilla raring på 11 månadersdagen. Grattis mitt hjärta, mitt allt. Jag älskar dej.

Jockarp.

Hoppas hoppas....

Efter en sömnlös natt har jag kommit fram till att jag skulle behöva lite hjälp i en fråga, jag skulle behöva hjälp av alla er som läser min blogg.
Det är nämligen så att de verkar som om något jag skriver här i mitt liv som pågår är så känsligt, att jag trampar någon rejält på dom små fötterna, jag trampar eller ska jag kanske säga stampar någon där ute i vårt land så hårt så man går i mitt tycker överstyr alldeles.

Att något i mitt och Mollies vardagliv kan reta upp någon till den milda grad så dom bemödar sej att skicka meddelande om att jag ska snickra ihop en liten kista som har Mollys mått om jag inte stänger ner min blogg så ska jag få användning för den.
Kreativa människor har jag alltid gillat men denna sortens kreativitet vet jag inte om ställer mej bakom och det är det som får mej att funderar lite.
Jag har ju nästan varit hundra på att dessa ordformuleringar kommit från min ex fru eller från hennes något ointelligenta släktingar, jag har sagt att man inte behövde vara hjärnkirurg för att begripa att de kom därifrån. Men nu undrar jag alltså.

Och de som får mej att ställa mej frågande till om det är hon det är just de att hon ytterst sällan visade eller gjorde något kreativt överhuvudtaget när vi var tillsammans.
Min mamma sa en gång efter att hela den här såpoperan tog fart, att det enda kreativa min ex fru gjort under vårt förhållande det var att lämna mej.
Så med all rätt  känns detta lite väl allert för att komma från henne.
Men människor förändras ju och hon har ju ändrats.
För så mycket jävulskap hon ställt till med de sista året, det är helt omöjligt att en icke kreativ människa skulle klarat av denna bedrift. Synd kan jag tycka att hon inte istället la sin kreativitet på annat, hon kunde ju t.ex använde de till att ta ansvar och ta hand om sitt barn istället, att hjälpa mej med att byta några bajsblöjer och sleva in lite gröt i de som idag skulle varit hennes lilla dotter.

Men jag har nu alltså vänt och vridit men jag kan inte för mitt liv komma på något som jag skrivit här i bloggen som skulle kunna tyckas kränkande.

Ja iallafall så undrar jag om det finns någon där ute som skulle kunna tipsa mej om vem det kan tänkas vara som har såna hemska problem med att en liten ensamstående flata vid foten av ryssberget sitter och skriver en blogg om hennes liv som pågår. Vem de må tänkas vara som har så stora problem med att sanningen kommer fram.
Kanske jag ska utfärda en belöning till den som kommer med ett tips som kan leda till att personen i frågan blir straffad. (om den nu inte redan har blivit det)

Så till något trevligare, för det händer jätte mycke bra saker med i livet minsann, en sak som jag ser som väldans positivt det är det här med barnvakt och att de ser ut att fungera ypperligt. Häromdagen passade min bror myset i trekvart och igår hängde hon med ett par killkompisar på 75:an, killarnas mamma övervakade det hela, men de verkade ha gått lugnt till väga.
Ja och vad pysslade då mamman med, ja förutom att jag gick och kände att hela situationen var märklig att inte vara tillsammans med myset så användes ensamtiden till. Ja ni. Man vill ju se respektabel ut inför den stundande rättegången så jag hängde helt enkelt i några klädbutiker, nu gick det ju inte så bra så jakten fortsätter, hur svårt kan det va?

Vad som med var trevligt var att när jag var i en butik så stötte jag ihop med tjej, en som funnits med i mitt liv ganska länge om än bara i periferin.
Ja vi började klart prata om detta tokiga som hänt, jag tänkte inte så mycket på det just då men när jag på kvällen satt i min ensamhet när myset låg och småsnarkade på min mage, ja då slog det mej.
Att jag faktiskt i vissa sammanhang kan se med glädje på de som hänt.
Detta var ett sånt tillfälle.

Jag tänker dra en parallell. Ibland när man se någon på stan som man vet går eller har gått igenom något jobbigt eller sorgligt, då gör man ibland allt för att slippa möta den människan.
De är kanske för att man själv har en dålig dag, de kan vara för att man inte vet vad man ska säga, det kan vara för att man känner att det blir jobbigt att stå där och lyssna i en halvtimme på alla eländigheter så man anser sej  helt enkelt inte ha tid.
Men ganska ofta handlar det om feghet, en feghet för hur man ska bemöta en människa som är i nöd en människa som har det tufft. Vad ska man säga, vad ska man göra, ska man krama personen, ska man beklaga eller ska man hurtigt säga kämpa på....Ja allt detta och mycket mycket mer kan hända och utspela sig i hjärnan när man går där på trottoarkanten, allt detta kan hända på bara några få sekunder.

