Utställning...

Uppstigning 05,35 vilket jag tycker är för tok för tidigt men sånt är livet för mamman, jag har svårt att förlika mej med att Mollie ska vara enväldig härskare över hur dags uppstigningen ska ske i palatset. Men min tid kommer nog igen, kanske fortare är man tror. Snart får jag väl asa upp henne när hon ska till skolan, hämnden känns ljuv ;)
Vi drog söderut, Tutankhamun utställningen på Malmö arena var målet. Jag har sett ett par utställningar innan bland annat en i Egypten där det liksom hör hemma.
Hela utflykten höll på att få ställas in, från ett ljuvligt vårväder till snö i massor på bara några få timmar fick mej att överväga bilfärden. Men vi trotsade snön och åkte i stället lite tidigare än planerat.
Första stoppet blev Lund för att hämta upp idéen givare till utflykten, min nästis :).
Vi ses inte så ofta, men när vi ses så är det väldigt trevligt, än trevligare tycker jag det är när människor ser något spännande och då tänker på mej och frågar om jag vill hänga på. Klart jag vill jue ;)
Bästa nästisen hade varit smart nog att köpa biljetter på nätet så den värsta kön gled vi bara förbi likt som på en räkmacka.
När vi stod och väntade på insläppet så var det ett par som försökte tränga sej före i ledet. Höpp höpp höpp inte okej, de roliga var att det var prästparet hemifrån som stod för det försöket. Jag sa er känner jag igen, ni är ju hemifrån, ja och dej känner ju vi med igen, du skrev en insändare i tidningen om dagis, skönt att det löst sej, hihi jajamensan de stämmer sa jag.
Sen diskuterade vi lite om sammanslagningarna av församlingarna och vi pratade om ett bröllop där jag var med och där de båda prästerna hade varit vigselförättare.

Utställningen var grymt fin och välorganiserad, jag blir glad av sådana utflykter, jag lärde mej en hel del nya saker om faraonerna och en sak som säkert är väldigt onödigt vetande det var att på den tiden då den herren levde fanns det inga skåp. Bara det liksom inga skåp vem visst de? Inte jag i allafall.
Från Malmö till Lund och lunch på en trevlig restaurang där det intogs en pasta med fläskfile, tryffel och oliver. Mm de var smarrigt värre vill jag lova. Det kändes lyxigt att äta ute, jag gillar det.
Vi lämnade vårt trevliga sällskap och begav oss till ett annat. Till en liten regnbågsfamilj. Mollie hade fått en lite tablettask till lördagsgodis och vi diskuterade hurvida nästa person vi skulle besöka skulle försöka lägga beslag på den eller inte. Nu pratar vi om en liten gosse på fem veckor. Mollie hade ett väldigt bry om det här och jag flinade glatt åt hennes funderingar.
De lyste om hela denna familj när dörren öppnades och jag tyckte det var väldigt vackert, avundsjuk? nja lite, jag skulle också vilja vara en lite större familj, men nu är det ju som det är med det.
Men visst såg jag den lilla lyckliga familj framför mej som jag blev blåst på. Nog var det så alltid.
Det var i allfall underbart med vännerna och deras lille bedårande grabb. Mollie fick behålla sitt lördagsgodis och hon fann sej snabbt i deras hem.
Vi vände hemåt nöjda av kultur och socialisering. Hem till borgen och näsan vändes neråt i böckerna, först läsning i soffan sen sängen. Pang både mamman och barnet somnade. Hej då Melodifestivalen. Jag vaknade igen vid tiosnåret, en vända med tandborsten sen var det gonatt igen, det kosta på att åka på utflykt och kanske ännu mer att uppstigningen sker så förbenat tidigt. *Gäsp*

Jockarp.

Ledighetsansökan...

Ström. ström, ström. Visst är det väl fantastiskt. Stackars all dom som är el allergiker säger jag bara.
Strömmen i mitt hem har spelat mej ett spratt. Halva huset strömlöst den andra med ström. kraftbolaget svarade som så ofta dessa stora jättar gör när man ringer till dom och ber om hjälp. Det är inte våra sladdar, vi står för matningen fram till just det stället men inte vidare, sen ligger det visst på mitt bord. Varför, jag frågar varför är det alltid så.
Det är som med försäkringar, jag betala feta försäkringspremier varje år för att man ska känna sej trygg om något händer. Om det skulle hända något så är det någon pytteliten text i avtalet som ser till att försäkringsbolaget inte står för just den lilla grejen jag behöver hjälp med, ibland blir jag väldigt väldigt trött.
En gnistjagare tipsade mej om vad problemet kunde vara och det var bara att ge sej ut på jakt.

Mellan jagande så behövde min lilla dotter stimulans, tanken var att vi skulle få besök av en vän och hennes dotter, men detta fick avblåsas på grund av strömproblemen. Men Mollie behövde stimulans med eller utan ström så målapenslarna åkte fram, hon blev nöjd. Hon var duktig och kladdade inte så farligt. Glad mamma ;)

Det var en mycket fin och positiv insändare i tidningen Blt igår, jag vet vem som skrivit den. Redan klockan sju på morgonen fick jag kommentarer om min skrift. Kul.

Dagen fortsatte och misslyckandet var totalt vad det gäller strömbiten. Elnissen kommer ut och tillslut löser vi gemensamt problemet. Min bror kom på att det stod en stor byggfläkt och tuggade ström på ett nybygge, denna ihop med att ett av husen på grund av utlandsresa nu går på elpatroner gjorde att det blev överbelastat. Hej hopp att jag hade kunnat tömt varje butiks lager av proppar, det hade liksom inte hjälpt. Glad var jag att vi kom fram till vad felet var.
Vidare ballade vattnet ut, det var endast självtrycket som gjorde att det rann en liten stril i kranen, något var fel. *morr* precis som att det inte räckte med saker jag hade noll kunskap om, dags igen alltså. Var börjar man leta när man inte begriper hur saker hänger ihop. Utmaning alltså. Efter lite trix och tryckande på lite olika knappa fick jag igång även den delen av palatset.
Efter allt detta strul så tänker jag minsann ta en dag ledig. Vilket ska bli "dö"skönt ;) Äventyrsdags alltså.

Jockarp.

Propplösning.....

Full fart ;)

Godmorgon och sen följde raden, jag vill till dagis och dansa.
Javisst sa jag men vi måste äta frukost först. Två timmars häng hemma innan vi kunde köra till dagis och det var ett fasligt gnäll om den där dansen.
Mollie har börjat hänga med ett par tjejer som är lite äldre än henne själv och det var just med dessa brudar hon skulle dansa med.
Så sött att hon börjar leka med andra barn och inte bara vid sidan av dom, mognare för varje dag som går.

Jag drog till bokmorskan och jag fick betyg bra, jag hade jobbat på bra,  jag ser numera ofta själv vad som är fel, var det hänger upp sej och där det är ord som är överflödiga. Det är roligt när man ser att man utvecklas och att det går framåt. Jag är stolt över mej själv och att jag lär mej.
De blev inte så många timmars jobb på grund av att myset bara skulle vara på dagis några timmar, men de som gjordes kändes bra.

Jag fick en ny pdf men alla sidorna som jag senare på kvällen skrev ut. Nu är det dags för nästa kapitel. Jag kör med högläsning på kvällarna, det är då jag ser var det hänger upp sej. Där jag tror att läsaren kommer att hänga upp sej, det måste då ändras. Så enkelt är det :)

Jag tog en promenad med hundarna, Mollie gick med men inte längre än upp till kusinerna, där stannade hon så jag fick gå vidare ensam. De må jag säga var en märklig och ovanlig situation. Jag har inte gått så mycket nu sen min löparsatsning tog fart och utan myset är ju väldigt lätträknade gånger.

