Godisgris...

Tre i rad ;)

Jag lämnade ett gråtande barn och stängde dörren, den känslan vänjer jag mej aldrig vid. Jag vet att det går över innan jag lämnat kvarteret men likväl bränner det till i hjärtat.
Sömn ett par timmar och sen tillbaka. Givetvis hade det gått kanon på skalbaggen, pulkabacken hade intagits av myset och hennes fröken.
Jag konstaterade att tvättställen på barnens toalett hade bytts ut, nu var dom i höjd så dom passade dom små. Ingen hejd på vilka investeringar som görs på skalbaggen :)
Påskmiddagen stod på bordet när vi kom till mormor och morfar, smarrigt värre. Mollie åt sparsamt vilket hon även gjort på dagis, vissa dagar är ätdagar andra inte, gårdagen var inte.

Jag fick ett glatt samtal av min kära vän och löpakollega, vi har inte hunnits ses sen vi kom hem från resan men nu ska det till att ske. Hon berättade att hon funderade på nya utmaningar, en utmaning som funnit i min hjärna ett tag men hon har varit mer än ovillig till att hänga på. Jag känner inte för att göra den själv så jag har sett tiden ann och levt på hoppet att hon skulle komma på andra tankar, detta verkar nu ha skett till min stora glädje. Jag är likadan själv, vissa saker måste mogna och vissa saker tar längre tid än andra till att mogna.
Men hur som helst så verkar det som att jag fortsättningsvis också kommer att hålla mej i god form :)

Mollie och jag hann även med en sväng till Ekohallen. Vi behövde lite bra att ha saker, priset på dom där bra att ha grejerna slutade på 1800 spänn, glups.
Klart som tusan att har man ett barn så ska det skämmas bort. Jag hoppas på att det ska bli sommar även i år så lilla fröken fick en ny fotboll. Nya målarfärger behövdes och efter ett tags letande så hittade fyra nya fingerfärgsburka. Lycka.
Vi hittade en ny trevlig film med några små figurer som heter Boblins, jag tror att det kan bli en ny favorit. Lite paus från Dora kan ju aldrig vara fel.
En överfull godispåse följde med hem till borgen, visst det kanske inte är livsnödvändigt att ha en stor spann med lösgodis hemma, men vissa dagar känns det så rätt.
Jo, blommor i mängder köpte vi med, det behövs pimpas lite extra ibland och det var ett tag sen jag köpte blommor. En stor bukett tulpaner pryder nu salsbordet i det Jockarpska palatset.
Jag konstaterade ännu en gång att vi har ett väldigt vackert och fint hem.

Ny favorit?

Jockarp.

Hälften gör hela....

Var jag nöjd efter mitt medarbetarsamtal på bruket så är det ingenting mot hur nöjd jag var när jag än en gång fick löfte om att min tjänst fortsätter i samma fina anda. Alltså min 50% tjänst är nu förlängd året ut. Jag kan inte beskriva hur grymt skönt det var när jag fick det beskedet.
Jag hinner med att jobba dom % utan problem. Jag vet att hur det än blir så kommer mitt privatliv bli väldigt intensivt framöver. Det finns så mycket innehåll i just den delen av mitt liv just nu.
Halvtiden kom därför helt perfekt. Min chef frågade mej om hur jag tänkt mej året 2014, jag flinade lite och sa.
- Eh vi försöker väl fortsätta i samma anda.
Men det är framtid, just nu är jag här och ska njuta och försöka ha det väldigt väldigt bra.

Att prata väder det har nog människor gjort i alla tider, speciellt när det varit lite märkligt och det får man väl lov att säga att det är nu. Snö igen, det sägs att vid samma tid förra året var det 20 grader varmt, vad mer kan jag säga än att det vädret hade passat mej betydligt bättre :) Som väl är så är det ju en av dom saker vi inte kan göra något åt. Så det är bara att skotta och se glad ut.

Myset hämtades hem från skalbaggen vid tvåtiden och sen var det lite fix på gården. Havrelådan skulle fyllas på, medans jag pillade med de så hoppad Mollie i snön gnagandes på en morot.
Mys med hundarna och sen blev det ingång och lite städande. Den stora toaletten städades, myset hjälpte till, eller ska jag säga stjälpte till. Vatten i hela badrummet  så tillslut blev hon förvisade ner bland skummet i ett ljummet bad istället.
Fredags mys i bara mässingen och en burk majs i handen satte vi oss och tittade på Dora.
Hon har varit mycket på dagis denna veckan, så jag hoppas det lugnar sej något, jag saknar ju att bara hänga med min lilla tjej.

Idag får det minsann bli en lite shoppingtur. Jag ska köpa mej ett superstort påskägg överfullt med godsaker. Bara för att jag kan liksom :)
Fortsatt glad påsk.

Jockarp.

Glad Påsk...

