Lycka....

Jag undrar just. Kan man bestämma sej för att vara lycklig. Och vad är lycka.
Det är en tanke som snurrat ett par varv men jag får den omöjligt till att stanna så jag kan sätta fingret på den och det retar mej.
Den snurrar runt och retar mej så jag håller på att blli smått galen.

Lycklig :)

Jag är ju hur glad och lycklig som helst,(tror jag) mitt liv är berikat med underbara människor jag har världens ljuvligaste dotter, jag har ett vackert hem, mat på bordet. Jag har en helt hysterisk låg humor som faktiskt ganska ofta får mej att skratta högt och inte allt för sällan faktiskt åt mej själv. Jag är lite fullifan och en påhittig liten skit. Jag gillar utmaningar och utmanar mej själv dagligen. Ja så på det hela taget så borde jag väl sättas in i facket lycklig.
Men vem ska jag be sätta in mej i det facket och passar jag in där vem är det som sätter in en i ett fack? Är det en själv som får den stora äran att göra det eller vem är det?
Man hör ofta människor säga om andra....Han där, han är skit rik, eller hon där, hon går på socialen och får bidrag. Hon har fem barn och hon där borta är ofrivilligt barnlös. I bland hör man även, den han där borta de är en olycklig sate de....
Men varför hör man aldrig när man pratar med andra människor någon gång att dom säger. Kolla in henne där borta hon är lycklig hon. Varför hör man aldrig det?
Skulle de vara någon som sa det när jag gick förbi. Kolla där kommer lyckliga Leonora eller skulle de kanske säga där kommer det olycklig flatskrället. Hihi ja inte vet jag men det tål och tänkas på minsann.
Och framför allt ska jag nog tänka lite mer så. Varför inte erkänna lika väl att man är lycklig som att erkänna när man är olycklig. Jag är inte lycklig men jag är heller inte så olycklig som jag var för ett åre sen.
Jag är varken lycklig eller olycklig.
Vad är jag då?

Myset älskar Sigge :)

Olycklig eller ej så har myset fått en ny jacka av en av sina bästisar och som om det inte skulle vara nog så kom mormor hem med en ny fin hem stickad mössa som hon fått av en jobbarkompis.
Som om myset inte var söt innan liksom, när hon har sin mössa på sej kan man inte ta ögonen från henne den lilla sötnosen.
Med tanke på att myset blev så vansinnigt söt i mössan så ska jag fråga om de möjligtvis finns en chans att hon skulle kunna sticka en likadan till mamman, blir jag bara hälften så söt så ska det framöver inte bli så stora problem med vare sej det ena eller de andra :)

Jockarp.

Lilla furan....

På berget finns allt möjligt kul ;)

Regn, regn och regn, javisst är det härligt med alla våra väder och årstider. Jag gillar det skarpt, att gå ut i ett stilla regn ett par timmar. Att gå där ute och känna vattendropparna mot ansiktet, skorna blir blötare och blötare och tillslut är dom så fulla med vatten och lera så man orkar knappast lyfta dom. Man går in i stugvärmen och sätter på en smarrig soppa på spisen och bara njuter av maten och av att kinderna blir rödare och hetare allt eftersom tiden går.
Mm igår var det inte riktigt en sån dag men nästan, jag hoppade över soppan och åt i stället spagetti och köttfärssås.

Vi tog en sväng nere på vesan, denna förnämliga mangefika åkerplätt som när det begav sig var vatten som små vikingar kunde segla omkring på i sina båtar. Ja för så var det faktiskt det fanns till och med sjökort över vesan, de kunde man inte tro att de behövdes men så var fallet iallafall.
Mitt hem är allra vackrast när man ser det nere från vesan, de är så vackert när man står en bit ner och ser åkrarna, min gård och bakom ser man den vackra stora kolossen ryssberget som breder ut sig så långt ögat kan nå, kolossen har nu börjat skifta i alla möjliga vackra färger, alla nyanserna har inte kommit riktigt än, men dom är på väg, de syns. Egentligen borde man gå ner där oftare bara för att få se sitt hem från denna förnämliga plats.

Jag funderar nu mer och mer på mitt lilla projekt, boken. Det är kanon att jag har lite att fylla min hjärna med, så att jag håller den allert och sysselsatt. Just nu vänder och vrider jag lite på hur utformningen ska vara.
Frågan är, romanaktigt eller memoaraktigt?
Jag har diskuterat det lite med några allierade.
Tankarna och funderingarna som gick var. Ska man skriva boken för sin egen del först och främst, så att man får den som man vill till 100%  eller ska man skriva den så att det blir en bra story som säljer ett antal ex, men där man kanske inte är fullt så nöjd med innehållet.
Och frågan är sen är det viktigt för mej att boken säljer....? Ja självklart är det det, kanske inte för att jag ska bli rik som ett troll,(det gör ju inget om det skulle bli så) men jag vill att den ska köpas och läsas för att innehållet är så bisarrt och helt enkelt ofattbar att de har kunnat inträffa. Att jag vill försöka få det ofattbara fattbart.
Är det någon som fattar detta svamlet? Hihi.

Ja jag känner nog att det lutar åt det förstnämnda iallafall, för det är viktigt att det som skrivs är mina ord min vansinniga historia.
Möjligheten finns väl att jag byter ut vissa namn. Eller nej vid närmare eftertanke varför skulle jag göra det?
Och egentligen varför ska det ena utesluta det andra? Det är ju egentligen bara min ex fru som sätter gränserna på hur innehållet ser ut och på hur tjock min bok tillslut kommer att bli.
Så hur svårt kan det egentligen va ?

