Barnbus...

Maskorosor och blåklockor i full blom och snart vrider vi om klockan till vinter tid, snart går vi in i november månad är det klokt, är allting upp och ner eller brukar det vara så här och att jag har missat allt detta.
Vi hade en fantastisk tur på berget som jag inte ska orda så mycket om utan istället lägger jag ut bilder på de vackra.

Ja och sen är jag nog villig att hålla med alla som säger att när barn är tysta så har dom nåt rackatyg för sej och så är det klart även i mysets fall.

När den grymt upptagna mamman höll på med vardagsbestyren så passade myset på att inventera klädförådet, lagom kul kan tyckas men möjligheten finns att hon gjorde det för att vi nu idag tänker ta en liten shoppingtur till vårt eget lilla gaykås i ullared.

De ska bli yber spännande och se om vår favorit kassör Pontus sitter i kassa 37. Vadslagningen tar oss nu till nya höjder.

Tråkisvädret vi hade igår gjorde att vi körde ett bus här hemma, jag städade och röjde när myset låg och sov, när hon sen var vaken så fanns de gott om tid för bus.

Barn gör vuxna barnsliga)

Ja fritidsresors reklam med orden, "Dagar att minnas" ter ser som ett skämt när man varit med om natten man vill glömma innan den ens fanns.

Tänk att jag börjar nu förstå alla dom varnande ord som avslutar varje sida i lilla bvc boken om att man inte ska skaka sina barn, tänk att jag faktiskt just idag förstår att det inträffar, att jag faktiskt förstår efter natten från helvetet att föräldrar går över gränsen och gör sina små älsklingar illa, efter denna psykiska terro och den frustration som utspelade sej för två personer vid foten av ryssberget i natt så förstår jag tyvärr det. Och jag älskar ju att förstå.

 

Jockarp.

Lärdom...

Igår lärde jag mej ett nytt ord, jag tycker det är bra när man lär sej nya saker, så när ordet filantrop dök upp i en kommentar här, ett ord som jag får erkänna att jag aldrig någonsin kommit i kontakt med så vaknade klart mitt intresse.
Vetgirig som ett litet barn fick jag ju ta reda på vad det betydde.
Favorit verktyget google kan man lita på, där gick att läsa Filantrop är en person som är positivt inställd till människor i allmänhet och som utan eget vinstintresse verkar för förbättring av människors levnadsvillkor.
Jag ser det som synnerligen märkligt att jag under mitt 34 snart 35 åriga liv aldrig kommit i kontakt med det ordet, speciellt nu med tanke på att jag själv i ett läge i livet faktiskt kan klassa mej som en filantrop och det är just i frågan vad det gäller lagarna för barn som har homosexuella föräldrar.
Jag har ju själv inget att vinna på att lagarna ändras men jag kan försöka förbättra så att ingen annan ska råka ut för dessa tråkigheter jag själv blivit utsatt för.

Vad jag mer såg som en synnerligen märklig upplevelse från gårdagen det var att jag drömde att Beatrice Ask hade gått och dött mitt framför näsan på mej, henne är jag ju inte klar med på långa vägar.
Vad i hela friden kan de betyda tro.
Kan de möjligen betyda att det åter är dags att angripa henne med ett litet brev i frågan om hur det ser ut med en lagändring.
Jag gillar Beatrice men jag gillar inte att det tar sån tid.
Jag funderar på om det kan vara på de lilla viset att min dröm om Beatrice dök upp på grund av det brev jag fick i lådan, de brev som var adresserat till mej och där avsändaren hade fina kuvert med informationen på att de var skickat från regeringskansliet där avsändaren hette Erik Ullenhag och tydligen besitter den fina titeln intergrationsminster.
Herr Ullenhag hade bemödat sej med att skicka ett brev från rosenbad i huvudstaden till lillaflatan i en liten by vid namn Jockarp. Visst är det väl roligt.
Innehållet då. Jo då Herr Ullenhage har sett att det är ett problem i frågan vad det gäller skillnaderna för barn till homosexuella föräldrar men att det i nuläget fortfarande inte finns någon tidsplan till att försöka lösa frågan, han informerar mej även att det ligger på justitiedepartementet bord och där sitter då som alla vet fru Ask som justitieminister.

Ja som jag ser det så fortsätter jag väl rida vidare på min hingst Rosinante jag fortsätter min kamp och mitt slag mot väderkvarnarna. Jag heter inte Don Quijote och min väpnare heter inte Sancho Panza men annars är det ganska likt. Vi skulle kanske kunna leka lite David vs Goliat med, men det får vi ta en annan dag.

Mollie och jag :)

Jockarp.

Imponerad...

Ja vissa dagar undrar man ju varför man ens trasslar sej ur nattasärken och tar sej upp ur sängen och vissa dagar undrar man varför dom ska börja så tidigt.
En del dagar börjar med att man slår tån i en tröskel, en tröskel som man gått över i tjugo år, det fortsätter sen med att filtret viker sej i kaffebryggaren så det blir till att börja brygga nytt. Gröt flyger runt hela matbordet.
Man försöker bryta mönstret med en promenad på berget, ja vad händer då, jo man snubblar klart på en rot och välter, med tio kilo mys på ryggen blir fallet hårt och våldsamt.
Upp igen, kontrollera skadorna. Vidare färd hem går i försiktig mak med ömmande knän.
En telefonförsäljare ringer, undrar om jag vill ha nya TV kanaler, jag sej nej jag ser inte på TV så mycket, den fortsätter och terra mej i andra änden av luren.
Jag säger då vad jag tror i en vänlig ton. Ursäkta mej men jag behöver inte uppta din tid för jag ska inget ha.
Personen i andra änden förstår inte. vad är det som är så svårt? jag förstår inte varför inte försäljaren inte förstår att jag inget vill ha.
Den onda cirkeln har nu börjat snurra. till slut orkar jag inte så jag lägger på.
Dagen fortsätter i samma anda, man åker till affären och lyckas ju klart med bedriften att få en kundvagn som envisas med att rulla på sne, hur många såna kundvagnar finns det egentligen.
Man trampar i en hundskit och Mollie klämmer fingret i microluckan.

När dessa tillsynes jobbiga och tuffa I-landsproblem drabbar en så är det skönt att veta att det måste vända och vänder gör det.
Jag hade även en toppen dag med ansvarsfulla underbara människor.
Gravida fru T var här och förgyllde delar av dagen, många intressanta samtal om barn, barnuppfostran fruar och jobb avlöste varandra. Myset visade sej från sin allra solstråligaste sida hon åt, lekte och visade även prov på hur lättnattad hon är.
Ja ibland kan hon imponera den lilla damen.