Mollie fick ett påskägg av mormor, i ägget var det en marsipankyckling. Kycklingtårta som nu myset valde att kalla den för. Den var god informerade hon mej om. Jag kände en längtan till påskägg jag med, att få ett ägg av någon som betyder väldigt mycket för en. En vacker dag kanske de blir verklighet igen. Nu fick jag glädja mej åt min lönespecifikation i stället :) Glad påsk liksom.

Vi gick på kusinkalas vilket var mysigt, Mollie envisades med att ha sommarkläder på sej, inga skor och solhatt. Lagom roligt för den ansvarsfulla mamman som ansåg att lilla dottern borde ha vinterkängor och overall på sej. Temperaturen låg på noll, jag ansåg mej alltså ha helt rätt i vad de gäller klädvalet.

Lax i stora lass, både jag och Mollie åt som om det var vår sista måltid, detta fick mej att fundera på Jesus ännu en gång, inte kanske på själva honom utan mest på varför vi firar påsk. Är det någon som tänker på varför vi gör det. Tänker på golgatan, hängandet på korset, död och uppståndelse. Vad handlar påsken om egentligen?
För många är det nog en tid när helgdagarna hopar sej, ett par flera röda dagar, det är fest, sprit o galaj.
Så är inte påsken för mej.

Bruket tuffar vidare, fabriken rullar på som vilken dag som helst och jag är en del av det rullandet.
Jag var på medarbetarsamtal men min chef. Alltid intressant.
Jag är ärlig och jag hoppas att även han var det när han berättade vad han ansåg om mej. Fina ord om att jag var bra för gruppen, positiv, rak och en sällan skådad öppen människa. Att jag vågar utmana mej själv sågs som en mycket god egenskap. Att kunna säga allvarliga och tuffa saker, ta strid men ändå ha ett leende på läpparna.
Han frågade vad jag hade för mål och ambitioner inom företaget, även där svarade jag ärligt. Jag har inga mål och ambitioner just nu. Jag vill vara på jobbet med mina jobbarkompisar jag vill utföra ett gott arbete och ha roligt. Mer behövs inte just nu. Min familj är viktigast. Mollie är viktigast. Jag har så många utmaningar på det privata planet just nu som kommer att ta tid och kraft, det finns alltså inte tid att utmanas inom området, bruket.
Det har inte prio ett liksom. Men jag informerade honom om att den tiden kommer. Men just nu har jag fullt upp och vill bara vila i min roll som driftsoperatör. Han sa sej glädjande nog förstå mej.
Än en gång ser jag vilken tur jag haft som blev anställde på just den firman.

Jockarp.

Brottsregistret?

Mys i vårsolen :)

Ett samtal under förmiddagen på telefonen väckte mej. Personen i andra ändan presenterade sej och ville att jag skulle svara på lite frågor. Inga problem, Väckt från min välbehövliga prinsesssömn, trots de få timmarna kände jag mej allert.
De slog mej efter samtalet att jag på något sätt blivit tilldelad världens bästa morgonhumör. Hur kan man bli glad och ganska pigg på bara ett par sekunder. Eh det är väl bara att tacka och ta emot :)
Rösten berättade att mitt brev från polisen hade sprätts upp och att det i det gick att läsa att jag hade haft ett besöksförbud. Ingen hemlighet alls.
Men jag kan nu i efterhand tycka att det är väldigt märkligt att det finns med i mitt brottsregister. Det finns ju inget bevis på att jag skulle vara en person som behöver ha ett besöksförbud pålagat, det är ju bara antagande och hur det då kan ligga mej till last i mitt register ser jag som märkligt. Det stod nämligen inget om att jag varit anklagad för ringa misshandel och att det följdes upp av en rättegång där domen blev friande. Det hade jag mer förstått att det ordats om. Ja ibland undrar man ju.

Och lite bus såklart :)

Nog om det.
Myset skulle hämtas från dagis. Där lyste flitens lampa. Ett litet armband som mamman skulle få höll på att ta form.
Det är ljuvligt att se henne sitta i fröken knä och sätta pärlor på ett band. Hon är nöjd, jag med ;)
Den lilla socker söta fröken Vilhelmsson var om det är möjligt än mer sötare när jag såg hennes små runda kinder som för dagen målats röda för att fira in påsken.
Påskharen hade varit på besök och alla barnen hade målats. Fjäderlek där fjädrar hällts ut i rummet och barnen fått blåsa på dom. Kreativiteten på skalbaggen är det inte fel på.

Hem och en pannkaka slank ner i all hast. Väskan packades med kaffe och mot bäcken vi gick. Det var en kylig dag men där solen stack fram och där det var lä var det helt underbart att vara.
Vi fiskade lite löv innan kaffesuget blev för stort.

Hoppsan :)

En fin dag trots på tok för lite sömn.

Jockarp.

Röda ögon...