För de lilla myset går det framåt i en raslig fart, hon kan således lägga till på sin meritlista att stå på sina små ben utan att håll i något. Nu tror jag kanske inte att hon reflekterade över det hela men det gjorde minsann mamman.Jag såg det allt när hon stod där stolt med rak rygg som en liten fura. Det varade bara en liiiten liten stund men jag såg det, Ja här får man vara med i svängarna så man inte missar något när fröken Vilhelmsson är i farten.

Undercover Mollie :)

Jockarp.

Du underbara...

De slog mej när jag smekte min dotters kind hur len den faktiskt var, känslan av hud mot hud kan inte bli mycket vackrare än när min hand försiktigt strök hennes lilla rosiga bebis kind. Att något kan vara så mjukt och slätt, jag njuter av beröringen. Det är så otroligt vackert.
När min lilla prinsessa på morgonen sätter sej upp i sängen tar sina små knubbiga bebishänder och gnuggar sej halvsovandes i ögonen.
När hon spricker upp i ett leende, ser mej, skrattar till och burrar in sitt lilla underbara ansikte i min famnen, vi ligger och myser, vi pratar om vad vi ska hitta på under dagen, funderar på om vi ska gå upp eller ligga kvar och dra oss en stund till, stanna kvar och mysa. Svåra val i livet.

Hon tar en napp i varje liten knubbig hand, slår dom mot varandra så ett knackande ljud uppstår, hon är nöjd, lycklig.
Hon tittar på mej med en min som verkar säga, titta mamma vad jag kan. Och ja jag smälter, jag kan inget annat.
Lilla söta fröken Vilhelmsson ligger i sängen på rygg och pratar om sitt liv, hon knackar med sina nappar, jag förstår henne inte riktigt, jag vill förstå, jag vill begripa vad som rör sej i hennes lilla vackra huvud, vad det är hon försöker säga mej?

Alla mornar är klart inte så vackra som denna, men dom flesta börjar faktiskt med en väldig massa mys, vi är helt enkelt en liten mysfamilj jag och Mollie.
Dom mornar som börjar lite i en formsvacka  dom försöker jag glömma, eller iallafall förminska svackan.
Dom dagar kan börja med en upprät sittställning. händerna klappas i en frustrerande takt, det kommer ljud från min dotters hals och mun som inte är så ljuv musik att vakna upp till. Det görs försök till att gråtas och kanske, kanske kan hon lyckas pressa fram en liten krokodil tår, men den sitter oftast väldigt hårt inne.
Det är hemskt elakt men jag kan faktiskt inte låta bli och le åt hela spektaklet när denna show utspelar sej.
För vem hade kunnat tro att i ett hus i en by i en stad och i ett land så utspelar sej detta teaterstycket när två personer precis har öppnat sina ögon och ska göra sej redo att möta en helt ny dag.

Ja jag kan inget annat än att älska denna lilla filur som förgyller mina dagar, det spelar ingen roll vilket humör hon vaknar med, vi somnar ändå tätt och tryggt intill varandra när den dagen har gått.
Mollie mys Vilhelmsson man kan inget annat göra än att älska dej.

Du är min värld..

Jockarp.

Höstiga dagar....

De poppar nu upp tänder i en rasande fart på lilla fröken, här stoltseras det med hela sex stycken nu.
Det går bra att äta den mesta maten nu men en favorit är helt klart mammas lax och potatis mos och ja mej gör det inget fisk ska ju vara nyttigt sägs det.

Vi har hängt hos tant n i helgen på våffel fika, det är inte helt fel, det blev mycket bus och lek både med de stora killarna men även med en annan väns lilla tjej, hur mysigt som helst. Myset blev förstås väldigt trött efter allt stoj och stim, så efter tio meter i bilen slog hon igen sina små lock.

Vi har varit på taco middag men innan maten skulle intas så skulle det ridas lite på en liten riddarhäst med westernsadel, nu var ju myset mer intresserad av den hästen som stod i stallet så jag tror inte hon uppfattade att hon faktiskt satt på en liten vit springare.

Promenader på berget har det ju blivit en del och förmiddagens turen gick upp till ryssbergsstugan med hela familjen, kusinerna gungade glatt lilla myset i en av gungorna, det var så mysigt så, myset skrattade och sprattlade.

På vägen hem gick vi en rejäl omväg på två timmar Mollie sov i ryggsäcken och hon råkade ibland tappa sin mössa, ja då är det ju inte helt fel att ha en spårhund med sej.

Nu väntar snart tur två, man får passa på dessa ljuvliga höstdagar. Och i kväll väntar bingospel.

Jockarp.

Jätte hjärnan....

Mitt egna lilla husdjur ;)

Jag har återigen varit hos min psykolog och ja vi går från klarhet till klarhet. Mollie fick stanna hemma med mormor för ibland behöver jag egen tid med min kära psykolog.
Vi samtalade nu om separationer och att det är något som sker i hela ens liv.
Ja för från det att man ska börja på dagis och ens föräldrar lämnar en åt vad man kan tycka sitt eget öde, till det att ens partner en dag dör i från en och man känner sig helt ensam. På hela den vägen mellan dagis och döden så ska man separera ett otal gånger.
Livet är en enda stor separation, varför har jag inte sett det innan?
Ja vi landade klart i det som hänt mej och att min största separation kom i helt fel tid, att det helt enkelt inte skulle kunna komma i en känsligare tid i mitt liv.
Detta betendet bottnar helt klart i feghet från min ex fru, hon var helt enkelt så feg så att hon väntat tills jag var i min känsligaste tid i mitt liv, när jag var som svagast, den tiden som skulle blivit den vackraste.

