Sanning..

Ja vad ska man säga?

Ja fortsättningsvis ska jag nog hemlighålla vissa saker på min blogg, det retar mej om jag ska behöva göra det, för det var ju min mening med hela de här bloggskrivandet att jag skulle skriva ner mina innersta tankar och funderingar på min väg tillbaka till livet.
Att jag på ett öppet och ärligt sätt skulle lufta hjärna och hjärta.
Men kanske jag får överväga att stänga den för allmänheten igen, för tvivlet är stort att hon, min sk fru skulle be om lösenordet ;)
Men visst är det väl ändå roligt att den sk frun håller sej uppdaterad på Mollies och mitt liv, de måste ju vara trist och se på sitt barn igenom en datorskärm istället för att höra hennes skratt och känna hennes doft, förstår om det kan ge ett lidande rent psykiskt.
Men för guds skull skyll det inte på mej.
Och vad jag inte förstår är.
Att en kvinna som nu min sk fru som alltid tyckt och tänkt så mycket vad det gäller rättigheter för homosar beträffande barn och bröllop, ni kommer kanske ihåg inlägget från hennes egen blogg, om inte så kommer här några uppfriskande rader.

Varför kan inte jag få hålla handen med min älskling? Sånt som ni hetro tar för givet...
Varför kan inte jag få skaffa barn typ imorgon??? Jag vill ha barn...och det skulle inte vara något misstag som bara hände och nu får man väl ta hand om det...NEJ jag VILL HA BARN SÅ JÄVLA MKT! Sånt som ni hetro tar för givet!

Eller.

Varför?

Varför kan inte jag.

* Hålla min älskade i handen
* Få barn utan att folk ska komma hem till mig och bedömma om jag är redig i huvudet?
* Gifta mig

Saker som du som läser antagligen tar för givet...

Ja så skrev hon i sin blogg, därför förstår jag inte varför hon inte känner en stolthet över att jag tar upp detta i media och ända upp på regeringsnivå, att jag går först i ledet, där andra är för fega för att gå.
Att jag försöker ändra på något som är fel för oss homosexuella, att vi ska ha samma rättigheter som heterosexuella.
Att vi och våra barn ska ha samma rättigheter.
Varför är du inte stolt?

Under andra omständigheter tror jag att hon skulle varit stolt.
Men min högst personliga fundering är att det är lite känsligt just på grund av att det är hon som önskade sej barn så jävla mycket, att det är hon som kastat sitt egna lilla barn bland soporna på getabjär.

Nej för allt har nämligen hänt.
Hade de inte varit någon sanning i det som hänt mej, Ja vem skulle då vilja ta upp detta? Fundera på det...
Detta har tyvärr hänt mej och Mollie och allt med Svensklag i ryggen.

Och vad det gäller det psykiska lidandet som hon tar upp i tid och otid förstår jag nada...Hon lämnade mej och de barn jag bar på, varför mår hon då inte toppen? Hon gjorde precis vad hon ville utan vidare tanke på varken mej eller barnet, hon gjorde sina val och ja de verkar som att det var fel val, för varför detta klagandet om psykisk ohälsa hela tiden.
Det är ju jag som fick/får leva efter hennes val och beslut, hennes egna, jag tvingade henne aldrig att gå, det var jag som stod där ensam och övergiven kvar och undrade vad det var som hänt.
Jag som funderade över hur jag skulle klara en förlossning hur jag skulle klara ta hand om ett litet barn själv.
Hon hade en ny famn att ligga i som hon ansåg vara bättre än min.
Jag fick söka tröst i min familj och i mina vänners famnar för att överhuvudtaget överleva.

Jag har aldrig haft för avsikt att skada min sk fru, jag gifte mej av kärlek och det minnet lever tyvärr kvar i mitt hjärta.
Men hon var villig att skada både mej och det barn jag bar för att leva ut sin plötsligt påkommna förverklingsprocess.
Att hon inte kom på det innan september 2009  när barnresan tog ordentlig fart eller innan hon stod som brud med mej i juli 2010. Att hon kom på att hon inte längre ville ha barn och att hon vill prova på att hoppa i säng med en sjuk människa som nygift, ja det har ju jag blivit ordentligt lidande av.
Åter igen finns det papper på allt som hände mej, allt från det kraftiga viktras i en känslig tid i graviditeten till psykologsamtal.
Inte kan jag komma gnällande med det till polisen och åklagaren, nej jag har fått bearbeta det på mitt sätt igenom tex denna blogg, det har varit mycket tårar och tanagnissel, det vet alla runt om kring mej.
Men hennes psykiska och för den delen att fysiska lidande som hon påstår jag har utsatt henne för i så många år finns det överhuvudtaget något sanning i det och kan det i så fall bevisas.
De borde ju rimligtvis finnas något, med tanke på att det hållt på i hela vårt förhållande och till och med innan vi träffades enligt hennes juridiska ombud.
Finns det något bevis?
Finns det någon som köper det?
Försöka duger men svaret är garanterat NEJ på bägge frågorna..... Tyvärr frun, du får nog försöka hitta på nått nytt.
Ödmjuk och väluppfostrad som jag är så kan det kanske vara passligt med ett litet lycka till.

Jag får kanske försöka ta in det som alla sagt att jag och Mollie har det bättre utan en sån sjuk människa i våra liv,(Jag har alltid sett en bild att mitt barn ska växa upp men två kärleksfulla föräldrar) jag har haft svårt att se de så, men nu börjar det till och med bli lite väl mycket även för mej.
Vilken historia att berätta för barnbarnen va, eller vad är det man brukar säga.

Det som händer medialt nu framöver är radiorepotaget som ska sändas nu till sommaren, filmen håller på och ta form.
Och det är en del tidningar som ska ta upp frågan, men det tänker jag hålla hemligt ett tag till.
Locket på, så jag får missonära i fred.
Men visst hon kan ju alltid komma och fråga, vad jag har för plan, vem vet kanske jag svarar, kanske inte.....

Jag vill samtidigt passa på att tacka alla olika forum som har och som kommer att ta upp vilka regler som gäller för barn till homosexuella.


Jockarp.