Miniväst och bubbelbad....

Mjölk ger starka ben :)

Äntligen fick vi tid med den efterlängtade promenaden, dessa promenader som är så välbehövliga för att samla kraft, ork och styrka.
Nya infallsvinklar, positiv energi och samtal som ger upphov till eftertanke.
Visst våra små har nu blivit stora och tunga där dom hänger på ryggarna, men nej jag kan inte säga att jag kände av myset något nämnvärt under promenaden som även innefattade mördabacken. Det är väl så att har man fokus på annat så försvinner de som borde vara svårt och jobbigt.
Lite kafferep vår vana trogen, doppet bestod för dagen av pepparkakor, gaa vilket gift har dom stoppat i dom små kakorna? Omöjligt att sluta äta, tom burk är ett måste.
Mollie hade lite övning med det hjärtformade kakorna, hon räknade ett, två, fem, åtta, osv.
Jag lät henne hållas och såg det som ett gott tecken på kreativitet och förmåga att vilja lära sej nya saker.

Ordning på kakorna...

Ett bad i bubbelbadkaret hann vi minsann med, vi badade häromdagen med, men då uppkom vissa små problem.
Smarta mamman startade bubbelagregatet innan vattnet kommit över själva utblåset, detta resulterade att det stod en kaskad av vatten i hela badrummet och mitt i detta satt ett litet mys och skrek i skräck. Stackars barn.
Hon är modig min lilla tös för när vattnet kommit över kanten och allt var som det var tänkt att de skulle vara så stoppade jag ner henne igen, hon såg lite skeptisk ut men hon bet ihop och tyckte tillslut att det var en trevlig upplevelse.
Det är bäst att stämma i bäcken så jag kände väl någonstans att det var säkrast att få ner henne i vattnet igen.
Hon var fortfarande skeptisk men vi tog det lugnt och försiktigt och hade en mysig stund.

Gunga, kan de nånsin bli tråkigt?

Jag kunde inte låta dom vara, skorna med det rosa skosnöret stod och såg sådär grymt sköna och söta ut.
Jag var bara tvungen att springa en liten runda på sju km.
Hade jag haft tid skulle jag sprungit betydligt längre, det var så lätt så lätt. Längesen jag kände den lättheten i steget faktiskt.
Men det började skymma så jag ville inte utmana mej själv ut med landsvägen då den är lite smal och dåligt upplyst.
Klok som jag var tog jag på mej en reflexväst, den var dock i miniformat, jag tror att det var Mollies kusiners gamla dagisväst jag hade på mej, hihi jag var nog söt som socker när sprang där på vägen...

Liten men naggande god-Västen alltså :)

Ingen och inte ens jag kunde beklaga mej eller tycka att inte borde trycka i mej en pizza på lördagskvällen. Jag gjorde det med världens bästa samvete, varför skulle jag inte liksom?
Mollie var sliten så hon tuppade faktiskt av redan vid halvsju snåret.
De är tufft att vara liten ibland.
Själv hade jag senare en kvällsaktivitet i att lägga matlådan till dagens brukvistelse.
Okej lite andra roligheter pysslade jag faktiskt också med, men dom väljer jag nog att hålla för mej själv :P

Jockarp.

Rubiks kub....

Bästisarna ;)

Det var jag och alla panchisarna, jag gillar det, jag känner mej mer än hemma dessa tidiga förmiddagar på ICA affären i Sölvesborg.
Vi hade en bjudning och jag hade vid ett svagt ögonblick lovat frallefrukost.
Nybakat skulle det ju vara så det var bara att sätta sej i bilen och styra upp veckohandligen.
Trevliga kassörskor växlades de meningar med, det var dagis och träning som var ämnet för dagen.
Älskar jag att leva i en lite stad eller? alla känner alla eller lär man känna dom. Sölvesborg/Jockarp i mitt hjärta.
Tror minsann jag ska skriva en låt i ämnet, hur svårt kan det möjligen va?
Hem och kaffepannan sattes på, besöket stövlade in genom dörren och informerade mej samtidigt om att nycklarna satt i dörren, hade det skett i Malmö eller Stockholm hade väl kåken varit länsad. (förutfattade meningar kanske)

Vi pratade om döden av alla ämnen, men faktum var så handlade de om två syskon som gjorde ett val att avsluta sina dagar, hur det hela gick till är oklart.
Men de tekniska bevisen säger att den ena avslutade livet på den andra och sen vidare gjorde slut på sej själv.
I ett sådant läge kan jag inte låta bli att tänka och funderar över vilka tankar som far igenom huvudet på den person som utför själva handlingen.
Vilka beslut som ska fattas under en kort tid och vilket mod som krävs för att gå från tanke till handling. Och att inte ångra sej mitt upp i det.
De låter säkert helt sjukt, men jag blir faktiskt imponerad.
Vi pratade även om hur skört livet faktiskt är, att här gick nyss ett par människor på jorden och vips var dom borta. Att ta vara på livet,(vilket inte alltid är lätt) att se ljust i stället för mörkt på tillvaron.
Att göra det man vill, kan och tycker är roligt, att inte vänta till då eller då, utan faktiskt göra det.
Det finns inget rätt läge.
Man hinner inte göra allt när man blir pensionär, om man nu ens blir det.
Fånga dagarna och gör det medans man kan....

Ballongdansen ;)

Mollie öppnade lite paket, det nalkas ju snart högtidsdag och det hade min käre vän koll på.
Hon var i god form lilla fröken och när jag sa till henne att hon skulle krama om och tacka paketgivaren, så gjorde hon det utan vidare eftertanke. Hon är trygg min dotter.
Sova var ju inte att tänka på när vi hade besök, nej Mollie skulle vara med och prata hela tiden, trots att vi tog en liten promenad i vagnen så uteblev tuppluren.

Men med allt detta prat om döden och skrämande saker så funderade jag på Ingemar Bergmans film "Det sjunde inseglet" Där Max von sydow spela schackspelet med självaste döden i ett pesthärjat landskap.
Och rader som
-Det är jag som är döden.
Etsats fast på min hjärna
En film som egentligen handlar om guds tystnad,.
Jag måste nog snart se denna film som tydligen ligger på plats 109/250 av toppfilmer i världen. Vilket mästerverk som då gjordes av den geniförklarade regissören redan 1957. Spännande.
Btw så har jag varit vid hans grav på fårö, de ni ;)

Eftermiddagspasset i form av lite "Utantid" för mej och "medtid" för mormor och morfar, Mollie var alltså på undantaget och busade medans jag for till Olofström och tränade i trappan.
Min träningskompis, fröken Direktör har ju så pressat schema så ska vi träna ihop så blir det att förflytta det lilla berget från Jockarp ;) Tur att man är flyttbar.
En ny form av upplägg av träningen resulterade att de sög rejält i musklerna.
Gott.

Kreativitet., Noll Rasism...