Vi pratade om mitt nya projekt och efter jag återigen suttit vid datorn nästan hela natten och det runnit bokstäver som bildat ord som i sin tur bildat meningar om mitt liv. Bokstäver, ord och meningar som jag själv tyckte var väldigt nedlåtande om min ex fru så de var jag tvungen att prata lite om det.
Jag skrev visserligen i kanske det känsligaste kapitlet i hela boken men jag vill att sanningen ska komma fram, att en människa som min ex fru gjort så mycket ont så mycket fel.
Men jag vill inte för den sakens skull smutskasta henne, jag vill att min bok ska på ett rent och ärligt men framför allt sant sätt skildra det som hänt.
Och det har jag märkt är inte så lätt, jo det är lätt för mej att skriva på ett ärligt, rent och sant sätt, men resultatet blir smutsigt. Hela denna historien är ju så smutsig och osannolik.
Så det är kanske inte konstigt att resultatet blir desamma.
Psykologen ryckte på axlarna och sa att detta är ju din bok, det är ditt liv som ska skildras, det är dina ord och dina upplevelse som ska bli en bok, inte hennes.
Dom som kommer att läsa din bok när den är klar läser om ditt liv, om dom vill läsa om din ex fru liv så får dom söka andra vägar.
Men att jag inte ska känna att jag har några skyldigheter mot henne eller för den delen mot det hon har gjort.
Så rådet blir, skriv på.

Så klart diskuterade vi även rättegången, hur jag såg på det och hur jag trodde de skull bli och kännas. En rättegång är ju stort i sej och de faktum att träffa sin livs kärlek under dom omständigheterna och att möta den person som nu endast den senaste tiden visat ett genuint hat mot både mej och Mollie och även visat en girighet som sällan skådats.
Ja hur såg jag på det?
Jo så här. När jag fick det senaste giriga brevet ett brev om krav, hon ville ha, ha, ha. Hon den människan som gjort mej och Mollie så mycket ont ville ha mer, hon var inte nöjd.
Hon ville inte ha prinsessorna men hon ville ha hela kungariket.
Och inte nog men att hon ville ha.....
Hon ville även att jag inte skulle få ha den rätten som alla andra 8-9 miljoner svenskar idag har och det är rätten att yttra sej fritt.
Idag ser jag hur obildad min Ex fru faktiskt var/är.
Till saken. Jag har lagt alla mina känslor (äntligen) dom ligger i Leonoras ask och där ska dom förbli till jag bestämmer något annat.
Det är ett krig som utspelar sej här, ett krig jag redan vunnit men som inte förloraren förstått.
Så det som ska hända där i rättsalen den första november det är just det att få henne att förstå att hon har förlorat sin frihet.
Hon har förlorat sitt liv.

Jag som tyckte i början när jag gick till psykologen att hon måste ha de lättaste jobbet i världen, att bara sitta och lyssna på såna som mej som pratar oavbrutet i en timmes tid, att sitta och lyssna på en person som knappt hinner med att andas.
Men nu vet jag bättre, jag är ibland tyst och lyssnar, jag säger något om mina känslor, sen vänder vi och vrider på dom, det är super intressant, det måste vara så att hjärnan inte utnyttjas till fullo, fast vi nu är en bra bit på vägen :-)
Jag brukar numera säga att alla skulle haft en egen psykolog, en sån psykolog som jag har.
Hon är guld värld.

jockarp.

The real L word...

Månne de bli en bibliotekarie tro...:)

Jag har märkt att mina blogginlägg tenderar bli något mer aggressiva, jag känner det själv ibland när jag skriver ner mina tankar som flyger förbi i mitt huvud.
Jag kan ibland känna en smak av bitterhet och den vill jag inte beblanda mej med, jag vill inte ha herr bitter i mitt liv.
Nej det är fröken sötma jag letar efter, hon finns där med, hela tiden, men trotts det så är han där herr bitter, som en pina i ändan på mej.
Jag är ju inte dummare än att jag förstår att det måste vara så, det är en del i processen en del av läkningen. Det skulle ju möjligtvis kunna vara pms med :-) Jag har numera begåvats med en grym självinsikt som synes, vilket jag är glad över.
Men jag tror även det att bitterheten och en del av den faktiska ilska som jag ibland kan känna bottnar i att jag nu igenom mitt nya projekt, bokskrivning nu river upp vissa saker som jag varit klar med, som jag trodde jag var klar med. Saker som tydligen inte varit färdig bearbetade.
En sak som funnits med hela detta upp och ner vända året det är frågorna. Dessa frågor som inte finns något rimligt svar på.
Det känns som om jag ställer frågorna, varför ville hon sätta ett nytt liv till världen, varför ville hon gifta sej och byta ut sitt efternamn. De känns som jag har skrivit dessa frågorna i sanden ett antal gånger och varje gång har det kommit en våg och suddat ut frågorna innan svaren kommit.
Finns det inget svar?
Vet lille Per svaren?
Vet ens ex frun svaret på min helt i mitt tycke befogade frågor?

Det fanns en serie som gick på svensk TV för några år sedan som heter L Word den utspelar sej klart i USA och handlar om ett gäng tjejer och de flesta är flator, man får följa deras liv.
Två kvinnor vid namn Bette Porter och Tina Kennaard Skulle lika väl kunnat heta Leonora vilhelmsson med ex fru. Man får i första säsongen följa dessa två kvinnor fram till ett pluss på graviditetsstickan, deras längtan efter ett barn, deras jakt på en lycklig liten familj.
Jag tog fram dvd boxen en dag, men jag ställde tillbaka den i hyllan igen, jag kände att det smärtade för mycket att det var så slående likt min egen historia.
Tankarna kom tillbaka när vi satt uppkrupna i soffan hennes hand i min.
Jag och min ex fru vi förbannade Bette som efter att Tina lyckats bli gravid lämna henne för en annan kvinna, vi satt i soffan och förbannade dessa jävla amerikanska flator. Jag och min ex fru satt i den soffa.
Hon förbannade Bette Porter.
Men idag är hon själv den svenska versionen av Bette. Man ska inte förbanna det gåa i grått. Eller för den delen ska man vara väldigt försiktig med sten när man själv tänker sätta sej i ett hus av glas. Hon min ex fru hon sitter just nu i det där huset.
Jag undrar just hur det känns.