Matlådedags.....

Middagslagning och boxen fylldes med matlådor, det var behövligt. Mitt i de stohejet kom min löparvän med sin grabb, soffhäng och surr om allt som händer i våra liv följde. Barnen lekte och drack smothie.
Problem med en huvudsäkring höll mej aktiverad stora delar av kvällen jag höll på att bli tokig.
Jag hatar allt som har med stöm att göra, jag tycker helt enkelt att det är för spännande ;) Det är obehagligt och det grundar sej klart av att jag inte begriper mej på det.
Propparna var skållheta och varje gång fick jag ta med mej myset ner i källaren, där fick hon stå när jag pillade med proppbytandet. Hon tyckte det var superkul och fickla med ficklampan. Bra att nån gillar det typ.

Två böcker i sängen sen sov hon som en stock, inte så konstig med tanke på att klockan var halv nio och hon hade varit igång hela eftermiddagen.
Jag plockade undan efter dagens aktiviteter och sen slog jag mej ner i soffan och bara satt.
Jag satt där nersjunken i ett tyst hus och tittade mej omkring och såg liv och rörelse.
Så mycket saker som tyder på att här är det människor som lever ett liv. Jag blev glad av det jag såg och av dom tankarna.

Idag känns det som att det kommer att bli än mer liv och rörelse i Jockarp. Jag måste få ordning på strömmen, *svälj* det känns precis som att det kan bli en väldigt dyr historia det där....

Jockarp.

Revir...

Snart är det dags:)

Skalbaggetid för myset och jag hoppade över löpningen, jag stod i valet och kvalet, löpning eller städning. Löpningen hade helt klart varit mer stimulerande men jag såg att palatset verkligen inte var så glittrigt och glamourit längre. Stort behov av uppfräschning alltså.
Just i dom lägena tycker jag att det hade varit lagom med en kåk på 25 kvadratmeter. 300 är inte lika stimulerande att städa. Vad ska man börja liksom.
Jag började inte. Nej istället satte jag mej vid datorn och betalade sista räkningen till vår resa, det börjar att dra ihop sej nu.
När jag ändå satt vid datorn så passade jag på att skriva en insändare till tidningen, jag tyckte det var dags för lite cred till kommunen och givetvis till skalbaggen. Nu har dom visat vad dom går för.
Efter att jag var nöjd med min skrivning skickade jag det till en av mina kontakter, han okejade texten vilket var glädjande.
Städningen återstod så på det i full fart, jag flög runt på fjäderlätta ben och kände mej nöjd med dagen.
In och handlade lite behövligheter sen mot skalbaggen.

Myset gör sej ingen brådska längre när hon ska hem, nej igår pusslade hon ett pussel och det skulle pusslas färdigt och sen skulle det ställas in i skåpet. Jag blir glad av att se henne trivas.
Fröken tyckte att myset utvecklats mycket i språket och jag är mer än villigt att hålla med, hon pratar väldigt mycket just nu. Lite kan det kanske ha att göra med att vi läser väldigt mycket här hemma, jag frågar och hon svarar.
Jag fick även frågan häromdagen av en annan fröken på dagis om Mollie hjälpte till mycket här hemma med diverse sysslor. Och visst gör hon det, när det lagas mat så är hon oftast med bland kastruller och slevarna. Hon hjälper till med att starta tvättmaskinen och hon laddar alltid diskmaskinen med lilla tabletten. Hon hämtar handdukar, fyller sin vattenflaska och blöjorna springer hon nu oftast och hämtar när hon känner att det är dags för byte. Hon är duktig min lilla hjälpreda och både hon och jag uppskattar att göra saker tillsammans. Hon vill vara där jag och vise versa.

Annat än vardagsbestyr gör vi ju med, och i går packade vi in oss i bilen med en pannkaka som färdkost och drog till Olofström och badhuset, jag tycket nästan att det var för bra väder för badhusbesök det var ju vår i luften, men vi kommer att ha mycket tid framöver då vi får prioritera berget och skogen framför badhuset. Hundvakt står på agendan och dom små fyrbentingarna behöver ju komma ut och lufta sej.
Vi badade ett par timmar och jag får nog säga att det är bättre i Olofström än i Bromölla, det är inte så mycket folk där uppe så Mollie vågar till och med släppa mej och simma lite själv, det vågar hon inte i Bromölla när det är barn som plaskar, stojar och stimmar överallt. Vi behöver lugnet för att lära oss.
Själv lärde jag mej var att smurf schampo inte är bra för vuxna människors hår, nu vet jag det liksom. Håret blir ju inte heller bättre av att myset fortfarande alltid snurrar fingrarna i håret på mej när hon är trött.

Jag har märkt att hon vaktar väldigt mycket just nu, förmodligen en av dom där faserna som ska gås igenom. Kommer det någon nära mej så säger hon.
-Min mamma.
Och när vi var hos frissan och hon satt i mormors knä kom det fram en kvinna och tog mormor vänligt på armen då sa hon.
-Rör inte min mormor.
Hehe, jag tycker det är lite sött men jag hoppas ändå att det går över inom en snar framtid. Revir.

Nu ska jag iväg och göra lite små justeringar i en bok som håller på att födas.

Jockarp.

Bokomslag och kyrkan...

Något för små brallor ;)

Från klarhet till klarhet.
Mognaden har varit enorm sen jag blev mamma. Jag har lärt mej att allt har sin tid. Vissa saker ska ligga och gro ett tag och så plötsligt kommer det till en och allt blir då så enkelt och lättbegripligt.
Jag har det senaste dagarna kommit fram till att lilla fröet grott och att jag bara har väntat och sett tiden ann. Nu känns det rätt. Helt rätt.
Den ena saken handlar om omslaget till min bok, jag har ändrat det i tankarna ett antal gånger redan men nu känns de som om jag är färdigbearbetad vad det gäller den biten.
För att se om mina tanka var rätt tog jag kontakt med en släkting och en vän och ställde henne frågan om hon kunde tänka sej att hjälpa mej med omslaget. Till min stora glädje kunde hon det.
Jag såg det som viktigt att det var en person jag litade på och som jag inte skulle tycka att det skulle kännas märkligt om jag dissade hennes förslag. Jag vill att det ska se proffsigt ut och jag vill att det ska se ut som jag vill.
Givetvis är jag öppen för förslag, trångsynt i detta läget har jag inte råd att vara.

Och vem bryr sej?

 

 

Den andra saken som jag låtit mogna men inta alls lika länge som den med omslaget det var ett brev jag skulle skriva till Sölvesborgs församling. Svenska kyrkan måste man gå försiktigt fram med om man vill ha ut något ur. Dom är starkare än vad man kan tro. Vill dom inte samarbeta så känns det omöjligt att få till en förändring.
På min 6 km långa joggingtur så formades det ett brev i huvudet på mej och det skrevs sen ner och skickades.
Brevet handlar om vår förening Levande Landsbygd. Vi har haft problem med att lösa lokalfrågan, vi vill hemskt gärna kunna ha någon form av aktiviteter för barn och ungdomar här ute i de norra delarna, något kontuneligt som skulle kunna ske varje vecka och speciellt då på vintermånaderna, när allt är sådär extra trist.
Vi har varit  kontakt med kommunen i frågan men det händer inte mycket och med tanke på att Gammalstorpsförsamling nu ska slås samman med församlingen i Sölvesborg ser vi det som en möjlighet att kunna samarbeta och få tillgång till församlingshemmet. Detta har nu varit omöjligt med tanke på det fruktansvärt inskränkta kyrkorådet vi haft i vår församling, där en hutlös hyra skulle tas ut.
Vi är en liten förening och har inte stor kassa vilket  nu församlingens kyrkoråd tror att vi har.

