Tandis…….

Ring ring.

Mm när dom andra i iväg på sina dagliga sysselsättningar och jag är hemma själv, då springer jag och jag roar mej i verkstan. Just nu är jag inne i ett stim med att göra ringar. Jag vet inte vad det är men jag måste prova olika sammansättningar och färger. Så fort jag ser något med nån cool färg eller spännande material måste jag testa.  Det resulterar ju givetvis att vi har så mycket ringar här hemma så jag snart inte vet vad jag ska göra av dom. Jag gjorde en liten hållare för alla ringar men den räckte liksom inte till, jag fick borra i ytterligare en pinne i den och den fylldes snabbt på men nya fina ringar. Ja jag känner mej en aning besatt nu faktiskt.

Förra året var det svarven som jag experimenterade med hela hösten och vintern och nu är det då bara Ringar som gäller. Vad händer nästa år tro :)

Mollie skulle till tandläkaren och det var två år sen sist. Jag var inte riktigt trygg i hur det skulle gå. Men jag hämtade upp henne från skolan och vi körde till Lasses och välte i oss en varsin kebabtallrik. Vi träffade lite kändisar där som vi växlade några ord med, en fin stund.

Tandläkarbesöket gick utmärkt, hon fick en ny tandhygienisten som var trevlig och förklarade för Mollie på ett fint sätt om vad hon gjorde och skulle göra. Hon tog bilder på tänderna och det såg kanon ut. Allt går så lätt just nu för henne och det är så galet skönt. Tilltron och tilliten stärks varje dag med varje litet hinder vi kravlar oss över.

När vi kom hem gjorde Mollie semlor medans Kennet och jag tog en sväng på berget. Lite vår i luften minsann.

Det där med balans är viktigt ;)

Jockarp.

Föredrag på tyska…..

Jag är inne i en tuff period jobbmässigt. Sju dagar på raken ska avverkas. Det blir många timmar hemifrån vilket jag absolut inte uppskattar just nu.

Men ja jag vet ju att det lättar, snart går jag in i en period där jag är ledig i tolv dagar och då reflekterar jag liksom inte över antal dagar.

Mollie och en klasskompis har stått inför femteklassarna och pratat sej varma över det tyska språket. Allt för att fånga deras intresse och att dom med det ska välja just det språket i sjätte klass, jag var mycket imponera av henne. Att hon stod framför alla femte klassare i kommunen och mässade. 

Springningen. Ja det är en månad kvar till jag står på startplatsen inför mitt förmodligen sista Marathon. Det är tungt att ligga i så hård träning år ut och år in. Jag firar ju faktiskt 10 år som marathonlöpare just i år. Så ja det kanske är dags att lägga dojorna på hyllan. Men just nu tränar jag på och det går bra. Kroppen känns stark och konditionen är bra. Det känner jag.

Att komma hem till dukat bord är trevligt, så såg min helg ut och det var fantastiskt. Att sätta sej ner med hela familjen och prata om hur deras dagar har varit. 

Jockarp.

Utveckling…….

Snön smälter i en hisklig fart, tacksam för det är jag. Det har gjort att jag förhoppningsvis tog sista springandet inomhus på ett löpband. Att ge sej ut innan solen stigit upp och får uppleva dessa magiska mornar gör mej redo för dagen.

Mollie har haft det struligt genom åren med att prata om sej själv, vi är väldigt olika där. Men utvecklingssamtal låg runt hörnet och genom kbt behandling som vi går på fick hon en läxa. Vi skulle i år försöka oss på ett samtal.

Dagen var kommen och innan vi skulle dit gick vi på resturang och åt en lunch. Det blev en trevlig stund. Hon är trevlig att samtala med. Vi pratade om dagen, om kompisar och skolan.

Samtalet då? Jo herregud, hon imponerade stort. Hon lufsade in i sitt klassrum och mötte sin mentor. Mollie hade skrivit om sej själv och vad hon ville utveckla. Hon hade ett mål. Att höja sina C.

Både läraren och jag var redan nöjda med henne men så länge inte hon är nöjd så finns det att jobba på.

Handbollsträningens fortsätter tre dagar i veckan. Det är bra. Rörelse och socialt. Detta gör att Mollie ofta håller sej hemma när hon är ledig. Hon behöver sitt andningshål i jockarp.

Jockarp.

Sociala batteri……

Det sociala batteriet tar slut enormt snabbt på mej när jag tvingas ihop med människor jag inte känner någon samhörighet med. Tiden är liksom helt meningslös och jag blir dränerad. Vill liksom inte ens försöka. Detta fenomen har kommer mer och mer på sista tiden. Det där att jag enbart vill vara med människor jag själv valt att vara med. Alla andra känns överflödiga.