Olyckliga stackare de där bägge ;)

Ska jag förbanna den svenska versionen av Bette?

Jockarp.

Faderskaps utredning...

Ett mys på väg....

Hm jag fick ett brev i lådan från Sölvesborgs kommun. Ja jag öppnade det och det stod att läsa.

Nedläggning av faderskapsutredning....Nämnden beslutar att lägga ner pågående faderskapsutredning enligt 2 kap 7 § Föräldrabalken, då det saknas förutsättnig att finna fadern till barnet.

Ja jag som nu måste vända och vrida på allt som händer i mitt liv måste ju även göra det i denna frågan, min redan för tillfället överhettade hjärna blev om möjligt ännu hetare igår när jag funderade på detta. Och jag blev skogstokig när jag tänkte på det. Jag ska börja med att skriva att detta spela ingen som helst roll för mej och Mollie.
Men om jag någon dag träffar en söt och go tjej som är mogen för att utöka familjen så kommer jag ställa detta på sin spets och då vill jag lova att man inte vill sitta som ansvarig i barn och ungdomsnämnden i Sölvesborgs kommun, var så säker.

Fortsättning följer :)

Ja det är ju som så att i detta fallet så luffsade jag in till socialsekreteraren med ett kvitto från kliniken som Mollie blev till på, på kvittot stod det skrivet att Mollie kommer från en okänd donator, alltså kommer hon aldrig någonsin kunna få reda på vilken som är givaren.
Jag lämnade detta kvittot i december månad år 2010.
Leker vi nu med tanken på att min ex fru inte ballat ut så skulle vi genomföra en närstående adoption, så var tanken. Det går ju inte att göra förren barnet är fött och belagt med person bevis och person nummer, det går heller inte att genomföra det förren faderskapsutredningen är nerlagd.

Hihi, skitigabarn = friskabarn ;)

Alltså. Det är först nu när Mollie snart har fyllt ett år som vi skulle kunna påbörja en ansökan om närstående adoption, hur lång tid det skulle ta är skrivet i stjänorna men det hade säkert minst tagit ett halvår.
Alltså skulle Mollie hunnit bli minst 1 ½ år innan min ex fru skulle blivit juridisk vårdnadshavare, hon skulle först då kunna känna sej trygg över om något skulle hända med mej att hon skulle få ta hand om Mollie. Först då skulle hon kunna känna sej trygg över att jag inte skulle sticka med barnet. Hon skulle först då när Mollie var 1½ år kunna börja ta ut sina mammadagar.
Alltså. Skulle staten genom försäkringskassan betala 1274 kronor i månaden till mej för att jag stod som ensam vårdnadshavare till ett barn, till ett barn som hade två föräldrar som betalade för det och tog hand om det.

Det är 2000 år sen Jesus spatserade runt i sina sandaler på sandiga vägar och hjälpte människor, det känns faktiskt som om guds son hade behövt stiga ner från himmelen igen och styra upp en och annan tokighet här.
För detta är fan inte okej.

Jag tänker nu närmast på alla dessa regnbågsbarn som föds i sverige idag. Deras stackars föräldrar som ska behöva gå i ovisshet i närmare två år innan dom är lagliga föräldrar till sina egna barn, att dom ska bli granskade och i vissa fall även förnedrade och kränkta av dessa inrättninga.
Nej detta är fan inte okej

Visserligen så om nu min ex fru inte ballat ut så hade jag kanske tryckt på lite på det social och kommunal så beslut hade fattats långt tidigare.
Men ska det behövas?
Dom hade kunnat leta ihjäl sej, dom hade ändå inte kunnat hitta en far till mitt barn.
Mitt barn gjordes av två kvinnor som älskade varann det gjordes av två mammor i hjälp av en givare som var en man.

Kärlek när den är som vackrast :) Vad fina vi var, vad kära vi var, vad nyförlovade vi var :)

Jockarp.

Mynt vridning och övertryck.....

¨
Ja hade det inte varit så att det är femton mil i mellan mej och denna personen så skulle hon i går fått den största av kramar.
En person som korsat min väg på grund av min ex fru kan man säga.
Jag tycker klart inte om det jag tvingats gå igenom jag tycker inte om det alls, jag hade gärna sluppit. Men samtidigt är jag glad över att människor som aldrig någonsin skulle funnits i mitt liv, nu faktiskt gör det. Och detta är en sån person. Detta är en förståndig klok flata som själv har två underbara barn.
Gay världen är så liten så, våra vägar möttes. Vilket jag givetvis är glad för, inte minst med tanke på det mail jag fick igår.
Tänk att hon går hemma i södra Sverige och funderar på mitt liv, jag jag blir bannemej så rörd av tanken och så berörd över mailet så pälsen ställde sej på min kropp...
Här följer mailet från en flata som funderar, analyserar och så slutligen delar med sej av allt hon kommer fram till.....
Jag ryser över hur rätt hon har.