Mys på tåget :)

Gårdagen var tuff, tidig uppstigning för mej och myset, redan lite efter fyra ringde klockan.
Vi hade ett uppdrag att utföra.
på tåget i Hässleholm innan sex och i huvudstaden rullade vi in lite innan tio.
Taxin uteblev, i stället kom det två trevliga damer och hämtade upp oss. Förmiddagen hade för dom inneburit en jakt efter en barnstol till Mollie att ha i bilen.
Artighetsfraserna klardes av sen bar det i väg. Sjukt mycket trafik i stan och varje rödljus var just det, rött. Jag berättade för damerna att i den staden jag kommer i från så har vi bara ett enda rödljus. Dom trodde knappt sina öron.
På plats blev jag grillad av två personer, intressant, jag gillar det, det är en spänning i att berätta om sej själv och hitta liknelser i andra människors liv.
Även mitt brev från polisen lämnas över. Jag var så nyfiken på vad de stod i det så jag höll på att spricka ;)
Vidare var det en psykolog som skulle kolla läget, vi kom gemensamt överens om att jag var fullt frisk, att jag hade gjort ett bra jobb och det ihop med min familj och mina vänner. Vilket är viktigt att komma ihåg
Mollie målade och tittade på Hallo Kitty och nalle puh film under mina möten. Hon skötte sej som vanligt ypperligt bra.
Vi blev bjudna på lunch och sen var det lite bilder som skulle tas. Hektiskt. I bilen och vidare till nästa möte. Detta på Fort Knox, ;-) säkerheten var stor, vilket jag tyckte var märkligt. Men tydligen är det så på vissa ställen. Ovant.
Även detta var ett intressant möte och till en viss del stillades min nyfikenhet. Men inte helt. Dom skulle fråga mej men jag kan inte låta bli att själv ställa en och annan fråga. I dialoger är det ju ta och ge som gäller.

Tåget hem och mitt mys somnade en timme, jag roade mej med att spela harpan, snacka om lättroad. Hemma vid åtta i palatset efter en minsta sagt trevlig och givande dag.
Mollie i säng och jag for till bruket.
Fullt ös på dagen och det gillas.

Jockarp.

Jockarp-Stockholm..

Lite lek och mys med korven :)

Ja det här med vardag de har jag ju sagt innan att jag tycker att den dagen har fått dåligt rykte. Varför är det så att dom flesta människor ser vardagen som något negativt, enbart en transportsträcka till helgen.
Min vardag är inte likt den beskrivningen ett dugg, jag ser sällan någon skillnad på dagarna förutom stavningen på dom och i min mailbox, det är stendött på helgerna, inget blinkande om att det ramlat in ny post i inkorgen.

De vi pysslat med sen vi kom hem från resan är vad som i mångas ögon kallas för vardagssysslor. Jag har tvättat och vikt tvätt. Styrt upp med veckohandlandet och tittat till mitt hemmande :)
Detta har jag gjort på helgen.

Gårdagen började vi med att ta en sväng inom bibblan, nya alster behövdes. Jag har läst om en igelkott och en mullvad hela resan och var måttligt road av dom efter den hundrade gången i ordningen.
I stan hade de gjorts påskfint må jag säga, påskris som stod färggrant på torget gjorde att jag blev medveten om att påsken snart är här. Låning av böcker sen bar det hem och fjädrarna sattes upp även i vårt ris. Välkommen påsk, vi är nu redo.

Vardag ja, idag ser Mollies och min vardag ut som följer. Just nu tågåkning till huvudstaden.
Med ett oöppnat brev från polisen i min hand ska jag till stora staden för lite olika möten, jag ska träffa en massa olika människor. Allt från taxichaffisar, psykologer till teve-folk.
Tåg hem. Nattning av mys. Sen blir det bruket.
Vem säger att det inte händer något i mitt liv? Hum det är ju jag som brukar säga det ;)
Hur som så ska detta bli en mycket intressant dag. Vidareutveckling i ämnet kommer att fortgå. De går bra nu (tror jag)

Pyntas för fullt :)

Jockarp.

District of columbia...

Ett mys på ekorrejakt :)

När min löparkompis for hem till kyliga Sverige tog jag, myset och min mamma en tripp och mötte våren i Washington.
Vi åkte tåg ner, en resa på cirka 4 timmar. Solen och värmen slog emot oss när vi gick ut från den vackra stations byggnaden vilken jag senare fick informationen om att när den byggdes var världens största station och skulle den byggts i dag skulle prislappen slutat på 3 biljoner dollar. Inget extra alls alltså :)
inteckning på Hilton och sen bar det ut, mot vita huset, vi strosade i parken ner och Mollie busade med ekorrarna. Mycket poliser på plats det kändes tryggt. Dom var förvisso inte där för min skull utan för världens mäktigaste män.
Hur har dom blivit det undrar då jag givetvis?

Turist javisst :)

En tur ut till den vackra kyrkogården Arlington är ett måste.
Flaggorna vajade på halv stång, de gör dom nästan jämt, inte så konstigt med tanke på att genomsnitt 28 begravningar om dagen hålls på den platsen.
Denna gången gick vi till den okände soldatens grav där vi fick bevittna en minnesstund.
Någon hade stupat i krig, en person där dennes kvarlevor inte gått att finna.
Anhöriga var på plats, barn i åldrarna åtta till femton år bar fram en krans till ljudet av en trumpet. Så enkelt med ändå kraftfullt och känslosamt.
Det var en sorglig men vacker stund vi fick vara med om.

