Kärnfamiljen....

Det är svårt att må dåligt när solen skiner från klarblå himmel, när en liten tjej sitter under körsbärsträdet och ler sitt största leende, den tjejen, de är min tjej det.
Trots de lilla underbara som sitter där och pratar och försöker plocka saker med sina små knubbiga fingrar, som ibland ger upp och tittar storögt på mej när hon verka tänka, fattar inte min mamma att hon ska plocka upp den där lilla saken till mej. Trots de så kan jag fortfarande känna en sorg över att det inte blev som det var tänkt, att det inte blev en liten familj, som nu planen varit så länge.
Jag kan fortfarande tyvärr ibland känna en saknad efter en "normal" familj. En saknad efter min sk fru. Att hon inte finns med och dela detta fantastiska vi tillsammans skapat, jag känner en stor sorg över det.
Ibland känner jag mej snuvad på det här med kärnfamiljen, det var min dröm det här med mamma, mamma, barn, barn.
Men tydligen var det bara min dröm

Ibland undrar jag varför hon var så taskig som lurade in mej i tron om att det skulle bli så, allt tydde ju på det för varför skulle vi annars ha så bråttom med att åka ner till Danmark igen och köpa dom andra doserna, så att vi skulle kunna ge Mollie ett halvsyskon, finns det någon där ute som kan förstå detta?
Någon?
Jag blir helt bestört när jag tänker på det.
När jag tänker på den familj jag såg framför mej, att hon den sk frun bara kan vända på klacken och låtsas som om det aldrig har hänt, att det aldrig hände, att vi inte försökte sex gånger att bli gravida, att det inte var hon som gjorde mej gravid.
Hur kan människan bara radera ut allt detta vi kämpade för, hur är det möjligt?
Någon som förstår?

Jag känner mej som professor Baltazar i bland, jag går fram och tillbaka, enda skillnaden på honom och mej det är att han kommer till en lösning, jag får om möjligt bara mer frågor i huvudet. Grrr, jag blir så trött.
Hon har gett mej de finaste man kan ge i form av Mollie,  men hon har också som det känns nu gett mej ett livslångt frågande.

Kanske, men bara kanske kan jag få en del svar när det är dax för rättegång, ansiktsuttrycken och minspelet säger ju oftast betydligt mer än vad orden gör, så om hon inte tränat väldigt bra, så kommer jag genomskåda henne.
Jag vet var mitt huvud kommer att sitta den dagen men de ska bli spännande och se var på kroppen hennes kommer att sitta.

Jockarp.

Begravning....

Mamman och myset..

Dagen igår blev mycket trevlig, underbart väder och fina människor som förgyllde vår dag.
Vi var ute från åtta på morgonen till åtta på kvällen och det kändes minsann, det kändes nästan som om skinnet var någon storlek för litet, det skiftade från den något gråa färg till brun, svart och på något ställe lite rött.
Vi sitter mest i skuggan men det bränner tydligen på lite ändå.
Myset är härligt rosig om kinderna precis som ett friskt litet barn ska vara om sommaren, hennes små händer har blivit mörkare av allt arbete utomhus och även hennes små fötter skiftar i färg från morgon till kväll.
Det är hur underbart som helst när man lyfter på dom små fötterna och dom är fulla med små gröna grässtrån, vad månne det bliva av dom till nästa år tro, när hon kan springa runt själv på gräset utan skor och med rumpan bar. Ser det redan framför mej.

Vi hade besök av en liten kille och hans mamma, det gjordes ett tappert försök att ha tabberas på körsbären i trädet, vi frossade av dom söta bären men herregud de syntes inte ens att vi ätit, det är verkligen ett bärår i år, smaskigt värre.
En fråga, har vi det bra eller har vi det bra....

Cooooling...

Ja sen fick vi en glädjande nyhet om att det stundar bröllop till nästa sommar, en liten herre har äntligen gått ner på sina knän och frågat söta fröken om hon vill bli hans hustru och ja minsann det ville hon.
Nu är jag ju inget vidare fan av just bröllop, det har liksom blivit lite förstört i mina ögon, som en annan nära vän sa till mej när vi hade gift oss.
- Att gifta sej är en krigsförklaring, ja herregud hon visste nog inte hur rätt hon hade i det fallet....
Det är iallafall roligt och det är ju inte så stor risk att det ska bli en sån story av de som det nu blev i mitt fall.

Smaskens..

På kvällen besökte vi Mollies kusiner, dom mumsade lite morötter och vi satt och tog en kopp kaffe på altanen.
De blev lite kyligt så vi fick mysa in oss i en filt.

Mindre roligt har det varit idag när vi har tagit vårt sista farväl av vår goda granne.
Vi åkte ner till Skåne vid middagstid och klockan två ringde kyrkklockorna i burlövs gamla kyrka för min granne och vän.
Det var en fantastisk vacker kyrka och en fin plats att avsluta sin sista resa.
Myset blev lite rädd när klockorna klämtade men när dom vackra sångerna sköngs så sjöng hon med, hon hade lite svårt att förstå allvaret i det hela så ibland brast hon ut i ett gapskratt, men de känns ändå som att min granne uppskattade inslaget, han var en glad människa.
Till min stora glädje var det ingen jordebegravning, jag verkligen hatar jordbegravningar, i stället fick vi säga farväl vid kistan inne i kyrka, det var nog så jobbigt det men av två onda ting föredrar jag det sistnämnda.
En annan sak som var positivt var att det var valfri klädsel vilket i sin tur gör det hela något mindre sorglig.
Det är ju deprimerande i sej att se människor i svarta kläder så långt ögat når, nej i stället var det sommar fint och myset hade en jättefin klänning dagen till ära, vilket även grannfrun uppskattade. Hon sa till mej att Mollie hon var så fin så fin och det gladde mej verkligen.