Tänkte på en sak vad gäller det där inlägget/kommentaren som Per gjort på din blogg. Ja, det om myntet o olika sidor. Jag vågade inte skriva det på din blogg. Tänkte att d kanske låter bli o ev berätta om den andra sidan då o det vill jag ju inte va orsak till*L*
Jo, jag tänkte som såhär:
Det är någon, eller några, som helt har missat poängen. Såklart finns det två sidor på myntet. Såklart ser du och J det som har hänt på olika sätt. Herregud, så är det väl alltid. Du tycker så, J tycker si. Du gjorde detta, hon gjorde det här. Det är ju inte det d handlar om. Eller jo på ett sätt kanske ändå. Ni verkar ju ha upplevt er relation på lite olika sätt. Det e ju sant.
Men ändå, vissa personer har ändå missat själva poängen. Att J lämnade dej, sin höggravida fru. Hon va otrogen och lämnade dej i sticket, med ett ofött barn som ni kämpat för att få. Hon lämnade dej och Mollie. Det är ett faktum! Och det är huvudgrejen i det hela! Det där myntet kan ha en miljon sidor. Det kvittar lixåm. Hon lämnade dej och sitt barn. Helt kallt utan att ens se sig om. Och nu låtsas hon att inget barn finns bara för att hon inte är juridiskt bunden. Det är fakta! Det är sanningen! Hur långt hon än springer, hur mycket hon än blundar, hur många sidor det där myntet än har, sanningen och poängen är att hon lämnade sin fru och övergav sitt önskade barn. Det kommer hon aldrig någonsin ifrån och det kan ingen människa i världen förklara bort eller ursäkta. Oavsett antal sidor på myntet.

Om hon inte syns då finns hon inte, eller?

Ja, jag va bara tvungen o säga d jag tänker o känner. Hoppas d va okej. Tycker ju om dej o Mollie massor. Och då blir man så upprörd över idiotiska personer o deras kommentarer.

Jag fick även några kloka ord på vägen från hennes föräldrar som jag bara har träffat en gång. Och de var att en skitstövel alltid är en skitstövel, de spelar ingen roll vad han eller hon kommer ifrån eller vilket kön den har, en skitstövel är en skitstövel. Och ja om man gör som min ex fru gjort mot mej och inte ens kan eller vill bemöda sej med att vilja förklara sitt handlande, ja då går man nog under namnet skitstövel.

Jag vet vem som är ordförande :)

Det verkar ju onekligen svårt att få se den andra sidan på myntet, kan det vara så att det är oförsvarbart det som går att finna. Krona eller klave?
Jag kanske skulle ta och maila lille Per ändå för han verkar ju vara rätt person att få reda på vad som döljer sej bakom min ex frus mynt.
Eller väntar jag helt enkelt till efter den 15 :e Oktober då besöksförbudet hävs, då kan jag ju gå till huvudet istället för benen, eller ja huvud och huvud, nja jag ska väl inte ens spekulera i det.
För det vekar ju vara ett stort svart hål där längst upp på kroppen på min Ex fru.

Upps, fattas det något tro?

*Morr* Trycket släppt :-)

Jockarp.

Innetofflor...

Över ett år har gått, men ingen har glömt, ingen vill glömma. Alla har det klart i minnet. Och jag tror att de beror på att de omöjliga har hänt att människor försöker förstå. Och inte minst att människor som är normalbegåvad kan känna att man som en lite prick här på jorden är väldigt sårbar, att man kan bli tvungen att leva sitt liv efter någon annans val, att livet kan förändras snabbt.....Att allt de som hänt mej kan hända nån annan, det kan hända dej eller dej eller dej, ja det är ingen som tror det, men så är det. Ingen går säker.

Jag har nu förstått att mitt liv intresserar många jag har även förstått att de min ex fru gjort mot mej det läggs i facket oförlåtligt i många människors privata askar, det syns inte minst när man prata med människor på stan. Eller när man hör att det är så många som tänker ansluta sig bakom mej när det är dags för rättegång, vilket betyder hur mycket som helst för mej.

Jag förstår att en del kommer att komma dit just på grund av att se min ex fru en gång till att faktiskt få se och lägga hennes utseende på minnet så att dom alltid ska komma att känna igen denna människan som gjort så mycket ont så mycket fel.
Jag har en nära vän som sa till mej att han funderade på att gå på rättegången men att han samtidigt då skulle känna att han skulle stå och gotta sej i andras olycka. Ungefär som om man kör förbi en trafikolycka att man stannar och tittar på eländet.
Jag sa att så behövde han absolut inte se det, jag mår ju bra nu och känner mej stark och starkare blir jag ju när jag känner stödet från mina vänner sen tycker jag inte (fortfarande ärlig) att det gör något om det blir lite extra jobbigt för min ex fru heller.
Med tanke på att det är jag som står åtalad för mina hemska brott hon påstått jag har gjort men att hon då ska kunna spatsera omkring utan att bli straffad av rätten efter det jävliga hon gjort mot andra människor. Nej hon kan gott pinas och svettas lite av att alla våra förut gemensamma vänner sitter och tar del av denna märkliga rättegång, att våra förut gemensamma vänner lagt sina ägg av sanningen och moraliska skäl i min korg.
Ja det kommer nog bli straff nog för kära ex frun.
Ja tänk att det är jag som står åtalad men det är hon som kommer att bli straffad. Så kan det gå när inte haspen är på....

Jag tror, detta är nu helt hypotetiskt givetvis, men att skulle min ex fru fått vrida tiden tillbaka så tror jag inte att hon skulle gjort som hon gjort. Det är möjligt att hon lämnar mej och Mollie, men jag tror att hon hade funderat en extra gång och inte bara sagt hej och stängt dörren och kastar sej först i fröken tumörs famn och sen vidare i lille Pers famn om tron om en underbar framtid i Storstaden. Hon hade kanske funderat på vilka efterspel de kunde blivit, vilka följder det blir när man beter sej som om man vore lobotomerad.