Och där sitter vi och glor ;)

Från kyrkogårdens allvar åkte vi in mot stan igen, Capitolium var nästa stop. Denna byggnad som är den största i hela staden, ingen annan byggnad får byggas högre än just Capitolium, (förutom Washington monument) de ska tydligen ha något att göra med stayen som är placerad på kupolen namnet på den är statue of freedom. Amerikanerna ser friheten som det största och så är det nog, dock inget jag tänker på i vardagslivet.
I Capitoliums ena flygel sitter senaten och i den andra har kongressen sitt säte. Alltså är det maktens korridorer.

Myset sov när vi besökte Capitolium..

Mer makt och historia finns i den femsidiga byggnaden som till ytan är världens största kontorsbyggnad. Namnet på den är Pentagon. 23000 personer jobbar i byggnaden och vad dom gör där har jag inte en aning om men det lär väl handla om landets säkerhet.
I stället för att gå in i Pentagon så gick jag in på affären Macy`s som låg mitt över gatan. Där hade jag lite bättre koll :)

Nybadat mys :)

Museum givetvis. Smithsonia stiftelsens museum bjuder ju upp till dans. Inget inträde vilket gör att människor faktiskt går dit. Sist var vi på air space denna gången angrep vi Amerikanska historien och naturhistoriska. Mollie blev helvild när vi tittade på alla uppstoppade djur. Hon babblade på om allt möjligt om djuren och deras avföring ;)

Ja sen var det mot Jockarp igen, flygningen hem gick förträffligt, Mollie sov och jag var vaken.
Hej rödöga typ.
Landningen var betydligt trevligare än den i NewYork som faktiskt var den skumpigaste på bra länge. Barnen skrattade dock som väl var och blurrade om att kaptenen körde på en grävling vid landningen, hum, ja man får väl vara glad att dom inte är flygrädda.
Detta blev åter en resa att lägga i minnesasken. Tack alla medverkande :)
Att resa är att leva.

På väg hem :)

Jockarp.

Det oförglömliga loppet....

Glada och laddade :)

Kolla in snubben bakom, alla var helt tokiga i Svenskarna :)

Nu är jag tillbaka.
Ett nytt äventyr är till ända.
Det var en spännande resa, att resa med andra som har barn och barn i samma ålder som myset, de kan både vara till godo och till ondo. Man kan locka och pocka lite extra, locka med vad den andra gör och får. Det negativa är ju när dessa små busfrön enas om bus, det bli då dubbelbus ;)
NewYork levererade iallafall som vanligt av allt vad som möjligen kan tänkas finnas på jorden.
Men nu var det ett litet uppdrag som skulle utföras inte enbart semester alltså.
Ett lopp skulle springas.
Vi gick upp tidigt och åt en frukost bestående av ett par bananer och lite vatten. Kallt som mitt i värsta vintern gav vi oss av till startfållan.
Vi stod och huttrade i en timme sen började den Amerikanska nationalsången sjungas. En grym upplevelse. Patrioter och en heder åt det.
Starten brann av och sakta började vi ta oss framåt cm efter cm, de gick trögt. 13 minuter efter att startskottet gick passerade vi området med texten Start på. Nu blev det allvar på en gång. Vi var igång.
Central park ett varv och jag kändes fjäderlätt, jag trodde inte mina ögon när jag passerade skylten med mils informationen på. Vidare drog vi in mot stan mot times square. publikensjubel mötte oss.
Go Sweeeden och Hejja Sverige skrek människor vi passerade. Leendet spred sej och man svävade än lättare. Känslan kan inte beskrivas, den måste upplevas.
Jag var fjäderlätt fram till cirka 18 kilometer sen börjades det kännas allt mer jobbigt.
Men jag knatade på.
Sista tunnlen var jag helt slut men lyftes ändå upp av lyckliga människor som sprang och tjoade så hela tunnlen ekade. Jag såg ljuset och det var bara 400 meter kvar. Pang i mål på tiden 1,55 eller möjligen 1,53 vi är inte riktigt på det klara med det än.
Jag blev faktiskt lite rörd när jag fick min medalj om halsen, jag hade fixat det. målet var uppnått.

Min kära vän som varit ett grymt stöd och ett ständigt följe i min utvecklingen från bergsget till löpare sprang i mål på tiden 2,05 alltså inte illa det heller.
Nöjda high fiveade vi oss och plankade på tunnelbanan och åkte hem till våra familjer.
Jag får erkänna att jag på kvällen när vi satt och tittade på våra små barn som plumsade runt i badkaret och skvätte vatten på oss så kände jag en stor tomhet.

Kidsen hade det kanon :)

Nu då?
-Ja det är frågan det.
Vad ska vi hitta på näst?
Vi har förvisso en hel del projekt på gång var och en på varsitt håll, men detta att stötta och pusha varandra till mål man inte riktigt trodde att man skulle nå den dagen dom sattes upp, det är grymt kul.
Men en lite paus kanske inte är fel :)

Ja det var värt det :) Nöjd.

