Utomhus.....

På tur med henne <3

Ännu en sån där morgon. Mollie ropar mamma men jag orkade inte förflytta mej så jag ropar tillbaka att hon får komma in till mej i stället. Hon kommer hasandes in och kryper ner under täcket. Vi småpratar och vips har hon fått en idé som hon bara måste skrida till verket med bums.
Jag ville inte gå upp men på något sätt kände jag att dagen började och jag ville inte att den skulle starta utan mej.
Kaffet kokades medan jag var i källaren och satte fyr i pannan. Jag tog min kopp och satte mej i soffan jämte min dotter som var i full färd med att göra en bok. Hon är snäppet värre än mej när det gäller att få idéer och att går från idé till handling. Allt sker i raketfart.

Boken heter lätta fakta om Sigge och Lasse. Det där är ett par kamphundar som bor på undantaget med mormor och morfar.
Boken blev klar och jag la mej ner på en mjuk kudde i soffan och lät min dotter läsa för mej.
Under bokläsningen kom jag på hur mycket jag saknade just det. Att bli läst för.
Jag levde ihop med en kvinna som ofta läste för mej på kvällarna innan vi skulle sova. Det uppskattades väldigt. Jag tror minsann att jag måste ragga upp en böna som ser det som mysigt och vackert att läsa högt ur en tidning eller en bok. Jag kände ju hur viktigt det faktiskt var för mej.

Vi gick ut och det var ett vårliknande väder. Fåglarna sjöng för oss och solen glimmade till lite bakom molnen. Jag körde lite ved och Mollie pillade med sitt. Jag såg våra cyklar och fick en idé. Självklart var lilla fröken med på banan. Vi cyklade ner på Vesan, Mollie tyckte det var tungt och jag förstår henne. Tjälen var på väg ur marken och det blir alltid tungt att möta grusade vägar då. Jag flinade lite åt henne, sen drog vi hem igen hon var vid gott mod trots slitet med cykeln.

Jag har inte sprungit sen jag levererade min 6 mil i onsdags. Kroppen behöver läka, men söndagen bjöd på så mycket vackerhet i vädret så jag var tvungen att ta ett pass på berget. Jag tog mördabacken och formen kändes ok. Visst att sport-BH;n spändes mot min kropp när jag drog in luft i lungorna. Det kändes som lungorna var större och behövde fyllas med mer luft är vanligt. Men annars kändes allt precis som sist när jag befann mej i mina löparskor.

Kvällen vigde vi åt Vångabacken. Snön börja tryta i backen men än är det åkbar. Mollie och jag åkte ett par timmar sen var vi sociala i vallboden. Väldigt trevligt med nya människor, ny lärdomar och nya historier.
Ännu en dag som åker ner med ett brak i braigalådan.

Jockarp.