Host host...

Snörigt värre ja så är det här hemma.
Jag vaknade med en stel nacke, halsen kändes halvrolig och näsan sved. Pannan ömmade och tänderna spände, inte mycket som var redigt på mej igår inte.
Jag har hållt mej på benen ett bra tag nu så jag har faktiskt väntat på nåt bakslag, tror faktiskt inte att jag varit riktigt risig sen jag var höggravid och fick cambylobacter och råkade göra i brallan tre gånger på väg hem från berget.
Vad det gäller de här med sjukstuga så tycker jag att det är mycket märkligt att jag inte blivit dålig detta sista år, det sägs ju att när man inte mår så bra i hjärta och hjärna så är risken överhängande att skalet tar stryk och man drar på sej på de ena och andra allvarliga sjukan, men det har jag som väl var sluppit.

Myset har varit lite småhängig nu i en hel vecka hostat och snörats men som väl är har hon nog inte haft feber, hon har varit ganska pigg ändå. Vilket jag är väldigt glad över, hon är ju snart ett år den lilla damen och med tanke på hur mycket vi har varit ute och rört på oss bland alla möjliga smittohärder så ser jag detta som väldigt konstigt. Hon borde ju faktiskt blivit sjuk någon gång.

Men hur det än är så kan jag slå fast vid att man mår betydligt bättre när man är utomhus, så ja upp på berget bar det även igår när kroppen inte var i toppform.

Jag fick ett mail från en singel tjej från Uppsala häromdagen, ja hon var flata med klart.
Först skrev hon att hon gillade bloggen och fortsatte sen med lite frågor om hur det är att vara ensamstående mamma, att hon själv funderade över om hon skulle våga ta steget att försöka bli med barn som ensamstående.
Jag svarade henne med att det inte är så stora praktiska problem utan att just nu var det jobbigast att jag inte kunde dela all glädje alla underbara framsteg Mollie gör, jag skrev att jag kände en sorg över det.
Vidare förklarade jag att jag självklart blev trött på myset ibland men att jag då oftast tänkte på att det tog oss sex försök att få till den lilla damen.
Att hon varit så önskad, iallafall från mej från första stund.
Att vi faktiskt fick kämpa för att nå vårt mål, att man inte ska ta det för givet att bli gravid och få ett friskt barn.
Men visst är det svårt att ge någon råd i en så stor fråga, jag kunde helt enkelt bara berätta hur jag har det och hur jag känner.
Jag avslutade mailet med att barn är underbara :)

Vi skulle varit på den årliga poker turneringen igår, men eftersom myset och även mamman varit lite småhängiga så beslutade vi att vi skulle bli hemma, man vill ju faktiskt inte smitta ner en massa trevliga och oskyldiga människor.
Så eftermiddagen bestod istället av en spontan fika med lilla fröken blondin, mycket trevligt må jag säga, men jag tycker hon är lite svår läst, jag vet inte riktigt hur denna dam bäst bör angripas.
Hur som helst så gick det åter bra med Mollie, dom trivs i varandras sällskap :) Och det är jag väldigt glad för.

Soffhäng ;)

Jockarp.

hoppla....

Feeder :)

Det var dags att byta ut lite hästar här hemma, en lånehäst skulle tillbaka till sitt och vår som gått på bete skulle åka med hem. Mer vild än tam är nog dom ord som beskriver bäst hur vildhästarna betedde sej.
Att de är möjligt att bli total förvildade på några månader ser jag som väldigt märkligt men så är det. In i vagnen skulle dom och in i vagnen gick dom efter lite pockande och lockande ja och efter ett och annat skrattanfall med, de är härligt när man kan se de komiska i situationen.
Myset var med men hon fick vara i mormors trygga famn när vi andra brottades med odjuren.

Vi for sen vidare för att kolla in ett stallbygge, detta slutade med ett besök på maxi i Olofström, ibland undrar jag hur spontan man egentligen bör vara.

Hem igen och sen var det hästar för hela slanten, myset tillbringade fredagskvällen i ridhuset på lite olika hästryggar. Planen från mammas sida är nu att låta henne rida så mycket hon vill så när hon blir lite äldre ska hon vara så less på vad allt vad hästar heter. Ja de återstår väl se hur jag lyckas med det, just nu är hon hel såld på dom fyrbenta jättarna.