Jockarp.

Bloggpaus....

Sandstorm...

En promenad i full storm blev förmiddagens aktivitet. Kidsen i vagnarna sen bar det av, mestadels isbelagd väg. Jag är så less på de just nu.
Våren var ju på besök för några dagar sen och gav en försmak för vad som komma ska. Så kom nu då.
Bönderna bytte jord på vesan, jorden for omkring så man trodde att man befann sej i Texas och inte i Jockarp.
- Vår vad väntar du på? Vi är redo här.
Vi tog en fika i soffan och diskuterade upplägget för den stundande resan. Ja nu är det nära som vi väntat och längtat.

Eftermiddagen i journalistens tecken.
En mycket trevlig herre kom på besök till byn, jag älskar trevliga människor, vissa funkar det direkt med, andra är det lite segare med. Gårdagens besök funkade kanon. Mollie var lite blyg till att börja med men det släppte allt eftersom.
Hela berättelsen drogs och det är skönt när jag känner att jag kan prata om det utan att det gör ont. Jag är nästan lite på gränsen till likgiltig nu. Äntligen får jag väl lägga till. Det känns så avlägset, men trots det så har det ju hänt.
Reportage som gjordes ska in i en tidning med 500000 läsare så det känns ju skoj.
Jag passade på att intervjua intervjuaren, vad det gäller inkomster för ett sånt här reportage, även hur dom gör för att snoka reda på storysarna vill jag ju klart ha reda på. Han svarade lika glatt som jag brukar göra. Öppenhet när den är som vackrast :) Ja så nu vet jag mer om även journalistik. Kul
Vi var ute i det stormiga vädret och fotograferades, tre sidor ska fyllas med text och bild så kameran  avlossades i ett grymt tempo.
Mollie var lite småtjurig och skulle tvunget ha nappen i munnen, jag gillar det inte men vad göra. Bättre glad Mollie med napp än ilsk Mollie utan napp, så jobbar vi :)

Efter journalist besöket kom en vän och hennes dotter, det var bingospel på tapeten. Jag vann, grattis typ :) Vi surrade på och vi poppade popcorn hade det inte varit för att dom var lite för välsaltade så hade det varit riktigt gott. Får hejad mej lite nästa gång med just den delen. Töserna lekte tillsammans ibland och ibland bråkades det. Precis som det ska vara alltså. Mollie är tyvärr fortfarande inne i de stadiet att hon tror att allt tillhör henne, riktigt så är det ju inte. Måtte de snart gå över.

Söndagsmys :)

Nu får ett liv pågår klara sej utan mej ett tag, jag har lite små uppdrag som ska klaras ut. Bloggpaus råder.
See ya.

Jockarp.

Dag bra!

Så här kan en dag börja :)

Ibland gör man saker svårare än vad dom är. Ibland förutsätter man vissa saker helt utan grund. Jag har gjort det många gånger och jag gjorde det åter i går.
Jag har en gammal jobbarkompis som blivit svårt sjuk, jag har bävat för att besöka henne, jag har varit feg. Jag har varit rädd för att hon skulle förändrats från den positiva levnadsglada människa hon var till en bitter person som gett upp hoppet. Jag var orolig för att hon skulle sitta tyst och att det skulle bli jobbigt, jag nästan förutsatte det.
Men besöket var tvunget om inte för henne så för min skull, ja, jag var egoistisk när jag körde till hennes hus med en vacker vårbuket med tulpaner. Jag var egoistisk när jag tänkte att för att jag ska kunna leva  med mej själv så är ett besök tvunget.

I dörren möttes jag av hemhjälpen, vilken såg frågande på mej, jag presenterade mej och frågade om det gick bra att komma in. Det gjorde det.
Min vän satt i en fåtölj hon var tunnhårig och avmagrad, hon såg så sjuk ut. Men när mina ögon mötte hennes såg jag glädjen och våra munnar formades samtidigt i ett stort leende. De var ett glatt återseende helt underbart.
Jag hade en tro om att hon skulle vara trött och inte orka med mitt besök längre än en kort stund, men vi var pigga och vi samtalade om förr, nu och sen. De var glädje, vi höll oss till det ämnet. Allt annat la vi åt sidan.

När jag flera timmar senare lämnade hennes hus var jag full av glädje och energi, konstigt ändå att en så sjuk människa kan fylla hela mej med ljus och god energi. Jag hoppades att även jag hade den inverkan på henne.

Liten bebis....Mycket docklek nu.