Jag kom på mej att just nu är jag väldigt glad.
Bollen rullar min väg, allt ser ljust ut, inga hinder ses för höga.
Allt går enligt planen och det är lektid i livet, mitt liv.
Med tanke på ovanstående rader om döden så är jag så mycket motsats till det så jag bli nästan skraj.
Jag älskar just nu att leva livet. Och jag kan inte se ett enda mörkt moln på vår himmel.
Okej lite vuxen kärlek hade väl inte varit helt fel men det kommer så småningom.
Allt har sin tid.
Är det okej att skriva rader som.
Usch jag mår oförskämt bra just nu?

Kvällshängning hos min bror som bjöd på tacos, myset åt två tallrikar, sånt gillar vi.
Jag hittade en rubikskub hos en av ungarna och jag ställde mej frågan. Hur svårt kan det möjligen va att lösa den.
Tydligen ganska svårt, efter att jag snurrat några varv tog jag fram paddan och sökte efter lösningen.
Jag hade sen lösningen framför näsan, men likväl kunde jag inte förmå mej att lösa den j-vla kuben.
frågan jag istället ställde mej var vem kom på en sån sjuk grej. Google berättade att det var en skulptör och arkitekt från Ungern vid namn Rubik som 1974 kom på denna lilla leksak som får människor att bli totalt galna.
Vidare kan man läsa att det finns en mängd olika lösningar, då vissa är enklare än andra som kräver sjuka mattematiska lösningar.
Jag är inte klar med denna lilla kub det är ett som är säkert, kanske att det bli min nästa utmaningen, men först har jag långlopp att springa.

Jag ska nog ge klara dej, en vacker dag....

Jockarp.

Tillbakablick....

Jodå, de fanns en tid ;)

Jag fick en kommentar igår här på bloggen som jag är frågande till, det var en person som var nyfiken på mitt stall.
Varför inte höra av sej, komma hit och se på den fantastiska anläggning och stilla sin nyfikenhet i stället för att skriva här.
Det är fullbelagat i nuläget 18 hästar är vad jag mäktar med, men studibesök ser jag ändå som möjligt, jag tar alla möjligheter att visa upp min borg och min vackra hembygd, så välkommen hit ;)

Jag fick andra kommentarer med, men faktiskt inte så många som ville kasta skit på mej för att jag lyfter det som vilken svensk som helst kan ta reda på.
Faktumet att SD är de tredje största partiet i dagsläget och faktiskt är det inte är läge att skälla på mej heller, för att de ser ut så är då rakt inte mitt fel.
Jag gillar ju nallebjörnen Fredde ;)
Nej istället var det försstående människor, som faktiskt valde att fatta och tolka mina ord för en gång skull som det var tänkt att tolkas.
Bra där! Glad jag blir.

Jag pysslade med att kolla igenom bloggen och de olika inläggen för att ha med mej vissa utvalda till min förhoppningsvis kommande mentor till boken.
De var känsligt och det är sjukt vad jag faktiskt gått igenom och förändrats på dessa år.
Och så mycket jag skrivit.
Jag tycker dock fortfarande att ex frun var bedårande vacker på bröllopsfotona och ja det sved till där lite i bröstet när jag såg på dom.

De första inlägget, minns ni det?
Då när allt rullades upp, när jag i första inlägget erkände mitt brott, jag erkände.
Hon har fortfarande inte gjort det.

Bearbetning pågår....

 

 

Jag har kommit fram till att jag levt ett lyckligt liv i 33 år 9 mån och 20 dagar, det var ju synd att det inte varade längre, men som alla säger efter regn kommer solsken....
Ska försöka berätta i korthet om vad som hänt i mitt liv och varför lyckan vänt mej ryggen.
Jag är en snart 34 årig tjej som har levt i hop med en tjej i över fem år, vi har varit lyckliga, ja de är klart att man har sina upp och nergånga, men de hör ju till. Vi har pratat om familj och barn i flera år och för ett år sen startade vår bebisresa. Eftersom att jag var den äldre i vårt förhållande och även den med fast jobb så var ju saken biff, vi skulle börja med mej. Men det blev jobbig och krånglig, de tog sex försök innan de till slut gick vägen, och vi var givetvis jättelyckliga, kommer ihåg de som i går när vi plussade den 27/3-10, de var en härlig känsla. Vi var så lyckliga och vi gladdes båda två åt de lilla livet som växte i min kropp.
Den 27/7-10 bestämde vi oss för att lova varandra evig trohet, jag var inte jättesugen på de, men var tvungen med tanke på barnet och för att min sambo skulle få adoptera de lilla knytet, sagt och gjort, vi sa ja till varandra på Djurgården i Stockholm, vi hade en fantstisk dag solen sken och vi hade med oss två vänner som vi träffade på vår förlovningsresa till Maldiverna, dom var våra vittnen.
Jag kände ett stort allvar i stunden då jag lovade att aldrig lämna min älsklings sida och jag sa ja, högt och myndigt, men med en nervös röst givetvis. Vi åt sen en underbar middag på mårten trotzig i gamla stan och livet kunde inte vara bättre.

Men alla mynt har sin baksida och tydligen även detta myntet som lovat mej evig trohet.
Den 12/9 när min fru visat att hon inte längre vill ta på varken mej eller på magen och inte viljat vara nära på ett tag så frågade jag rent ut vad problemet var, VARFÖR vill du inte vara nära mej, vill du INTE ha detta barnet längre? Man kan ju säga att hade jag veta vad hon tänkt att svara så hade jag nog aldrig ställt frågan, för jag hoppas verkligen att ingen annan människa på jorden ska få ett sådant svar slängt i ansiktet... Hon sa helt iskallt.
- Jag ville ha barnet för ett år sedan, men nu vet jag inte.
Hur tror ni man reagera på ett sånt svar? Min reaktion blev väldigt blandad, jag kände så många känslor i min kropp som jag aldrig annars känt, jag blev rädd, arg, ledsen , och inte minst besviken, jag slängde hennes pockert bok som hon höll på att läsa, den fick hon slängd i ansiktet, och sen fick hon även en lusing på axlen. Jag har nu i efterhand pratat men många människor som inte förstår att jag klarade hålla mej så kall som jag ändå gjorde, jag borde vält hela Blekinge enligt många.

Men eländet fortsatte, hon åkte till Stockholm på helgen den 17-19-9 och kom hem och packade sin väska och flyttade till sin syster, på tisdagen den21/9 fick jag ur henne att hon varit otrogen mot mej, första gången tre veckor efter att vi gift oss och sen en gång till på helgen när hon var i stockholm, Jag antar att hon berättade detta för mej för att hon ville att jag skulle slänga ut henne, men de gjorde jag inte,jag sa bara lugnt att detta måste vi kunna lösa för vår och för vårt barns skull, då säger hon bara, du måste vara knäpp som vill ha tillbaka en människa som varit otrogen mot dej, vid jag svara de måste väl ändå vara mitt beslut.
Helgen efter flyttar hon och de var väldigt upprivande att se en person som man levt och älskar bara vara helt likgiltig, iskall, hon flyttade nästan allt på en dag, vilket i sej var skönt, men måste man överdriva och ta med sej mjöl, te, och tamponger, är det inte lite väl magstarkt?