Det blev en sen middag, sen men väldigt god, kyckling curry gryta ställdes fram på bordet och till det serverades det ris. Ris är inte bra barnmat har jag fått erfara, dom små vita j*vla riskornen fanns typ överallt efter mysets försök till att föda sej själv. Så avslutningen på fredagsmyset blev att sanera stora delar av huset, Jippi

Samma färg men lite olika storlekar :)

Jockarp.

Sockerbomb....

Jag kräker nästan när jag tänker på vad som stoppades in i hålet i ansiktet på mej i går.
De började med kaffe med min bror, till kaffet trycktes det obehindrat ner två negerbullar, detta frosseri fortsatte sen med prinsesstårta. De var lilla stalltjejen som stod för denna bjudning för att fira några hästköp, eller försäljning rättare sagt.
Min tårtbit välte klart så stämmer det som man brukar säga om tårtbitar som välter så lär man väl inte lyckas bli gift heller ;) Osis.

Revben ;)

Både myset och jag var på lekhumör igår, vi spelade fotboll och hon skrattade hysteriskt när jag sprang runt och fjabbade mej med bollen, vi lyssnade på barnsånger sjöng och dansade.
Myset blev så uppjagat så hon visste inte tillslut vad hon skulle göra, så hon bet sin mamma, gulligt.
Vi kollade faktiskt lite på TV med och det var lyxfällan som fick sej en kik, jag säger inget så har jag inget sagt om just de programmet. Efter det programmet var det ett annat program som jag definitivt inte ska uttala mej om, de enda ord jag kan använda om det är sinnessjukt.

Vidare blev det fika med en blond skönhet som kom förbi lustgården i Jockarp, denna fagra dam ville inte smaka på mina hemmabakade godsaker så det slutade med ytterligare negerbullar och sen tog vi även oskulden av den första pepparkaksburken för detta året, äntligen säger jag bara.
Denna dam kammade även hem full pott från Mollie, dom fann varandra direkt och det var bus och bokläsning på menyn, nästan så man blev lite avis på dom båda.
Jag ville ju med vara med i leken.

När vi blev ensamma så fortsatte buset och myset i sovrummet, Mollie var verkligen på ett ljuvligt humör i går trots att hon fortfarande är snuvig, vissa dagar är bara för bra helt enkelt.

Jockarp.

Andra bullar.....

En mycket märklig dag med många skumma saker som inträffade ja så kan man nog sammanfatta gårdagen.

Boven fikade med lagensman, ja eller kvinna, visserligen en mammaledig lagensman men ändå :) en mycket trevlig fika blev det med trevliga samtal om barn, kärlek och andra små saker som förgyller livet. Även den något märkliga rättegången diskuterades och nej jag kände att jag kunde inte återberätta allt tokigt som hände den dagen.
Myset tittade lite nyfiket på hennes lilla tös som bara var en månad gammal, hon var så liten så liten om man jämför med mitt mys som tedde sej som en jätte i sammanhanget.
Jag har som alla andra föräldrar svårt för att förstå att min tjej varit lika liten och det för bara tio månader sen, det är ju inte klokt vad det är mycket som händer.

Hoho hördes de från farstun, den som hoade var en äldre herre som jag träffar max två gånger per år. Herren är 85 år gammal och bad om att få låna duschen, inte konstigt alls. Eller?
Tack för lånet och iväg. En kvart senare, hörs dörren öppnas igen, jag går ut och kika, hum samma herre. Han hade glömt sin klocka i badet.

På gårdsplanen kom det ena halmlasset efter det andra upp och kördes in på loftet med hjälp av en elevator, detta hade väl inte heller tett sej som märkligt om de inte varit för tiden, det är ju brukligt att köra halm när man tröskar och mej veterligen är augusti skördemånaden i Sverige.
Men nu är vi alltså hemma med halmen efter en viss fördröjning på cirka tre månader.

Myset slog nog rekord i att sova i går, jag tror att det beror på antingen tänder eller förkylningen hon ådragit sej, någon anledning måste de ju vara, man kan ju inte bara nöja sej med att hon faktiskt bara kan vara trött.
Vi tog en liten eftermiddags tur på berget, de var dimmigt och faktiskt ganska kallt, man är ovan vid temperaturer under tio plus, men man får nog vackert börja vänja sej.