Vad mer som imponerade på mej det var alla lättsamma kommentarer, jag förstod att de är fler som ser på allt som händer mej med ett skratt och ett skak på huvudet.
En sak som slog mej är att det är så många män som läser min blogg och som kommenterar. Att dom tycker att det är förjävligt, jag blir glad över det, för man har ju alltid hört att män kan vara väldigt känslokalla och inte bry sej mer än att få ett ligg och hur sen efterspelet bli spelar dom mindre roll.
Alltså kan man kanske på ett annat sätt förstå om det varit en man som gjort alla dessa vansinniga beslut och val som nu min ex fru gjort.
De är inte bara fäder som läser och kommenterar utan här är det allt från singel män, bögar, män som har delad vårdnad om sina barn, det är farfar, pappa och även transvestiter, fantastiskt tycker jag och den gemensamma nämnaren är att det är ingen som tycker att det är okej det min ex fru gjort.
Ja de skulle möjligtvis vara han vår lille Per han den jourhavande medmänniskan som så sött stod och tog bilderna på vårt bröllop, han som har egenrätt på den andra sidan av myntet, möjligen förstår han ex fruns val, men sent ska syndaren vakna och han får nog ett surt uppvak en vacker dag, (de fick ju lilla fröken tumör).
De känns lite som men telefonförsäljare, svår fattade, problemet i denna story är att jag kan inte bara lägga på luren i örat på dom, nej för ex frun tycker det är så vansinnigt latjo att hålla kontakten med mej igenom juridiska ombud, polis och tingsrätt.
Tjolahopp snart lär det börja kosta henne lite pengar då får vi se hur kul hon tycker att det är....Socialen kan dom tänkas vilja betala det tro,hihi..

Lite trevligheter hann vi ju med också en tisdagkväll sådär. Vi på ett trevligt kallas i ett trevligt hem, mysfaktorn var på topp med god mat och fantastiska tårtor, jag älskar kockkompisar.

De blev ganska sent så på vägen hem var det två små kottar som slocknade i bilen.

Jag avslutar dagens inlägg med att tacka alla ansvarsfulla män. kvinnor med för den delen.

Jockarp.

Sum sum sum....

Hehe, ja vi fortsätter nu i historien Leonora Vs ex frun.
Jag som trodde att den dröm jag hade härom natten skulle innebära att jag på något sätt försökte hitta en väg till att förlåta.
Men nej inte en chans i helvete att jag ens ska försöka förlåta den djupt skadade kvinna jag varit gift med. Hon gör det omöjligt.
Jag trodde nu i min enfald att detta var allt, att hon omöjligt skulle kunna hitta på mer tokigheter, men nej. Återigen hade jag fel jag får se mej som en förbluffande misstagande människa.
Hur fel kan jag har, hur fel kan jag har haft när jag lovade denna super störda människa evig trohet.
För något annat kan hon omöjligt vara.

Går hon möjligen på några väldigt starka mediciner tro, så starka så allt vett har åkt ur huvudet.
Ja det verka bannemej som de.
För det skulle ju vara likt henne att ta en genväg att ta hjälp av lyckopiller när dom jobbiga tankarna på hur vansinnigt illa hon har betett sej mot sin fru och sitt barn kommer. Frågan man ska ställa sej i stället är kanske, finns det så starka piller som kan döva det samvetet?

Ja för återigen gick jag igenom min vackra höstfina kastanjeallé och återigen hade jag ett brev adresserat till mej från tingsrätten i min hand, myset hängde förnöjt på min rygg efter en timmes rask promenad på berget.
Brevet ja och dess innehåll.
Hon lilla ex frun verkar minsann ha det lite knapert med pengar, det kostar tydligen på och bo i huvudstaden, verkar vara jobbigt att försörja sej själv.
Men jag undrar varför hon tror att jag ska betala hennes uppehälle, hum, räckte det inte med att jag betalade för henne dom fem åren vi var ett par, räcker det inte med att den bil hon kör runt i den är de jag som betalat och det vet minsann både hon och fjabbiga familjen om.

När jag läste vad som stod i brevet blev jag först arg som ett bi.
Att människan liksom inte ger sej utan istället fortsätter att göra sej själv och sin fjabbiga familj till åtlöje.
Ja för det finns verkligen ingen som helst hejd på vad hon är kapabel till.
Gode gud säger jag bara.

Ja jag var arg som ett bi men efter ett telefonsamtal så lugnade de sej lite och när jag skulle natta myset efter badet, så skrattade jag hejdlöst, jag skrattade så tårarna sprutade, stackars Mollie hon hade inte en chans att somna.
När jag låg där och skrattade så hysteriskt för mej själv så slog det mej att det var väl underbart att kunna skratta på de viset själv, hur mycket ska jag då inte kunna skratta ihop men någon annan.
Ja de kändes bra.

Ja och var var det nu då som gjort mej arg som ett bi och sen förvandlats till detta underbara förlösande skrattet.
Jo håll i er nu för nu kommer jag att bjuda er på världens roligaste historia....

En kvinna gifter sej med en annan kvinna. Den kvinnan hon gifter sej med är gravid med deras första gemensamma barn.
Kvinnan kommer sen på efter några veckors tid att hon tyckte inte de var så kul att vara gift och det verkade inte längre vara så lockande med kommande blöjbyten och sömnlösa nätter.
Nej det verkar istället vara roligare att hoppa i säng med en annan kvinna och flytta till huvudstaden.
Ja och helt enkelt bara lämna den gravida kvinnan där mitt uppe i alltihop.
Hon tyckte att hon hade den rätten att bara dra och låta den andra kvinnan reda upp förlossning, barn och vidare ansvar för ett barn för resten av livet, hon tyckte att det var helt okej och rättvist.

Efter det i hennes tycke helt rätt agerandet kommer hon på att det var kanske inte så smart gjort, nu hade hon ju lämnat sin pengako, pengarna i hennes lilla etui började nu sina.
Hon kom då på den geniala iden att den kvinnan som hon lämnat kan ju betala lite, det låter väl rättvist.
Vidare skickas ett litet brev om det fanns nån möjlighet att kvinnan med barnet ville betala 100000 för hon behövde dom.
Nej svarar kvinnan med barnet, hon vill inte alls betala för hennes uppehälle i Stockholm.
Vad ska hon då ta sej till hon behöver ju pengarna, hon undrar varför förstår inte kvinnan med barnet, hon kvinnan hon lämnade nygift och gravid, varför förstår hon inte att det kosta så mycket att bo i storastaden.
Ja de kan man ju undra.
Då kommer hon på att man kan kanske åberopa något som kallas för sveda och värk. Så nu provar vi med det, kanske kvinnan med barnet vill betala lite då.

Ja ni bloggläsare jag är idag tacksammare än tacksammast att jag startade denna blogg så jag kan dela mej av glädje och sorg.
Och just nu behöver jag er för att skratta ihop med mej. För ni får ju hålla med om att detta var de mest vansinniga ni hört.
Hon vill ha pengar för sveda och värk.