Vad de gäller mitt lilla mys så är det en mycket bestämd liten dam, hon är vänlig men bestämd.
Inför dagiset i går skulle klädvalet göras och det gör hon numera själv.
Nu råkade hon komma över ett par snickarbyxor som jag köpte i USA för ett och ett halvt år sen, det har ju hänt en del sen dess kan jag ju säga.
Hehe brallorna slutade nästan vid knäna, men bråka om en sån bagatell kände jag som meningslöst. Så de förkrymta brallorna satt på ett förstorat mys när vi kom in på dagis. Smarta mamman tog i allafall med extra byxor och berättade för fröknarna att dom mer än gärna fick byta när tillfälle gavs ;)
Jag får nog ta en utrensning bland mysets kläder så att man slipper dessa små bekymmer innan utgång.
På tal om kläder just nu känns de som om jag enbart tvättar träningskläder, det har varit mycket löpning nu några veckor. Men de blir lugnare, svårare med barnvakt = mindre löpning. De får bli promenader ett par veckor nu när mormor och morfar ska på äventyr. Möjligt lite kusinhäng så mamma kan hålla sej i form. Vi får se hur det blir.

Jockarp.

Fri uppstigning...

Overallbeklädda damer ;)

Vardag och vem har sagt att den ska vara tråkig.
Inte vi på Månsagården i allafall, nepp vi tog på oss overallerna och drog till skogs med fyrhjulingen, snön den flög runt oss och Mollie skrattade högljut.
Vi stötte på ett rådjur som vi sätter diagnosen sjukt på, jag vet inte vad felet är men något är det, det har nämligen hängt runt husknuten här hemma vid borgen. Det är alldeles ruffsigt på ryggen och verkar förvirrat. Nu var det en bit upp i skogen men verkade lika konstigt.
En skabbräv fick vi på kornet, det är inte en trevlig syn precis. De sorgliga är att det är så många djur som måste lida innan dom tillslut lämnar in. Usch. Jag gillar det inte, inte ens tanken på det.
Mollie begrep ju inte att räven var sjuk så hon babblade på om räv hit och räv dit. Det var stort för henne.

Tumstock kan vara bra att ha ;)

Middagsluren och sen var det dags för frissan.
Världens mest allvarliga mys var det som satt som en liten pinne på frisörstolen, inte en min hon rörde. Hon såg så stor och mogen ut.
Även jag fick ta ett tag på dom slitna topparna, det kändes dags nu, jag kör med fem månaders intervaller vad det gäller håret.
Vi hade köpt med oss semlor så efter klippningen var det kaffestund. Myset skulle också ha en skvätt kaffe. Stora tjejen blir allt större för varje dag som går.

Soligt i city ;)

Jag tog en löparrunda på 12 km, det var en behaglig tur som gick från Jockarp och in till Sölvesborg. Jag svängde ner mot slottet och vidare ut på den nya gång och cykelbron som det nu har lagts ner en och annan tusing på. Den var en fin bro och naturen och omgivningen var vacker. Isen låg över hela viken, ja även på bron då så klart. Slirigt och halt på vissa delar.
En trist väg hem, raksträcka och inget att titta på. Jag roade mej med att lyssna på musik och att le. Jag var nära den känslan som jag hade häromdagen, men jag kom inte riktigt lika djupt som då.
Nollpunkten. Då när man inte tänker på någonting, den är underbar och jag skulle gärna komma till den känslan lite oftare. Totalt utrensad i hjärnan.
En annan känsla är ju den när man är fjäderlätt efter över milen i benen anledningen till det har ja nog kommit underfund med.
Glykogenet kolhydraterna i musklerna börjar användas efter cirka en timmes löpning. Alltså om man ska springa fem km behöver man inte tanka extra kolhydrater de ger ingen effekt alls, men det gör det då alltså vid längre löpning.
Nu är det nog inte så att dom sparas tills man sprungit en timme och sen börjar reservaggregatet att gå, men det känns så. det är tungt de första km sen blir det lättare.
Jag funderade över det här och slogs av tankarna på hur det var när jag tog dykarcertifikat. Vi gjorde fri uppstigning från 18 meter, den känslan var helt sjuk. Vi började på 18 meter och skulle ta oss upp till ytan endast med utandning, ju längre upp jag kom på min stigning ju mer luft i lungorna fick jag.
Helt otrolig känsla, det är ju inte så svårt att begripa det teoretiskt att luften expanderar på vägen upp när trycket förändras men att uppleva det är en helt annan sak.
Konstigt att jag tänkte på det men det var väl känslan av att kraften i benen och lungorna kommer till mej så märkbart efter en mils löpning, vad vet jag. Skönt är det iallfall, kanske att jag ska nöja mej med det ;)

Sockersött ;)

Jockarp.

Tre T....

Lekarna med ord fortsätter mellan mej och min mentor.
Meningar som är långa som hela Sölvesborg disskuteras om dom ska behållas eller kortas, oftast behålls dessa rader. Det är så jag skriver och boken är min.
De finns språkpoliser överallt som älskar att påpeka att de ska vara si eller så. Jag kan lika väl säga det nu så dom slipper dom att bli tjuriga i efterhand.
Är du språkpolis.
-Köpt inte min bok.
Ni andra däremot som gillar mej och att jag sällan bryr mej om meningen är kilometerlång och om jag skriver mej, sej eller dej, ni kan utan problem och med mycket nöje läsa min bok.

Ja jobbet fortsätter, stora delar av gårdagen bestod av pill med boken. De är så grymt spännande att se den växa fram.
Dom tre T:na som varje författare jobba efter stämmer helt klart. Tid, Tålamod och Tålamod.
Jag ser att var sak har sin tid och att det är tålamods krävande
Vi tar bort, ändrar och flyttar, detta med mycket små medel med det kan bli stora förändringar. Ett ord bort och ett litet dit kan göra underverk.
Vissa stycken styckas och kapas med fotkölarna av oss båda. Stycken som  jag ser att jag skrivit i en tid när jag varit väldigt ledsen och nere, delar som inte för boken framåt för fem öre.
Vi är överens om det mesta, men inte om allt och där är det mitt ord som gäller. Min bok, mitt ord, min lag. Ja lite så känns de. Inget tars bort eller ändras på om inte mitt finger är med i spelet.
Inte ens ett litet kommatecken.
Jag gillar jobbet, vi sitter tätt tillsammans och småpratar om de olika delarna och med datorns hjälp kommer vi framåt.
De känns just nu mer än bra. Kul för mej :)

Mollie fick med detta arbete en heldag med mormor och morfar vilket dom var glada över, dom har en långresa inplanerad så massa tid med myset är ju klart ett måste innan dom far iväg på sitt äventyr.
När jag kom hem möttes jag av ett litet vinterklätt mys och hennes kusiner. Alla var rosiga om kinderna och dom såg så friska och pigga ut.

Inslaget bokläsning är ju en favorit både för mej och myset på kvällarna. När jag jobbat eftermiddagsskiften har jag missat denna mysiga stund eftersom myset legat avslappnat på soffan och snarkat när jag kommit hem.
Hon har kämpat med att hålla sej vaken men förlorat båda dagarna. Så vi har lite att ta igen.
Minst halva hennes biblioteket gårs nu igenom vid sängång. Inte mej emot.
Vi läser om Marie som har problem med monster, hon klipper ner månen, men de för med sej problem för alla stadens katter, dom ser inget. Kattsjukhuset blir snabbt överfullt.
Vi läser om fåraherden Daniel, om Lena polis och givetvis om barbapapa.

