Rom marathon…..

Det där med att beskriva i ord. Vissa saker är så svårt att använda rätt ord till och ibland finns det liksom inga ord som passar.

Att springa sitt 25:e marathon i en historiebok är svårslaget. Men jag kan inte beskriva det på nåt annat sätt än ren skär magi.

Det började smärta i tårna redan efter 15km. Jag var otränad för ett så långt lopp men jag trodde inte att smärta skulle komma så snabbt. Det irriterade mej en aning. Men. När jag stod på startlinjen var detta lopp tänkt som mitt sista. Jag har känt att det är för tufft att få ihop träningen för långlopp med resten av allt i livet som jag vill göra. Så planen var att njuta tillfullo av upplevelsen.

Ju längre vi sprang desto mer imponerad var jag av min kropp. Jag sa till min fru flera gånger under loppet att min kropp är ett fenomen.

Vi mådde bra hela rundan och att passera den ena efter den andra historiska platsen tillförde så mycket energi i oss så vi bara trummade på. 

I mål hand i hand och tårarna rann utmed båda våras kinder.

Vilket lopp och vilka grymma kroppar vi har.

Jag är så tacksam och lycklig. Och nä jag tror inte att detta var mitt sista marathon. Rom smakade mer minsann ;)

För få ord för att beskriva min lycka. Lyckan över Rom, min kropp och min fru. Vi radar upp minnen tillsammans och det är helt underbart.

Jockarp.