Nu tror jag ju inte att det finns en enda människa på jorden som skulle kunnat sagt för ett år sen att allt detta skulle hända. Att vi skulle skiljas, när vår kärlek var så stark, så stark att man gifter sej och sätter ett litet barn till världen.
Att det skulle bli sånt tryck i mediasvängen på grund av att lagarna synades, efter att det uppdagats att dom var/är felskrivna. Att min blogg skulle bli så stor, att jag överhuvudtaget skulle blogga, det fanns inte i hennes väld, (inte i min heller) hon wannabe media bruden, får tillbaka i sitt drömvärld, jag kan slå vad en tusing på att hon skulle vilja vara i mina kläder vad det gäller, mina projekt inom media, film, bok och inte minst min blogg.
De slår tillbaka på henne där hon skulle varit, i hennes tycke rätta element.
Jag fatta att detta retar gallfeber på henne och det får mej givetvis till att le.
Hon skulle vridit klockan tillbaka och sett till att inte anmäla mej för en påstådda misshandel så hon skulle slippa möta mej och Mollie i rättsalen om knappt en månad, hon skulle inte göra sej själv till åtlöje, förlöjliga sej själv genom att vilja ha hundratusen kronor av mej.
Hon skulle inte heller om hon haft möjligheten att vrida på klockan försöka tysta mej, att få mej sluta skriva om sanningen och mina känslor, mitt liv med Mollie. Nej inget av detta skulle ha hänt.
Nej för hade hon varit den människan jag gifte mej med så skulle hon lufsat runt här hemma på gården med innetofflor på fötterna och ett litet barn på armen.....

Hennes barn.

Jockarp.

Politiker...

Helt hysteriskt vad många klick jag har haft på bloggen denna helgen, mitt liv måste onekligen intressera många.
De kan ju vara nyfikenheten på min icke light vrickade ex fru med och ja mer sällan skådat exemplar av arten homo sapiens det får man nog leta efter.
Och anledningen spelar mindre roll, jag tycker det är jätte skoj. Att så många läser och kommenterar Tackar och bockar :-)

En sak jag dock inte förstår det är varför jag blivit blockerad och inte längre står kvar som anmäld till halloweenfesten som jag blivit inbjuden till, jag ser detta som ytterst märkligt :) Kan det möjligen ha att göra med att jag tipsade och gjorde reklam för min blogg på den sidan, Nej det kan de väl inte ha, alla vill väl se den andra sidan på lilla myntet eller, hihi.

I helgen har vi även hunnit med barn och ungdoms idrott, först var det fotboll med lillkusinen, det var hennes första match. De resulterade i seger, nu tror jag i och för sej inte det hade spelat någon större roll, glädjen var lika stor i båda lagen. Vinst eller förlust.
De slog mej så jag fick rysningar i hela kroppen att om några år så kan det vara jag som står där vid kanten och hejar på myset när hon lirar sin första match.
De som också slog mej det var den genuina glädjen, den glädjen som så oftast glöms bort när det mer och mer börjar handla om prestation och pengar.
Här var det småtjejer som varken brydde sej om dom vann eller om deras intresse skulle inbringa några pengar. Här var istället glädjen stor att dom fick gratis korv efter matchens slut, ja det kan väl räcka som ekonomiskt stöd kan jag tycka.
Hur kul hade de inte varit om Mjällbys A-lag skulle fått betalt i form av en bullenspilsner korv efter att dom spelat en match i allsvenskan. De kan jag se som mer rimligt, än som det ser ut nu, kasta inga ägg på mej nu för min ärlighet, men jag är måttligt irriterad på kommunen som lägger alla dessa pengar på en förening som har så god ekonomi och borde kunna klara sig utan större stöd än några andra föreningar.
Man skulle kanske slå sej in på en politisk bana så man kan hejda dessa dårskaper.....Och nej jag behöver inte höra meningar igen om att dom pengarna kommer tillbaka till sölvesborg igen. När jag nu ändå är inne och berör detta ämne så tänker jag fortsätta.

Hur kan kommunen försvara allt dom gör i Hällevik, hur kan man plöja ner så mycket pengar på en enda plats och till på köpet en plats med så få året runt boende som det är där.
Där ska byggas, badhus, badbryggor, det ska byggas läktare, nya planer, ny gatubelysning och jag kan ju ge mej fan på att de ska snart byggas ut så det blir en två filig cykelbana. Allt detta i en by håla med mestadels sommargäster, vilket betyder att det inte inbringar några större skatteintäkter från dom boende där, nej för dom står ju givetvis skrivna någon annanstans och betalar sin skatt där.

Ilskan bottnar givetvis i att man känner sej åsidosatt och avundsjuk, den delen av kommunen som jag bor i, där läggs inte en krona, jo de förstås de läggs några miljoner på att asfaltera en väg som leder till ett tiotal hus, totalt meningslöst i mitt tycke.
Lägg pengarna på belysning, cykelbanor och busskurer så vi slipper att skita knäck varje gång våra barn går utanför huset.
Vem sitter i prioriterings nämnden? det finns givetvis ingen sån nämnd, men det borde faktiskt göra det.
Levande landsbyggd, in my ass....

Vidare blev det lite ponnydressyr, det blev en tidig söndagsmorgon, vi är inte vana vid det, tidiga mornar alltså. Myset gillade det inte alls och var på ett humör som om man vore meteorolog skulle satt klass 3 varning på. Åska, orkan, nederbörd ja och lite sol i mellan molnen. Men väldigt sparsamt med uv-strålarna.