Jag funderar just på om jag skulle kunna anmäla henne för mordförsök på två personer, för det var just de som hände för ett år sen, hon höll på att ta död på två personer, med sitt oansvarsfulla egoistiska handlande.
Kan de möjligen vara de vä(e)rket hon vill ha betalt för tro.

Nu ska jag fånga denna dagen med vuxna och ansvarsfulla människor.


Jockarp.

De är inte sant.....

Detta händer inte, det är fel människor och det finns inget litet barn.
Det är sommar sol och brun brända ben, det är klippor det är Stockholm, denna vackra sommarstad. Det känns så verkligt känns så rätt. Ett uppbrott en separation för länge sen, en uppgörelse med det gamla.
Jag lämnar byn åker sextiomil norr över till huvudstaden, jag åker på vinst och förlust, jag åker på jakt efter svar.
Hittar tillslut rätt, en liten kiosk i en förort hittar jag henne. hon jag trodde var min livskärlek. Hon vill inte prata inte ge svar, envisheten hjälper mej, pratar med hennes chef, får låna henne, går ut går iväg, jag bjuder på middag, vi pratar, betalar går iväg. Jag lägger min arm om hennes axel, har längtat efter att få ta på henne, tar henne i min famn, hon spänd motsträvig och hård, sen mjukare, följsammare och varm. Undan för undan börja hon njuta av beröringen. Jag drar in doften från henne, min näsa mot hennes hals, så igenkännande, dofter, smak, värmen och närheten. Så underbart.
Vi går ner till klipporna, hittar en enslig plats, mun möter mun i en het kyss. Efter  avsaknaden av närhet, kärleken, längden på avhållsamhet och ensamheten, längtan efter en annan människa landar vi i varandras armar, älska passionerat så som nykära gör.

Går vidare hand i hand precis som förr, underbar känsla en liten hand i min som passar så bra, som passar bäst.
Hon stannar vänder sej mot mej men en allvarsam blick och säger, jag vill leva med dej, jag har aldrig älskat någon annan människa mer än dej, men jag kan inte.
Jag står mitt i livet, jag står i ett vägskäl, jag måste välja, jag väljer det otrygga, jag vill se vart dom andra vägarna bär mej.
På något märkligt vis förstår jag henne, vi skils som ett älskandepar, vi skiljs som vänner. Hennes hand glider sakta ur min hon vänder sej om och går.

Ja allt detta hände en natt i en dröm, omständigheterna stämmer inte riktigt överens med hur de sett ut, men när jag gör ett försök i att tolka denna dröm, känns det som ett försök till förlåtande, att jag genom denna dröm söker något sätt att kunna förlåta min ex fru för det hon gjort mot mej.
Men kan det vara möjligt, kan det finnas någon möjlighet för mej att förlåta, kan man förlåta allt ont allt hat hon visat. Kan man förlåta någon som lämnar sitt barn.

Är det möjligt för en liten människa att förlåta detta stora

Är det möjligt?
Jockarp.

Släkt och vänner ?

?

Än en gång har jag överträffat mej själv och bevisat att jag är en av dom vassaste knivarna i lådan. Ibland blir jag så imponerad av min hjärna och av min klarsynthet.
Det är inget skryt bara fakta.
De som gjorde mej så impad denna gång var att jag hade rätt i mina misstankar vad det gäller, ja ni minns kanske inlägget om dom där rådjursskallarna och hästahuvudet som låg i skogen.
Jag misstänkte en filur och när jag stötte på honom så frågade jag ju klart rätt ut om han visste något om slaktavfallet som låg där och luktade skunk i min skog. Erkännandet kom, vilket jag är glad över, det är ganska skönt att veta var det kom i från och att det inte var nån toking som varit i backen och slängt det.
Kanske löser jag kisthistorien med en vacker dag, vem vet....

Ja och så har jag pratat i telefonen igen, nu med en jobbarkompis som jag inte pratat med på ett tag. Vi diskuterade vad som var på gång och vad som hänt, jag berättade i snabba drag om rättegången och om min ex frus tokiga idér om att hon tror att jag ska betala henne en fantasi summa ( Ja även om det endast varit en krona hon ville ha så hade de i detta läget varit en fantasisumma för mej) För att hon varit gift med mej i tre hela veckor.
Han säger - Jag fattar fan inte vad som hänt, hon som var så mjuk, god och kärleksfull.
Ni gifte er och hade ett barn på gång, återigen orden.
 -Jag fattar fan inte vad som hänt.
Just dom orden är det numera klökvarning på här hemma.
Jag önskar och jag längtar efter att lyfta luren nån dag och i andra änden ska en röst säga. Du Leonora. De som hände hände för att........
Jag längtar till att någon gör slag i saken och vänder på de nu så omtalade myntet. Den sidan av myntet jag sett det är den att jag blev lämnad i en långt framskriden graviditet och med två blänkande ringar på mitt vänstra ringfinger.

?

En del som kommenterar här på bloggen verkar veta eller rättare sagt tro sej veta hur jag och min ex fru levde, man kan nästan tro att dom levt våra liv, kanske någon av dessa människor som nu så fegt väljer att gömma sej bakom datorskärmen och bakom dom anonyma kommentarerna vill göra ett tappert försök att visa den andra sidan. Den sidan om varför min ex fru valde att lämna mej i denna känsliga tid.
Ni tuffingar som skriver att hon hade en sååååå bra anledning till att lämna mej just då, jag frågar er, varför vill ni inte berätta den anledningen?
Jag kan svaret, det finns ingen anledning som är så bra.
Och när dessa fegisa själva ger det en tanke så kommer ni nog faktiskt fram till det själva....Att efter sex inseminations försök, man kämpar, sliter och gråter, man lyckas tillslut, man gifter sej, vad som synes lyckligt.
Sen blir det stopp i huvudet, man flippar ut fullständigt.

Så jag uppmanar er. Cissi, Gotte, Lotten,  dom fantastiska föräldrarna till min ex fru Britt-marie och Sune, ni andra anonyma fegisar som vekar ha köpt hennes bisarra historia.
Att eftersom nu min ex fru är så feg och omogen och inte vågar försöka ge sej på en förklaring till sitt omoraliska och oansvarsfulla handlande.
Så borde de ju var så mycket kuk i någon av er andra så ni kan höra av er till mej och berätta hur hennes sida av myntet ser ut.
Så att jag har en möjlighet att förklara och försvara den historia hon sålt till er, den historia hon sålt dyrt, kanske för dyrt.
Gör er själva den tjänsten. Säg det rätt ut till mej att ni förstår varför, er syster, dotter eller vän lämnade mej, sin höggravida fru.
För i detta läget är jag inte impad av min hjärna.
För fortfarande fattar jag noll och en fråga ni kan ställa er är, är jag inte värd att få reda på vad jag gjort som var så fel.