Men i min värld så är hon sjuk, ingen frisk människa gör så här mot någon annan, "kalla fötter" inför barnet eller en psykos, ja vad vet jag, men man kan inte bara gifta sej och sätta barn till världen, älska en person så mycket och sedan tre veckor senare vända ut och in på hela ens värld. Jag kan inte göra det iaf, jag älskar fortfarande henne, hon som gjort mej och vårt ofödda barn så ont..

Jockarp.

SD-Bingolotto. Oanonym...

Hittar alltid något spännande ;)

Mitt liv har ju förändrats ganska mycket de senaste året, inget snack om den saken.
Det har varit tufft.
Men när jag igår var inom pressbyrån så träffade jag på en gammal jobbarkompis som hade haft det betydligt tuffare.
Cancer för ett par år sen och som nu visat sej kommit tillbaka. Hon var positiv och försökte hålla humöret upp, hur orkar man det när man har ont i precis hela kroppen?
Jag gillar ju smärta, men det är en annan sak när man framkallar den själv igenom träning, då är det lätt att vara tuff och säga sej älska smärtan.

En sak som jag såg som väldigt märklig var att när jag pratat med min gamla kompis så skulle jag kolla tipset, snubben som jobbar i butiken brukar vara så sur och oförskämd så det är på gränsen till kriminellt.
Jag var taggad till tänderna att daska till honom verbalt om han började tråka sej, jag kan säga att efter samtalet med min sjuke vän var jag inte på humör för någon som tykade sej mot mej.
Men döm om min förvåning, snubben bakom disken han var så vänlig och rar, jag funderade på om han hört vårt samtal tidigare och faktiskt kände en viss empati för andra människor.
Glad blev jag iallafall, de finns hopp.

Jag lämnade myset på skalbaggen och åkte hem.
Jag öppnade lilla arkivet, det arkiv där de senaste två årens polis och åklagarraporter, stämningsansökor, delgivningskvitton, förundersökningsprotokoll och tillslut domslut finns arkiverat.
De locket har legat på ett tag, jag har mått dåligt av själva tanke på den stora hög med skit som kom efter att den fegaste människan som funnits i mitt liv beslutade sej för att inte göra det längre.
Anledningen till att detta arkiv öppnats just nu det är att alla dessa brev från olika myndigheter ska åka in i en kopieringsapparat och vidare ska dom följa med i en mapp tillsammans med de andra materialet jag har som är tänkt att bli en bok.
Jag kunde inte låta bli att skaka på huvudet och le mitt vackraste leende när jag såg breven från ex fruns juridiska ombud.
Mitt i leendet funderade jag på om den människan fortfarande hade ett jobb.
Hon borde inte ha det.
Vad det gäller boken så har jag sett att det ganska ofta görs sökningar på det.
Leonora vilhelmssons bok.
Ett förtydligande behövs kanske. Den är inte klar än och när den är det så kommer ingen att missa det ;)
Jag återkommer med vidare information i ärendet.
Lite roligt är det förstås att sökningar görs=Intresse.
Det görs även mängder med sökningar på mitt radioprogram (vilket klart är roligt) En uppmaning bara, var inte rädda för att fråga mej om ni vill lyssna på det, som jag sagt, det är gjort för att lyssnas på.

Jag har ju ett bra jobb på bruket dit for jag på eftermiddagen.
Dagen till ära fick jag köra en plutt liten truck, storleken har ingen betydelse brukar det heta.
Så kan det vara i vissa fall men i detta fallet tyckte jag att jag var liten och mesig, jobbet utfördes och det var det viktigaste. Men så fort det var möjligt gjorde jag ett byte till min ljuvliga pjäs på 70 ton, den klär mej betydligt bättre ;)


Vad annars som upptog min tid var historien om SD som rotats fram ur något hål av någon förveten och nyfiken journalist.
Vilken hetsjakt som utspelade under dagen, jag blev riktigt förbannad över all skit som folk såg sej ha rätt att spy över det partiet.
Vad är det inte svenska folket förstår?
SD består av gamla sossar, moderater, miljöpartister, folkpartiskter, vänsterpartister, ja ni fattar va. Det är inget konstigt alls.
Jag läste en artikel i Aftonbladet om att SD endast hade en fråga. Och säger jag bara.
Trots att dom då enligt reporten i Aftonbladet bara har en enda fråga så är dom Sveriges tredje största parti.
Hur kommer det sej?

Jag kunde inte låta bli att göra jämförelsen mellan SD och bingolotto.
Uppenbarligen är det många svenskar som röstar på SD, siffrorna talar ju sitt tydliga språk, men ändå hör man aldrig att det är någon som röstat på dom.
Samma sak är det med bingolotto, ingen vill erkänna att dom spelar bingolotto, men uppenbarligen gör folk det ändå....
Jag gör det, spelar bingo alltså ;)

Och ni som tänker kasta skit på mej för detta inlägg, var söta och kommentera med era namn ;)

Nyckelpigan ;)

Trevlig torsdag...

Jockarp.

Bokgörare....

Vissa mornar är inte som andra, gårdagen tillhörde en sån som inte hör till vanligheten.
Jag vaknade av att det var varmt på ryggen, denna känsla avlöstes sen av något blött och lite kyligare.
Jodå lilla fröken sov fortfarande gott helt ovetandes om att hon precis åstadkommit en sjö i storleksordning likt östersjön i vår säng.
Upp och hoppa typ.
Inte favvo starten på dagen precis men de var bara att bita ihop och styra upp efter den lilla incidenten.

Mollie åt frukost men jag väntade lite, en kär vän skulle komma på besök och frallor hade utlovats. Frallor kom och även de första små lussebullarna var ett faktum, dom slank ner med buller och bång.
Det var allvarsamma samtal som följde under vår fika stund, hästvärlden är bra sjuk ibland.
En ljusglimt kunde ses i allt elände och så länge det är så så är det ju lugnt.
Mollie busade på som vanligt, pratade och berättade om än de ena och än det andra, man kan inte låta bli att flina åt henne när hon sätter i gång.
De kramades så klart en hel del, det är vanligt att de inträffar vid dessa möten, hon är kramgo jäntan min ;)

Skalbaggen 11.00 inga problem med lämningen, stenen lättar från bröstet.
Jag for hem och angrep backen, *Klök* hatar och älskar det.
Nu var problemet att jag kände av min ömmande höft och det är inte den känslan jag förväntade mej.
Måtte jag stå på benen till den 17 Mars.
Vad det gäller löpningen är det väldigt många människor som är intresserade över hur det går för oss med träningen och det är många som dela intresset löpning med oss. Mycket roligt, det finns alltid något att prata om.
På jobbet var det utcheckning av diverse motorplatser, mycket ström handlade min dag om, spännande. (hihi)

Mycket socialiserande var det givetvis, när det är storstopp så rör människors på sej betydligt mer än vanligt, så en kopp kaffe slutade tillslut med att vi var sex stycken och alla kom vi från olika avdelningar, nu snackar vi utbyte.
Myset var vaken när jag tillslut kom hem efter denna hårda arbetsdag. Hon hade ätit bra och även gått på pottan på dagis.
Ja nog är hon en sällsynt sort, lilla Mollie mys Vilhelmsson.
Efter en saga om bondens alla djur tuppade hon av med fingrarna insnurrade i mitt hår. Tuffa dagar för fröken och för mej ;)

Det ramlade under gårdagen även in ett mycket intressant mail.
Jag har nu på tisdag ett väldigt viktigt möte inplanerat vad det gäller min bok. Jag hoppas nu bara att jag tittat rätt på schemat så Mollie verkligen har skalbaggetid då.
Gaaa för jag vill inte ha med lilla yrvädret på detta mötet.
Jag kommer nog vara spänd och nervös ändå ;)
Men det känns ändå mer än bra.
Lättlevt (tror jag)

Jockarp.