Hemma slaggade myset i vagnen på altanen och då passades det på att bakas bullar, cheescake och ett par nutellakakor. Ja hon sov dock inte hela tiden och jag har nu lärt mej att ibland så får dom små helt enkelt röja hela huset för att man ska kunna få något gjort, även om de då leder till mer arbete längre fram. Men nu är frysen fylld igen även om priset blev att plocka knäckformar i hela köket.

Jockarp.

Vacker....

Ja ibland, men bara ibland blir jag trött på mej själv.
Detta lilla problem jag kommer att ta upp idag kan jag nästan garantera att alla människor någon gång känt och kommit i kontakt med på ett eller annat sätt.
Så varför känner jag mej då unik? Ja de kan man undra.
Men när man träffar människor så är dom antingen vackra eller mindre vackra.
Det är ju i betraktarens ögon det avgörs, ibland känner jag mej jättevacker även om jag inte visar mej från min finaste sida så känner jag mej vacker.
Men de kan lika gärna vara tvärtom, att ibland känner jag mej mindre vacker men att betraktaren då ser mej som en riktig läckerbit ;)
Ibland när jag omger mej med i mina ögon vackra människor kan jag känna mej mindre vacker och likadant att om jag omger mej med människor som i mina ögon är mindre vackra så känner jag mej vacker.
Så hur är det nu.
Lurar vi våra sinnen?

När jag gick i skolan så skulle vi på någon lektion lura våra sinnen, vi tog tre glas, de ena fyllde vi med kallt vatten, de andra med ljummet och de tredje med varm vatten.
Vi ställde dessa glas på rad och sen började vi, först satte man ner fingret i glaset med de kalla vattnet och sen stoppades samma finger ner i de ljumma vattenglaset, resultatet blev då att det kändes varmare i de ljumma glaset än i de glaset med de kalla vattnet, så var det ju med.

Men efter det så stack man ner fingret i glaset med det varma vattnet efter det så doppade man ner det i de ljumma vattenglaset, ja då blev ju resultatet omvänt, då kändes genast det ljumma vattnet kallar än det varma, vilket det också var.
De var samma temperatur i de ljumma vattnet men ändå så kunde de ena gången uppfattas som varmare och den andra gången som kallare.
Snurrigt jag vet, men så är det och det är logiskt, men ändå ologiskt. att samma vatten ibland kan uppfattas som hett och i andra fall som svalt.
Sinnet total lurat.

Men är det så här med vackerheten med, om jag stått bredvid Angelina jolie så hade jag kanske uppfattats som mindre vacker än om jag stått bredvid lejonkvinnan.

Vad jag vill komma till eller vad jag tror att jag vill komma till det är det som de flesta människor någongång tänker. Och det är.
Duger jag ?

Och svaret är klart ja, jag duger.
Men frågan är om jag duger till just den människan jag vill duga till, jag kanske istället duger mer än väl till en människa som jag tycker inte duger åt mej....Hum ja de känns nästan som samma problem som den här frågan. Finns de liv efter döden?
Ju mer man vänder och vrider ju värre blir det, är de någon som känner sej manad att diskutera dessa lite märkliga, djupa och förmodligen omöjliga frågor att lösa med mej så hör av er.
Och helst innan jag är helt av banan och totalt uppsnurrad.

Och kan de nu finns människor som tror sej inte duga till mej och som jag tror desamma om då är det ju beklagligt och väldigt ledsamt. Så en fråga till.
Vad ska man göra åt saken?

Jockarp.

Offerkofta eller vampyrklänning....

Olydig :)

Vilken lycka, mormor och morfar var helt galna när dom kom hem, dom hade saknat myset så dom höll på att spricka.
Myset kikade först lite försynt när hon satt i bilbarnstolen och mormor tittade in, när hon kikat några sekunder och hon kommit på vem det var som stod där halvt hängande in i bilen så sprack hon upp i ett ljuvligt välkommen hem leende och det var helt omöjligt att inte själv le åt detta.
Att se den lycka i sin egen mors ögon av att hon åter fick se sitt barnbarn det är stort och de är nog lite svårt att faktiskt förstå hur mycket myset betyder för dom, de går nog inte reda ut det i ord.