Jag kan ibland längta efter att läsa en vuxenbok, men jag har gjort de aktiva valet att inte göra det förren min egen bok är klar.
Men jag börja törsta och jag har många böcker som ligger och väntar här hemma på att jag ska vara mogen för läsning igen.

Jockarp.

En gång ingen gång, två?.....

Majskrokarna ska alltid med  ;)

Jo det här med stäver-bokstäver är ju för roligt, byter man ut en lite bokstav så kan det förändra ordet så det blir så där småroligt och sockersött.
Ta ordet fis tillexempel Mollie säger alltid.
-Mollie pes.
När hon säger det så ler jag och ber henne säga det en gång till för det låter så roligt, hon säger det gärna en gång till.
Hon har klänning på sej ibland och då säger hon ofta.
-Mollie har pin klänning på sej.
Hehe lika sockersöt så klart. Jag undrar varför F är så svårt att säga.
En annan sak jag hört nu på sista tiden är att hon säger dej istället för sej.
Hon kan säga.
-Mollie måste byta blöja på dej.
Eh nej de måste inte Mollie alls.
Jag säger inget men jag ler åt det och jag får en sån mysig känsla i kroppen. Kan man le med hela kroppen så är det just vad jag gör då.
En puss på myset blir det iallafall nästa jämt när den känsla kommer.
Hur underbart är de inte då att få var med på hennes resa i livet.
Jag älskar det.

Dagis är en bättre inrättning än jag förut tyckt, jag är glad för att jag känner så, så att det inte är tvärtom.
Jag får en hel del saker gratis just nu märker jag och det är förmodligen på grund av mysets skalbagge tid. Varje dag och efter varje måltid säger hon nu.
- Mollie måste tvätta händerna. Jag har aldrig propsat på det och gör det inte heller nu. Men det har blivit en vana i lilla fröken Vilhelmssons liv.
Jag tycker att det kanske vore bättre att tvätta sej innan maten men det är väl inte så noga :)

Badhuset i går, inte hysteriskt med folk men nästa, Mollie sa faktiskt till själv efter en timmes bad att hon ville gå upp. Knappt hann vi hem fören hon somnade. Sjön suger minsann.
Jag snörade på mej dojorna för löpning.
Det som inträffad under gårdagens utövande av springningen har aldrig förut inträffat.
Jag började med rundan där mördabacken finns med, det kändes bra, vidare tog jag en sväng upp om grundsjön, vidare ner i byn Ebbalycke och genom Gammalstorp på väg mot Jockarp.
Löparklockan visade att jag sprungit en bra bit över milen men jag var fjäderlätt detta trots att motvinden tog ett hårt tag om mina kläder och det bet ordentligt i mitt ansikte.
Men denna nya känslan när man efter en mil fortfarande kände sej som man precis lämnat gårdsplanen så kunde jag inte låta bli.

Denna smått tokiga kvinna som tidigt på året 1977 döptes till Hannie Emma Leonora Vilhelmsson svängde helt enkelt av och siktet var inställt på andra rundan upp i mördabacken. Ni som haft den stora glädjen av att utmana er själva i denna backe vet att det inte bara är en liten slänt som man lätt kan ta sej upp för.
Tiden kändes rätt, jag var stark och med 15km löpning i benen sprang jag upp en andra gång. De konstiga var att det kändes precis lika tungt, eller lika lätt som första svängen. Stillastående kändes fort ;)
Skämt och sidor, de gick faktiskt att ta sej upp en andra gång, men jag tror att det dröjer ett par dagar innan jag åter angriper denna fruktade vägg.
Jag behöver väl knappast skriva att munnen och leendet var i storleksordning med frihetsgudinans mun. En och en halv meters flin den resterande vägen hem.
Rundan slutade på 18km och jag njöt hela kvällen av min småknäppa bedrift ;)
Så jobbar jag.

Och på tal om jobb, idag väntar en heldag med bokpusslet som håller på att läggas. förväntningarna är spända på vad dagen har att bjuda på.
Vila från löpningen alltså.

Jockarp.

Plockepinn....

Mycket skratt i våra liv ;)

Samma blinkande vackra stjärnor men nu var texten annorlunda.
Den rad som mötte mej efter joggingturen i -10 grader var
-Your best ever.
Om detta beror på att jag var tvungen att lägga på en extra rem på mina ben för att hinna hem tills mitt eftermiddagsskift på bruket startade det vet jag inte.
Jag testade en ny runda med en backe som jag visste skulle bli grymt tuff, den är i samma kaliber som mördabacken, inte lika brant men betydligt längre.
När jag nästan nått toppen såg jag en man längre upp som gick med stavar, min förvåning var stor, och frågan som snurrade var.
Har han verkligen gått upp för denna backen, skulle jag då ens nyta säga att den var jobbig.
Hur som haver, jag hälsade glatt och sa något om att det var en frisk dag vi hade, när jag fortsatte min väg skrek han, är det du som brukar springa här, är det du som tränar för det där loppet i New York.
Japp skrek jag tillbaka och fortsatte sen hemåt.

De var märkligt att klockan visade dom orden, för när jag sprang i går så var det nog första gången jag tänkte på att tiden är oviktig, att det verkligen är som så många löpare innan sagt att det viktigaste är känslan i kroppen under loppet.
Att det känns bra och lätt, infinner sej den känslan så kommer tiden att bli bra.
Eftersvettningen var enorm, efter all den kyliga luft jag dragit på mej så forsade svetten ur mej när jag kom innanför dörren. Skön känsla när man springer och man inte känner av en enda liten svettpärla, de går så lätt så man tror sej kunna damma av sej när man kommer hem, falsk känsla, svetten kommer. Och den är skön.
Hopp i duschen och full fart till glädjefabriken för fredagsmys med grabbarna.

Traktor och glass, det är livet det :)

 

En bra dag med tanke på att när myset checkade i på skalbaggen så hoppade hon rakt upp i famnen på sin inskolningsfröken och båda skrattade och myste. Ömsesidig glädje över att ses och det är helt underbart för ensamma mamman att se detta, i dom få sekundrarna gjordes fredagens den 25/1 till en dag som åker rakt ner i asken med braiga dagar.
Är myset lycklig är mamman lycklig. Super enkelt jue ;)


Bruket ja, gosse vad roligt jag hade igår, jag skrattade nästan hela skiftet. Ironi och trams och flams samtidigt som arbete som ska utföras utförs.
Veden som skulle köras hade åkte med ett fartyg till Karlshamn, inget ovanligt alls, de som däremot var ovanligt det var att veden hade blivit nerstänkt av vågor med saltvatten, detta vatten hade i sin tur av förståliga skäl frusit till is. Resultatet blev snorhalt.
Det var nästan helt omöjligt att kunna hanterar dessa vedpinnar, dom formligen sprutade om oss, man hade kunnat bli frustrerad och tillslut vansinnig men i stället flinade vi åt varandras plockepinnhögar och sakta och metodiskt hjälptes vi åt att plocka upp bitarna och får dom in i produktionen.
Vissa dagar är såna helt enkelt.
Men visst vi sa ett antal gånger att vi såg framemot den ljumma havsbrisen som rullar in från östersjön om försommaren, när doften från grillarna triggar igång salivutsöndringen i munnen. När man går av skiftet i småbyxor en morgon efter att man sett en vacker soluppgång i öster. Ja vi längtade till vår och sommar när vedpinnarna är inte bråkar med oss, när den stora gripen skär tio ton ved likt en kniv i ett smörpaket, då när allt är lätt.
Men visst är vi väl snart där.