?

Jockarp.

Elva.....

Färggrant värre :)

Vi gick i en fantastisk skog igår, den var verkligen super vacker, alla dessa underbara färger, hur kan man inte älska hösten?
Jag och en vän slängde upp våra små kottar på ryggen, släppte lös hundarna och sen bar det iväg, de är en frihet att parkera vagnarna hemma och istället ha våra småtungviktare på ryggen, den ena väger tio kilo och sällskapets kotte väger cirka tretton underbara kilo.
Högt tempo i motlut svetten rann längs ryggen och allt var helt perfekt, samtal som avlöste varandra i samma tempo som promenaden gick i.
Sällskapet slirade på en sten och välte men det gick bra för både barn och vuxen som väl var.
Jag skänkte tacksamheten en tanke av att ha allt de fina, friheten, vännerna, myset och det underbart att faktiskt kunna se och glädjas av det.
Hemma väntade en av dödssynderna. De var frosseri i form av nutellakaka. mängder så det nästan kan klassas som groteskt, skit samma. Vi hade bränt fett och vad kan då vara mer passligt än att fylla på lite av samma vara.

Eftermiddagen hängde myset hos sina kusiner. Hon hade målat teckningar, bakat negerbullar, ätit middag, lekt med lego och även hunnit med att somna. När jag kom hem efter psykologbesöket så låg hon och morbror i sängen och snarkade i kapp, dom var så söta så.

Psykologen ja, ja vi hade återigen ett mycket mycket bra samtal, här skulle de sättas ord på känslor, vilket har blivit lite av min speciallitet. Nu var det känslorna inför rättegången som skulle ordsättas och det gick minsann bra. Psykologen hade först lite problem med vilka känslor det var jag förmedlade, det var inte ilska, det var inte hat.
Tillslut kom vi till att enas om att det var ett lugn  med en touch av likgiltighet som skulle infinna sej. detta var tydligen något som stora talare använde någon form av betablockerar för att uppnå. Man tar helt enkelt en tablett av något slag som gör att stresshormonet adrenalin och noradrenalin inte kan nå hjärtat och därigenom motverkas alltså stress och nervositet.
Detta ser jag ju klart som fusk så här ska detta stadie nu helst uppnås utan dessa små betablockare.
Så är tanken iallafall.

Ja de hände mer igår. Jag pratade med dokumentärfilmaren och vi bestämde att de skulle filmas när det är dags att uppnå betablockningsstadiet. Tydligen hade dom filmat på en annan rättegång så dom vet hur turerna går. 
Med tanke på att det är jag som står åtalad så är det inga problem att få tillstånd att filma hela denna tillställning.
Jag måste återigen få poängtera det att jag tycker att det hänt så fantastiskt mycket intressanta saker detta året, hur stor var sannolikheten för ett år sen att jag skulle spela in en film på 60 minuter som ska visas i SVT. Noll tror jag....Ja tiderna förändras, hoppas bara att lite andra saker också gör det.

Så här avslutade myset dagen :)

Idag står det promenad och hästtävling på schemat för oss Jockarpstjejer, jag räknar med en dag med trevliga människor och många skratt.
Och dagens inlägg avslutas med att gratulera min lilla raring på 11 månadersdagen. Grattis mitt hjärta, mitt allt. Jag älskar dej.

Jockarp.

Hoppas hoppas....

Efter en sömnlös natt har jag kommit fram till att jag skulle behöva lite hjälp i en fråga, jag skulle behöva hjälp av alla er som läser min blogg.
Det är nämligen så att de verkar som om något jag skriver här i mitt liv som pågår är så känsligt, att jag trampar någon rejält på dom små fötterna, jag trampar eller ska jag kanske säga stampar någon där ute i vårt land så hårt så man går i mitt tycker överstyr alldeles.

Att något i mitt och Mollies vardagliv kan reta upp någon till den milda grad så dom bemödar sej att skicka meddelande om att jag ska snickra ihop en liten kista som har Mollys mått om jag inte stänger ner min blogg så ska jag få användning för den.
Kreativa människor har jag alltid gillat men denna sortens kreativitet vet jag inte om ställer mej bakom och det är det som får mej att funderar lite.
Jag har ju nästan varit hundra på att dessa ordformuleringar kommit från min ex fru eller från hennes något ointelligenta släktingar, jag har sagt att man inte behövde vara hjärnkirurg för att begripa att de kom därifrån. Men nu undrar jag alltså.

Och de som får mej att ställa mej frågande till om det är hon det är just de att hon ytterst sällan visade eller gjorde något kreativt överhuvudtaget när vi var tillsammans.
Min mamma sa en gång efter att hela den här såpoperan tog fart, att det enda kreativa min ex fru gjort under vårt förhållande det var att lämna mej.
Så med all rätt  känns detta lite väl allert för att komma från henne.
Men människor förändras ju och hon har ju ändrats.
För så mycket jävulskap hon ställt till med de sista året, det är helt omöjligt att en icke kreativ människa skulle klarat av denna bedrift. Synd kan jag tycka att hon inte istället la sin kreativitet på annat, hon kunde ju t.ex använde de till att ta ansvar och ta hand om sitt barn istället, att hjälpa mej med att byta några bajsblöjer och sleva in lite gröt i de som idag skulle varit hennes lilla dotter.

Men jag har nu alltså vänt och vridit men jag kan inte för mitt liv komma på något som jag skrivit här i bloggen som skulle kunna tyckas kränkande.

Ja iallafall så undrar jag om det finns någon där ute som skulle kunna tipsa mej om vem det kan tänkas vara som har såna hemska problem med att en liten ensamstående flata vid foten av ryssberget sitter och skriver en blogg om hennes liv som pågår. Vem de må tänkas vara som har så stora problem med att sanningen kommer fram.
Kanske jag ska utfärda en belöning till den som kommer med ett tips som kan leda till att personen i frågan blir straffad. (om den nu inte redan har blivit det)

Så till något trevligare, för det händer jätte mycke bra saker med i livet minsann, en sak som jag ser som väldans positivt det är det här med barnvakt och att de ser ut att fungera ypperligt. Häromdagen passade min bror myset i trekvart och igår hängde hon med ett par killkompisar på 75:an, killarnas mamma övervakade det hela, men de verkade ha gått lugnt till väga.
Ja och vad pysslade då mamman med, ja förutom att jag gick och kände att hela situationen var märklig att inte vara tillsammans med myset så användes ensamtiden till. Ja ni. Man vill ju se respektabel ut inför den stundande rättegången så jag hängde helt enkelt i några klädbutiker, nu gick det ju inte så bra så jakten fortsätter, hur svårt kan det va?