Sen blev det mat på en närliggande krog, vilket jag inte förstår och kommer nog aldrig att förstå, detta med att äta precis efter man gråtit och mått pyton av längtan och saknad efter en människa som stått en nära, då ska man trycka i sej både det ena och det andra, hum, ja kanske det är en ålders grej, några år till sen förstår jag kanske även det.
Hur som helst så blev det en fin dag trots allt även om jag vet att saknade kommer att bli stor.

Så fina vi var :)

Nu är vi hemma och gröten intagen så nu väntar sängen för den lilla solstrålen....

Jockarp.

Österlen....

Min vackra lilla dotter.

Jag undrar vad Ulf Lundell, KG Hammar, Pernilla August och Björn Ranelid ser som inte jag ser, vad är det som är så märkvärdigt med österlen?
Vad finns det på österlen som inte finns någon annanstans? ja inte vet jag.
Men i helgen lastade vi in myset, mormor, morfar och mej själv i brossans bil sen åkte vi till österlen, vi körde till Kivik där vi åt en fiskmiddag, ja de smakade mycket bra.
Men visst är det väl överreklamerat, hela österlen.
Det finns ju hav, de finns land, det finns fruktträd, det finns rökeri, det finns öppna slätter, det finns skog, det finns till och med lite berg, eller kullar kanske man ska säga, ja allt detta finns på österlen.
So What.
Om jag inte misstar mej så finns samma hav här, det finns land, det finns fina fruktodlingar, det finns rökeri lite varstans, det finns vackra böljande fält och det finns berg, så säg mej vad är så speciellt med österlen?
Man säger alltid vi ska köra en runda på österlen, de sägs som om det skulle vara något märkvärdigt varför har det blivit ett begrepp och en så hög status just på det?
Ibland hör man folk som säger att dom ska köra en runda på lister. Hihi inte så värst hög status på det känns de som, jag undrar just hur det kan komma sej.
Lite funderingar sådär en dag när man inte har så mycket annat att grubbla på.

Majskrokar i väntan på middagen...

Det har ju blivit lite bättre väder och det har utlovats underbart väder i Jockarp framöver ett tag nu och det tackar vi för, man börjar ju tappa sin gyllebruna färg och bli sådär lagom grå och dassig igen och vem vill vara grå. Inte jag iallafall.
Jag har röjt undan det mesta nu här hemma så att man kan ta några dagars semester utan att få dåligt samvete, det är ju en del att ombesörja här på landet och det tar lite längre tid nu när man har myset med som ska ses efter, men som sagt så är det mesta gjort så man kan ha lite altanhäng med samvetet gott.
Här ska det minsann glidas.

Jo sen var det de här som nu har börjat fylla mina tankar mer och mer och det är det här med kärleken.
Jag fick en mycket fin och tänkvärd kommentar här på bloggen om att kärlek dividerar man inte den multipliceras, ja de var kloka ord och de kanske stämmer.
Jag har ju varit nöjd, glad och jätte tacksam över att jag fått bli riktigt kär en gång i livet, ja det var ju i min sk fru.
Jag har ju resonerat som så att det är ju inte alla människor förunnat att ens få bli kära en enda gång i livet, en del lever faktiskt ensam ett helt långt liv, men jag har alltså haft den turen. lyckost mej.
Jag har stött och blött dessa tanka med andra människor i min närhet, att jag trodde på den stora kärleken och att det bara fanns en sådan och bla bla bla bla bla.
Men det här med sorgeår verkar nog stämma ganska bra, för nu börjar jag faktiskt på allvar att fundera på att ta tag i det här med att träffa någon ny.
Inte fan ska väl jag, en snygg, snäll, rolig, skötsam tjej med en liten bedårande dotter leva mitt liv utan en ny kvinna?
Nej knappast troligt va, herregud det borde ju ringla en lång kö här ute på gården, jag skulle ju ha besvär med att freda mej från alla snygga, kloka underbara damer som vill dela sina liv med mej, är det inte så?
Jo så är det och när jag är mogen så lär det säkert dyka upp tjejer från höger och vänster.
Frågan är då bara när är man mogen?
Hur vet man det?
Jag har ju inte varit med om detta innan, jag trodde ju med mitt lite små naiva sätt att min första kärlek skulle bli min sista.
Jo tjena.
Ut på marknaden igen då va :-)

Inga ledsamheter där inte.

Jockarp.

Rekord....

Idag är det det 27:e juni, elva månader på dagen de lovades så mycket, så mycket som inte skulle hållas mer än några ynka veckor.
I dagens inlägg tänker jag bara vara ironisk och sarkastisk och även lite små ilsk så om ni fattar detta fel så är det nog så också.
Men fundera inte så mycket över det, det är bara min djupt humoristiska sida som skiner igenom idag och jag måste få lov att få ut den sidan med av mej själv.

Ja herregud nu har man varit gift nästan ett helt år, är det inte fantastiskt ändå, man kan ju inte säga att vi har bråkat så värst mycket på detta året inte face too face iallafall :)
Jag har funderat mycket på detta nu när jag blir skild att jag går från gift enbarns mor, till ensamstående med ett litet barn att ta hand om.
Hur ska jag klara allt själv.
Hur ska det gå.
Hur ska jag överhuvudtaget orka.
Kommer jag att överleva en skilsmässa.
För det kan ju inte vara lätt att bli själv och ta hand om allt själv, tänk att ta hand om ett barn själv, hur ska det gå.
Ja hur ska det gå?

Man kan ju inte kalla vårt äktenskap för stormigt, eller för den delen som turbulent som nu ett vittne hade uttalat sej om, jag menar, jag har ju faktiskt inte sett den sk frun sen september och vi gifte ju oss i slutet av juli, så hur det skulle överhuvudtaget kunna hinna bli så väldigt turbulent som det nu påstods har jag svårt att se.
Jag har då inte märkt något av det iallafall, men det är ju mycket jag har missat, det förstår jag ju.