Vi ska prova allt ;)

Lite häng hemma, mot kvällen åkte vi ut till listerlandet och snorkalla Hällevik. Till en gravid vacker kvinna och hennes familj. De må varit kallt och blåsigt ute men inne bland vänner och god mat var det varmt och mysigt. Tre små barn i samma åldrar busade och hade en helfestlig kväll. Vi vuxna hade även vi en mysig kväll där samtalen växlade mellan död, elände och förlossningshistorier ja och så klart snackade vi ju om Carolas val av kläder.
Färden hem blev ensamt, myset somnade innan jag lämnat kvarteret. Vilket betydde att jag fick bära in henne i borgen, hon och väskan och nycklen skulle pelas upp ur fickan och i nyckelhålet, de i samband med den storm som härjade så var det en väldigt dålig kombo. Men vad gör man inte för att slippa gå fler än en gång. Lat.

MeckarMollie :)

Jockarp.

Var är bilen?

Jag är verkligen kass. Mitt lokalsinne har än en gång visat upp sej från sin sämsta sida.
Jag var under gårdagen på ett möte i en stad som jag känner till sådär lite lagom, jag parkerade bilen och gick in på ett hotell där mötet skulle hållas. Inget märkligt alls.
Efter mötet som för övrigt gick mycket bra skulle jag ta bilen och köra vidare mot bruket.
Jag hittar då inte bilen. Helt sjukt, jag går och går och går. Jag känner igen mej men ändå inte. Gaah. Tillslut stöter jag ihop med en manlig lapplisa. Jag frågar något om hans yrke och vidare om han känner till en parkeringsplats som ser ut som en fyrkant där det få plats cirka 20 bilar. Han tror sej veta och pekar. Jag går mot riktningen och minsann där stod min skönhet glänsande och bara väntade på mej. Pust, jag torkade svetten ut min panna, hoppade in och drog iväg i full fart med stereon på högsta volym.

Jobbet var igår av blandad kompott. Vi har börjat med lite nya övningar, provtagning av flisen tre gånger på skift, ett väldigt passande alltså. Vi tycker det är trist men det måste göras och i går var det alltså min uppgift. Borring. Lite annat pill och sen råkade jag snubblade över en tårta med lite kaffe till det. Rätt brutta på rätt plats liksom.

När jag kom hem runt tiosnåret på kvällen hade min lilla juvel redan gått och lagt sej. Jag gillar det och jag ogillar det. Det är bra att hon kan sova utan mej men jag vill ändå helst vara med under nattningen. Det är hög mysfaktor på det. Hon sov tryggt så jag la mej bredvid och kollade på lite Teveprogram på paddan.

Ja och så var det ju priden med ja. Detta återkommande underbara inslag i en flatas liv. Detta året är det så grymt skönt, cool och perfekt. Platsen som valts för parkhänget är Östermalms IP är det möjligt att det skulle kunna ligga på en bättre plats?
Nej knappast.
Jag har förmånen att låna en lägenhet just i detta området, det bli alltså gångavstånd till parken och ett avstånd på inte mer än 500 meter. Det är så sjukt bra, trallallalla :) Lyckliga jag.....

Jockarp.

Positivitet så man nästan kräks :)

I går togs den första kontakten med en möjlig samarbetspartner till mitt boksläpp, ingen ska väl säga att fröken Vilhelmsson ligger på latsidan :)
Det är bra att jag pysslar med dessa saker just nu för det för mej framåt och jag får lite press på mej vad det gäller att få boken färdig.
Ja, jag är en mes och jag hade nog villat ha boken här hemma på kammaren ett tag till när den var klar, men jag måste kasta mej ut, jag måste våga. Har jag kommit så här långt så är det inte lönt att spara på krutet. Ladda bössan och skjut, typ.
De finns dom som tycker att jag är galen, (folk nära mej) att jag satsar alla dessa pengar på detta projektet. Men jag tror på det jag gör, jag är inte säker, men det skulle kunna bli så att min bok blir en succé. Då kan tvivlarna och jante sitta där och hänga läpp.

Jag är inte säker, det kan ingen vara, men att tänka positivt och faktiskt tro att jag ska kunna sälja 10,000 böcker gör att jag redan har nått halva målet. Jag tror på det jag gör och då är det lättare att jobba mot det målet.
Min löparkompis berättade för mej när vi var på joggingturen härom veckan att en affärsbekant till henne hade i unga år satt upp en bild på lyxig bil (hans drömbil) på sitt kylskåp. Han hade tittat på bilden och sagt, den ska jag äga och köra en vacker dag. Han kör den lyxiga drömbilen idag.
Jag är inne på att tron faktiskt kan förflytta berg. Och jag tror.
Nu har jag ingen bild på en bil på kylskåpet och vet faktiskt inte vad jag skulle sätta upp för bild, jag vet inte vad jag strävar efter för mål egentligen, det är nog mest själva tanken på att jag faktiskt skrivit en bok och att jag lyckas sälja den, att min bok finns i andras hem som gör att jag fortsätter. För faktiskt var det från början bara en bearbetningsprocess, det får jag inte glömma.
Jag växer. Och jag är sjukt stolt över det.