Nu till sak. förstå mej nu rätt men jag är så fruktansvärt glad över att jag blivit utsatt för det jag blivit av min ex fru, jag tänker ju klart på dessa fantastiska möten.
Där människor inte gått över gatan när dom sett mej utan istället stannat upp pratat lite om allt möjligt eller som i går i affären, pangbom, upp till ytan och diskussionen var igång, en människa som själv är mamma.
Hon kände med mej, försöker sätta sej in i vad jag gått igenom, frågor, frågor, varför gör man så varför gör man så som min ex fru gjort.
Ja vi hade kunnat stått där än och vänt och vridit på det.....Jag är så fruktansvärt glad över dessa möten och över dessa starka människor som vågar fråga mej hur jag mår om jag hört något från min ex fru, om jag vet var hon bor, vem hon ligger med o.s.v människor som inte viker med blicken och försöker komma undan. Ni kan inte ana vilken styrka ni ger mej. Så Tack.

Och var jag än går vilka människor jag än träffar så möter jag samma tankar, funderingar, samma frågor, varför gifte hon sej och varför skaffa ett barn, dessa frågor stöter jag på vid varje samtal och samma frågor har ju jag.
Jag möter även oftast ett dömande att det hon gjorde mot mej och vårt ofödda barn, att det var inte okej, ett stort hål i huvudet och det kallaste hjärtat som någon skådat måste sitta i en människa som fattar ett sådant beslut.
Ja så uppfattas den kvinna jag levt med och älskat, en kvinna som var så godhjärtad och varm.
En kvinna jag skulle gett mitt liv för.
Ja vad ska jag säga. Tiderna förändras.

Jockarp.

café....

På språng ;)

Säga vad man vill om de religiösa påhittet.
Historian om lille Jesus, Moses i vassen och hans tiobud, Sinai berget, ängeln Gabriel och hela gänget, ja det är ju en story för sej. Och man gör ju som man vill om man väljer att tro på det eller inte.
Men en sak som är säker det är att svenska kyrkan verkligen har lyckats med det sociala påhittet Babycafé.
Ja jag får väl krypa till korset och säga att där har de lyckats med att få folk att känna sej välkomna, de spelar ingen roll om man är tjock, smal, svart, vit, hetero eller homo. alla är välkomna precis som man är och det är precis så det ska vara.
Jag har ju skrivit innan att jag var lite motsträvig till detta och att hade jag och min ex fru varit den familjen som det var menat att vi skulle varit jag då hade jag förmodligen aldrig satt min fot i detta forum. Jag hade dömt ut och ratat hela upplägget.
Jag är idag glad över att jag blev medbjuden av en fin och genomsnäll människa, en som öppnade upp mitt sinne lite, att jag inte var så förbannat inskränkt, att jag helt enkelt gav det en chans.
Ja nu har jag utvecklats lite, innan har jag hållt till inne i city, men nu har vi vidga vyerna och tagit oss ut ända till Mjällbysförsamling. Ombyte förnöjer ju sägs det så det gäller väl även detta då. Återigen var jag positivt överaskad hur trevligt det faktiskt är.
Mollie tycker att det är jätteskoj, rutschkanan är nu en favorit.
Det finns så mycket att göra med dom små liven, de är ju allt från babyrytmik, babysim till just de här med caféandet så ja jag har nog inte tid att börja jobbar.

En annan sak som slog mej när jag körde hem från Cafét, de var det här med givmildheten som finns bland föräldrar, det verka som om det händer något med människor när man blir förälder.
Jag tänker nu närmast på att man gärna delar med sej av vad man har och man ser det som självklart. Jag fick en hel kasse med fina saker av en annan mamma jag träffade där på cafét och varför det? av vilken anledning skulle hon ge mej kläder som hennes egna barn vuxit ur? Ja de undrar jag med, men människor gör vänliga saker det är bara det att man inte är van vid det och det är det som gör det så underbart att vara mamma och träffa andra mammor.
Andra människor man aldrig sett, träffat eller känt, men som man känner en gemenskap och en samhörighet med.
Man pratar samma språk, man tar och man ger.
Fan hela världen skulle befolkats av mammor, vilken plats det skulle varit och levt på då.

