Vi tog båten till Helsingör och det var inte bara vi som gjorde det. Hysteriskt med folk men det spelade ingen roll när vi kom över till den Danska sidan. Det var så härligt och det var supermysigt att strosa runt på dom små gränderna och titta på dom gamla vackra husen. Middagen intogs på en uteservering till levande musik från torget. Kennet blev sömnig så han somnade i en stol bredvid mej.
Vi traskade vidare i solskenet till ett glasshak. Vi slog oss ner på en parkbänk och jag måste erkänna. Jag älskar parkbänkar. Att sitta där och mumsa på glass och titta på vimlet av människor. Så fantastiskt.
Nöjda och glada tog vi oss över sundet och vidare hem till byn. Vi var en aning trötta alleman så aktiviteterna under kvällen blev få. Min väckarklocka skulle ställas på 05:00 så det blev en tidig kväll.
Jockarp.
Men du. Det här med förväntningar är ju knepigt, alltid. Men jag tänker att det handlar om att det inte känns rättvist att förvänta sig att ens partner visar kärlek och uppskattning på ett sätt som passar -mig-. Istället handlar det om att kunna se bortom det och kunna uppskatta ens partners sätt att visa sin kärlek. Likadant handlar väl inte att visa någon kärlek om att behaga den andra, utan istället om att ge sitt ärligaste och innerligaste. Att vara det man är, ge det man känner är rätt. Det som hänger ihop med ens värderingar. För vissa är det materialistiska ting, för andra inte. Kärlekens språk är så många. Det enda man väl egentligen har rätt att förvänta sig är respekt och vänlighet? Hoppas det inte gnager för djup, och du bör veta hur innerligt ärlig och närvarande du uppfattas för läsare som mig :)
SvaraRadera