Kärnfamiljen....

Det är svårt att må dåligt när solen skiner från klarblå himmel, när en liten tjej sitter under körsbärsträdet och ler sitt största leende, den tjejen, de är min tjej det.
Trots de lilla underbara som sitter där och pratar och försöker plocka saker med sina små knubbiga fingrar, som ibland ger upp och tittar storögt på mej när hon verka tänka, fattar inte min mamma att hon ska plocka upp den där lilla saken till mej. Trots de så kan jag fortfarande känna en sorg över att det inte blev som det var tänkt, att det inte blev en liten familj, som nu planen varit så länge.
Jag kan fortfarande tyvärr ibland känna en saknad efter en "normal" familj. En saknad efter min sk fru. Att hon inte finns med och dela detta fantastiska vi tillsammans skapat, jag känner en stor sorg över det.
Ibland känner jag mej snuvad på det här med kärnfamiljen, det var min dröm det här med mamma, mamma, barn, barn.
Men tydligen var det bara min dröm

Ibland undrar jag varför hon var så taskig som lurade in mej i tron om att det skulle bli så, allt tydde ju på det för varför skulle vi annars ha så bråttom med att åka ner till Danmark igen och köpa dom andra doserna, så att vi skulle kunna ge Mollie ett halvsyskon, finns det någon där ute som kan förstå detta?
Någon?
Jag blir helt bestört när jag tänker på det.
När jag tänker på den familj jag såg framför mej, att hon den sk frun bara kan vända på klacken och låtsas som om det aldrig har hänt, att det aldrig hände, att vi inte försökte sex gånger att bli gravida, att det inte var hon som gjorde mej gravid.
Hur kan människan bara radera ut allt detta vi kämpade för, hur är det möjligt?
Någon som förstår?

Jag känner mej som professor Baltazar i bland, jag går fram och tillbaka, enda skillnaden på honom och mej det är att han kommer till en lösning, jag får om möjligt bara mer frågor i huvudet. Grrr, jag blir så trött.
Hon har gett mej de finaste man kan ge i form av Mollie,  men hon har också som det känns nu gett mej ett livslångt frågande.

Kanske, men bara kanske kan jag få en del svar när det är dax för rättegång, ansiktsuttrycken och minspelet säger ju oftast betydligt mer än vad orden gör, så om hon inte tränat väldigt bra, så kommer jag genomskåda henne.
Jag vet var mitt huvud kommer att sitta den dagen men de ska bli spännande och se var på kroppen hennes kommer att sitta.

Jockarp.