Nu i helgen har jag varit helt ledig. Detta betyder då således att jag blandar mej med människor som ger mej energi, vänlighet och kärlek. Det är så fint. Och med åldern ser jag att jag har fått förståndet att uppskatta det. Bra där.

Vi lämnade hemmet klockan tio. Vi hämtade upp två barn till och drog vidare på kalas. Så himla mysigt och så himla gott bjöds det på. Påfyllning av energi alltså.

Vi lämnade tillbaka två barn och fortsatte till min kära vän. Där stod maten på spisen och väntade på oss. Tillsammans åt vi och pratade om våra liv och händelser ut det. 

Vi lämnade runt 22 och hemma var vi vid 22:30. Ja lördagen bestod bara av socialt umgänge och jag älskade varje sekund av det. 

Jag satte det lite i perspektiv.

Det där om hur bra man mår med människor man uppskattar och hur dåligt man mår i sällskap med människor man inte uppskattar. En intressant analys gjordes i mitt huvud och jag ramlade över kanten till att fundera över Ikigai och den svenska översättningen på det japanska ordet -anledning att finnas-

Jag ska fundera lite till, men en av anledningarna till att finnas måste ju vara möten och upplevelse ihop med andra människor. Människor man tycker om.

Vi tog en gemensam springrunda på berget på söndagsförmiddagen, det var snorhalt. Resten av dagen gjorde vi nada. Här snackar vi om att helga vilodagen.

Jockarp.

Charm……

Hon startar dagen tidigt, jag avslutar den sent. Ja denna veckan har vi inte setts mycket. Samtidigt är jag tacksam för den tiden vi har tillsammans. Tänker på när vi var särbo. Hade det varit nu hade vi ett setts överhuvdtaget. Ja det var inte bättre förr inte.

Ja snålt med tid men vi sover tillsammans och innan vi somnar pratar vi om hur dagen varit. Det händer minsann mycket i våra liv när vi är i från varandra.

Mollie har jag knappt sett röken av heller. Vi kramas godmorgon och godnatt men övrig tid spenderar vi på olika platser. Hon har hängt över sina böcker och mat har hon fått på undantaget. Även lift från skolan och till handbollen har mina föräldrar styrt upp i veckan. 

Träningen då? Ja det går väl sådär. Jag testade en tur på berget som var skottad, snorhalt. Hua. Jag får tvinga mej på ett löpband fram tills det lättat i skogen. 5-6 veckors träning återstår inför mitt troligen sista Marathon. Jag ser faktiskt framemot att inte behöva dra långpass mitt i vintern.

Men visst vintern har sin charm.

Jockarp.

Korvmacka……

Måndag morgon och tidig uppstigning. Hunden fick mat och släpptes ut. Jag satte fyr i pannan och gjorde mej i ordning för take off. Hunden var spårlöst borta så jag fick vackert hoppa i ett par flipflops och ge mej ut i snön för att valla in honom. Han såg nöjd ut när han kom. Byrackare.

Arbete till 14:00. Jag drog på mej springkläderna och körde mot Mollies skola. Jag tog en löptur, det var en sån där tur som behövde göras, det fanns inget behagligt alls i den. Det blåste mycket och det var sju minus, vägen var vit av nykommen snö. Nä ett pass enbart för att maran närmar sej. Jag satte mej lite småfrusen i bilen och väntade till Mollies skoldag var slut. Jag satt och filosoferade och det slog mej hur fint det vore att käka en korvmacka på en sten i skogen en sommardag. Jag konstaterade att vintern inte är min bästa tid på året.

Mollie kom och hon såg glad ut. Hon hade haft en fin dag. Skönt.

Lite donande hemma och mat brassades. Sen var det handboll för unga fröken Vilhelmsson. Den stora fröknen for till affären med sin sambo. Jag uppskattar verkligen att vi gör dessa vardagssysslor tillsammans.

Barnet i badet efter träningen och maten sattes på sin plats sen väntade minsann sängen. Tidigt godnatt alltså.

Jockarp.

Söndagsdejt……

Helgen bjöd på en heldag på i handbollshallen. Tre matcher skulle klaras av. Jag blev placerad i sekretariatet, jag gillar den sysslan för då har man första parkett att se matcherna. 

Efter matcherna gick tjejerna och jag ut. Dom körde fyrhjuling och pulkan kopplades på efter. Dom körde fram tills dom fastnade i en snödriva och jag fick bärga dom. Under tiden vi var ute och lekte lagades det middag i palatset. Gosse så gott det var att komma in till dukat bord.

Söndagen kickades igång med ett långpass på berget för mej. Min kära sambo valde gymmet framför en vintrig skogstur. Vi var båda hemma till lunch. Lite mat i magarna och chill.