Vad som med var trevligt var att när jag var i en butik så stötte jag ihop med tjej, en som funnits med i mitt liv ganska länge om än bara i periferin.
Ja vi började klart prata om detta tokiga som hänt, jag tänkte inte så mycket på det just då men när jag på kvällen satt i min ensamhet när myset låg och småsnarkade på min mage, ja då slog det mej.
Att jag faktiskt i vissa sammanhang kan se med glädje på de som hänt.
Detta var ett sånt tillfälle.

Jag tänker dra en parallell. Ibland när man se någon på stan som man vet går eller har gått igenom något jobbigt eller sorgligt, då gör man ibland allt för att slippa möta den människan.
De är kanske för att man själv har en dålig dag, de kan vara för att man inte vet vad man ska säga, det kan vara för att man känner att det blir jobbigt att stå där och lyssna i en halvtimme på alla eländigheter så man anser sej  helt enkelt inte ha tid.
Men ganska ofta handlar det om feghet, en feghet för hur man ska bemöta en människa som är i nöd en människa som har det tufft. Vad ska man säga, vad ska man göra, ska man krama personen, ska man beklaga eller ska man hurtigt säga kämpa på....Ja allt detta och mycket mycket mer kan hända och utspela sig i hjärnan när man går där på trottoarkanten, allt detta kan hända på bara några få sekunder.

Nu till sak. förstå mej nu rätt men jag är så fruktansvärt glad över att jag blivit utsatt för det jag blivit av min ex fru, jag tänker ju klart på dessa fantastiska möten.
Där människor inte gått över gatan när dom sett mej utan istället stannat upp pratat lite om allt möjligt eller som i går i affären, pangbom, upp till ytan och diskussionen var igång, en människa som själv är mamma.
Hon kände med mej, försöker sätta sej in i vad jag gått igenom, frågor, frågor, varför gör man så varför gör man så som min ex fru gjort.
Ja vi hade kunnat stått där än och vänt och vridit på det.....Jag är så fruktansvärt glad över dessa möten och över dessa starka människor som vågar fråga mej hur jag mår om jag hört något från min ex fru, om jag vet var hon bor, vem hon ligger med o.s.v människor som inte viker med blicken och försöker komma undan. Ni kan inte ana vilken styrka ni ger mej. Så Tack.

Och var jag än går vilka människor jag än träffar så möter jag samma tankar, funderingar, samma frågor, varför gifte hon sej och varför skaffa ett barn, dessa frågor stöter jag på vid varje samtal och samma frågor har ju jag.
Jag möter även oftast ett dömande att det hon gjorde mot mej och vårt ofödda barn, att det var inte okej, ett stort hål i huvudet och det kallaste hjärtat som någon skådat måste sitta i en människa som fattar ett sådant beslut.
Ja så uppfattas den kvinna jag levt med och älskat, en kvinna som var så godhjärtad och varm.
En kvinna jag skulle gett mitt liv för.
Ja vad ska jag säga. Tiderna förändras.

Jockarp.

café....

På språng ;)

Säga vad man vill om de religiösa påhittet.
Historian om lille Jesus, Moses i vassen och hans tiobud, Sinai berget, ängeln Gabriel och hela gänget, ja det är ju en story för sej. Och man gör ju som man vill om man väljer att tro på det eller inte.
Men en sak som är säker det är att svenska kyrkan verkligen har lyckats med det sociala påhittet Babycafé.
Ja jag får väl krypa till korset och säga att där har de lyckats med att få folk att känna sej välkomna, de spelar ingen roll om man är tjock, smal, svart, vit, hetero eller homo. alla är välkomna precis som man är och det är precis så det ska vara.
Jag har ju skrivit innan att jag var lite motsträvig till detta och att hade jag och min ex fru varit den familjen som det var menat att vi skulle varit jag då hade jag förmodligen aldrig satt min fot i detta forum. Jag hade dömt ut och ratat hela upplägget.
Jag är idag glad över att jag blev medbjuden av en fin och genomsnäll människa, en som öppnade upp mitt sinne lite, att jag inte var så förbannat inskränkt, att jag helt enkelt gav det en chans.
Ja nu har jag utvecklats lite, innan har jag hållt till inne i city, men nu har vi vidga vyerna och tagit oss ut ända till Mjällbysförsamling. Ombyte förnöjer ju sägs det så det gäller väl även detta då. Återigen var jag positivt överaskad hur trevligt det faktiskt är.
Mollie tycker att det är jätteskoj, rutschkanan är nu en favorit.
Det finns så mycket att göra med dom små liven, de är ju allt från babyrytmik, babysim till just de här med caféandet så ja jag har nog inte tid att börja jobbar.

En annan sak som slog mej när jag körde hem från Cafét, de var det här med givmildheten som finns bland föräldrar, det verka som om det händer något med människor när man blir förälder.
Jag tänker nu närmast på att man gärna delar med sej av vad man har och man ser det som självklart. Jag fick en hel kasse med fina saker av en annan mamma jag träffade där på cafét och varför det? av vilken anledning skulle hon ge mej kläder som hennes egna barn vuxit ur? Ja de undrar jag med, men människor gör vänliga saker det är bara det att man inte är van vid det och det är det som gör det så underbart att vara mamma och träffa andra mammor.
Andra människor man aldrig sett, träffat eller känt, men som man känner en gemenskap och en samhörighet med.
Man pratar samma språk, man tar och man ger.
Fan hela världen skulle befolkats av mammor, vilken plats det skulle varit och levt på då.

Alltså ännu en fin dag för töserna Vilhelmsson som avslutades med mys och kel i badet.

Jockarp.

Skrattanfall....

Dear John :)

Ja det här med rättegången. Det börjar ju närma sej med stormsteg och jag kan inte låta bli att tänka på det.
Jag ser nu på den med en skräckblandad förtjusning, kanske faktiskt mest med förtjusning.
Jag vet inte vad det är men jag har blivit på så bra humör på sistone jag har så vansinnigt mycket roliga tankar och funderingar just nu.
Vad det gäller rättegången så är jag nu inte ett dugg orolig för att inte kunna hålla humöret i styr, att jag inte skulle kunna klara av att tygla mitt humör, de finns inte en provokation i helvete som skulle kunna få mig att tappa fattningen eller få mej ur balans.
Jag är heller inte längre så orolig över att jag ska hysa några fina, rara, och kärleksfulla känslor för min ex fru. Hon har ju jobbat på ganska bra detta sista året vad det gäller att inte vara lättälskad.
Men vad jag nu är lite orolig för, det är om jag ska klara hålla mej för skratt eller inte.