Stora maskiner....

Hjälpredan ;)

Efter att bitterheten runnit av mej vaknade jag som mitt vanliga jag. Med andra ord likt lilla solen :)
Ett leende på läpparna åt att det var ännu en dag att leva, jag var sugen på vad livet hade att ge mej denna dag.
Jag öppnade ögonen och ett litet mys öppnade samtidigt sina, vi låg kvar i sängen och tittade på varandra och jag min vana trogen sa.
-God morgon lilla fröken Vilhelmsson, hon flinade till och hoppade upp i famnen på mej.
Vi rullade ett par varv i sängen och skrattade högljut, myset rullades in till en lite korv i täcket och sen kittlade jag henne. Ljuvliga morgon.
De dagar som börja så är omöjliga att inte älska.

Vardagsbestyr följde sen, vad tråkigt det låter med vardagsbestyr, det är egentligen jätte roligt med vardag, man ha ju flest såna dagar i livet.
Frukost är ju kul, sätta eld i pannan är ju kul, mata hästarna är ju kul, leka lera är ju kul, dammsuga är ju kul, laga lunch och göra matlåda är ju så kul så de är ju ingen hejd på det.
Vidare vardagsbestyr, diskmaskinen, åhhh så kul det är.
Ja allt är väl kul om man gör det med en liten människa runt om sej som är i toppform, glad och lycklig över allt som sker.
Jag blev helt nersmittad av den lilla personen i går förmiddags.

Kan själv :)

Skalbaggen för myset och de gick bra att lämna henne, pysslande i form av pärlning startade omgående så hon observerade nog inte riktigt att jag gick.
Jag körde in en snabbis till Ica, träffade en vänlig vän där, några ord växlades och snabbshopping skedde och vidare färd till bruket.
Mötet som satts till 12,00 ställdes in på grund av storstoppet som vi nu är mitt upp i, så kaffe och snack runt fikabodet blev det ett tag innan det var dags att ta tag i sysslorna.
Denna lugna eftermiddag passade jag på att ta en tur till hälsan för att kolla upp mitt blodtryck, fröken sköterska på vårdcentralen rådde mej att ha koll på det ett tag framöver.
Det var fortfarande lågt och för skoj skull letades min journal från anställningsdagen fram.
Jag levde på den tiden som en vilde och var allt annat än hälsosam, vilket man även kunde utläsa på trycket, det var högt som ett höghus.
Alltså är jag i bättre form än för åtta år sen, duktig kicka och klapp på axeln ;)

Jo jo jag gillar stora maskiner ;)

För dagen roade jag mej annars mest med att köra runt i ett par ljuvliga pjäser, inte svårt att vara kaxig i en Volvo 220 eller en truck på cirka 70 ton, kom inte i vägen för mej typ :)

Hem vid tio snåret till ett mys som kom i full fart till dörren med utsträckta armar, hon var fortfarande i topptrim, hon körde mc in till badrummet för att borsta tänderna sen blev det bokläsning, skillnaden mot föregående kväll var att hon slocknade på fem röda.
Ja trots timmarna i från varandra så var det en fin dag. soligt från morgon till kväll (och då menar jag inte vädret). Lycka.

Jag erkänner det :)

Jockarp.

Bitter och stolt....

Så här har vi det, ibland :)

Träningsvärk måste väl ändå vara ett gott tecken på att jag gjorde bra i från mej, att jag faktiskt tog ut mej lite, tänjde lite extra mycket på de små musklerna i min kropp.
Jag välkomna den smärtan, även om den plågade mej stora delar av gårdagen, höften ömmade och smalbenen var stela. Baksidan av låren hade inte riktigt läkt ut efter intervallövningarna tidigare i veckan så även den smärtan fick jag släpa runt på.

Förmiddagspromenaden med min bror såg inte ut som den brukar, han fick äran för dagen att puffa vagnen framåt.
Själv gick jag utan tyngd ända fram tills myset hellre ville sitta på mina axlar, ja vad gör man inte, min värkande kropp fick alltså 12 kilo mys att bära på, det som inte dödar det härda sägs det ju.

Lerbak ;)

Vi hann med att göra en ny sats lera innan de var dags för middagsluren, denna gången delade vi upp den i två bitar, en blev grön och en blev röd. Våra händer fick klart samma färg dom med.
Det är roligt nu när myset faktiskt kan vara med och hjälpa till med köksarbetena. Hon öste mjölet i bunken och passade även på att slicka lite på saltet.

Mollie somnade och jag tog tag i att räfsa upp de sista löven i trädgården, nu har vi bara allén kvar, men den tar jag nog med traktorn, lite lat är man ju ;)

Körv....

Papporna i vår familj skulle ju firas lite, de är ju inte bara den anonyma donatorn som de skulle hurras för.
Vi fira på vårt egna lilla sätt här uppe i skogarna, för att få tillställningen lite avslappnat och inte så mycket passande på barnen, framförallt då på Mollie så beslöt vi för året att skippa restaurangbesöket.
I stället blev det korvgrillning uppe på berget.
Fyrhjulingen lastades med diverse godsaker sen bar det uppför. En fin eftermiddag i sol, lite moln, bland löv, kottar, murkna träd och en och annan sten, förflöt det ett par timmar, ljuvligt.
Vägen hem gick i full fart, med två högtjutande kids på motorcyklen, jag flinade gott när jag drog på så gruset stänkte efter oss, ju mer jag gasade ju högre blev glädjetjuten, vilken lycka, vilken frihet.
Kaffe och smarrig kladdkaka intogs sen i kusinernas place, Mollie passade på att ta sej ett litet dopp i badet efter utomhusvistelsen i sällskap i form av herr kusin.

Tre kusiner på en mc ;)

Lite soffhäng ;)

Ja de var den dagen det, den avslutades inte lika roligt kan jag lova.
Ja jag är bitter och jag tillåter mej faktiskt att vara det i bland.
De som i går gjorde mej på ett mindre roligt humör var själva nattningen.
Efter två timmars jobb somnade hon tillslut, men tankarna under dom timmarna dom får fritt spelrum. Och ilskan kommer på besök, en ilska som enbart läggs på en person och den personen stavas ex fru.