Kvällen bjöd på dejt. Det är fint att vi ser till att prioritera dejter i vårt liv. För dagen blev det en bio. Ingen vanlig bio utan en bio där man åt mat och drack öl under tiden man kollade på filmen. En trevlig stund. Innan vi lämnade stan gick vi en sväng på stan för att njuta av julbelysningen. Den sjunger väl på sista versen nu kan väl tänkas.

Jockarp.

Skolstart….

Vi åkte på samtal, vi hade bestämt träff dagen innan skola skulle starta upp efter jullovet. Kbt och Mollie fick läxa. Hon ska i år gå på sitt första utvecklingssamtal. De sista skedde i åtta års åldern så ja det känns väl rimligt att försöka sej på det igen.

Vi pratade om saker som hon målat upp i huvudet som bekymmer. Vi benade ut det och efter samtalet tog jag kontakt med kvinnan som varit ett stöd för Mollie under hela högstadiet. Hon lovade att hålla koll på henne.

Och så dagen då, jo första dagen följde Kennet och jag med henne till bussen. Jag var ledig men jag ville ändå att hon skulle åka buss. Rutinerna ska skapas. Hon for i väg och Kennet och jag drog milen på berget springandes.

När jag kom hem skickade jag ett meddelande till skolan. Svar kom omgående. Mollie hade sett pigg och glad ut och hon var just i ögonblicket på väg till sin mattelektion. Jag log och andades ut. Min dotter mådde bra. 

Efter avslutad dag hämtade jag henne och att se henne komma ut från skolan pratandes och skojandes med sin kompis gjorde mej så otroligt glad.

Handbollsträningen är nu också igång efter några veckors uppehåll. Så träning för kidsen och under tiden tog vi också träningspass. Vi är inne i det där hjulet igen. Ekorrhjulet.

Jockarp.

Bebismys…..

❤️

Jag kom hem 06:00. Kröp ner i sängen till henne. Tätt intill. Vi låg och pratade och fnittrade en stund. Hon skulle upp. Upp till sitt jobb. Jag somnade och sov som en griskulting under en värmelampa till klockan tio. Hej hopp livet.

Jag mötte en lapp på golvet, en kärleksförklaring av sällan skådat slag. Jag läser, ler och värmen spred sej i hela min kropp. Hon är magi min sambo. Hon gör mej lycklig varje dag. Och till synes gör jag det samma med henne.

Så vackert.

Jag väckte min sovande dotter. Hallå dagens ungdom, dom sover bort livet. Vi växlade några ord. Hon gick till badrummet och tog sej ett bad. Jag gick ut och tog en nypa luft. Det var behövligt för det totala uppvaket.

Farsan kom och hämtade upp mej. Vi hade ett uppdrag. Vi skulle till Kristianstad och styra upp lite saker. Det blev en trevlig stund. Det är sällan vi kamperar utanför gården.

Han bjöd på käk och vi satt och pratade. En fin stund.

Hemma igen och vi tog tag i det där med att kasta ut julen, vissa delar i alla fall. Dom delarna som bestod av granbarr. Fy fan. Hela huset var fullt av dom små stickerierna. Dammsugning av hela huset följde och sen skulle maten lagas till fem. Ja livet tuffar minsann på.

När alla var samlade och maten äten skulle vi åter ge oss i väg. Vi skulle hälsa på ett litet nyförvärv på denna jord. Min sambo har blivit moster till en liten kille. Jag gillar egentligen inte barn men jag måste säga att jag uppskattar mötet. Det var så fint att se lyckan i den lilla familjen. Alla barnen fick hålla honom i famnen. Mollie var helt genomsvettig när hon satt med det lilla livet i famnen. Hon var rädd att han skulle skadas. Så gullig hon var.

Vi tackade för fikat och den mysiga stunden och gav oss hem över berget som för kvällen var sagolikt vackert. Det gnistrade i snön när billamporna mötte det helvita landskapet. 

Väl hemma blev det en dusch sen hopp i säng. Godnatt.

Jockarp.

Blivande kirurg…..

Jag sov bra och kände mej redo för livet. Vi tog en promenad på berget. Det gick sakta uppför, massor av snö låg kvar och inga spår att följa fanns. Kennet älskar att hoppa i snön och vi älskar att se honom göra det.

Mollie hade ett nytt projekt som hon ville testa. Hon har bytt bana från att hon tänkte plugga till Diplomat och har nu i stället snöat in på att bli nån form av forskare. För att bli det behöver hon (enligt henne) bli läkare. Om hon inte ska bli forskare tänker hon bli kirurg. Detta skulle nu undersökas om det var hennes grej. 

Hon beställde en banan av min sambo som varit i affären. Hon tog en skalpell och ska hål i den. Hon gröpte ut lite banan sen började hon sy i skalet. Jag älskar hennes idéer. Det blev hyfsat bra och hon var väldigt koncentrerad och väldigt stadig på hand när själva ingreppet utfördes.