Jag fick ett samtal av en journalist när jag var på bruket igår. Han var från Malmö och ville gärna träffa mej och Mollie. Jag tycker ju om att träffa människor. Jag tycker det är väldigt roligt att svara på deras fråga om när det kan passa att vi ses. Alltid kör jag med.
-Jag kan i helgen, men ni jobbar kanske inte då :) Det gör dom minsann oftast. Nu var det lite extremt för jag ska ju snart ge mej iväg på en liten resa och han ville inte vänta tills vi kommer tillbaka, alltså blev det en söndagsdejt, de ska bli trevligt.

Nu ska jag ge mej iväg på en ny liten utmaning, ännu en sak jag aldrig trodde jag skulle uppleva och göra, en sak jag bara skulle skakat på huvudet åt för ett par år sen. Men nu är det rätt läge i livet. Skulle den gå i lås så är det jag blurrat om i ovanstående stycke inte alls omöjligt. Möjligt är att jag i framtiden kan titulerar mej som författare och som affärskvinna. Helst en mycket klok sådan :)
Lycka till Leonora.

Jockarp.

Bara bus, bara bus...

När man vaknar av tonerna av -var är tummen, var är tummen- och att ett mys hoppar upp på magen, då gör det alls inget att klockan inte slagit sju en ledig dag. Jag bara ler och det leendet det sitter kvar stora delar av dagen. När man vaknar upp av solens strålar, (dubbelt upp) så är den enda möjliga känslan som kan finnas i kroppen, är kärlek till livet.

Morgonbestyr och sen bar det av till stan, mot lekplatsen. Vårvädret och gungorna som vi väntat på så länge var nu i symbios. Allt var perfekt, inte en unge på lekplatsen allt till lilla fröken Vilhelmssons förfogande alltså.
När vi tröttnat på lekplatsen skulle vi byta ut lite böcker på bibblan, problemet var bara att de inte öppnar förren 10. Cafét öppnar innan så dit begav vi oss. Ett trevligt inslag så där mitt i veckan, helt spontant. Såna infall gillas. Bibblan och den underbara världen öppnades upp för oss och vi intog myshörnan en stund.
Denna gången bestämde jag vilka böcker som skulle lånas, tanke är att en del av alstret ska följa med över Atlanten och då är det trevligt om det är små böcker som är lätt burna. Mollie har lite böjelse för att ta dom största böckerna med en massa text, dom gillar jag inte.
När vi kom fram till bibliotekarien så sa hon.
-Hej Mollie är du här.
Jag blev frågande för jag hade aldrig sett henne där innan och jag hade inte en susning om vem kvinnan var.
Hon förklarade i nästa andetag att hon hade en dotter som gick på skalbaggen och våra vägar hade alltså inte lyckats mötas på dessa månaderna som Mollie varit på dagis. Märkligt. Vi pratade om föräldramöte, eller brist på det och vi pratade om vattkoppor. En trevlig kvinna.

Med bilen lastad med nya härliga böcker drog vi hem till byn. Middagssovningen klardes av och sen var det utomhus bus för hela slanten, vi gjorde ett nytt försök att fiska i bäcken och nu gick det minsann bättre, ingen trillade i under leken.
Lite bus med kusinerna följde sen, det kördes radiobil och det galopperades med käpphästar.
Jag måste får säga att jag har det oförskämt bra just nu. Nu gäller det bara att mina planer går i lås. Sen ska nog resten av livet levas lätt. Det är min tur nu ;)

Jockarp.

Många bäckar små :)

Penseltvätt :)

Nog är det väl märkligt ändå, det knackar nästan aldrig på dörren och det är sällan människor ringer. Men nog tusan inträffar det när jag jobbat natt. Varför?
Jag är så sjukt nyfiken av mej så jag klarar inte se ett nummer på mobilen utan jag vill reda upp vem som sitter i andra ände och vill samtala med mej. Det ringde alltså i går när jag sov min skönhetsömn, jag var så trött så jag vände bara på klacken och försökte sova vidare, men jag kände igen numret men jag kunde inte placera det. Hej och hå, där låg jag och grubblade i ett par timmar. Jag hade lika gärna kunnat gå upp på direkten och ringa tillbaka, varför gör man nu inte så? Väldigt dåligt med sömn är alltså resultatet av min nattjänst denna gången. Gäsp.

Vidare vet jag att jag ibland kan ha lite svårt med förändringar. med för lite sömn blev förändringen för stor. Min mail hade någon bestämt över huvudet på mej att den skulle ändra utseende, detta mottogs av fröken Vilhelmsson med surhet. Varför ändra på något som funkar alldeles ypperligt?

För att få bukt med mitt något tråkiga humör så drog vi till skogs efter att myset hämtats hem från dagis. Kaffekorgen och hundarna sen iväg. Vi fikade i ett underbart väder, bland sten, stock och ruttna löv. Livskvalitet mega får jag nog säga. Efter fikat gick vi till bäcken och fiskade, det gick bra till myset trillade i med hela armen, ahh, vi som hade så mysigt, det var bara att lomma hem igen, surt.