Vi åt middag ihop och hade lite present utdelning, jag och bror min fick ett par nya sockar, varma mjuka, fina sockar som var gjorda av possum som är en pungråtta som klassas som ett skadedjur i Nya Zeeland och Australien, dom fångar råttan dödar den och tar pälsen, sen görs de fina fina kläder av dom.
Roligt med lite speciella saker som de inte finns tretton på ett dussin.
De fick mej att tänka lite på ett par sandaler som jag fick en gång när mina föräldrar varit på resande fot.
Dom hade varit i kapstaden och tittat på några kåkstäder, dom sålde allt möjligt skit där de var allt från tavlor gjorda av plåtburkar och lite tyg till just dom här sandalerna som jag då fick, de speciella med dessa tålösa skor det var att dom var gjorda av gamla bildäck, så på undersidan av sandalen satt däckmönstret kvar, dom gick knappt att gå i men det är ändå roligt att ha ett par, ett par som förmodligen inte alla andra har.
Ingen foppatoffel här inte.

Jag har lite problem med värmesystemet i huset, av cirka tjugo element så är det bara värme på två och om man då tänker att huset har en yta på 300 kvadrat så är det ganska tufft för de där två stackarna.
Vi är ju inte jätteheta kan jag ju säga, nattmössa på.
Kanske det kan vara dags att se till att ha någon som kan ligga och värma en lite på kvällskvisten, eller så ringer man helt enkelt rörmokaren, hum ja får väl räkna lite på det under dagen, vilket som är lättast ;)

Ja och så råkade jag snubbla över en bild på vad jag tror är min ex fru (inte riktigt säker) och ni som var på rättegången kan kanske se skillnaden och kanske även genomskåda hennes lilla spel med den söta offerkoftan hon bar då.
Vilka kontraster, från att se så väldigt liten och rädd till att vända helt.
Hmm jag hon är duktig på teater de kan man ju inte ta i från henne.....Men mej lurar hon då rakt inte.

Är det detta hon tyckte var värt mer än att leva sitt liv med sitt barn? Då får man nog sätta in henne i facket ytlig, ja eller dum.

Inte mycke offer där va ;)

Lite komiskt ändå, hon ser mer levandes ut som död än vad hon gjorde för en vecka sen i rättsalen...Hihi  Visst är det väl mycket märkligt.

Jockarp.

Lipsill.....

Gungeligung ;)

Söndagspromenad till stuga på berget igen, lite gunga och klart lite grillad korv.
Tio grader en vecka in i november, de måste väl ändå ses som smått otroligt, hösten lång = vintern kort, ja förhoppningsvis stämmer det.
Fikabesök av de trevliga o pigga äkta paret från Lund. De lektes tittut under bordet, myset var på glatt humör sen somnade hon utslagen av lek och förkylning i min famn.
När damerna styrde söderöver vaknade myset, lite mat och sen dansade vi vilt till barnsånger.

Gårdagen var annars en dag med väldigt mycket gnäll vilket då ledde till att mamman andandes in och ut och räknade ganska mycket.
Det är dessa dagar jag förstår varför man ska eller bör vara två föräldrar till små barn.
Jag har fortfarande ett vapen kvar som fungerar mot dessa gnällatacker men jag vet också att det börjar närma sig att lägga de vapnet på hyllan.
Jag vill inte bli en person som ska vara med i TV programmet outsider när det pratas om att man ammar sin tonåring.

Hundbiten :)

Idag ska vi åka och hämta Mollies mormor och morfar som äntligen kommer hem efter en månads resa i Australien och Nya Zeeland. De ska bli roligt att höra om dom tycker att myset växt något. Själv tycker jag att hon fått långt hår de lilla grynet.
Ja de ska klart bli roligt att höra dom berätta allt om resan med, de är ju inte en resa man gör varje dag precis.

Idag fick jag dela mysets framsteg med en vän, jag hade en kompis på skype och Mollie var i kökssoffan, rätt som det var så ställde hon sej upp och stod själv utan stöd och de kändes som hon stod en evighet.
Hon är minsann på gång nu min lilla dam ;)

Jockarp.

Ljus....