Nu drar vi till vattenhålet i Bromölla ;)

Jockarp.

Kicken....

Kickar. Ja kickarnas kick är mer än en bra låt av Imperiet.
Alla kickar vi på något, på olika saker.
Jag har kickat mycket under mitt liv.Säkert inte onormalt mycket men jag vet ändå om det mesta och vissa saker har väl kanske inte varit i godo.
Som så många andra kickade jag som barn på godis. Jakt på godis var ett tillsynes livslångt projekt när man var i 8-10 års åldern. Spänningen på hur och om man skulle lyckas få nån liten godsak till magen under dagen var enorm, man ville ju så gärna ha nåt gott.
När jag blev äldre kickade jag på nikotin och alkohol vilket jag inte heller ser som något ovanligt eller märkligt på något sätt. Alla i högstadiet skulle som det heter "ut" på rasten, man satt vid bänkarna och drog sina första försök till halsbloss, hostan kom men man gav sej inte, man skulle lyckas med bedriften att bli en rökare. Helt sjukt i mina ögon idag. Men man ville väl vara med, utanförskapet var värre än hostan ;)
Jag kickade på idrott, tävlingsinstinkten har funnits hela livet och när jag stod beredd för att rida in på banan var jag nervös, spänd och ett jävlarinamma angrep hela min kropp när jag stod och väntade på min tur. Adrenalinet pumpade och jag älskade känslan.
En kick alltså.

Dom saker jag kickade på som jag inte tycker var hälsosamma mot min kropp dom har jag lyckats trycka undan, jag har satt mej över det.
Jag kickar idag på helt andra saker.
När min ex fru lämnade mej så var jag en slagen hjälte så var det, inget snack om den saken, jag var sårbar, liten och jag var livrädd.
Men på resan har jag kickat ett antal gånger på de jag blivit utsatt för. De kan låta helt sjukt detta, men jag har kickat på att ta med Mollie på alla möjliga upptåg och till alla möjliga ställen, jag ville se om det gick, det gick.
Kicken av att utmana sej och ro det iland.

Jag kickade på att min ex fru gjorde de ena klavertrampet efter det andra. Jag kickade på rättegången och jag har kickat på hennes helt otroliga juridiska ombud.
Jag kickade på radioprogramet, kanske inte just då under sändningen men efter,när allt släppte. Det var stora kraftfulla kickar.
Jag kickade på att maila politiker i dagisfrågan, kicken av att lyckas. Super kicken när jag träffade Beatrice Ask och fick med vår diskussion på film.

Jag kan idag kicka på några speciella rader jag skrivit, antingen till boken men även här i bloggen. Jag kan kicka på ett blogginlägg som jag själv tycker är bra.
Jag kickar på min löpning, när jag når mina mål, vilket är alltid.
Jag kickar på att vara ensam mamma, när jag ser att jag gör så mycket rätt, när Mollie lyser som en sol, att jag faktiskt ser ut till att reda upp detta.
Här kickas det numera ofta på när människor förväntar sej något speciellt av mej, men jag vänder helt, ändra riktning och går en annan väg, kicken av att förvåna, inte förlöjliga eller trycka ner någon annan, bara förvåna dom. När jag gör det oväntade i en så väntad situation.
Dom kickar har jag aldrig upplevt innan, dom har istället fått mej att fundera över om jag gjort rätt eller fel.
Jag vågar nu går min egen väg och den kickar mej.

Just nu kickar jag ;)

Jockarp.

Flatjävel...

Smashed record.
Den texten blinkade och runt omkring glittrade stjärnorna. Jag bara älskar min löparklocka som ger mej så bra feedback och så mycket energi. Den talar om för mej hur jag sköter min uppladdning inför det kommande loppet.
En liten lagom runda på 7 km innehållande mördabacken sprangs under gårdagens förmiddag, de var segt och innan jag nåt toppen den sista biten kom jag på mej med att jag måste ses ansträngd ut. Snoret och salivet rinner och jag orkar inte bemöda mej med att torka bort det, jag har inte kraft till att lyfta min arm till ansiktet och torka bort dessa kroppsvätskor.
Jag kommer ihåg Thomas Wassberg den gamle skidåkaren som alltid hade is i skägget, denna is kom från fruset snor och spott, han såg allt annat än fräsch ut. Jag har inte is i skägget, men jag känner mej minst lika ofräsch.

 

Uppe på toppen av detta berg. Än en gång hade jag besegrat backen springandes, än en gång hade jag tagit mej upp.
Bilden på Leonardo dicaprio i filmen Titanic snurrar då i huvudet på mej, när han står där längst fram i fören med armarna utsträckta och skriker av lycka och vällust. I'm the king of the world.
Just så känns de när jag nått mitt uppsatta mål.
Lättlevt.

Skyddsmöte på jobbet vilket alltid är negativt. Nu menar jag inte ordagrant, men vi tar oftast upp olika problem som finns på vår arbetsplats, så det kan ha en negativ jargong.
Men detta är för att vi bryr oss, vi vill förändra och vi vill påverka våra chefer så att det ska bli positivt, en bättre arbetsplats alltså.
Som skyddsombud får man ibland ta en del skit, det värsta jag har hört är dock.
-Jasså nu har flatjävlen blivit skyddsombud me.
Detta hörde jag förstås av tredje person.
Hade jag haft de stora nöjet att höra det från första person hade personen förmodligen fått höra ett och annat ord och inte omöjligt att jag i de läget faktiskt gått längre.
En anmälan hade helt klart varit på sin plats.
Jag funderar på vad min sexuella läggning har med mitt arbete som skyddsombud att göra?
Vem jag ligger med eller inte ligger med har väl knappast att göra med hur jag sköter mitt uppdrag.
Bittra gubbar finns det gott om.
Tydligen.

Jockarp.

VI ska ha barn....

Jaha, jag har hunnit med att hora och sälja min kropp till bruket ett par nätter. Det har varit trevliga och lättsamma nätter, trots lite magproblem och dåligt med sömn har vi haft det toppen.
Skitsnack och samtal om framtiden, skämt och lågnivå, samtalen har alltså vart barnsliga, löjliga men avlösts med vuxenseriösa diskussioner. Jag gillar uppdelningen och växlingarna är blixtsnabba.
Jag kan inget annat göra än att älska min arbetsplats och jobbarkompisar just nu, tiden går så sjukt fort, nästan för fort ibland.

Mollie och jag har haft kvalitetstid och hon har varit på toppenhumör, tänderna är nu historia för denna gången och livets formkurvar pekar precis i den riktningen den ska, alltså rakt uppåt.
Vi hängde i myshörnan på bibblan, tänk att det bara är vi som är där, vi har hela hörnan för oss själva, jämt. Det tycker vi är bra men jag undrar just varför den inte utnyttjas mer, eller gör den kanske det, vi är ju inte där jämt :)
Ett bra ställe att hänga på iallafall.

Den årliga underredskontrollen av mej har nu utförts, lika icke trevligt varje gång man ska göra det men det känns som en billig livförsäkring. Knappast jag vill stryka på foten för att jag inte kollat upp de delar av kroppen som nu är möjliga att hålla koll på. Och faktiskt när man tänker närmare på det så är det ju inte så farligt.
Jag kom till min barnmorska, hon som följde med mej på min resa, vi pratade klart om den, vi pratade om att min ex fru poängterat ett antal gånger under vårt besök att det var VI som skulle ha barn, inte mycket av den VI känslan några veckor senare.
Hon frågade mej även om hur jag upplevde kontakten med dom, jag som homosexuell. Inga klagomål fanns från min sida och besöket avslutades med en jättestor kram.
Jag har henne att tacka för mycket.