Jag bjöds på en sagolikt god måltid i form av torsk. Gosse så gott. Efter det vilade jag i min kärleks famn i soffan. Livet ändå va?

Jockarp.

Nytt projekt……

Farsan hade skottat en väg i skogen till mej, väldigt rart, detta gjorde det möjligt för mej att ta mej ut på ett löppass med Mr K. Alltså jag är ingen vidare fan av vintern med just denna dag var magiskt. 14 minus, vindstilla och klarblå himmel. Vad mer kan man begära? Det var kallt men vi hade en fin stund där uppe bland träden.

Kennet fick vara inne med Mollie när vi kom hem. Hon Som inte klädde på sej kläder på hela dagen, hon strosade runt i sin morgonrock. Mysigt.

Jag tog en vända ut i verkstan och startade upp ett projekt. Ja först fick jag elda på ordentligt i kaminen så jag överhuvdtaget kunde vistats där. Jag är så glad över min fina kamin som gör det möjlig för mej att helt gratis kunna unna mej den lyxen att jobba i en temperatur runt 20 grader. Tack för det.

Jag gjorde en lampa. Det är väl otroligt ändå vad jag snöar in på grejer. Jag tittade på min svarv och tänkte på hur längesen det faktiskt var som jag svarvade. Men ja, andra projekt har kommit i vägen.

Min sambo kom hem från kneget och vi började laga middagen. Så underbart att sitta tillsammans och avnjuta en måltid.

Lite chill i soffan hann vi med innan jag skulle bege mej ut i natten för jobb. Ett jävla jobb blev det. Tremperaturen stack ner till minus 17 och det slet, bet och rev i mej när jag vistades utomhus. Frågan kom åter upp. Varför gör man det?

Jockarp.

Vitt,vitt…..

Snö, snö, snö. Ja inte nog med det. En brutal vind från öster skapar stora problem i samhället just nu. Jag skulle upp och i väg klockan fem och det gick trögt, med allt. Trafiken segade sej fram men framåt kom jag, så bra gick det inte för alla.

Klockan 14 var jag åter hemma i byn. Vi var ute och busade en stund i snön innan vi gick in för att lagar en delikat måltid. Vi åt och myste resterande av dagen. Mollies skola har ännu inte börjat och min sambo var fortfarande julledig. Mysigt att kunna hänga inne i värmen när snöstormen rasar utanför.

Innan läggdags fick jag ut och skotta en sväng till. Kennet har det klurigt med all snö.

Tidig sänggång. Men vi var vakna en stund till. Vi låg där tillsammans och lyssnade på vinden och pratades om saker vi anser viktiga i livet. 

Hennes bara hud mot min under ett varmt täcke. Jag njöt och var totalt avslappnad där i hennes famn. Dom grönbruna slogs igen och leendet på läpparna hängde sej kvar.

Jockarp.

Det nya året…..

Nytt år. 

Tja vad ska man säga om det gamla då? Ett rysligt tufft år och ett rysligt bra år. Min dotters mående har varit mitt största fokus och det har varit enormt kämpigt. Och mitt i hennes tuffa period träffade jag kvinnan som jag önskar att vara med till mitt sista andetag.

Bland dom första frågorna jag ställde till henne var. Är du snäll? Och ja vem skulle svara nåt annat än ja på den frågan?

Men det fina i detta är att det faktiskt stämmer. Hon är otroligt snäll och jag tänker ofta på det, kanske just på grund av hur Mollie mått under året. Att komma in i vårt liv då allt vändes upp och ner och stå där helt orubblig. Ge mej kärlek och värme. Att hon i en kram sa orden. Det kommer bli bra. Jag ville tro på det men jag tvivlade. Men hon fanns där, vid min sidan och vid min dotters sida. Outtröttlig. Hon lyssnade på mina idéer mina strategier, mina försök till att hitta rätt. Och nä det är inte lätt. Men hon är där vid min sida på det självklaraste sätter och hon är otroligt snäll.

Och att börja det nya orörda året med henne är magiskt. Att vi bestämt plats och datum för bröllop är magiskt. Och så självklart för oss båda. 

Jag känner att 2024 kommer bli fullsmetat med vackerhet. Och jag längtar till våren. Jag längtar så otroligt mycket efter våren. Nytt, fräscht och ljust. Jag längtar efter att få uppleva det med henne. 

Men nyårsafton då? Jo den passerade smärtfritt på ett hotell i Halland. Det med en måltid som bestod av fyra rätter. Vi hängde två nätter på hotellet. Vi låg i sängen och käkade popcorn och kollade på serie. Vi gick på stan. Vi tog en springrunda till havet. Livet alltså.

Jag må säga att det var ett vackert avslut på det gamla  och en lugn start på det nya. Vad mer kan man önska.

Jockarp.