Hm efter några nätter med tok för lite sömn, detta på grund av en blandning av glitter glamour för ensamma mamman till barn snor och hosta börjar jag känna mej något sliten.
Även det att jag har lite på huvudet att fundera över och för en gång skull handlar det inte enbart om min ex fru.
Visst är det konstigt att det fortsätter liksom, hela tiden, hela livet, det fortsätter, mer tankar mer funderingar mer val, mer jakt på den totala lyckan.
Som en vän sa de är ju inga problem att hitta samtalsämnen med mej för det är alltid några tillsynes stora beslut som ska fattas.
Först allt man vänt på allt med ex frun, till lite mer trevliga samtal om kärlek, vi flinade lite åt mina små trubbel och diskuterade vad som skulle hända om och när jag skulle bli kär igen, ja då ska det väl ältas om det blev resultatet ;)
Men just nu ställer jag mej frågan.
Kan man inte bara vara nån gång?

Jag och myset körde ett race runt alla kyrkogårdarna igår, vi la fina kransar och tände ljus för alla underbara människor som funnit i mitt liv.
De finns vissa människor som tycker att jag är gammeldags som kör runt och gör detta och även att jag är lite små knäpp att jag går en sväng på kyrkogården och titta på alla vackra ljus när mörkret fallit på.
Men de skiter jag i för sån är jag.

Vi blev bjudna på allhelgona middag på 75:an rådjurssadel och potatisgratäng, jag lärde mej att om köttet ska bli lagom stekt så ska termometern stanna på 74 grader, onödigt vetande om man inte ska laga till denna mycket delikata maträtt.
Efterrätten bestod av nutellakaka och de slank minsann ner en alldeles lagom bit.
Myset var på ett fantastiskt humör, en riktig liten solstråle, de lektes och mystes i soffan, jämför man med fjorlårets allhelgona natt så var det en helt fantastiskt kväll /natt.

Jockarp.

Fullt ös...

Vojne vojne....
Jag är för gammal, alldeles för gammal för att hänga ut till halv fem på morgonen, de är en sak jag lärde mej efter gårdagen.
De var flatkalas i Karlshamn, de var hur roligt som helst, men väldigt ovanligt dock.
Jag lämnade mitt lilla mys vid halv sju snåret och nej jag var inte de minsta orolig över att hon inte skulle må bra och ändå så går man och tänker på den lilla tösen hela tiden. Är det de som kallas för moderskänslor tro.
Jag hämtade upp några söta töser sen bar det iväg, förfest med gamla ansikten men även några nya, det är alltid roligt med nya kontakter inom vår lilla klick här på jorden klicken av homo.
Ja som alltid kom lilla ex frun upp på tapeten och historien fortsätter således att spridas i vårt avlånga land, nu gör det inte mej så mycket om de pratas och att andra spekulera hej vilt om vad anledningen till de märkliga betendet var, det ligger inte så nära mitt hjärta längre,de är ingen klump i magen eller någon stockning i halsen när det kommer på tal, jag kan prata om det utan känslor vilket jag tror är sunt för mej och även ett bevis på att hon blekna mer och mer.
Sanningen och vad hon gjort kommer ju alltid vara den samma för jag är den som blev lämnade för en annan kvinna, jag är den ensamma mamman.

En annan mamma som också hamnat i en liknande sits samtalade jag mycket med på festen, hon är hetero och pappan till barnet finns med i bilden men väldigt långt ut i kanten.
Hon berättade att hon hade haft känslor liknande mina. När hon fick veta att hon var gravid så ville hon inte ha barnet. Jag fick en flachback till den dagen då min ex fru spottade ur sej att hon inte ville vara med på vårt tåg längre, att hon inte tänkte ansvara för vad hon gjort.
Jag kom tillbaka till den dagen när jag slog på min mage i frustration, när jag slog på min gravida mage av rädsla och panik.
Jag ville inte ha de barn som växte i min mage.
Jag kom tillbaka till den dagen då min ex fru sa, jag lämnar dej, du får klara dej utan mej, mina systar har lovat att stötta dej om du behöver stöd.
Jag mådde inte dåligt av tankarna och känslorna jag fick, dom var färdig bearbetade.
Ja kunde se nyktert på det.
Jag kunde se vilken vinst lott jag dragit och även att det stod nit på min ex frus lott.
Och det var underbart att känna den känslan.

