Marathon 15......

De finns så mycket att se....

Ett lätt springpass torsdag morgon, en dusch och sen bar det av. Mot Hamburg. 

Vi hade en behaglig resa ner, ett stopp i Malmö och ett naturliga stopp på båten mellan Rödby och Puttgarden.

Jag parkerade kärran i hotellets parkeringshus, sen rördes inte den Tyska skönheten förrän måndag morgon när det var dags för hemfärd. 

Vi slängde av väskorna på rummet och sen väntade bekantskapande med staden. Det är en stor stad, jag tror att den är Tysklands näst största stad, efter Berlin. Jag hade svårt att lokalisera mej, men vi hade inga mål.

Vi strosade en helt fantastisk vacker park, vilken vi skulle besöka många gånger på vår tur. Parken bar namnet Planten un Blomen och började anläggas redan 1821 då planterades en planta som än i dag finns kvar i parken. Mäktigt.

Vi passerade lite kyrkor, vackra torn, mindre vackra torn men alla med sin egen historia. Ett besök på Miniatur Wunderland. som var en värld uppbyggd i miniatyr. Med en mängd tåg, flyg, bilar, lastbilar. Vi hittade nordens länder, LKAB gruva i Kiruna, Las Vegas, isbjörnar och nöjesfält. Allt fanns. Helt otroligt.

Men jag var i Hamburg för att springa. Marathon nummer 15 i ordningen skulle avverkas. Morgonen startade med regn och 8 grader, Hua, jag hade bara småbyxor och kortärmat med mej. Bara att bita ihop.
Starten gick och det var svinkallt, efter 3 km laggade min distraktion i form av musik av. Det enda jag hörde var löparnas skor mot asfalt och mina egna andetag. Inget vidare att lyssna på i fyra mil konstaterade jag buttert. Men nu var det som det var med det och jag tuggade på. km efter km. Och vips så startade min spellista igen. Tack för det liksom.

Jag kände mej stark men jag väntade ändå på att smällen skulle komma, den brukar den göra, ibland tidigt i loppet och ibland lite senare men den brukar alltid komma. VÄGGEN.
Men nä döm om min förvåning efter 38 km hade jag fortfarande inte känt något, jag var stark men jag vågade inte riktigt lita på att det var så, att jag var så stark så jag behöll min ödmjukhet och räknade med att det skulle bli tufft mot slutet. Men nepp.
Jag var stark som en björn när jag sprang in på upploppet, så stark så jag till och med orkade spurta, jag kunde inte låta blir. Kroppen kändes ruskigt stark och jag fattade det inte riktigt.

Jag såg min dotter i publikhavet, jag sprang fram och ropade hej, vi log mot varandra sen öste jag in dom sista metrarna över mållinjen på mitt 15;e Marathon.
Att känna sej så stark när jag korsade mållinjen var magiskt. Och att jag slapp spy efter målgången var även det ett tecken på att det fanns mer i min kropp. Jag skulle kunnat putsat tiden en bra bit om jag bara vågat. Men ja, jag är sagolikt nöjd. Jag sprang ett av mina jämnaste Marathon nånsin, km tiden var i princip densamma från start till mål.
Nu ska jag suga på denna medaljen några veckor innan det åter är dags att anta utmaningen.

Stolt och nöjd....

Jockarp.