För här är det ett läge när jag återkommer till tankarna om att jag förstår varför det ska vara två föräldrar till ett barn.
Här är ett läge jag kommer till då längtan tills om sådär en 10-15 år när jag kan koka en balja kaffe, krypa upp i soffan en höst kväll klockan 17,00 och sitta kvar på exakt samma ställe klockan 23,00.
Då jag inte behöver röra mej ur fläcken, då jag kan göra vad jag vill och vad jag har lust med, ja ibland längtar jag dit.
Återigen kommer jag tillbaka till det faktum att jag skulle kunna få lov, få tillåtelse att göra det även nu idag om den människa som borde funnits här och tagit sitt ansvar också gjort det.
Ja jag är bitter och fan vet om jag inte är stolt även över det.
Att jag våga säga och stå för att jag faktiskt är det ibland, att jag låter mej vara det.
Bitter är ju annars ett ord som är ganska tabubelagt.
Bitter, bitter, bitter.

Jockarp.

Personbästa :)

Så här ser det numera ut vi frukosten, ny leksak ;)

Planen var klar, det var utmaningsdags.
Milen skulle besegras under 50 minuter, jag var skeptisk, men det kändes ändå inte omöjligt.
Men när jag kom till Bromölla och checkade in och fick ut min nummerlapp blev jag än mer skeptisk till att jag för dagen skulle komma under dessa minuter.
Nummer 13.
Sanslöst, av över 400 löpare så lyckades jag kamma hem detta nummer, hur är det möjligt?
Men när startskottet väl brann av försvann tankar på numret och fokuset var fullt på uppgiften som skulle göras.
Trist bana, rakt, sväng, rakt, sväng och rakt igen. Inget varken upp eller ner, utan mest rakaspåret. Tristessen toppades alltså ut med vägen.
Jag måste få säga att jag är grymt imponerade av dom som föllföljde maratonet, fyra varv på den banan skulle genomlidas.
Vilket psyke, själv funderade jag på om jag ens hade kunnat förmå mej att springa två varv.

Tiden då. Jo då. 49,29, sug på den, det gjorde jag ;) jag var så grymt nöjd så att jag bara kom på en 8:e plats gjorde mej ingenting. Tiden var det viktigaste för dagen.

Mitt lilla mys hade blivit barnvaktad av morfar, det hade gått ganska bra, men sovandet vid middag hade misslyckats totalt, hon driver med vuxna människor min dotter, ajabaja ;)
Hon lurade iallafall trekvart på seneftermiddagen och sen drog vi upp till kusinernas place.
Här fikades det på pepparkakor och glass, vi spelade fia med knuff, smarta mamman sa till sin dotter att hon skulle kasta tärningen, vilket hon så klart gjorde, lydig som hon är.
Hej hopp under soffan och ett väldigt bry för att lösa det problemet följde.
Ryskadockan letades fram även i de hemmet till Mollies stora glädje, de var spännande och roande en bra stund.
Kramar och vinkningar och ord som.
-Vi ses i morgon, följde och vi gick hemåt.
Ett bad och smarrig middag med potatis och kyckling lastades sen in i rikliga mängder.
Jag frågade Mollie om det var hennes favvorätt, papegoja som hon numera är sa hon sen ett flertal gånger.
-Mollies favvorätt.
Hihi de är min tös det. Så underbar, så älskad.

Fruktstund ;)

Dagen till ära skänker jag den underbara man som var så givmild och gav en bit av sej själv till förmån för mej. Tack för det.
Donatornsdag i dag :)

Jockarp.

Allvar....

Myset på taffel, jag på gitarr.
Lilla snigel, vilket tryck :)

En vän sa till mej häromdagen att jag inte brukade allvar när jag skulle dejta, därav dessa uteblivna träffar.
Detta kan väl omöjligt stämma, skulle inte jag bruka allvar, vilka påhopp ;)
Jag förklarade sakligt och in i minsta detalj att jag minsann visst brukade allvar men att jag inte tänkte nöja mej med att leva med en människa jag gillar, jag vill ha mer, jag vill känna alla de där små fjärilarna som flyger runt i magen, jag vill känna förvirringen i hjärnan, längtan och den stora kärleken.
Vissa säger till mej att jag kan glömma de att det är once in a lifetime och att jag då redan haft den gången i mitt liv.
Men nej jag tänker inte ge upp tanken och hoppet på att få känna dessa känslor, inte heller ge upp tron på att den stora kärleken finns där ute och att den personen är lika fast besluten som jag att våra vägar en dag ska mötas.

Jag kan bli smått galen när jag hör hur många människor det är som är ensam i vårt land, människor som inget annat vill än att få leva tillsammans med en människa som passa som handen i hansken. Jag är inte unik för fem öre i de avseendet.
Skillnaden kanske är att jag vill och jag vågar leva ut mitt sätt att leva och vara, jag är inte ett dugg skraj över att jag är flata, så är det bara, jag kan inget göra och jag gillar det ju :)
Tyvärr finns det en del som inte vågar låta sej utmanas och ta de sista lilla steget ut, rädslan finns där och det gör mej så ledsen.
Den kvinna som vågar ta de sista lilla steget, som vågar gå över tröskeln till paradiset, henne lovar jag att jag ska hjälpa och resa henne upp om hon skulle falla.
Jag hade en klippa att luta mej emot när jag stod där och svajade och den klippan kommer jag gladeligen att vara åt en annan människa.
Sån är jag.

Lättlärd ;)

Gårdagen var åter igen en händelserik dag.
Först var det besök från en tidning i borgen, vi surrade om än de ena och än det andra, mycket trevlig få jag lov att säga, nu hoppas vi bara att reportage slår väl ut, vilket nu är tanken med hela grejen :)

Precis hann jag säga adjö till det ena besöket när det andra besöket stod för dörren.
Detta i form av en psykolog.
Mycket intressant möte, här skulle det göras en utvärdering av den hjälp jag fick av "min" psykolog. för ett par år sen.
Nu bubblade de upp igen, de kändes så nära, jag var skör.
Men jag höll humöret uppe och försökte förklara på bästa sätt hur jag upplevt hjälpen jag fick, även hur jag såg på denna form av hjälp innan och då efter jag själv tagit hjälp av en hjärnskrynklare ;)
Jag var glad över mitt möte med psykologen.

Roligt var också att hon hade vänner som var gay och som låg i startgroparna till att påbörja barnresan, jag gav ett par hjälpande och varnande ord på vägen. Vad annars kunde jag göra. Look at me, typ.

Vilken hög.....

Utomhusaktiviteter följde sedan, lövräfsning och målning.
Mitt mys var i fokus och jag njöt i fulla drag av den sockersöta lilla filur som förgyller mina dagar.
Vi hade alltså en behaglig stund tillsammans.

Vi packade in oss i bilen och for till tant N.
Hon hade vunnit ett fint pris och en resa till USA, detta skulle klart utredas.
Det blev smarrig sockerkaka och kaffe till surrandet.
Myset lekte med ryskadockor, hon öppnade en efter en och sen sattes dom tillbaka på sin plats, detta fortsatte sen om och om igen.
Hon var helt slut när vi åkte hem, det är minsann tufft att stapla dockor när man knappt är två år.