Men man kan ju inte heller kalla vårt äktenskap för lyckligt, det är ju med fel ord, kan någon hjälpa mej.
Hur har vårt äktenskap varit?
Om någon fråga mej om hur det var att vara gift, vad ska jag svara.
Lyckligt?
Harmoniskt?
Stormigt?
Katastrof?
Inte vet jag, det jag vet är att jag var lyckligt ovetande i tre hela veckor sen kom sanningen fram att det var roligare att dela säng med någon annan än med lilla frun, det var heller inte så roligt med barn trots att man suttit och gnällt om att det var för jävligt att vi homosexuella inte fick gifta oss och skaffa barn.
Att när vi skaffade barn så var det inte något som bara "hände" en lördagskväll utan att vi minsann skulle planerat detta och minsann ta hand om barn lika bra som heterosexuella kanske till och med bättre.
Tillåt mej gapskratta.
Jag har sparat de där blogginläggen som lilla frun skrev och jag tror minsann jag ska skicka några exemplar till henns framtida flickvänner, ja om hon nu lyckas få några efter att denna ryggsäcken öppnas, men det är väl klart det är kanske inte det första hon berättar när hon träffar någon ny.
Hon försöker nog att inte säga på första dejten.
-Jag har varit gift och har ett litet barn som jag bara skiter i, nej det lär nog försökas tystas ner.
Jag ska klart vara hjälpsam nog att informera dom jag kommer i kontakt med, och om jag minns rätt så är inte flatvärlden jättestor.
Man vill ju faktiskt inte att någon annan godhjärtad brud ska behöva bli utsatt för samma sak som jag blivit. Men samtidigt kan jag inte sluta tänka tanken att det hade ju varit vansinnigt roligt om hon själv hade råkat ut för en sån människa som hon nu själv visat sej vara.
Hehe tänk bara om hennes nya fjälla säger en dag när dom är nygifta och lilla frun är höggravid, hörrru bruden jag sticker nu, jag har en annan brud som är mycket mycket roligare än du..
Ja det hade väl varit drömmen om man hade fått höra de på byn en dag.
Är det de som kallas för karma?

Men jag tvivlar på att det finns fler än min sk fru som är en sån genomrutten egoistisk jävla skitstövel.
Man får ju hoppas på att det faktiskt är en väldigt dålig gen som dör ut i samband med att hon försvinner från vår planet.

Jag fick ju reda på att min sk fru hade blivit så våldsamt misshandlad av mej i tio års tid, det fick jag reda på ett halvt år efter hon tog katten med sej och stängde dörren, det intressanta är ju att jag har inte känt henne så länge, men jag är ju en sån ond människa så visst det är väl möjligt att jag varit elak emot henne fyra år innan jag träffade henne eller kan det kanske vara så att hon fått ett kraftigt slag mot huvudet någon gång så hon helt enkelt har tappat tidsuppfattningen, eller så har jag kanske åkt i en tidsmaskin så jag har åkte till henne, bankade skiten av henne och sen åkte jag tillbaka till min tid och sen träffades vi några år senare, inte fan vet jag men visst är det väl förvirrat allt ihop.

Jag tycker ju att jag har blivit vrickad efter jag fått barn, jag hävdar bestämt att amningshjärna existera och jag lider av det, jag glömmer en del saker och har dålig koll på tider och dagar, men jag vet inte vad hon kan skylla på men frisk det är hon då rakt inte.

Jag funderade även på det här fenomenet med den här mannen som hon har lärt känna för bara ett år sen som betyder så mycket för henne, en heterosexuell man med två barn som är i 45 års åldern, vad kan dom ha gemensamt? inte är det barn iallafall.
Ja det är ju inte utan att man skänker det en tanke lite då och då.
Men kan det kanske vara så att hon söker en fadersgestalt, dom brukar ju alltid prata om det när det är något som är super stört.
Att något har hänt när dom var små och att dom saknar en man i sitt liv, en fadersfigur.
Kan det vara så att hon vill ha en far och eftersom den här störda mannen som gillar att hänga med oansvariga småtjejer har öppnat sitt allt för henne och då förmodligen även tryckt på att hon ska flytta till huvudstaden med ett löfte om att han ska hjälpa henne till en förverkling.
Vad hon då skulle betala denna sjuka man med det behöver man inte vara Einstein till att räkna ut va. klök...
En förverklingsprocess kanske.
Hetro-Homo?
Homo-Hetro?
Homosapiens?

Skitsamma, nu ska jag och myset ut och fånga denna dag.

Jockarp.

Promenader & Radio...

Tandvisning :)

Min lilla solstråle var i toppform igår, här skrattades de, kryptes det, det lektes med leksaker, framstegen är många och det går numera i ett rasande tempo.
Jag har äntligen med lite hjälp lyckats flytta över filmerna från videokameran till datorn så vi kan fortsätta att filma och följa framstegen i mysets liv.
Och jag hade fullt upp att filma igår, hon leker numera själv, sitter och pratar, hamrar, bankar och slår med sina saker, hon läser, och grejar mest hela tiden.
Hon rör sej mycket, nu nöjer hon minsann sej inte med att ligga på filten och jidra, nej nu ska världen upptäckas.

Jag förundras ibland över att det går så fort.
Ena dagen låg hon där man la henne, andra dagen kröp hon och satte sej själv och hon sitter stadigt själv.
Jag har fått för mej att man brukar få sitta bakom småbarn så att dom inte ska välta, men det behövs faktiskt inte med myset.
Antingen är de så att hon är en sällsynt sort eller har jag helt enkelt levt i en annan värld, vilket det är har jag inte en aning om.
Jag känner att hon roar sej själv betydligt mer nu, så jag har ett lugnt och skönt liv för tillfället, ja förutom när hon siktat in sej på blomkrukorna, då har jag ju lite att pyssla med efter en stund.