Go tro o stora sko då kan man gå på vatten ;)

Jag minns en gång när jag gick hos prästen och läste. (ja det var brukligt på min tid att man konfirmera sej.) Vi skulle spela något spel om Kristus eller om det var versläsning, jag minns inte så noga, men det var iallafall på söndags gudtjänsten. En annan konfirmand, vi kan kalla honom för Jimmy (De kan ju vara passligt för han hette så, hihi) Han skulle iallafall läsa en dikt eller en vers framme vid altaret, han gick fram till mikrofonen och blåste lite lätt för att se om den var på, de var den, hans andetag dånade i hela kyrkan.
När han hörde det så började han att skratt hysteriskt och han kunde inte på något vis i världen hejda de, inte förren prästen gick fram och la sin helande hand på hans axel så upphörde detta hysteriska skrattandet.
Lagom pinsamt.
Jag tror att det var en blandning av de stundande allvaret och att han var nervös, hur som helst så är det nu detta jag är mest rädd för nu, att jag skulle råka få ett hysteriskt skrattanfall när jag ser henne eller hör henne berätta sin hemska historia.
Usch jag kan se det framför mej och jag kan inte nu i skrivande stund låta bli att skratt åt det.
Vad ska detta sluta må tro.

Hopp och hej :)

Mmm för det värsta är, klarar jag inte hålla mej för flin ja då är det nog bara överklagan som gäller.

Jockarp.

Myset med mera...

Med mera kort....Ja nu har det hänt, ännu ett vuxenpoäng att lägga till samlingen.
Jag har haft ica kort i flera år men nu har jag alltså även då ett med mera kort, denna socialistiska koncern har nu alltså blivit en medlem rikare och detta iform av fröken Vilhelmsson, ja jag tror knappt att de är sant men prisa återbäringen säger jag bara. Vi var inom en sväng på coop och myset fick prova ett par gummistövlar, jag tyckte nog att hon såg lite skeptisk ut till att börja med, men det släppte allt eftersom.

Vi har fikat med några hemvändare från London, och myset fick en ny fin schyst kofta, fint som snus.
Vi har ju klart även passat på att fika i skogen med nu när dagarna varit så underbara. Och visst är det något visst med att dricka kaffe från en termos långt uppe på berget. Vilken barndom myset har, må hon aldrig klaga på den.

Vi var inne i den stora staden Karlshamn häromdagen, vi var i Kina och vände, hann med en lunchbuffe med lis och vållulle, bara kinapuffarna som saknades. Mysigt värre var det i allafall.
När vår vän var inne och ekiperade sej satt myset och jag ute på en parkbänk och njöt av det fina vädret.
Även torghandelen fick sej sen ett celebert besök av oss lantisar. Mammadagar när dom är som bäst.

Dagen igår gick i promenadens tecken, cirka fyra timmars bergsklättring återigen ett litet möss uppsamlings heat och massa möten med människor, blåsor under bägge fötterna lagom mysigt vill jag lova. Tvättning av bilarna igen och lite bruning av blek hösthud på altanen.
Dessa dagar ha även inneburit lite bubblor i huvudet, myset tippade på ett trappsteg och jag fick en bildörr i skallen, nu ser vi också ut som conehead, men de bjuder vi på.

På spaning ;)

Jockarp.

   

Ord torka....

Detta vackra vaknade vi upp till i dag :)

Jag har faktiskt lite svårt att få ner ord till dagens inlägg och det är nog första gången det händer, men inlägget igår tog musten ur mej, jag tappade andan fullständigt.
Orden träffade mej med full kraft rakt i hjärtat.
Givetvis så rann de mängder med tårarna ut med mina kinder när jag läste inlägget.
Känslan av att återigen befinna sej i sjukhusmiljön, med en känsla av att de endast var ett jobb som skulle utföras, inget vackert, romantiskt utan rätt och slätt ett jobb.
Ett barn var färdigväxt i mej och nu skulle det levereras.
De var inget romantiskt alls, inga smekningar från sin älsklings hand inga stärkande pussar, inget mysigt fika på sängkanten. Och ingen käraste hand att hålla i.
Inga lyckliga känslor eller tankar, bara en förvirrad, sårad, övergiven och totalt känslomässigt utmattat människa. Jag hade människor runt omkring mej men känslan av ensamhet hade aldrig varit större.
Jag hade en föreställning om att vara gravid och att föda barn skulle vara något vackert, något man kanske endast gjorde en gång i livet och det gjorde man tillsammans med den människan man älskar. Jag hade föreställt mej alltihop, hur de skulle gå till hela förlossningen hur min fru skulle hålla min hand, hur hon skulle se ut första gången hon såg vårt lilla barn, när hon skulle klippa navelsträngen, när hon försiktig höll de lilla livet i sin famn, när hon höll vårt barn.
Så blev det inte riktigt för mej.
För mej blev de helt klart en annorlunda upplevelse. Jag fick det näst bästa.
Men den underbara överväldigande känslan som jag sett fram emot att få uppleva och dela med min fru, ja den uteblev.

Och som ni nog alla förstår så finns de inga ord som kan beskriva vilken tacksamhet jag känner inför gårdagens gästbloggare, tant N, jag tänker inte ens försöka förklara min kärlek till henne.
De hon visade mej den dagen när hon stod upp för mej och för Mollie när inte den andra mamman till lika min fru gjorde det, det finns de inga ord för.
Och alla fina kommentarer i alla möjliga forum talar sitt tydliga språk. Hon är en mycket speciell människa.
En vän som dyker upp precis vid rätt tillfälle.

Och med risk att bli tillsopad av hennes snubbe så skriver jag de ändå.....
Jag älskar dej och kommer alltid att göra för det du gjorde för mej den 22 november-10.
You're one of a kind.
Men det vet du :) Tack för att du finns i vårt liv.

Jockarp.

Gäst bloggare....

Nu är det nog!
Nu är det färdigt!
Nu har jag varit tyst länge nog.
Jag har bidat min tid.
Jag har hela tiden tänkt att det alltid finns minst två sidor av en historia.
Ni som känner mig VET att jag aldrig tar parti för någon i första taget. Jag känner helt enkelt för alla….!
Jag lever efter filosofin att vi alla kan råka ut för allt.
Att alla vi möter kunde lika väl varit jag. Det ger mig en ödmjukhet inför alla människor och kanske inte alla situationer men väldigt många.
I detta fall höll jag denna objektivitet ett bra tag.

Jag såg och kände Leonoras sorg och smärta när Jessica lämnade henne.
Hennes rädsla inför att möta förlossningen ensam kan jag inte beskriva med ord.
Hon var ett spöke som endast andades….det säger en del.
Medan jag stöttade henne sista tiden innan förlossningen, försökte få henne att hitta verktyg att överleva, få henne att äta, dricka, sova, andas så tänkte jag ändå på att det klart måste finnas en andra sida av detta mynt….jag säger ju alltid att det finns MINST två.