Badhuset givetvis, jag kan inte låta bli att tycka att det är märkliga öppettider i vissa av dessa ställen, det är sällan öppet på förmiddagarna för allmänheten, förmodligen är det bokat för skolklasser, men vi skiftare, vilka faktiskt är många nu för tiden skulle kunna tänka oss att simma på förmiddagen och dagtid. Jag har faktiskt inget jättebehov att trängas med alla helglediga människor, inte när det inte behövs i allafall. Delikata problem kan tyckas men än dock problem. Tisdags besöket friare än fredagsbadet. Mycket plats i baljan trots de så var det många jag kände.
Ovanligt ;)

Föreningen Levande Landsbygd har åter drabbats samman i ett simulsurium och en hönsgård som är väl passande här ute på landet ;) Vi har verkligen jätteroligt när vi ses. Alla är glad, positiva och idéerna sprutar runt oss.
Tänk om fler insett storheten som finns hos människor som brinner för sin sak och kämpar mot samma mål.
De var några tunga bitar som togs upp men vi vägrade att nedslås. Vi tror på gemenskap och vi tror på glädje.
Årsplaneringen gjordes och reflektioner om det gångna året luftades fritt.
Vi har minsann hunnit med en hel del under ett år. Mycket jobb för vissa, kanske för mycket.
Men visst enade vi står söndrade vi falla ;)
Vi fortsätter nu glatt framåt och hoppas på en än mer Levande Landsbygd.
Hur svårt kan det va?

Jockarp.

Spermiehotell....

Mer julklappar åker fram ;)

 

Jag kom tillbaka till den plats där så stora underbara saker uträttades för snart tre år sedan.
Det är fortfarande känsligt när jag färdas tillbaka dit. Det var så stort så vackert, det blev så rätt och så fel.
Jag var tillbaka på kliniken där Mollie blev till.
Jag hade sett det fina ägget i min kropp och jag hade sett dom små simmarna som skulle förenas i The BigBang. Jag visste inte då att resultatet skulle bli Mollie Vilhelmsson.
Nej fram till förlossningen och att hon var ute så var det Gabriel Lillebror Vilhelmsson som låg där, jag han hade dock ändrat namn på resan efter rådande omständigheter till Felix.
Mollie hade formats länge i mitt liv och var ett solklart val om det nu skulle visa sej vara en tös.
Namn är viktiga, vad som mer är viktigt som vi ansågs vara viktigt det var blodsbanden. Det är nu detta som förde mej tillbaka i tanken till den klinik där Mollie började ta form.

Jag och min ex fru tycket ju att det var viktigt att ett kommande syskon skulle komma från samma givare, så investering gjordes, vi investerade för framtiden. För den familj vi hade på näthinnan två lyckliga mammor och två barn som var halvsyskon. Det var ett moget beslut (och dyrt)

När separationen och skilsmässan var ett faktum fick hon, min ex fru samma rätt som jag till de åtta doserna, hälften var.
Jag såg och ser fortfarande rött när jag tänker på att hon ratade och kastade lilla Mollie på soptippen likt ett bananskal, men likväl har rätten till att ge henne de halvsyskon som var planerat för vår familj.
Där reglerar minsann den svenskalagen rättigheter och skyldigheter.
Hon hotade och försökte sej på utpressning med dessa doser.
Stäng bloggen så ska du få doserna, gör si gör så så ska du få doserna.
Jag stod envist emot de piskande stormarna.
Jag är i vissa fall envisare än åsnan själv, kanske för envis. Men de val jag gjorde den dagen då kliniken hörde av sej om hur hyran på de resterande doserna skulle uttas sa jag bara Femtio femtio, jag tänker inte betala hyran för hennes fyra doser hennes möjlighet till barn, till ett syskon till min dotter.
Hon skulle för en gång skull få betala priset själv.

Doserna köptes in för 16000 DKK  priset ligger på 1200 danska kronor per år för att hålla de små simmarna nedfrusna tills det är dags. Vilket då ska delas. 600 kronor skulle betalas in av mej i fjol, det gjordes inte.
Därav min tankeresa till kliniken.
Jag fick ett mail häromdagen om att det inte betalats in depåhyran 600 kronor för förra året och att detta året hade hyran höjts till 1200, så ja prislappen stannar på styvt 2000 kr.

Detta kommer givetvis att betalas av mej, men jag kan ju inte låta bli att fundera över om min ex fru kommer att betala denna årliga summa bara för tron om att hon jävlas med mej. Nyfikenheten är stor.
Hon gör det inte, hon jävlas inte med mej.
Jag vet ju inte anledningen till varför hon gjorde som hon gjorde och hon är förvisso inte riktigt klok i mina ögon.
Men från det till att använda dessa doser och då få ett barn som är halvsyskon med det som den 22 november 2010 kastades på soptippen de ser jag som ett långskott.
Men visst vem vet?

Jockarp.

Jag ger mej icke....

Joggingrundan slutade på 1,5 mil starten gick uppför mördabacken min vana trogen ;) De låter kanske kaxigt men det gick superenkelt upp, visst att stegen var små och korta men dom var ändå längre än de förgående gångerna. Stegen var längre och de gick snabbare.
Jag har svårt att tro att min kondition och styrka har förändrats så drastiskt på de få gångerna jag sprungit upp där så att det skulle hänga på det. Nepp här är jag helt övertygad om att det är huvudet det hänger på.
Med tanke på den lätta motlutslöpningen fortsatte jag kaxigt min väg. Jag sneglade mot varje liten uppförsbacke istället för att springa ner mot byn vände jag upp och sprang mot grundsjön.

Den lilla sjön låg där så vacker helt isbelagd och ett orört vitt täcke med snö ovanpå. De gnistrade så vacker mot den skarpa vintersolen.
Gud ska veta att det var vackert, så otroligt vackert.
Tänk att jag i det ögonblicket när jag tittade på de vackra tänkte tankar om grådassig snöslask i en storstad där avgaserna färgar det mesta grått, jag frynte på näsan och kände mej mer än lyckligt lottad.

Hemkommen till borgen och av med alla kläderna förundrades jag över att jag hade värmeblåsor på min kropp när temperaturen visade på -7 jag konstaterade att detta måste bero på att jag har vissa problem med att svettas på vissa delar av kroppen. Dessa blåsor uppkommer alltid efter långpass. Kan jag inte svettas eller vad är problemet? skumt är det iallafall.

Datorns värld.
Som jag älskar den snabba vägen genom datornsvärld.
Jag skickade ett mail i lördags till Jonas Gunnarsson, samma man som för två år sen hade en interpellation uppe i regeringen angående de som hände mej. Jag visade min missnödsamhet och frustration tydligt och jag var nyfiken på om något hänt och hur det ser ut.
Om det går att påverka de tillsynes icke påverkningsbarar politikerna.
Jag skickade iväg en lite påminnelse om mail till honom på twitter och i går kom svar.
Jag gillar den sista raden bäst, den behövs ibland så man samlar ny kraft och nytt mod.
Hemskt att säga, men kriget mot jätten Sverige fortsätter till en förändring sker. För tillsynes skyller fortfarande alla på varandra i frågan.



Hej Leonora!