Igår tog vi det förövrigt väldigt piano, tre promenader på berget och lite dammsugning, vi skulle iväg på galaj på kvällen egentligen, men värdfolket hade blivit svårt sjuka, dom hade råkat ut för en ordentlig killförkylning, de hostades och snorades, så myset och jag blev hemma och hade en riktig myskväll i vår ensamhet.
Vilket jag nu förövrigt börja kunna känna glädje över att jag har myset, att jag faktiskt aldrig behöver vara ensam igen, att vi har det bra tillsammans.
Att vi mår förträffligt i varandras sällskap.
Att vi busar, skrattar, pussas och trivs ihop.

Men jag börjar känna av det här med singel livet lite nu, jag funderar mycket över det, just om man skulle träffa någon mysig trevlig människa som har fötterna på jorden, som man faktiskt skulle kunna tänka sej att bygga en framtid med, en riktig framtid då menar jag inte en sån med luftslott som min sk fru nu levde i.
Hur skulle du fungera med Mollie, hur skulle jag kunna ge den personen min kärlek, tid och uppmärksamhet allt de man vill ge den personen som man kanske ska leva resten av livet med.
Har jag så mycket att ge, räcker det till fler än till Mollie?
Ja det får väl framtiden utvisa.

Snubblade in på en sida igår kväll där jag hittade radioprogrammet som vi spelade in i våras, det har tydligen sänts i Örebro nu, så snart är det väl dags för sändning här nere i Blekinge med.
Men det går att höra det nu på http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=507&artikel=4564338
Helt sjukt om ni frågar mej, hade jag hört detta på radio så hade jag nog sagt, vilken j*vla idiot den bruden var som lämnade den där tjejen i sticket.
Ja visst jag är kanske lite partisk i målet, jag vet.....

Innan det var nattning så myste Mollie och katten "korven" lite, härligt att se dom tillsammans och det verkade som att hon inte drog alltför hårt i pälsen, för rivmärke uteblev.

Jockarp.

Små grodorna....

Ej öron ej öron....

Sju sorters kakor, ja eller är det sju sorters blommor man ska ha under huvudkudden för att drömma om sin stora kärlek och om den man ska gifta sej med.
Dom plockades iallafall och jag hoppade även över stengärdena här hemma så det var väl tusan att jag inte drömde om den stora kärleken, eller gjorde jag det?

När man läste tidningen i morse så det första man mötte var, Fylla, mord och olyckor, varför är det så varför ska svenska folket balla ut fullständigt på midsommarafton varje år, det verkar som om det går troll i det.
Det är inga ungdomsfylleri det står om längre utan vuxna människor som blir helt galna, kan det vara för mycket ledig tid, eller att folk sitter inne hela vintern och surna till på grannar och folk runt om kring sej så när midsommarn närmar sej och spriten gjort sej påmind, ja då rinner de över helt enkelt.

Själv så firade jag min första midsommaraftonen med myset och det blev en fin dag, som dom flesta dagar med henne.
Vi började med en promenad sen blev det sill och potatis med familjen, de blev en liten skara som firade för dom båda kusinerna och mostern var i huvudstaden.
Myset badades och sen vilade hon en stund på sin fäll på golvet.
I lilla klänningen och sen bar det av för att dansa kring stången.
Vi åkte ner till Valje och ja det kanske blir en tradition vem vet.
Trevligt var det iallafall trots att jag såg men skepsis på hela idén med att gå runt ett kors med blommor och blad på, inte nog med det, det skulle sjungas också, ja herregud säger jag bara, den som säger att jag inte försöker att få myset med på traditionståget, den förtjänar nästan att stå till svars för det.
De kändes lite bättre att det var tusen andra som också gick runt och sjöng sånger med sina barn, alla dessa människor kan ju inte ha fel.
Vi träffade på en hel del känt folk med och det är ju alltid roligt, gammal som ung.

Ja när det firandet var över bar det hem en sväng för att lasta om bilen.
Blöjbyte och lite varmt ombyte hann vi med, sen bar det ut på lister på mera festligheter, trevligt folk och många barn, dom skötte sej exemplariskt det är ljuvligt med snälla barn.
Alla verkade ha en trevlig afton, där visserligen vissa samtalsämnen spårade ut fullständigt och den låga nivån blev om möjligt lägre än lägst....
Men mycket skratt blev det.
Status på myset var. växlande molnigt men mest sol och uppehåll.
Hon sov en liten tupplur efter maten, men innan glass och jordgubbar serverades så hade hon vaknat igen och var på toppen humör, hon satt i mitt knä och mös mest hela tiden.
På vägen hem så hann jag knappt lasta henne förren hon slocknade så jag fick ta av lilla klänningen på en helt utslagen liten tjej.

Sammanfattning på den första midsommaraftonen i hop med myset och utan den sk frun blev med beröm godkänt.
Vi hade helt enkelt en fin dag, precis vad vi faktiskt förtjänar att ha, vi får tacka alla fina människor runt om kring oss som såg till att det blev en höjdardag....

Krans och klänning...

Jockarp.

Fler regnbågsbarn...

Ja minsann, det finns ingen hejd på alla fina underbara regnbågsbarn som dimper ner och befolkar vår jord.
Igår kom det två nya små underverk.
Ett par tvillingtjejer på matchvikten 1250 g och 1340g tror jag de var.
De var så roligt att det var tjejer, det är det bästa....Så välkomna till världen tjejer.
Jag är ju lite skadad på vad det gäller det här med datum så när jag och den ena nyblivna lyckliga modern diskuterade datumet för tösernas födsel så kom vi fram till att det var exakt sex månader på dagen sen dom fick ett plus på stickan, pluset kom llillejulafton och dagen innan midsommarafton kom alltså tjejerna.
Märkligt.
Roligt är också att jag kommer ihåg precis vad jag gjorde när jag fick mms:et med plusset på och jag kommer nog alltid komma ihåg vad jag gjorde när jag fick ta del av den glädjande nyheten att allt hade gått bra och dom var ute.
Visst är det väl underbart att man kan glädjas så åt andras lycka.
Töserna är ju bara sju månader yngre än myset så det kan nog bli lajbans framöver när dom drabbar samman.