Alltså ännu en fin dag för töserna Vilhelmsson som avslutades med mys och kel i badet.

Jockarp.

Skrattanfall....

Dear John :)

Ja det här med rättegången. Det börjar ju närma sej med stormsteg och jag kan inte låta bli att tänka på det.
Jag ser nu på den med en skräckblandad förtjusning, kanske faktiskt mest med förtjusning.
Jag vet inte vad det är men jag har blivit på så bra humör på sistone jag har så vansinnigt mycket roliga tankar och funderingar just nu.
Vad det gäller rättegången så är jag nu inte ett dugg orolig för att inte kunna hålla humöret i styr, att jag inte skulle kunna klara av att tygla mitt humör, de finns inte en provokation i helvete som skulle kunna få mig att tappa fattningen eller få mej ur balans.
Jag är heller inte längre så orolig över att jag ska hysa några fina, rara, och kärleksfulla känslor för min ex fru. Hon har ju jobbat på ganska bra detta sista året vad det gäller att inte vara lättälskad.
Men vad jag nu är lite orolig för, det är om jag ska klara hålla mej för skratt eller inte.

Go tro o stora sko då kan man gå på vatten ;)

Jag minns en gång när jag gick hos prästen och läste. (ja det var brukligt på min tid att man konfirmera sej.) Vi skulle spela något spel om Kristus eller om det var versläsning, jag minns inte så noga, men det var iallafall på söndags gudtjänsten. En annan konfirmand, vi kan kalla honom för Jimmy (De kan ju vara passligt för han hette så, hihi) Han skulle iallafall läsa en dikt eller en vers framme vid altaret, han gick fram till mikrofonen och blåste lite lätt för att se om den var på, de var den, hans andetag dånade i hela kyrkan.
När han hörde det så började han att skratt hysteriskt och han kunde inte på något vis i världen hejda de, inte förren prästen gick fram och la sin helande hand på hans axel så upphörde detta hysteriska skrattandet.
Lagom pinsamt.
Jag tror att det var en blandning av de stundande allvaret och att han var nervös, hur som helst så är det nu detta jag är mest rädd för nu, att jag skulle råka få ett hysteriskt skrattanfall när jag ser henne eller hör henne berätta sin hemska historia.
Usch jag kan se det framför mej och jag kan inte nu i skrivande stund låta bli att skratt åt det.
Vad ska detta sluta må tro.

Hopp och hej :)

Mmm för det värsta är, klarar jag inte hålla mej för flin ja då är det nog bara överklagan som gäller.

Jockarp.

Myset med mera...

Med mera kort....Ja nu har det hänt, ännu ett vuxenpoäng att lägga till samlingen.
Jag har haft ica kort i flera år men nu har jag alltså även då ett med mera kort, denna socialistiska koncern har nu alltså blivit en medlem rikare och detta iform av fröken Vilhelmsson, ja jag tror knappt att de är sant men prisa återbäringen säger jag bara. Vi var inom en sväng på coop och myset fick prova ett par gummistövlar, jag tyckte nog att hon såg lite skeptisk ut till att börja med, men det släppte allt eftersom.

Vi har fikat med några hemvändare från London, och myset fick en ny fin schyst kofta, fint som snus.
Vi har ju klart även passat på att fika i skogen med nu när dagarna varit så underbara. Och visst är det något visst med att dricka kaffe från en termos långt uppe på berget. Vilken barndom myset har, må hon aldrig klaga på den.

Vi var inne i den stora staden Karlshamn häromdagen, vi var i Kina och vände, hann med en lunchbuffe med lis och vållulle, bara kinapuffarna som saknades. Mysigt värre var det i allafall.
När vår vän var inne och ekiperade sej satt myset och jag ute på en parkbänk och njöt av det fina vädret.
Även torghandelen fick sej sen ett celebert besök av oss lantisar. Mammadagar när dom är som bäst.

Dagen igår gick i promenadens tecken, cirka fyra timmars bergsklättring återigen ett litet möss uppsamlings heat och massa möten med människor, blåsor under bägge fötterna lagom mysigt vill jag lova. Tvättning av bilarna igen och lite bruning av blek hösthud på altanen.
Dessa dagar ha även inneburit lite bubblor i huvudet, myset tippade på ett trappsteg och jag fick en bildörr i skallen, nu ser vi också ut som conehead, men de bjuder vi på.

På spaning ;)

Jockarp.