Ta vara på det. Livet....

En bra väg att springa....

Att människor i min närhet ibland kan säga:
- Fan vad du är glad jämt, Så sjukt pigg du är. Är du aldrig trött eller deppig.
Jo men inte nu brukar jag svara.
Jag vet att mitt liv kan tyckas äckligt positivt ibland och jag tror att det blivit så av en anledning.
För att jag varit på botten och vänt. Jag har nämligen inte alltid varit så här.
Men när jag ser alla ledsamheter som händer runt mej, allt ifrån att människor blir sjuka till att man sårar varandra känslomässigt har nog gjort att jag tar vara på mina egna braiga dagar bättre.

Förvisso vet jag att det värsta är över för min del vad det gäller de känslomässiga. Jag vet vilka fruktansvärda känslor av rädslor och maktlöshet jag tvingats möta. Men skulle jag göra det igen skulle jag vara rustad. Framförallt skulle jag känna igen känslorna och veta hur jag skulle hanterat dom. Det visste jag inte då.

Att människor blir sjuka och hux flux kommer på att dom borde tagit vara mer på livet innan kan reta mej väldigt.
Jag tar vara på mitt liv just nu och jag försöker göra det i ljuset. Mörkret är ingen plats jag vill till igen och jag kommer göra allt som står i min makt för att slippa smaka på ens den gråa nyansen. Självklart kommer jag även försöka rusta Mollie att klara av mörkret, för hon kommer att möta det, det gör vi alla på ett eller annat sätt. Det tillhör liksom läran om livet det.

Igår sken solen och det gjorde mej lyckligt. Det luktade grisskit i hela byn, vårbruket är i full gång så jag tog mej upp på berget. Jag behövde frisk luft. Jag var pigg som en mört och stark i löpningen i terrängen, go känsla. Jag skäms nästan över hur pigg jag är.

Myset kom hem och vi rustade oss för berget, för promenad. Vi gick upp till stugan och där drack vi kaffe och en påse kanelbullar tog vips slut. Återhämtningen var total i söderläge och solen i ansiktet. Så lättlevt.

Jag lurade en stund på soffan innan middagen, det väntade ännu ett nattpass. Livet va ;)

Jockarp.