Jag förstår att det är frustrerande. Som jag bedömer läget har vi inte kommit särskilt mycket längre än när du och jag hade kontakt första gången. Den S, V, och MP är alla tre tydliga med att de vill ha tillstånd en förändring snarast.. Jag upplever också att det finns ett utbrett stöd för förändringar bland borgerliga kollegor och partier. Men även jag måste säga att det är så som du beskriver att flera har svarat. Regeringen är inte enig i frågan och det verkar som att det är viktigare med arbetsro än att reta upp KD och köra igenom en förändring. För att regeringen ska kunna lägga fram ett förslag måste de fyra regeringspartierna vara eniga, annars blir det inget förslag. Det är väldigt sällan riksdagen lyckas köra över regeringen, särskilt i sådan här frågor där SD inte har samma inställning som de andra oppositionspartierna. Vi kommer fortsätta driva frågan, och precis som du säger har jag och Ulrika haft lite kontakt med varandra och funderat på ett tvärpolitiskt seminarium i riksdagen. Jag hoppas verkligen att det snart går att ta steg framåt.

Ge inte upp!

/Jonas

Jockarp.

idéerna avtar inte....

Sova ute går fortfarande hem ;)

Okej, jag har inte ens avslutat mitt bokprojekt än, men likväl har jag en ny plan, det finns en oändlig uppsjö av kreativa tanka i mitt huvud just nu.
Jag vet nu vad som är nästa steg efter att boken är klar, bara det gör mej upprymd och tillfreds, det slutar alltså inte med att boken är klar,nej det fortsätter. Resan fortsätter.
Jag ska inte säga att jag ska utnyttja det jag varit med om, men jag ska använda de till något jag tycker är bra. Till något jag tror på.
Jag har redan börjat kolla vilka möjligheter det finns och vad för intresse för mina idéer det finns ska vi snart få reda på.
Jag gillar när jag går från klarhet till klarhet och som jag skrev häromdagen så kanske det i framtiden bär frukt. Att jag inte behövt genomgå denna smått osannolika historia utan anledning.
När jag får dessa små uppenbarelse så blir jag väldigt glad och förväntansfull, jag vill framåt och vidare. Och som ett litet barn så vill jag det NU!
Men Leonora allt har sin tid. Ta de lugnt du hinner.

Mysets problem var ju helt klart tandrelaterat. Intressant det där ändå, hennes tandläkare sa till mej att när hon gick i skolan så sas det att det inte gick att bevisa att tänderna hade något att göra med att barnen allmäntillstånd blev lite neråt. Dom studierna har förhoppningsvis ändrats för förskolepersonalen sa sej till och med kunna avgöra på restprodukten att det kom från nykomna tänder.
Och dom borde ju veta vad dom pratar om, dom borde ju ha koll. Tandbajs liksom ;)
Jag funderar på varför man bara är så känslig när man få mjölkisarna och inte när man får vuxentänderna, eller är man det? Jag kommer inte ihåg.

Dans :)

Promenad med min löparkollegan och vän, surr och blurr och jag skrattade en hel del, de åt att hon hade vissa problem med att ta sej upp för mördabacken med barnvagnen.
Det där med val av vagn är av yttersta vikt har vi märkt, hon har massiva däck och jag har luft i mina, ja just nu har jag faktiskt nypumpande fina lättrullande däck, hon hade det då inte. Vagnen högg fatt i varje lite sten så det var slitsamt uppförr. Jag flinade lite och sa att det var illa för nu fick hon bättre träning än jag.hihi. Så kul tyckte dock inte hon att det var :)

Mer blurr över kaffet och barnen busade på inne i värmen, vi pratade om våra kommande projekt om att våga. Vi ger varandra så sjukt mycket utbyte och energi så skulle bara hälften av våra projekt  uträttas som vi surrar om så skulle vi gjort en hel del för mänskligheten världen och oss själva.
Brainstorming är ett mesigt ord i dom sammanhang.

Kvällen bestod endast av ett massivt mysande med min bror med familj. En helkväll med mat, kaffe spel, bus, mys, samtal och skratt med givetvis.
En lättlev dag helt enkelt.

Spela spel ;)

Idag ska jag köpa Skånska dagbladet och i kväll blir det till att hoppa i arbetskläderna efter två veckors välbehövlig vila ;) De ska bli väldans roligt de.

Jockarp.

Tidningsdags....

Kreativt kaos, hur låter dom orden?

Jag vet precis vad dom innebär för jag befinner mej mitt uppe i det.
Hundra sidor som ska sättas samman, de ska läggas till och dras i från.
Känslan när allt är solklart i huvudet men att få ner det och tiden till det stressar mej. Tänk att man är stressad för att man är lugn. Har ni varit det någon gång?
Känslan när man är helt lugn för att man tycker sej ha koll, men samtidigt stressad över att man vill få det ur sej, få ner det så fort som möjligt, så man inte glömmer hur man tänkte, hur man kände och hur man menade. Att man kan lägga den delen bakom sej.
Intressanta känslor och tankar jag kommer i kontakt med på min resa. Jag kan inget annat än att gilla dom.

I bland är jag väldigt glad över att min ex fru satte mej i denna situationen, jag har fått vara med om så mycket lärororikt så mycket stora, skrämmande men samtidigt spännande saker på min väg till andra sidan. På väg till ljuset.
Jag vet att det jag gör är bra. Om inte för andra så iallafall för mej. Bonus om en endaste lite människa på vår jord hittar styrka och kraft i mej.

Många gånger har jag tänkt och även diskuterat med andra att det måste finnas en anledning till att jag skulle behöva gå igenom helvetet som jag fick göra.
Kanske att det ska bära ordentlig frukt en vacker dag och att jag kan få se vinningen i det. Kanske inte då ekonomiskt utan utvecklingsmässigt, att allt jag gått igenom leder till något annat, till att jag får vara med om något större. Att jag kan påverka.
Visst måste det väl finnas en mening med allt detta?

 

Myset mitt slog nog något slags matintagsrekord igår. Hon började med lite yoggi, tre polarmackor med smör och ost på, vidare blev det pannkakslunch. Tre glassar på pinne. En banan i affären, en korv med bröd utanför, en nya macka, makaroner och lite majskrokar.

Under dagen hade vi besök i borgen, trevligt sådant, myset skiftade väldigt i nyanserna. Glad som en lärka vid det första besöket, när det andra kom så sov hon och vaknade upp, kom utlommandes från sovrummet och var gnällig och allmänt otillfreds.
De bröts med löfte om badhuset, väskan packades och vi for till Bromölla.
Helt sinnessjukt hur mycket människor det är där, ibland funderar jag över om det inte skulle varit lönsamt att bygga ett vattenland i lilla Sölvesborg.
De var så mycket människor i bassängen så det fanns knappt vatten kvar där i ;)

Sänggång tidigt för myset, faktum var att hon minsann gick in själv, kröp ner under täcket och låg och läste sin bok, jag sprang förvirrat omkring i palatset och undrade var hon tagit vägen.
Goa lilla unge ;)

 

Idag blir det till att köra till city och köpa tidningen Norra skåne och i morgon väntar Skånskan. Spännande.

Jockarp.

Full fart och jag ökar :)

Småsjuk.

Jag vaknade upp på morgon med en väldigt stor obehagskänsla, när det händer då bli jag lite rädd. Jag mår dåligt känner det i hela kroppen, känslan av otillräcklighet och sårbarhet.
Jag är då tillbaka i livet när tankarna på meningen med livet snurrade i en cirkel i hög fart. Obehagligt att inte kunna greppa. Har inte koll.
Anledning till obehagskänslan var en dröm under timmarna med sömn där två människor dog.
De sägs att man bearbetar dagarna och livet under nattens sovande timmar.
Detta gör mej klart ännu mer fundersam och obehagskänslan stiger.
Vad bearbetar jag just nu?