Myset och jag åkte över berget för att titta på ett litet isladshästföl, vi slöt upp med en annan vän och hennes lille grabb, dom hade varit söta nog och gjort en liten midsommarkrans till myset, hon var så söt så.
Vi tog en rask promenad bort till fölet, vi var ett glatt gäng som var ute, man kunde inte ana att någon av oss någonsin haft ett enda problem, det var en super trevlig förmiddag som vi avslutade med en fika bland underbara bär och blommor.

Lite på sne kanske...

Mysa lite i stället.

Eftermiddagen gick också i hästspåret, nu var det lite fler föl som skulle beskådas.
Regnet öste ner så det börjades med fika, sen drog vi ner till ekbacken och för en närmare titt på shettisarna och deras små föl,  Mollie var snäll nog att att rida in en treåring när vi ändå var där.
De var en idyll att se barnen i hagen med hästarna och ett hav av smörblommor, är det klokt att vi har det så fint och underbart bra....
Det hände tyvärr en liten olycka med en av grabbarna, han slirade i leran så han stod på huvudet och resultatet blev kladdigt, men roligt det hade vi.

Vad roligt vi har ;)

Kvällen blev lugn vi var borta hos grannen en sväng, beklagade sorgen och pratade om gamla tider och om Mollie så klart, gick hem och grillade lite korv och sen blev det lite soffhäng, men utan TV känns det lite märkligt att ligga där och bara glo rakt ut så sängen intogs ganska snabbt, tog en tidning med mej och där läste jag en artikel om amning och det är ju roligt  när något någon gång är positivt.
Tänk Mollie med en klok far en klok mor och sen lång amning på det, herregud vad ska det sluta, nu får jag kanske passa henne så hon inte kommer över gränsen, för jag har hört att gränsen är hårfin mellan överinteligens och dumsnut.

Ja där ser man.

Nu ska det firas midsommar, glad sådan på er.

Jockarp.

Surt och sött...

Kalmar slott

Jag brukar känna mej låg efter att jag samtalat med min psykolog, men efter gårdagens möte mådde jag faktiskt toppen, vi började prata om framtiden om hur den skulle kunna tänkas bli, när/hur/om jag skulle kunna se ett avslut med min sk fru.
Hon har sagt vid ett flertal tillfälle att det är sunt och ett tecken på att jag fungerar normalt med tanke på mitt ältande.
Jag började mötet igår med att säga att jag ville att det skulle vara nog med detta nu, att jag skulle kunna leva mitt liv och inte låta min sk fru styra så mycket av mina känslor, var på hon svarar. Det har inte gått så lång tid än, låt det ta tid.
Hon tyckte det var sunt att jag kunde se de på så många olika synvinklar, från min, från min sk fru från våra föräldrars och från våra vänners håll.

Att jag tampades med min egen sorg att jag funderade över min sk fru sorg, att inte hon inte verkar mår så värst bra, att jag tyckte de var synd om henne, att jag var glad, ledsen, arg, frustrerad, allt detta tyder bara på att jag är på väg och det är en väg i rätt riktning.
Att jag försöker förstå att människor faktiskt kan förändras över en dag som nu bevisligen min sk fru har gjort.
Att jag förstår att jag har verkligen fått hjälp och stöd att komma över, komma vidare.
Att det finns så många människor som stöttar mej, att jag måste se de fina som händer.
Att jag har Mollie.

Vi pratar mycket om min sk fru, om att jag vill förstå det som hänt/händer.
En infallsvinkel hon hade var att jag måste förstå eller intala mej att hon vill skada mej och Mollie, att hon inte är en människa av godhet som jag envisas med att tro.
För ingen människa skulle då gjort allt detta, att hon gör detta mot mej för att hon vill och hon gör det i ett försök att skada mej och Mollie.
Att hon försöker skada mej kan jag på nåt sätt förstå, för jag förstår ju att jag retar galfebern på henne med att jag bevisar om och om igen att jag är urstark att jag klarar i princip allt hon utsätter mej för och följderna efter hennes val.
Att jag klarade en förlossning att jag har kommit in i mammarollen och det går lysande, att jag har så många fina människor som ser efter och hjälper mej, att jag hittar på roliga saker, reser och att jag till och med orkar kämpa för homosexuellas rättigheter mitt upp i min egen livskris.
Ja jag förstår om det är jobbigt för både henne och hennes lite märkliga familj.
Dom som nu har valt att spela lilla offret fullt ut.

Men att hitta på en massa osanningar om mej som tillslut kan leda till att Mollie tar skada av det, att det barn som hon själv skulle varit mamma till idag, det kan jag för mitt liv inte begripa.
Och för det kan jag känna ett hat och det är ett hat och ett vrede som inte ens helvetets plågor kan jämföras med.
Jag förstår att det händer hemskheter i världen för om jag ser till mej själv just nu, så kan jag garantera att skulle någon skada mitt barn, ja då hade jag inte lagt ett finger i mellan, om det så hade varit de sista jag gjort så skulle jag sett till att den personen hade försvunnit från jordens yta, puts väck bara.
Ja så vi får väl helt enkelt hoppas på att inget ont kommer att hända Mollie mys Vilhelmsson.