I går var annars en dag som jag bestämt mej för att ta det väldigt piano, jag gjorde absolut bara det nödvändigaste, vilket var att dricka kaffe, klä på mej, laga mat, tvätta, handla.Duscha, kamma mej. Sköta om djuren och Mollie, elda i pannan, måla lite och socialisera mej såklart :)
Nattning tidigt med bokläsning och räknande av både fingrar och tår. Jag bara älskar den stunden på dagen då vi ligger i sängen tätt ihop och pratar om dagen som gått och om vad vi ska pyssla med nästkommande dag. Kärlek.
Lättlevt.

Hjälpreda nummer ett :)

Jockarp.

Nära döden....

Jag lämnade Mollie på skalbaggen, det gick bra och jag for hem, jag var i säng vid halv åtta tiden efter ett 12 timmars pass på bruket. Jag var trött.
Det var nog just det som gjorde att hjärtat höll på att hoppa ur kroppen på mej några timmar senare. Det knackar på dörren, jag slår förvirrat upp ögonen, jag ser mej omkring, jag ser inte Mollie någonstans i sovrummet. Panik, var är är mitt barn, var är hon. Hysteriskt, förtvivlat kommer jag upp på benen. Snubblar på tröskeln. Lugnar mej, tittar på klocka, hon visar 09,43. Huvudet kvicknar till. Hon är ju på dagis Pust.
Jag kollar vad det är för filur som knackat på dörren, gaa en försäljare, bryr mej inte, jag öppnar inte dörren. Jag sätter mej ner på golvet. Hjärtat bankar fortfarande som om jag sprungit en mil, det pulserar vid tinningarna och jag kände en känsla av otillräcklighet, så sårbar, så skraj jag var dom sekundrarna när jag inte kunde reda ut var mitt barn var. Fruktansvärd känsla.

Ett nytt försök gjordes i att sova, jag behöver det så väl. Jag la mej ner och hörde fortfarande hjärtats hårda slag men jag log. Min kropp och min tanke fungerar precis som den ska. Jag är beskyddaren av Mollie mys Vilhelmsson, men jag har aldrig känt det innan, nu blev det så påtagligt det träffade mej med full kraft. Jag skulle gå genom eld för min dotter. Jag log o jag somnade sen tryggt.

Glädjande nog har det inte blivit fler barn som åkt på vattkopporna, möjligt att vi faktiskt klarar oss. Det hade ju varit förnämligt. Men  jag väljer att inte ropa hej än.

Jag pussade extra mycket på Mollie under gårdagen, förmiddagens panik hade satt sina spår i mej, vi burrade ihop oss och när jag pussade henne frågade jag om någon annan pussat på henne under dagen. Jodå det informerade lilla fröken mej glatt om att så var fallet. Två fröknar på dagis namngav hon att dom pussat på henne. Hehe, hon är för söt Och fröknarna på skalbaggen är så mysiga och Mollie stormtrivs ju. Lycka.
Jag fick dock bakläxa under gårdagens hämtning. Dom flesta barn har en liten bok med sej med bilder på sej själva och sin familj, jag har inte blivit färdig till det än, (uselt). Fröknarna flina och sa att den inte behövde vara så seriöst utförd som min andra bok, den behöver inte tryckas på ett tryckeri,hihi Näpp jag fattar en pik när jag får den så det blir till att ta tag i det lilla projektet nu snart :) Skämmes Leonora, typ.

Jockarp.

Ute ute ute....

Liten paus sittandes på några grenar....

Nu så, nu börjar vädret att leverera i Jockarp. Utomhus aktiviteter från morgon till middag och sen vidare efter middagsluren.
Vi började med att hoppa på isen som bildats över vattenpölarna. De knakade så högt och Mollie tyckte det var superroligt, vissa problem hade hon med att förstå att all is inte brast under hennes ringa vikt. Där fick den kraftiga stora mamman hjälpa till och hoppa med sina stora kängor. De small än värre, vi flinade.
En tur med fyrhjulingen fick det minsann bli, de var lite kyligt om kinderna men trots de så njöt vi av känslan att få vinden mot naken hud.
Vi gjorde ett litet stopp hos kusinerna och hoppade lite på deras studsmatta. Även lek i lekstugan var tvunget. Mollie älska deras lekstuga, jag undrar varför, men kanske är det för att den är lagom stor, anpassade till små mys liksom.

Stora sandlådan :)

Lek i sandlådan när mamma lagade middag. De är en speciell känsla att gå inne i köket och greja när myset är utanför, jag går fram till fönstret och ser henne leka där ute själv med sina små djur i sandlådan. Hon är stor nu. Glädje.

Lilla sandlådan :)

Vad det gäller min kropp och sviterna från två mil i joggingskorna så var det inte så farligt, blåsorna under fötterna plågande mej inte alls, de enda som skilde sej mot hur jag bruka må var ett par ömmande höfter. Men tillfredsställelsen i huvudet vägde upp all eventuell smärta. Jag är stark och den känslan är guld värd att ha med sej i bagaget till USA.
Lättlevt.

Myset lämnades hos mormor och morfar vid fem tiden, de var dags för lite nattkneg på bruket för min del.

Jockarp.