22 november ringer telefonen mitt i natten hos mig och Leonora är redo, redo att ta emot hennes och Jessicas barn. Vi åker in.
Leonora skickar ett sms till sin fru. Hon saknar henne, är rädd och vill ha henne hos sig men skriver endast orden: du är saknad.
När värkarna börjar komma är det jag som får krypa upp hos Leonora , lägga mig sked bakom henne med armen om hennes lilla mage och höra på snyftningarna av saknad, ensamhet och sorg efter sin livs största kärlek.
Det är jag som senare i förlossning skedet tar hennes hand i ett hårt armbrytartag över sängen, tittar henne i ögonen och se henne kämpar.
Det är jag och Leonora som fnissande går omkring i korridorerna och tycker att alla äter hela tiden Det är jag och hennes helt underbara mamma som baddar hennes panna med kalla handdukar.
Det är vi som håller kräkpåsen, lustgasen och säger till personalen att det är nog dags att krysta nu.
Det är jag som ser när personalen plockar fram alla verktygen och lägger dem på ett speciellt bord, rullar fram en pall för att vänta.
Jag som ser Leonoras helt suveräna, häftigaste resa någonsin.
Det är jag som ser Mollies huvud först av alla ♥
Och när hon bestämmer sig för att komma står jag där, bredvid, greppar Leonoras hand i ett järngrepp och säger att hon ska använda all kraft hon har. Att hon inte ska fega.
Jag pushar henne, talar om för henne att det snart är över, att vi snart ska fira , torkar hennes panna och så ler vi emellanåt och ibland somnar hon till…av utmattning.
När Mollie kommer, som en stjärna.
Rakt ner i mitt hjärta.
Står tiden stilla.
Jag har egna barn och älskar dom mest av allt men jag hade hört av några visa kvinnor att jag skulle göra mig beredd på en annorlunda sorts kärlek. Jag förstod inte det då.

Jag var där när Mollie, ett litet flickebarn föddes. När hon lades på sin mammas mage, när hon tog sina första andetag. En oskyldig liten flicka, ett barn som inte visste någonting, någonting om livet eller vad som väntade henne. Det enda hon kunde känna var sin mammas värme och våra skratt.
Jag började älska dem
Jag tror det var då, Då min objektivitet försvann,

Då när kärleken kom. Den där konstiga annorlunda kärleken som ingen kan förklara. När ett litet naket barn ligger i sin mammas famn, helt nytt orört och fri.
I det ögonblicket försvann all respekt för Jessica Svensson, tyvärr.
Objektiviteten och all respekt försvann tillsammans med kräket rakt ner i påsen

Då, när Mollies hand tog min, när jag smekte Leonoras hår från pannan och sa hur duktig hon varit.
Då när Mollies mormor körde mig til statoil för att köpa lussebullar så vi kunde låtsas att det var december.
Och dagen efter på BB, när Leonora grät för att orättvisan visade sitt rätta ansikte gällande anhörigas rätt att hälsa på. Jag var tvungen att gå och partnern inte fanns där hos henne…..
Jessica, det var du som skulle varit där då….vilken sida myntet än har.

För vilket mynt du än vrider på, bakvänt, framvänt, hot, misshandel så är det fortfarande bara ord….det som däremot har hänt är det jag skrivit.
Det är ingen försköning på något sätt, snarare tvärtom. För känslan kan bara en person beskriva. Vi andra kan bara tänka oss hur det känns.
Och alla vi som har en son eller liten dotter vet hur det känns och vi vet även den största av kärlekens hemlighet och det är ju att:
En mamma överger inte sitt barn, aldrig någonsin. Hon klättrar, tar sig fram, biter ifrån om det behövs, klöser och rivs. Hon skyddar instinktivt. Hon överlever, inte alltid för att hon vill utan föra att hon är tvungen till.

Jag har däremot fått veta att Mollie, ett litet 11 månaders barn fått ta emot hot via sms via sin mamma, leonora.

Så när du min lilla anonyma vän säger att Leonora får smaka på sin egen medicin så funderar jag bara på en sak.
Hoten är ju som sagt till ett 11 månaders barn. Du verkar inte riktigt frisk som tycker att ett barn har gjort sig förtjänt av denna sortens medicin. Och om du fortfarande tycker att Mollie ska passa sig så önskar jag av hela mitt hjärta att du inte har egna barn och om du har, att de aldrig får reda på vilken sorgsen mamma de har, med ett hjärta utan känsla för rätt och fel.
Jag som tror på Karma och är helt övertygad om att man får smaka på sin egen medicin är hemskt ledsen att tala om för dig att sanningen är att den kommer att slå till även på dig….hårt!
Tant N

Besöksförbud-ironi....

Vilken fin bild :)

Så då var dagen kommen när besöksförbudet hävs, nu kan alltså återigen min ex fru kontakta mej.
De känns faktiskt lite skrämmande med tanke på att jag har Mollie och ex frun gång efter annan visat att hon är en väldigt oberäknelig person.
Hon är en person som visat sej vända fortare än de tar att singla slanten, jag tänker då klart närmast på att hon hoppade i säng med en annan kvinna bara tre veckor efter hon lovat gravid mej, alla löften som ett äktenskap innefattar. Ja förresten hur vet jag att hon inte hoppade i säng med fröken tumör redan natten efter vår bröllopsnatt, när jag själv så godtroget lufsade hem med mina svullna ben min ömmande rygg och en snabbt växande mage. Ja för hur vet jag det? Hur vet jag att dom inte hamnade i sänghalmen, när jag inte kunde få tag på henne på hela natten då hon senare sa att mobilen hade stängts av och hon hade glömt pinkoden. Ja hur vet jag att dom inte låg i varandras armar redan då, min fru och fröken tumör.
Det vet jag inte, de enda jag har är hennes ord. Hennes ord på att otroheten inte skedde förren efter att äktenskapet varat i hela tre veckor.
Hallelulja, var hon trogen mej i hela tre veckor.

Jag kan idag inte sluta och fundera över vad som hänt med den tredje musketörerna, var tog fröken tumör vägen, hon som var så underbar.
Kan hon möjligtvis strykt med av sviterna efter sin påstådda sjukdom. Nej knappast hon var säkert inte sjukare än vad jag var, möjligtvis led hon av den fruktade sjukan hypokondri även kallad inbillningssjukan.
Frågan är hur hon lyckades manipulera min dåvarande fru, till att tro att hon var döende och mådde så dåligt. Hon min fru som gick rakt i fällan hon släppte allt gott, allt fint vi byggt upp för att leka sjuksköterska till lilla fröken tumör.
Herregud.

Ja nu spelar det egentligen inte så stor roll om tumör bruden lever eller inte, och de spelar inte heller så stor roll om min fru var otrogen dagen efter bröllopet eller först efter tre veckor. För sanningen den är att allt hon gjort har hon gjort fel och det tror jag även att min ex fru nu har kommit underfund med. Men sent ska ju syndaren vakna sägs det.