Tävlingen gick väl inte jättebra, men vi lärde oss nog något ändå och faktum var att även i de sammanhanget så slog det mej, att om några år så är myset och jag kanske på väg med en liten ponny i vagnen till en tävling, förhoppningsvis en hopptävling då. Tävlingen varade inte så länge, så jag hann med en runda på berget här hemma och även en längre sväng med ett högre tempo i grannbyn. Vi fikade efter turen på kaffe och fattigariddare på vetebröd, de kittlade dödskönt i kistan.
Sista aktiviteten på söndagen blev veckohandling, jag lommade in på ica och kände mej nästan helt ensam, men när jag sen kom bort till godis avdelningen så kom hela kommunens invånare som jag kände, snacka om att bli tagen på bar gärning, med fingrarna i syltburken,hihi. Ja jag har ett litet återfall vad det gäller sockerintaget. Men gott är det.

Jockarp.

Sinnes slö...Jag?

Kärleksört, till mej ;)

Det har varit en fin vecka. Jag har fått en hel famn med kärleksört som jag satte i ett krus här hemma på bordet, det piffade upp. Jag blir glad när jag kommer upp på morgonen och möts av detta vackra.
Jag funderar faktiskt på att göra som en god vän gör, hon köper alltid nya blommor på torget och sätter in i huset varje fredag, det är så lite som gör så mycket.

Fästing nummer två och tre har plockats bort från mysets lilla bebis kropp, dessa små vidriga kryp som inte tycks göra någon som helst nytta i vad som kallas för ekosystem sitter på min dotter och suger blod och möjligheten till att smitta ner henne med någon icke trevlig sjukdom. Jag gillar det inte. Men vad ska jag göra, vi kan ju inte sitta inne bara för att inte riskera att bli fästingbitna.
Vi blev ju stuckna av bålgetingar i början av veckan och efter vidare efterforskning så har det framkommit att det är åtskilliga mer människor som blivit utsatta för dessa mindre fredliga djur. Hörde att det var en skolklass som fått vända och avsluta sin ute dag, även ett tio tal andra elever som blivit stuckna. Jag undrar varför denna ilska?
Efter sticket jag fick har efterspelet varit, kraftig huvudvärk. Måtte det släppa och gå över snart.

På väg ;)

Kusinerna hängde här en kväll när deras föräldrar var på föräldramöte, det var en super trevlig kväll, vi hade roligt i hop alla fyra, inga lipsillar så långt ögat nådde, jag ser att Mollie redan börjar se upp till dom, hon skrattar åt allt dom gör vare sig de är roligt eller inte.
Mollie har badat lite mer badkar med sin kusin, det var mys på hög nivå, hon uppskattar det och det gör jag med, känns som om hon har storasyskon som tar hand om och vakar över henne, det märks tydligt att de inte är någon konkurrens, vilket är skönt.
Vi grillade i ett nästan högsomrigt väder, efterrätt intogs i form av chokladpudding vilket de kändes som det var hundra år sen man åt, Mmm smarrigt värre.

Jag har samlat lite vuxenpoäng jag har nu anmält min lilla förtjusande dotter till barnomsorgen i Sölvesborg, ett helt år innan de är dags för lilla prinsessan att skolas in, men om man har specifika önskemål så är det säkrast att stämma i bäcken, för att slippa bekymmer senare under året, problemet är att jag inte vet hur mycket hon ska tänkas behöva vara på denna inrättning, jag drog till med 20 timmar i veckan, är det mycket eller är det lite, inte vet jag, jag vet ju inte ens hur mycket jag kan, vill och behöver jobba. Det får tiden utvisa, men nu har jag iallafall kommit en bit på vägen.

Vi har gått långpromenader i det vackra vädret, träffat på så mycket trevligt folk på berget, det är många som utnyttjar skogen nu på hösten och det är härligt att se.
Men jag ställer mej frågan, var är alla mammalediga mammor och sina barn, de flesta man stöter ihop med är pensionärer eller medelålders svamp plockare, var är dom som är hemma hela dagarna.

Vi tog en sväng norr över till metropolen Kyrkhult och hälsade på en vän som blivit hemmansägare till ett hus där uppe. Vilken idyll, de finns så många vackra platser att upptäcka, vilket jag faktiskt gör då och då. En liten slingrig väg, vackra höstfärger, kor som går i hagen och råmar, en länga som luktar gammalt hö, vedspis, kakelugn, nymålat, små klungor av nässlor, en fluga, Ja det var helt enkelt ljuvligt att få hälsa på.
Jag har tur jag.

Intressanta diskussioner, provokationer, allvarliga samtal, hotfulla funderingar och totala sinnes slöhet har även varit saker som den gångna veckan innefattat.
De har varit en jobbig vecka rent psykiskt, de har varit pressande och val och beslut skulle fattas i en del frågor.
Fler frågor färre svar, ja ungefär som de gångna året tett sig, det håller i sig, det håller ett järngrepp om mej.

Jag skriver nattetid på min bok och det går bra. cirka femtio a4 sidor är i hamn, än är jag inte nöjd på långa vägar, men de som skrivs de sparas så att jag ska kunna plocka upp det och välja ibland materialet när dagen kommer då det är dags att lägga ihop kreti och pleti.
Ibland skriver jag av ilska, jag skriver det och får sen Censurera, i bland skriver jag av frustration, även där får jag ibland gå in och förenkla eller försvåra formuleringen lite senare.
Ibland skriver jag av glädje och om glädje och det låter jag vara orört.

Jag har berört en del jobbiga bitar redan, men de går och när jag fått ner de känns de förhållande vis bra. Jag har även varit inne och snurrat i min barndom och de måste jag säga är helt ljuvligt underbart, det är så många minnen som väcks, saker man trodde man glömt, händelser som man trodde var oviktiga men som faktiskt finns kvar i minnet och som bubblar upp till ytan nu.
Det är hysteriskt intressant de som händer med mig när jag flyttar mig tillbaka i tiden. Att allt de har hänt i mitt liv.
Jag kan ju inte då sluta att tänka på ur mycket roligt, spännande och intressant som ska hända framåt i livet, när det redan hänt så mycket när man tittar tillbaka,när man vågar titta tillbaka i tiden.