I väntans tider ;)

Ja efter dom djupa samtalen och funderingarna så tog vi bilen och rullade nordöst, målet för dagen var Kalmar slott, det var en konstutställning som heter konstens kungar och den ville vi beskåda, det var konstnärer som picasso, Matisse, Miró, ja och en hel hög med andra konstnärer, mycket intressant, konsten gjorde sej verkligen i den fantastiska salen, ett helt otroligt vackert och välskött slott.
Jag har planer på att åka dit upp i November på julmarknaden, den ska tydligen vara något ut över det vanliga.
Vi hittade en liten häst på borggården som vi var tvungna att provrida.

Hoppla Hoppla...

Det fanns en slottskyrka, helt otroligt, när vi spatserade omkring där inne och tittade på konsten så rätt som det var stod vi en kyrka, mycket otippat kan man säga.

Kyrkan.

Blåsigt på bron.

Efter slottsbesöket körde vi in i staden och avnjöt en smarrig pizza på den pizzeria som har haft samma ägare längst i Sverige, alltså visste dom hur en pizza skulle smaka.
Och efterrätt en Ben & jerry glass i solskenet satt där den skulle de vill jag lova.

Ja dagen började surt men slutade sött. Bättre så än tvärt om.

Jockarp.

Myset 7 månader.....

Igår kväll tryckte jag ner den högra pedalen på King Caben så långt det gick och jag släppte den inte förren jag kört dom tre milen till lasarettet i Kristianstad, kickdown och den gick fort vill jag lova.
In på akuten och vidare upp på barnakuten bar de med myset, vid såna tillfällen önskar man verkligen att man inte vore ensam om allt ansvar över Mollie.
Läkaren fråga.
-Jobbar pappan? jag flinade till och berättade att det var ett regnbågsbarn som blivit till på en klinik och jag berättade även att lilla frun lämnade mej 8 veckor innan Mollie föddes.
Hans kommentar var att han tyckte att det var väldigt dålig stil, ja jag kunde väl inget annat än att hålla med...
Efter undersökningen konstaterade han iallafall att myset fick följa med mej hem till Jockarp igen om jag tyckte att det kändes okej och de gjorde jag.
När jag efter undersökningen lufsade bort till luckan för att betala kalaset så tittade en förvånad människa på mej och sa, det kostar inget förren barnen är tolv år, hum ja man lär sej alltid något nytt.
Gratis eller ej det utflyktsmålet vill jag gärna slippa på ett tag tack.


Annars känns det som att idag är en dag jag skulle lägga in ett blankt inlägg, för att inte riskera att få en ny stämning på mej, men ärligt talat så måste jag skriva.
Jag vaknade i morse och var så arg och frustrerad, jag är det ibland och undra på de.
Jag blir så vansingt beretad vissa dagar över det som hänt mej så jag håller på att bli galen. (tur jag ska till min psykolog idag)

Tänk att det har gått sju månader sen den fantastiska Måndagen, kanske den bästa Måndagen någonsin.
Sju månader har gått och den sk frun och hennes vansinnigt muppiga familj har inte ens behagat komma med ett litet grattis.
Vad tyder det på?
Skam?
Ja något måste de ju vara med tanke på att detta barn skulle bli en del av deras vardag, från vardagsmat till soptippen på bara ett par veckor.
En sk fru som inte har vett att uppföra sej är ju en sak men att resten av familjen inte heller kan göra det de ser jag som helt otroligt.
Med tanke på att uppgifterna om den påstådda misshandeln kommer ett halvår efter det att hon har lämnat mej och att hon flyttat till Stockholm och att hon har en ny människa att dela sitt lilla liv med, att hon brutit med alla våra vänner.
Ja vad betyder allt det det borde väl tyda på något, vad är det vissa inte ser.
Hon skäms ju för det hon gjort, varför annars fly fältet och skicka alla vänner till en öde ö och aldrig prata med dom, hade hon stått upp för vad hon gjort eller om det hon hittat på om mej kommit liiite tidigare ja då hade väl alla vännerna stått kvar och stöttat henne.
Eller är jag ute på cykeltripp nu igen?

Hennes familj ja, dom är ju ett kapitel för sej själv.
Tur för många läsare här att ni aldrig träffat dom, för sunt förnuft och intelligens kan man knappast anklaga någon av dom att besitta.
Att dom tror på det hon säger, ändå har dom aldrig sett mej eller för den delen hört min sk fru säga orden att hon varit nertryckt eller misshandlad av mej, det dom däremot har hört är att hon inte trivts i Sölvesborg och att hon inte har utvecklats i sitt jobb, hum tack för den televerket, för att hon inte trivts i stan eller för den delen lyckats få ett tillfredsställande jobb, har hon nu hittat på olika fall om att jag har varit en ond människa.
Och det köper då lilla muppfamiljen, ja vad ska dom göra?
Ja jisses jag säger då det, mycket ska man minsann vara med om.

Att fadern inte hört av sej förstår jag mycket väl, med tanke på att han bara sa kort och gott, jag vill inte höra några detaljer till varför min sk fru lämnade mej. Han vill inte höra att hans dotter varit otrogen och bedragit sin gravida fru.
Men med tanke på hur han uppfört sej i alla dagar mot sina egna barn och barnbarn så ser jag det som högs osannolikt att han någon gång skulle kunna bry sej om någon annan människa än sej själv.
Men jag gav honom en chans, jag sa till alla att jag gärna bildar mej en egen uppfattning om personen i frågan och att man kan ändra sej på 20 år, men näpp, tyvärr hade jag fel i det avseendet.
En egoistisk fegis har vi där.