Jag har hört att hon har beklagat sej för att hon inte längre kan komma tillbaka hit till vår lilla stad, hon säger visserligen att hon är rädd för att möta mej, att hon inte vet vad jag skulle kunna ta mej till och göra emot henne. (Varför skulle jag göra något, hon har väl inte gjort något orätt mot mej, eller?)
Nej sanningen är nog hellre den att hon är rädd för att åka hem hit och möta andra människor som bor här. Hon har ju inte en aning om vilka i kommunen som vet vad hon har gjort och hon har inte en aning om vad dom kan tänkas säga eller för den delen göra om dom skulle få syn på henne.
Men visst återigen, skyll gärna dessa vansinniga snedsteg, sjuka val och beslut på mej.
Skyll på mej att bröllopet genomfördes eller att ett barn skapades ihop med mej. Skyll gärna otroheten med lilla fröken tumör på mej.
Gör det bara....Bara skyll på mej.
De gör inget.

För det är inte jag som har problem med att våga mej ut i min egen hemby, det är inte jag som inte vågar gå på stan, gå in på ica.
Faktum är att jag har aldrig någonsin vågat de mer än vad jag gör nu. Jag är smått förälskad varje gång jag kör en torgarunda i min hemstad eller när jag går in i någon affär med min lilla dotter, jag har aldrig varit rakare i ryggen och mitt huvud har aldrig suttit högre.
Jag har ett hopp om att kanske få se någon ur den fjabbiga familjen på stan och att dom ska få se mej och att de kanske kan slå dom att de deras dotter, syster eller barnbarn gjort var så in i helvete fel.
Kanske kan dom tänka sej in i om det skulle varit tvärt om, att jag hade behandlat deras dotter, syster eller barnbarn på de sättet. Hur skulle deras tankar gått då?

Oj förlåt ja det var kanske lite naivt av mej att tro att dom skulle kunna tänka i dom banorna för empati är till synes inte deras starkaste gren.

Litet mys stor bil....

Jockarp.

Förbannad....så in i....

Nu era jävla tomtar, pajaser, eller vad helst ni vill kalla er. Jag föredrar fega svin.
Nu är det färdigfjantat med mej, nu är det kokta fläsket stekt, era remmar är rakade, och tärningen är kastad.

Jag har på senare tid fått en massa mindre trevliga mess på min mobil, någon feg liten skit skriver på anonymt nummer att jag ska stänga min blogg. Ja raketforskning uteblir.
Men nu har fjanten gått för långt, långt över min gräns iallafall.
Att dra in Mollie i detta är lågt, bra mycket lägre än glocalnet.
Och fjanten har stavningsproblem hon heter MOLLIE inte MOLLY.
Och det är inte hon som har en blogg.
Skit samma gränsen är överträd på många ställen och ja jag som numera har lärt mej så många fina ord så kan jag informera att rättsliga återgärder har vidtagits i ärendet.

Ni fredliga människor som finns i mitt och Mollies liv, vill ni ha mitt nya mobilnummer så hör av er i något annat forum så ska jag ombesörja att ni får det.

Vidare information kan jag ge och det är att bloggen är och kommer så att förbli öppen, den stängs inte förren jag beslutat det och den väg som pajasen och ex frun försökt sej på att hejda min framfart igenom cosmos, kan jag bara säga, den är fel.
Men vad kan man förvänta sej av ett ängagäng som varken kan stava till empati, ansvar eller mod.
Däremot bokstäverna F E G fick dom minsann lära sej tidigt i plugget.

Jag sätter självklart Mollie främst, men nån jävlar ordning får det vara på torpet.
Yttrandefriheten när den är som vackrast. De viks inte en tum, pennan den sitter i pennvässaren.

Nu håller vi fredag i
Jockarp.

Kungar och små prinsar....

För en gång skull angrep vi berget själva Mollie och jag, vi lämnad dom små kamphundarna hemma och gav oss ut i den lite kyliga höstmorgonen.
Knappt en kvart in på vår vandring stötte vi på två konungar. Eller de kan ju möjligen varit kungen och drottningen jag vet inte så noga. Det knakade och brakade när dom sprang iväg med långa kliv i en förnämlig pass över stock och sten.
Jag kunde klart inte låta bli att fnittra lite för mej själv när jag gick där på den lövtäckta stigen, fnittra åt att det just i den stunden bara lite längre bort satt karlar ute på pass i sina gröna kläder. Tanken på att dom satt upphoppade i något litet jakttorn och väntade på att skogenskonung skulle gå förbi, bocka, buga och be om att få en kula i huvudet. Ja herregud vad komiskt. Där gick jag och myset i en behaglig takt och med fredligt sinne och vips så står dom där.Medans de grönklädda karlarna som ska vara specialister på att jaga älg kamma hem noll. Vad ska man säga ibland är livet så rättvist som det alltid borde vara. De goda får de goda och de onda får inget alls.
Hmm ja denna veckan har vi hittills sett på våra promenader två älgar tre vild grisar en hare och en hel hög med myror. Ryssberget, vår egen lilla djurpark.

Jag blev törstig på promenaden så inom stugan och dricka ur kåsan som hänger där ute, just med anledning att vi friluffsare ska kunna ta oss en stärkande slurk. Myset fick klart med ett smakprov.

Det kom ett par prinsar och en prinsmamma och förgyllde vår dag, prinsarna hade nyplockade blommor med sig till prinsessorna på Månsagården, det var ett mycket trevligt inslag. De doftar nu rosor i hela huset, ljuvligt. Jag är nu helt på det klara att här måste planteras rosor på gården, hur underbart är det inte att gå ut i sin egen trädgård och plocka in lite fredagsblommor.
Det fikades hejvilt på altanen i de fina höstvädret, vi plockade kastanjer till lite kommande pyssel och de smiddes planer för framtiden. Det snackades ju klart mängder med skit med, de hör liksom till.

Kvällen bestod av bullbak mysbadning, nattning i spjälisen. Lite egentid för mamman framför Bönnerna på fyran. Och ett trevligt samtal här hemma på gårdsplanen, möten när dom är som bäst.

Ja sen har det har uppkommit ett litet bekymmer, ett litet delikat bekymmer får man väl säga. Här är vi två vuxna porriga kvinnor som båda är mammor, vi är nästan helt barnfria i morgon, det är endast myset som ska hänga på. Därför har vi tänkt att hitta på något lite vuxnare än att hänga i nån djurparken. Problemet är att vi kan omöjligt komma på något som klassas som vuxengrej som vi skulle vilja göra. 
Så finns det någon där ute i vårt avlånga land som har någon idé om vad människor gör när dom ska göra något med sin "egen tid" så dela gärna med er.....Tack.

Jockarp.