Har jag sagt att jag älskar att vara mammaledig.
En helt ny värld har öppnat sej för mej, tack vare min mammaledighet men kanske främst tack vare min underbara ex fru som gett mej storyn att bygga på.
Jag har sagt till mina närmaste att nu när jag gått igenom detta helvetet som jag förra hösten blev tvingad till att göra så ska jag nu försöka att vända på det till något positivt, att göra vad jag vill och vad som känns bra för mej att göra av historien om mitt livsöde, ja för det är det faktiskt, det är mitt livsöde.
Jag är så glad över att detta sjönk in i mej och att denna världen öppnade sej för mej, att jag var mottaglig och att jag faktiskt hade modet att göra slag i saken.
Jag är som med så mycket annat, fast besluten om att lyckas med mina framtida projekt, att filmen kommer bli en succé och att jag kommer att skriva en sjuhelvets bra bok.
Fast besluten om att berätta min historia om hur livet kan förändras på bara fem minuter för att man valt att lita på en enda människa.....

Stor tar hand om liten :) så ska det vara.

Den människan man älskar.

Jockarp.

Provocation?

Kommentar till kommentaren och inlägget Ex frun?

Hej, det här är per som skriver!! Du carola, för jag tror det är carola, får gärna bemöda dig med att höra av dig till mig för att höra andra sidan av myntet! jag tror att du är en inteligent kvinna som förstår att det finns två sidor av detsamma! Jag har aldrig skrivit kommentarer här, men väljer att gör det nu när du tog upp MIN fest och mitt namn! Att skriva vad man tycker anonymt ger jag faktiskt inte ett skit för, det skulle lika gärna kunna vara leonora som sitter och bloggar själv! om ni vill säga något så säg det och stå för vad ni skriver! Om någon skulle vilja ha min mail adress för att få lite mer info så är det bara att skriva det här så ska jag vara behjälplig på alla sätt! MVH Per Liliefeldt070-775 55 41billybob@billybob.se

Ja jag vet inte riktigt vad folk tror att detta är, men detta är min blogg och inget kontakt annonssida som nu vissa tycks tro. Så ja Per svar på dina påstående, det är korrekt uppfattat det är jag som bloggar :)
Nu är det som så att jag tror och har förståt att denna man som söker kontakt med en tjej som heter Carola är samme man som tog mina bröllopsfoto.

Och då kan jag inget annat än att skriva Billy oh Billy bob, vad glad jag blir, vad roligt att se att du är inne och läser om vad som pågår i mitt liv. Spännande och intressant att läsa om vad som hänt sen du kom in i mitt och min ex frus liv va?
Jag som nu trodde du var nöjd med vad du redan hade åstadkommit i form av att lura en stackars liten naiv flata guld och gröna skogar i huvudstaden, så gröna så hon lämna sin fru och sitt ofödda barn.
Du som jobbar som jourhavande medmänniska, vilket jag för alla medmänniskor i vårt land hoppas är ett skämt. Det kan inte annars vara en mer fel person på fel plats än att ha dig sittandes vid telefonen och låtsas att hjälpa andra människor, du som lyckats med att rasera minst tre människors liv. visserligen har två av dom hämtat sig efter skadan ganska bra, men den tredje mår tydligen inte så värst bra med tanke på de beteendet men ex frun mår kanske så bra som hon förtjänar.
Hur var det nu med Karman nu igen? Hihi.....

Fröken tumör, Ex frun och så lille Per ;)

Jo ni yrar hela tiden om det där myntet. Ni skulle inte kunna tänka er berätta den andra sidan av de där. 
Vad kan rimligtvis finnas på andra sidan myntet som inte fanns där när du tog dom fina bröllopsfotona på oss, vad kan ha kommit och fläckat ner myntet bara några få veckor efter det?
Och varför har ingen villat berätta hur baksidan ser ut?
Du kan väl vara så söt att försöka förklara det för mig, eller ska vi ta de vid rättegången, för du kommer väl att vara där och hålla handen på min stackars ex fru.
För ni var ju dom tre musketörerna. Så sött det låter, en för alla alla för en. Men var har den tredje blivit av ? :) Har hon redan tröttnat, har fröken tumör tröttnat på er hihi.
Ni är så söta.

Men se nu till och vänd på de förbannade myntet och se till att du eller din lilla leksak berättar hur den andra sidan ser ut, för jag med tusentals bloggläsare har väntat på det ett helt år nu, vi har väntat med spänning, med spänning på att få en vettig rimlig förklaring till varför man går och skaffar barn varför man gifter sig, byter efternamn och sen hoppar i säng med en annan kvinna och en månad senare vill ta ut skilsmässa, lämna sin fru och sitt barn som man har kämpat för att lyckas att få.

Krona eller klave?

De verkar som om ni sitter i en väldigt dålig båt på fruktansvärt djupt vatten, att det verkar som om dom barn som är lika nu har lekt en lek som inte var så lätt att avsluta, att ni helt enkelt lekt med fel person. och det börjar nu gå upp för er.
Ni tyckte det var roligt när Ni förra hösten höll på att knäcka mej, ni höll på att förgöra både mej och lilla Mollie. Ja jag var nere för räkning och jag reste mej nog inte förren på nian.
Men nu ni nu ska ni få ro för vad allt tyget håller vad ni än kommer dragandes med, hot om tystnad, myntvändnig, what ever, så finns det inget som kan få mig knockad. Ni hade chansen förra hösten att knäcka mej helt, de misslyckades.
Nu får ni aldrig chansen igen :)

Jag fiskar och visslar glatt ;)

See you in court.
Jockarp.