Jag fick ett musiktips av tant N.
På grund av att jag sällan eller aldrig tittar på TV längre, så har jag missat helt när underbara Miss Li tolkar Pugh Rogerfeldt här kommer natten. Gaa vad vackert, jag lyssnade på den hur många gånger som helst under kvällen, ljuvligt.
Svensk musik är så otroligt vackert, helt klart underskattat.

Sockersöt, mitt mys ;)

Nu ska löpardojorna på och tanken är att ett nytt rekord ska slås, återkommer om jag överlever ;)

Jockarp.

Förveten ;)

Mysets första riktiga krigsskada...

Myset skulle in på fem timmars dag på skalbaggen, hon såg lite moloken ut när jag skulle lämna henne, så klart går det över men det är ändå lite sorgligt.
Jag vill att hon ska vara den lilla solstråle hon är och då även när inte jag är med.

Jag for iallafall hem och styrde upp ett och annat på gården, lite buskar skulle klippas inför vintervilan och jord skulle bytas ut.
Jag kom på mej men att jobba sakta, detta för att tiden skulle gå, jag saknar nog mitt mys ganska mycket ändå.
Jag fick en spontaninbjudan om kaffe under förmiddagen och direkt svarade jag VI kommer.
Helt fel Mollie var ju på dagis och det var ju bara jag, märklig känsla.

Lite socialisering var ju tvunget och det är inga som helst problem, det är folk i palatset dagligen (och fler kommer det) som jag kan växla några ord med, när helst jag har lust.
Jag är ett socialt monster, jag ser tecken på det allt som oftast.
En del kallar det för nyfikenhet och ja är det inte så det är?
Att man är nyfiken och intresserad av andra människor där i mellan måste man väl kunna dra ett likhetstecken med social, eller är jag ute och cykla igen.
Och folk får mer än gärna sätta in mej i facket, förveten och nyfiken, för det är just vad jag är :)Jag väljer dock ordet social.

Inbjudan till föräldramötet hade gått ut och jag såg med stor glädje och nyfikenhet fram emot detta.
Jag har en del frågor som förskollärarna och jag inte lyckats reda ut, de såg jag nu som en möjlighet att kunna göra på detta möte.
Även att få träffa de andra föräldrarna såg jag som positivt och viktigt.
Men när jag skulle hämta upp Mollie fick jag tyvärr vetskapen om att de ställts in, nu för andra gången sen hon började på förskolan.
Anledningen skulle tydligen vara att chefen sagt upp sej, snacka om att dra ner rullgardinen, pang bom bara.
Ja så nu vet varken fröknarna eller vi föräldrar hur framtiden ser ut med denna flexibla förskola.
Fortsättning följer.....

Mer socialverksamhet följde sen under eftermiddagen, en vän till familjen var på besök och Mollie hade som vanligt roligt med henne.
Sen var vi var ute och hjälpt morfar att måla lite med falurödfärg. Bra färg de där med tanke på att den är vattenlöslig.

Vad det gäller uppladdningen in för loppet till helgen så blev jag skeptisk under dagen om det var så värst smart att köra på så hårt på löparbanan.
Värken kom smygandes under dagen, och fram på kvällskvisten var baksidan av låren rejält ömma. Massage hade varit trevligt :)
Men brist på personlig massör fick jag nöja mej med lite värmande salva.

Prova mormors förkläde :)

Nej nu måste jag förbereda mej för att ta emot en tidning som ska skriva ett reportage och vid middagstid ska jag utvärdera psykologhjälpen.
Full fart....

Jockarp.

Jockarp....

Koktrosschefen ;)

Höstmarknad, det är något visst med den, men igår blev jag faktiskt lite besviken.
Solen lös och det var en underbar höstdag, likväl var det tunt med folk i stan, de var tunt även med knallar.
Vad händer, håller detta på att dö ut fullständigt? Man blir ju skraj.
Jag brukar investera i nya sockar på dessa marknader och siktet var i går inställt på att fylla mysets lilla socklåda.
Här kommer ännu en besvikelse, ett sockstånd men inga passande och alla utan slirskydd, inte okej.
De kan ha funnits andra försäljare i samma bransch men dom missade jag helt i så fall.
Istället för att dra ner mitt goda humör i botten på grund av dessa besvikelser så begav vi oss till järnvägsparken för att gunga lite.
Mungiporna upp på min dotter vilket då smittade ner mej, hon gungade och skrattade, gungade och skrattade, ända tills fingrarna var kalla, stela och skiftat färg till den samma som de små söta smurfarna har.

In en snabbis på ICA och hem till borgen för att laga lunch.
Med blixtens hastighet snodde jag ihop en smarrig måltid och sen blev det sömn i vagnen.
Jag gick en liten runda för att natta Mollie.
Jag såg mitt palats med andra ögon, det gör jag alltid när jag kommer hem från en resa.
De spelar egentligen ingen roll om jag varit hemifrån en natt eller en hel månad.
Det händer något inom mej.
I går gick jag upp till den stora eken, allt sly runt om den hade sågats ner, så det såg helt annorlunda ut.
Gräset var klippt runt hela gården, allt så perfekt ut, allt var perfekt.
De stora trädet såg maffigt ut där det stod och stoltserade med sina 2-300 år, vilken historia, alla årstider, alla skiftningar, alla händelser.
Jag känner en ödmjukhet inför de.
De spratt till i hela kroppen av lycka när jag gick med barnvagnen och såg allt detta. Träden, trädgården, längorna, alla hästarna, katten som kom springande, de spratt till i min kropp när jag såg på mitt hem, min borg. mitt palats.

Att man måste resa bort för att komma hem och uppskatta allt. Att kunna dra ner denna ljuvliga lantluft, att se alla färger, uppskatta att ett par buskar sågats ner, att se skillnaden. Att låta sej njuta till fullo av vad man faktiskt har.
Den gåvan man fått i att bevara, skydda och fortsätta att skriva på historen om Månsagården och denna lilla by Jockarp.
Ja jag är glad över att resa bort och komma hem och känna dessa känslor över mitt älskade Jockarp.
Hm jag har nog tur jag ;)

Jag har ett nytt lopp inplanerat till helgen så träningen och uppladdningen för det är i full gång.
Maraton mammorna drabbades samman på en idrottsplats i Olofström under gårdagen, intervallträning stod på deras schema. Om det var så smart upplägg återstår väl att se efter loppet.
De var tufft, framför allt att ta sej in till själva löparbanan. Hänglås på varje grind och dörr.
Hur tänker man där?
Lätt att idrotta, röra på sej och leva ett sunt liv när man motarbetas så totalt.
Efter många om och men kom vi i allfall, en snubbe blev oss behjälpliga och sa glatt att vi kunde gå ut igenom snurran när vi var klara.
Passet började med några varvs lugn jogging och så klart en massa snack.
Vi sprang sen 200 meter i tröskelfart, det var tufft, men det var liksom meningen med övningen. Vi körde åtta pass och nog kändes det i benen.
Nedjogging och mera surr, lite stretching och sen var det dags att vända hemåt.
Hmm jo jo alla grindar var låsta, kul. Efter ett snabbt överläggande togs beslut om att rulla fram en soptunna till grinden och sen hoppa över.
Frågan ställdes. Seriöst hur ofta brukar man behöva planka ut från ett ställe?
Vi flinade lite åt de hela och jag konstaterade surmulet att Olofström är en skit kommun, annat är det med Sölvesborg och idrottsplatsen svartaled, där är alla välkomna. Surr surr surr.