Att modern inte hört av sej det är inte heller så värst konstigt, hon är verkligen inte den vassaste kniven i lådan, när man bland dom första gångerna är hemma i sin dotters nya hem och har mage att kläcka ur sej.
-Du har väl skrivit upp alla saker du har tagit med dej nu in i boet?
Tillläggas kan väl göras att hemmet hon flyttade till var redan möblerat och klart, så det var ju inte så att vi stod eller föll med Ikea möblerna som hon kom hit med.
Men om hon nu kände ett ansvaret för sin dotter så kunde de kanske skötts utan att jag skulle behöva höra det.
Terrakottaarmen, vad är det? ja det fick jag lära mej i skolan iallafall, men det fick tydligen inte alla göra.
Ja ni förstår själva hon kommer inte så värst högt upp på IQ skalan.
Hon likt som de andra har sett sej som ett offer i hela livet, de var så synd om henne för hon fick ta sina barn och flytta, hon fick leva på socialen och är numera tvungen till att jobba, ja herregud stackarn måste jobba.
En lat fegis har vi där.

Systrarna är blondiner mer behöver jag väl inte orda om det va.
Nej det är verkligen synd att vissa inte har fått lära sej att uppföra sej, men det är väl så att eftersom dom nu har skilda föräldrar så är det ju så vansinnigt synd om dom och man får uppföra sej precis som man vill, inget ansvar där inte.
Fegisar det är extra synd om.

Synd är ju förstås att dom lyckats dra ner en hygglig karl i fördärvet, att han är så nertryckt att han inte längre har någon egen vilja, undra hur länge han ska stå ut att bli nertryckt, eller tänder han kanske på det, vad vet jag.
Beklagligt är det iallafall att dom får honom till att ringa till folk och göra sej själv till åtlöje på familjens vägnar.....säger bara Klök.
Vilken familj.
En nertryckt fegis har vi där.

Vad det gäller myset så händer det ibland att jag säger till henne att man kan tro att min sk fru är mor till henne, för när hon spelar sin bästa teater och är en liten drama queen så är hon så vansinnigt lik henne, min sk fru alltså :)
Men oftast är hon stark och stolt och inte ett dugg tramsig, men jag kan inte låta bli att ibland tycka synd om henne, hon mitt lilla mys, jag tycker synd om henne att hon faktiskt har hela livet kvar.
För det är ju så att ingen dör oskuld, (ursäkta språket) men livet knullar oss alla.
Men måtte hon bara aldrig behöva få en sån omgång som jag har fått, för det är ingen människa värd.

Nu har jag återigen ventilerat lite, de kommer inte över mej lika ofta längre, men när det gör det så är det tufft.
Jag hoppas ändå att denna dagen kommer att bli fin fin...
Och.
En ljusglimt när dessa dagar kommer över mej är ju så klart mitt lilla mys, även om jag inte var på topp så började denna dag med ett pusskalas utav gudsnåde och efter att hon nästan skrämde ihjäl mej i går så var jag extra tacksam när jag denna morgon slog upp min grönbruna ögon och mötte hennes små blåbruna.....

Jockarp.

Fader okänd - Fru ökänd....

Vi hade ett trevligt killbesök här i går, barnen lekte inte så mycket, men dom tittade på varandra, det är väl så det ser ut de första åren.
Föräldrarna samtalade om barn och livet och gottade sej i kakor.
Vi pratade om motståndet till den komunalainrättning som kallas dagis, varken jag eller min vän vill helst använda det, men vad ska man göra?
Hade de nu varit så att man hade haft en patner så hade de faktiskt räckt att en av oss hade jobbat och då kunde den andra varit hemma med Mollie, tänk vad underbart det hade varit, jag har hört på radio och TV att de nu är "inne" i storstäderna  att vara hemma med sina barn, en sån "inne fluga" kan jag helt klart ställa mej bakom, äntligen har storstadsfolket lärt sej av det gamla bondesamhället, kryss i taket.
Vi provsmakade lite körsbär, de var en del som var mogna, men en vecka till så kan de frossas reält, ja om nu inte stararna hinner först vill säga.
Vi tänkte gå en sväng upp i byn, men det fick ställas in, blixtar och dunder stoppade oss, så soffhänget var ett faktum.

Jag hade anlitat en barnvakt i form av mormor till myset, jag var faktiskt tvungen, gräset växer meterhögt här på gården, snart såg man inte längorna för alla nässlorna, det såg helt enkelt bedrövligt ut.
Men det har jag alltså rådit bot på nu efter en timme med röjsågen så ser det minsann beboligt ut här igen.
Men jag känner att jag måste komma på något sätt att lösa det på, inte ska man väl behöva barnvakt för att man ska slå lite gräs, eller?
Kanske man skulle sälja hela gården och flytta till huvudstaden flytta in i en våning där och förverkliga sej själv, kanske man skulle börja jobba med att vända burgare på något trevligt ställe bara för att man kan, inte för att man måste.
Ja varför inte...Man slipper ju problemet med gräset sommartid.
Min sk fru sa att hon inte brydde sej om vi bodde i en etta med kokvrå, koja i skogen, eller i ett stort slott, bara hon fick leva med mej.
Fin fin ord. ja och jag får väl vara villig att säga det samma, jag skiter fullständigt i vad jag bor bara myset får hänga med, så om det i framtiden blir hinseberg, kumla eller något annat trevligt statligt ställe spelar mindre roll faktiskt (skojar bara) bästa att lägga till de så de inte dimper ner nåt nytt från den långa arm som numera har blivit en av mina bästa samtalspartners.
Vi bor i Jockarp och ska så fortsätta med de ett tag till.
För ett bättre ställe för ett litet mys att växa upp på finns inte, det är jag 100 på.

Kvällen avslutade vi med en biggpack i sängen, myset fick smaka lite, först blev hon stel som en pinne, sen kom ett leende som kunnat tina upp en glaciär.
Efter glasstabberaset i Jockarp så fick hon prova min el tandborste, herregud vad vi skrattade, hela huset fylldes av ett kiknade skratt, min fråga är, hur kan det vara så roligt att borstar tänderna.hihi.

