Rörigt värre.....

Plåster på näsan ;)

Snacka om blåsning. Det var full storm och Vesans bönder bytte jord med varandra. I Månsagårdens breda djupa vackra fönsterkarmar las ett tunt tunt lager med den fina jorden. Den hittade in genom fönsterna, ja palatset är något otätt men vädrets makter var nog den främsta anledningen till att mina fingertoppar blev jordiga av att stryka över den vitmålade karmen. Jag log och tänkte på jordens kraft. Att liv kommer från just dom där kornen. Mäktigt.

Det fick mej att vakna upp och jag såg mej omkring i mitt hem. Jag älskar det, varje lite millimeter av palatset har en plats i mitt hjärta. Men just för dagen var det ostädat och rörigt. Jag ogillar det skarpt men vet vad det beror på. Jag har prioriterat viktigare saker. Jag kom på mej med att detta sker varje år på vår och sommar. Vi är ute hela dagarna och är bara inne för att hämta eller lämna saker, ingen gör någonting inne och det blir med det bara rörigare och rörigare. Vi är barfota och gräs och jord sitter under våra sulor och vi går bums in på parketten, det är fantastiskt att kunna ha det så men ibland måste man ändå damma av hemmet.
Så ja, efter att kaffet placerats invärtes i min kropp var jag redo. Damma, dammsuga och torka golven. Hela hemmet sken och det doftade rosenblom.

Mollie kom hem med taxin, när jag såg henne så bara öste längtan efter henne över mej. Hon var saknad.
Vi var nära varandra hela eftermiddagen. Mormor bjöds ner på kaffe och mellis i form av knäckemacka med ost. Det avnjöts på altanen i söderläge.

Tisdag kväll betyder scouterna för min dotter så hon klädde sej i sin skjorta, varm choklad på termos las i hennes lilla Kånken ryggsäck. Hon var redo.

Jag lämnade henne i skogen med sitt gäng och jag tog en löptur. Jag sprang ner i det vackra naturreservatet vid Siesjö och kanske är det nu på våren som allt runt sjön är som allra vackrast, vitsipporna knuffas med blåsipporna längs stigen och bokarna spräcker sina knoppar. Jag sprang på den sviktande spången utmed sjön. Änderna gjorde mej sällskap en bit på min väg men inne i skogen fick jag klara mej själv.

Det var en fin runda och jag var tillbaka till scouternas tillhåll lagom till min lilla dotter stöp på en gren och fick en annan rakt i ansiktet, ett skrapat knä och ett hål mellan ögonen på näsryggen uppstod.
Hon blev ledsen av smärtat och vi kramades en stund. Den varma chokladen på termosen lockade så tankarna på fallet försvann i takt med att hennes mugg fylldes av den varma drycken.

Hem och lite mat i magen sen väntade sängen. Det märktes att vi båda saknat nattningarna, det har varit tre kvällar som vi varit i från varandra och nu låg vi och höll varandras händer och småpratade om dagen. Ingen av oss ville sluta, det var så mysigt och så välbehövligt för oss båda.
En fantastiskt fin kväll.

Jockarp.