Kvällen avslutades sen med lite kusinhäng, myset blev lite grinigt så hem och sagostund under dunigt täcke. Gaah så mysigt.
Med risk för att bli tjatig. Men gårdagen åker ändå ner i asken med braiga dagar.
Lättlevt.

Jockarp.

Vackra Wien....

Jag börjar närma mej kjoltyget ;)

Det räckte med att jag gick utanför hotellet med fyra stjärnor på för att konstatera att jag älskar den Österikiska staden Wien.
En stad till som får läggas till den gedigna listan till städer som helst ska besökas igen och då gärna sommartid.
De många och superlyxiga caféerna måste göra sej än mer till sin fördel just under sommarmånaderna, när man kan avnjuta sina sachertårtbit på något niceigt utehak. (okej jag syndade fett och åt tårta) Nu får det lov att bli bättring, fyra månader till utmaningsloppet, formen ska toppas.

Detta kallar jag schnitzel :)

Hur som helst, efter detta superduper goda tårtintaget så gick vi in i den främsta gotiska byggnaden i Österike, Stefansdromen. Denna katedral skadades svårt under andra världskriget och återuppbyggnaden var en symbol för hoppet när landet reste sej ur askan efter kriget.
343 trappsteg är det upp i tornet, för dagen tog vi hissen upp.
Taket var imponerade, det var täckt av 250000 kakelplattor som formats i habsburgarnas släktvapen.
Vi passade på att tända ett ljus i katedralen för alla vi saknar, det var ju trots allt allhelgona.
Kvällen avslutades med världens största Wienerschnitzel på den kända restaurangen figlmuller.
Mollie och jag delade på en och det var nätt och jämt den orkades tuggas och sväljas, men tallriken slickades ren ;)

på väg mot zoo :)

Vi tog tunnelbanan mot det vackra slottet schönbrunn, här har gossar vid namn Napoleon och Mozart hängt, jag var i gott sällskap alltså.
I slottsparken ligger världens äldsta zoo från 1752. Det är ju inte samma djur där nu som då men vi tog en sväng och tittade på allt från flodhästar med små öron till elefanter med jätteöron, giraffer,lejon, tigrar, råttor, fiskar och pandor, allt fanns där.
Mollie blev helvild när vi gick in i gethägnet, tillslut efter allt klappande luktade både hon och jag som en hel get.

Mmm löv :)

Vi hann med att gå en sväng på hjältarnas torg, de stället där Adolf Hitler togs jublande emot av massorna när han meddelade att Österike införlivats i det tredje riket.
Lite ryste jag allt när jag gick där och funderade över den mannen. En obehaglig människa men en grym politiker. Han lurade en hel värld. Helt otroligt.

Spanska ridskolan ligger i slottet hofburg, tyvärr blev det stopp utanför bara för att jag har så våldsamt svårt för att ljuga. Så på frågan hur gammal myset var svarade jag klart som det var, att hon var två år.
De får bli ett besök där nästa gång i stället, jag lärde mej iallafall något nytt och det var att lipizzanarna inte ändra färg förren i 4- 10 års åldern. Att dom föddes svart visste jag, men att det dröjde så många år innan skiftet till vitt skedde, de hade jag inte en aning om.

Lite löpträning så klart. 10 minuter i väg, sen var jag av banan, det krävdes sen 45 minuter för att komma hem till hotellet igen. Så ja, nästan en timmes förvirrande löpning på Wiens gator pysslade jag med en kväll.
En annan kväll var jag klipskare och tränade i stället lite trappor som låg nära hotellet.
Det var trevligt för det var trapporna upp på en vacker byggnad som det innanför väggarna sjöngs opera.
En busschaufför höll mej sällskap när jag sprang för Jockarp och mitt fosterland ;) han klappade och sa något på tyska när jag var färdig, jag bara flinade och torkade svetten ur pannan.

Innan hemresan ville jag gärna hinna se Belvedere. Det hann jag och det var så otroligt vackert, det bestod av den övre och den nedre byggnaderna.
Det var givetvis vackra salar i byggnaderna men dessa gavs det för dagen ett svalt intresse för, jag ville gå runt i parken, titta på alla vackra statyer, titta på träden, löven och bara går i knastrig singel. Jag ville låta myset springa fritt i denna lugna trygga och skyddade miljö.
Jag gillade slottsmiljön, ja myset med ;)

Vi får se mycke vackra platser.

Nu är vi åter hemma i vårt eget palats, de efter ännu en intressant och lärorik resa.
Nu dags för marknad, hej kontraster :)

Jockarp.

Årsdag rättegång...

Jo då, tankarna kom tillbaka ganska ofta under gårdagen, tillbaka till den dagen jag åter skulle få se min livs kärlek efter hon utsatt mej för diverse hjärtkrossande saker.
Jag skulle få se henne för första gången på över ett år.
Första gången efter jag tvingats till att gå tillbaka till reptilbeteendet. Att helt enkelt försöka överleva på något sätt.
Snopet för henne kanske, men överlevde gjorde jag.

Jag har i tre händelse i livet visat en styrka som jag inte visste jag besatt och dom tre saker har jag genomgått de sista två åren och alla har anknytning till min ex fru,
Den första handlar om när jag för första gången i livet skulle föda barn.
Jag hade aldrig mått sämre psykiskt,  jag har aldrig varit räddare någonsin i mitt liv, jag var livrädd.
Jag ville inte göra det men jag hade inget val. Barnet skulle förlösas.
Utan att bli hysterisk av varken min hjärna, hjärta eller av smärtan så födde jag ljudlöst ett barn.
Jag utförde det som skulle utföras och jag gjorde det lugnt och tyst.
Jag gick in i  mej själv och full fokus på uppgiften gjorde att allt annat hemskt och otäckt försvann.
Resten av den underbara historian vet ju alla om.
Mollie <3 föddes.

Den andra händelsen som inträffade för just ett år sen var när jag skulle få möta henne, min livs kärlek, efter denna illastinkandehistoria.
Hon hade gjort mej så fruktansvärt illa, ändå var det jag som anklagad inför rätten i Karlshamns tingsrätt.
Idag ser jag humoristiskt på det hela, men det hade jag kanske inte gjort om jag inte blivit friad.
Men där var jag så osäker på mina känslor för henne, jag var livrädd för att jag skulle känna kärlek till henne. De gjorde jag inte.
Jag tyckte synd om henne, men dom känslorna fick tryckas undan, jag skulle försvara mitt handlande, vilket nu var en bokkastning och en lusing på axeln.
Här är ännu en gång i livet jag trodde jag skulle agera annorlunda, kanske balla ut fullständigt av nervositet, bli vansinnig över allt skit hon för dagen spydde ut över mej.
Vilket jag säger, hade det varit sant så gjordes det tjänstefel i tingsrätten.
Nu var det inte sant och det fanns av de förklarliga skälen heller då inga bevis.
Men även denna gången, satt jag lugnt och stilla, inte ett darr på rösten, jag var förberedd. Full fokus på uppgiften.
Att jag sen efter de hela ballade ur totalt, men att springa runt i cirklar på en gräsmatta är en helt annan sak :)
Men jag höll i hop under en grymt pressad situation. Ja jag var stolt.