Jaha och så idag har vi varit inne på socialkontoret, jag funderade just på vad andra mammor fyller sina dagar med, såna som varken träffar polisen eller måste in till socialen i tid och otid. Ja vad gör dom?
För när allt detta är över med alla ledsamheter som det fört med sej att den sk frun fick tuppjuck så vad ska jag göra då om dagarna ?
Kanske lite fler utflykter, tja vad vet jag.
Kanske jag ska låta kreativiteten flöda, skriva en bok, sjunga sånger, måla om huset, eller kanske planera för en kommande månfärd, jag rycker på mina små axlar och funderar.
Vi har varit inne på socialen förr och Mollies fadern är fortfarande okänd, om det är möjligt så är den som skulle blivit den andra modern ännu mer okänd och även ökänd.

Jockarp.

Lugna dagar....

Söndagen blev lugn och skön, började dagen med att hänga vid datorn i sängen tills myset behagade slå upp sina små ögon, de skedde inte förren runt halv nio, lite mat och blöjbyte och sen tog vi hundarna på en liten promenad.
Det var ett riktigt Aprilväder, ömsom regn och ömsom sol, ja de är väl de som kallas svensk sommar.
När jag gick på stigen så funderade jag över detta fenomen om att folk alltid skryter om att dom har badat och att det helst också då ska vara så kallt som möjligt när premiär doppet ska till. Varför är det så?
Och varför skryta om det?
Vad bryr jag mej om att en idiot frivilligt hoppar i vattnet när det bara är 15,16 grader, hum.
Nej själv är jag en stolt badkruka som helst inte badar alls i Sverige, nej jag vill ha cirka 25-28 grader för att känna mej tillfreds och bli tillfredsställd av att ta ett dopp.

Vi tog en sväng upp till min bror och drack en kopp kaffe, myset kröp runt som en liten vessla och kladdade ner allt som kom i hennes väg, hon satte sina små fingrar på glasdörrarna och gjorde några tappra försök till att resa sej.
Jag tror nog att det kommer att dröja ett tag till. Som väl är.
Hon lyckades återigen få tag på en tidning, vilken hon gjorde mos av.
På väg hem somnade hon och jag använde min "ensamtid" till att röja lite bland hennes leksaker och böcker.
Det är ju helt otroligt vad med saker man samlar på sej, snart får jag bära upp de på vinden och i stället ut och plocka lite kottar till henne, faktum är ju att dom har precis lika roligt med en smörkniv och lite kottar som med högvis med leksaker.
Jaja lite av varje kan kanske vara sunt.

På eftermiddagen var det dags för ett års kalas, mycket trevligt.
Födelsedagsbarnet gick och la sej efter en stund, de borde myset med gjort men nyfikenheten tog nog överhand.
Hur som så åt och drack vi gott och det var många trevliga och roliga samtal och det med människor som man inte träffar allt för ofta, en härlig eftermiddag/kväll.
På väg hem slocknade myset totalt utmattad, hon sov tio minuter sen var det lilla piggelinen igen, så det blev en tallrik gröt och sen vidare en sväng in i badkaret.
Hon var så vansinnigt rolig för nu har hon kommit på hur man gör när man hostar, så mellan varje tugga gröt så skulle det hostas och när hon låg i badet så var det också tvunget att hostas lite, ja herregud vilken liten pajas till unge.
Underbart.

Nu ska vi ha killbesök.

Jockarp.

Framsteg...

Ja igår var vi aktiva minsann, morgonpromenad med mormor och hundarna på berget, lite god mat i form av broccoli, morot, och potatis, in i bilen en sväng till makislagret för att få tag på en spargris till de kommande ett års kalaset vi blivit bjudna på.
Vidare där i från till Valje för fika och nagelklippning av myset.
Hem och vila en stund, grötintag och sen vidare på kvällsaktiviteter i form av middagsbjudning.
Fullt upp så att säga.

Pigg.

Ja det här med att myset numera tar sej fram för egen maskin det är minsann stort här i huset, jag satt och tittade på henne när hon låg på golvet och kröp, jag tittade bort en sekund och nästa gång jag tittade så hade hon satt sej upp, hon leker mycket själv nu med sina saker men de kostar på.
Mycket intryck gör att det behövs mycket vila med nu och det kommer plötsligt, ena minuten full rulle, nästa ligger hon som en klubbad oxe.
Men vad hon än gör så är det något visst över det, hon är verkligen en sällsynt sort, mitt lilla mys.

Mindre pigg.

Vi har hunnit med skolavslutning med, det var Mollies kusin som slutade första klass, de var en trevlig tillställning, men med alldeles för mycket folk för den lokalen, så man såg knappt ingenting, men vi hörde iallafall, truddelutter som flaggan vajar på sin stång, och idas sommarvisa.
Efter avslutningen gick vi på restaurang, Mollies andra kusin roade sej med att göra roliga frisyrer på mej, o ja det är väl så att en skönhet klär i allt, hehe försöker intala mej det iallafall.

Snygga pippilotter.

Vi fick lite på hälsning med härom dagen, det är väl jag och Runar Sörgard som har det så här runt husknuten. Underbart.

Ja sen är det den här diskussionen som kommer upp  emellanåt. Ammning, ja de är ju så att här ammas de för fullt, jag tycker att det är supersmidigt, det är nog egentligen den enda anledningen.
På middagen igår pratade vi just om det och min käre vän sa att hon trodde att Mollie var beroende så kallad "tuttoman" vi skrattade åt de, men visst nånstans tror jag ändå att hon menade allvar att de kanske är dags att trappa ner, men jag vill försöka att hålla på till efter Amerika resan, vi får se hur det går.
Och hon äter ju majskrokar med nu lilla myset, så som ni ser går det framåt, dom är faktiskt ganska goda, men ack så kletiga, dom hamnar lite överallt tycker jag...

Till och med bakom öronen.

Här kommer lite fler mysbilder från vår dag.

Ja så kan en Lördag se ut i vårt liv, mycket lek och skratt men även lite vila... Nu ska vi ut och ta tag i denna dag.

Jockarp.