Mollie åt glädjande nog frukosten med goda apptit, hon bara skyfflade in maten, ja så blir det när man formligen matvägrar vissa dagar.
Glad var jag för de iallafall, en stund.
Efter maten hoppade hon upp i soffan och softade lite till Dora, hux flux spydde hon rakt ut.
Hela soffan, hela mej och hela lilla rädda myset fick kräk över sej.
Jag tog mitt lilla skrämda mys och gick sakta och lugnt ut på taoan, jag pratade med henne om att det inte var något farligt och att mamma var där hos henne.
Hon blev lugn, men kräkande tog ny fart. Hej hopp hela yoggitallriken var nu uppkräkt, inte mycket nytta med den frukosten inte.
Jag ringde skalbaggen och berättade statusen och sa att myset skulle hänga hemma med mamman under dagen, jag tillade att jag hoppas att det verkligen var tänderna trots allt, så att ingen blivit smittad.
Jag kan tyvärr inte göra så mycket åt saken om nu så skulle vara fallet.

Just nu ogillar jag äppelträd skarpt.

Med denna start på dagen gick tankarna neråt, måste vändas, inget blir ju bättre av dom tankarna. Men det jag trodde var verkligen att dagen skulle bli en dag som inte skulle få plats i min ask med braiga dagar.
Men efter att myset vilat nerbäddad i soffan med vatten, napp och en liten hund så piggnade hon på sej.
Hon bad om mat och det skulle vara pannkaka, de har jag kommit på att det är mycket bra mat för små mys. Ägg, mjöl, mjölk. Mycket hälsosamt där, mjölet är kanske inte världsbäst, men man kan ju inte få allt :)
De lilla barnet klapp en hel pannkaka och bad sen om mer, jag var skeptisk till det med gav klart med mej.
En halva till slank ner. De kände som allt vände.
Färgen kom åter till hennes kropp, leendet likaså. Skönt.

Bamsebjörnen ;)

Jag har ökat tempot, jag skriver, sätter samman och jag gör det i medvind, det går i en hastighet som om jag vore jagad av vargar.
Jag tvivlar, jag tvivlar inte, känslorna går upp och ner, mest upp, det är bra, tvivel kan vara bra, jag tror att den ökar ödmjukheten inför uppgiften .
Min bokmorska och jag har kommit överens om att vi inte skulle sätta någon tidsplan på när boken skulle bli klar.
Min önskan är dock att det ska vara klar till priden. Till vilken pride har jag dock inte sagt, eh skämt och sidor. Det skulle vara förnämligt om den var klar då just för själva lanseringen.
Då börjar en ny del i denna resan. Spännande.

Efter middagssömnen var myset åter sitt gamla vanliga jag. Hon fick hoppa i plurret här hemma för doften efter morgonens tömning gjorde sej mer än väl påmint.
Vi luktade inte så gott någon av oss.
Hon var glad i badet och håret fick sej också en välbehövlig tvätt, med tillhörande balsam, jag måste få ordning på det där ruffset i nacken, det ser ju inte klokt ut, stackars barn ;)

Vi gick ut en runda och upp till mormor och morfar, myset stannade kvar där och jag sprang en mil med inslag av mördabacken. Jag kom på att jag varit en riktigt mes innan, jag ar valt rundorna åt den riktningen där uppför är färre än nerför. Inte okej. Detta slog mej nu när jag ser mördabacken som en liten söt backe som inte ens är någon utmaning längre, när den var besegrad vände jag höger i stället för vänster hem mot byn. Döm om min förvåning, jag har sen barnsben sprungit runt i dessa delar av byn men inte sett att backarna är så långa och så branta. Nu rullade det nerför i cirka tre kilometer, nästa gång ska det rullas uppför dom tre kilometrarna. Våga älska uppförsbackar säger jag bara. Jag gör det, nu.
Uppför och nerför är ju lika långt men inte lika jobbigt.

Viktigt med handhygienen :)

 

Myset var fortfarande pigg och glad när jag kom in igen, hon åt sen bra hela kvällen, hon ville ha mer och mer mat och det fick hon och hon behöll det. Tänderna?
Dagen lutar åt badhusning ;)

Jockarp.

Askungen...

Lite spel :)

Jag var rädd för den röda tråden, att jag inte skulle hitta änden och följa den rätt.
Gosse vilken glädje när jag satte mej ner med materialet till boken och bitarna formligen bara ramlade på plats.

Jag hade ju det stora nöjet att träffa en journalist för ett tag sen. Jag berättade vilken spännande resa jag påbörjat, att jag kände att ett gigantiskt mod krävdes för att visa upp materialet och då till slut lämna ut den på marknaden för allmän beskådning.
Kvinnan hade själv skrivit böcker så hon förstod mer än väl vad jag pratade om.
Jag kommer till att älska hennes jämförelse ju mer jag tänker på den.
Hon sa till mej
-Att skriva en bok kan jämföras med att föda barn.
Betydelsen och orden blir kraftfulla när det sägs av en människa som vet vad hon pratar om. Hon var mor och den modern hade skrivit en bok.
Jag som älskade att föda barn och gillar denna delen med att skriva ganska bra med, jag får väl helt enkelt börja rekommendera människor att göra detta. Det är en enorm känsla när det fallar på plats när bitarna sitter precis på rätt plats.
Hepp det var lycka i borgen igår vill jag lova. Iallafall i de avseendet.
Jag skrev satte samman och jobbade på, jag var i det läget att jag inte ville bli störd och helst hålla på till jag var klar. Det är dock en omöjlighet när man har ett mys ;)
Myset hämtades på dagis och tanken var att vi skulle badhusa oss lite på eftermiddagen, men myset var ur form, efter lite dialogande med fröknarna kom vi fram till att det förmodligen var tänderna som spökade. Hon var kinkig hela eftermiddagen trots att vi hängde med dom roliga kusinerna.

Julklapparna kommer fram lite pö om pö ;)

Jag gjorde vad jag kunde för att hippa upp humöret lite men hon var svårflörtad, hon pep om att hon hade ont i rumpan, det byttes sen ut mot smärta i munnen. Så ja det stämmer nog att det var tänderna som busade med oss.

Mat gick inte att få i henne, endast ett litet smörgådsrån och lite mandlar, inte mycket att hänga i granen det inte.
På tal om gran så ska jag minsann angripa julpyntet under dagen. Och ett löppass ska försökas pillas in någonstans under dagen, gårdagens runda fick ställas in på grund av den låga temperaturen som nu envist skulle komma tillbaka. Men idag så.

Kvällen avslutade vi med en mysig stund i sängen, jag läste först ett par böcker men så plötsligt sa Mollie, mysa mamma och visst skulle vi mysa.
Hon burrade ihop sej i min famn och vi låg och tittade på varandra och småpratade.
Mollie hade råkat riva mej lite vid näsan för ett par dagar sen så jag var lite röd där. Nu observerade hon det och skulle blåsa, hon frågade om mamma var ledsen, inte nämnvärt sa jag och smålog.
Hon klappade mej sen försiktigt på kinden och sa, mamma inte ledsen.
I dessa ögonblick kan ju Askungen gömma sej bakom något gammalt tyg, den underbara bal hon snackar om går inte att jämföra med mitt underbara lilla mys.

Hon är omöjlig att inte älska.
lättlevt.

Jockarp.