Och så den tredje gången.
De var när jag ännu ett år senare stötte ihop men min ex fru på pridefestivalen.
När jag med Mollie på armen stegade fram mot henne, när adrenalinet pumpade och fyllde varje cell i min kropp, när hon även denna gång provocerade mej, vad tanke var med det vet jag inte.
När jag var lugn och saklig, när jag frågade vad som hänt.
-Detta är ju inte du J.
När svaret kom om att hon levde livet.
Hon var så liten i mina ögon just den stunden, så lite och obetydelsefull.
Jag var så lugn på rösten när jag berättade mitt ärende, inombord rådde kaos.
Tankar, känslor och inte minst frågor.
Men jag behöll fokus.

Hon svajade, inte minst när vi började prata om hennes mormor och morfar, där kom jag under hennes skinn, då var hon sitt forna jag, där i det läget skymtade jag den kvinnan som jag älskat så innerligt.
I efterhand och senare reflektioner över händelsen så blev jag glad.
Hon finns, trotts allt finns den kvinnan kvar (om än väl dolt) Den kvinnan jag levt med, henne jag älskade, hon jag bildade familj med och hon jag lovade evig trohet.
Hon finns kvar.
Tack och lov för det, både för henne och för mej.

Ska jag rangordna dessa tre tillfällen så ligger dom nog redan i rätt ordning
Vi började med stålbadet i förlossningen.
Vidare rättegången som kändes som den heta grytan.
Och sist mötet med ex frun som satt med glaset med det dåliga vinet i, de kändes som den lilla askhögen.
Men alla dessa saker har påverkat mej enormt starkt och alla dessa saker har stärkt mej till den urstarka kvinna jag är idag.
Så många försök till att knäcka mej och varje gång har jag rest mej upp och borstat av dammet, vissa gånger tog det längre tid innan jag rest mej och varje gång har jag haft olika verktyg med mej.

Dessa verktyg stavas vänner och familj,(ja familjen har förvisso varit den samma) men vännerna har skilt sej åt, vilka som varit med och lyft upp mej.
Här är det allt från tant N som var med mej när Mollie föddes, till vänner som var behjälpliga att välja kläder till rättegången, när jag flög runt och tömde hela garderoberna på jakt efter en passande klädsel. (Och vad var passande?)
De har varit vänner som tagit hand om Mollie i olika situationer när jag varit ledsen, eller varit fokuserad på annat.
Det har varit vänner som jag kunnat lägga mitt huvud mot deras axlar, bara gråta och bli kramad av.
Det har varit vänner jag skrattat hysteriskt med i all min förtvivlan.
Och det har varit så många olika vänner som bara suttit tysta och lyssnat på mej när jag varit förtvivla och inte förstått.
Det är en enorm styrka i det..
Jag har många vänner, många olika vänner vilket gör att jag känner mej stark och trygg.
Inte minst så märktes de tydligt om vi går tillbaka till rubriken av detta inlägg - Rättegången.
De stödet jag fick för ett år sen där, det går minsann inte av för hackor....

Tack alla underbara människor som finns i mitt och Mollies liv.
Vi fortsätter nu framåt i full fart och då gärna med er vid vår sida :)


Jockarp.

Kalas...

Blir sådär utan papper....

Uppstigning 0700, myset var något snorigt så efter frukost blev det ett bad i hopp om att snoret skulle lätta. Lite naken mys i soffan under filten fick vi in efter snorlösningen.
För min del blev det sen en kylig löprunda på 6 km. Långkalsonger och långkalsongströja åkte på, jag lånade Molllies bamsemössa, den var för dagen som svenskarna är i allmänhet.
Den var lagom.
Den var lagom tjock, den var lagom lång och den kliade lagom mycket.
Jag fick en sjuk tung start på rundan och nu satt det inte i benen, nej för en gång skull blev jag grymt andfådd och jag fick känsla av en mycket dålig syresättning. Jag kände mej otränad.
Den tänkta rundan kortades därför ner med ett par km, kanske jag har något i kroppen som inte brutit ut än. De kan vara så.

Mollie till förskolan och även denna dag var det lite hängande med läppen, inte roligt, jag lät det gå en timme sen ringde jag dit för att kolla statusen.
Hon sov och det hade inte blivit så värst mycket av det denna gången heller. Pust.
Jag är införstådd med att jag haft fruktansvärd tur, men jag hoppades på att det skulle hålla i sej, att hon skulle springa in på brekas och bara vända sej om för att vinka och säga hejdå till mej.
Bakslag, behövs det?
Ja det kan ju vara för att hon inte är riktigt 100% i form, jag hoppas på det.

Paus musik ;)

Själv skulle jag till bruket för ett möte för skyddsombuden. De surrades klart en hel del om varslet och förhandlingarna som nu pågår.
Inget är klart så vi hålls på sträckbänken ett tag till.
Sjukt, men jag har aldrig känt mej lugnare än jag gör nu vad det gäller jobb eller brist på jobb.
Det är viktigt men ändå oviktigt.
Jag gillar känslan.

In till stan för hämtning av mys, en runda inom borgen och sen vidare till ett mathak i Bromölla som heter Bellas Place, jag tror detta place varit öppet i över ett år, men detta var faktiskt premiär ätningen för mej.
Och jodå det gick att äta, myset och jag delade en burgare med massa onyttigheter och till det ett glas vatten.
Anledningen till detta restaurang besöket mitt i veckan var att Mollies mormor fyllde 55 härliga år.
Jag hade gjort allt som stod i min makt för att få myset att måla en teckning till mormor på stora dagen, men tyvärr misslyckades jag.
Min dotter kan man inte tvinga till något, inte heller locka henne till det. Så nä mormor får helt enkelt se fram emot att kanske få en på sin 56 års dag.
Hon fick iallafall fira sin dag med sina två barn och tre barnbarn.
Och det var nog en god present i sej det.

Där är jag och den där snubben ;)

Efter restaurang besöket tog vi en kaffe i palatset. Barnen betedde sej som om dom vore uppdragna i ryggarna.
De var helt hysteriskt, traktor och cykelrace, bollspel, akrobatiska övningar, hopp i soffan vattenfärgsmålning och mycket mycket mer.
De skrattades så mycke och tanken for förbi i mitt huvud att jag var väldigt glad över att ha en bror.
Att han sen har fått två ljuvliga ungar som helt enkelt bara älskar min dotter gör ju inte saken sämre precis.
Jag och myset känner oss helt klart älskade.
Och ja glädjen och tacksamheten är stor över dessa fina människor som finns i vårt liv.

Lättlevt.

Mys...

Idag är de så ett år sen jag var på min första rättegång. Den handlade ju om brottet ringa misshandel.
Jag erkände och gick fri.
Fira?
Nja jag får återkomma med det.

Jockarp.