Ja sen var det utgång.....Jag träffade underbara människor som jag och min ex fru delat dagar med. Människor jag inte sett sen jag blev lämnad människor som slog armarna om mej och frågade hur allt var, dom frågade om min ex fru.
Åter igen orden.
- Vad fan har hon gjort. Ett ryck på axlarna och ett skak på huvudet från mej.
Människor som varit hennes vänner. Människor som en gång i livet varit viktiga för henne. Men som nu ligger på tippen ihop med frun och ett litet barn.
Märkligt när man tänker på det.

Jag pratade med par som gift sej, separerat men nu åter jobbar på att lösa sina problem i förhållandet, människor som vågar ge de en andra chans, jag blir glad av att höra det, jag gratulera dom till den chansen. Till den chansen som jag aldrig fick.

Jag såg hånglade kärlekspar, de är inte utan att man blir avundsjuk, jag sa de till min vänner från Lund och söta som dom var så körde dom sten, sax och påse om vem de skulle bli som skulle få äran att hångla med mej :) jag avböjde när sten leken var avgjord men som sagt de var sött gjort. Vilka vänner va....

Färden hem gick bitvis igenom en tjockt gräddvit dimma, vissa delar gick de så sakta så man kunde lika gärna gått hem, men vissa delar därimot gick det i en raslig fart, jag kollade upp om det satt kameror i fartkamera stativen, det gjorde det inte kan jag säga :)
Jag släppte av de ena dam sällskapet, men de andra hängde kvar och pratade i några timmar, det var riktigt mysigt att sitta i bilen och prata om stora och små saker.
Hon visade sej vara en klok dam trots sin ringa ålder.
Vi pratade om tid, att min ex fru faktiskt bara hade varit i mitt liv en väldigt kort tid, fem år det är ju faktiskt inte mycket i de stora hela.
Jag har ju känt ibland att jag haft åldern emot mej, jag dryfftade något om det, då sa mitt sällskap hon i de röda, iklätt stövlar att jag får det att låta som om jag vore över 70, hihi ja och så kan de säker låta ibland.
Men hon fick mej att kvickna till och faktiskt ta in de, att jag har många fina år kvar i livet.
Jag gillar såna diskussioner som väcker mej lite, där jag kan se med klara ögon om hur det faktiskt är.

Och myset då, jodå hon hade haft en behaglig afton med bad och mys med kusinerna, skönt att veta att det fungerar utan större fadäser.

Jockarp.

Pajkastning....

Jag, min (åsidosatta) dotter en annan mamma och tre barn till drog till djurparken i Skåne, de var halloween tema så vi gav oss ut på skattjakt, vi stötte på häxor, liemanen och döden.
Så när döden har jag nog faktiskt aldrig varit.
Vi såg inte så många djur som vi brukar, men vad gör väl det, vi har ju årskort så det är ju bara att åka dit igen. Just de här med årskorten har vi ju tyckt varit så bra, vi tycker fortfarande att det är bra, problemet är bara de att dom har dubblat priset, men som vi skämtsamt brukar säga att kostar det bara pengar är det billigt, så vackert bet vi ihop och köpte nya kort.
Vi grillade korv och åt kanelbullar, vuxenpoäng med matsäck och det är ju så mysigt.

Innan jag fick barn så kunde jag inte tänka mej hur ett liv med barn kunde se ut.
Nu när jag har Mollie så kan jag inte tänka mej ett liv utan barn, jag kommer knappt ihåg vem jag var innan hon föddes.
Alla tankar, värderinga och upptåg var av helt annat slag än idag.
Att säga att man ändrar sej vore en underdrift. Jag tror inte det är enbart jag som ändrat mej sen jag blev förälder, det är nog vanligt att man gör det.

I går gjorde jag en sak som jag tror är kvittot på en viss mognad och vuxenhet som Mollies ankomst medfört. Jag har länge funderat över en sak och analyserat hur jag bör göra.
Nu är beslutet fattat.

Förr hade jag en god vän, en fin vän och en bra vän.
Vi delade mycket och gjorde det självklart.
Denna vän hade nog inte samma syn på oss som jag hade och kanske inte samma värde på vår vänskap.
Vännen stod inte kvar i snålblåsten och tillit fanns inte i ordförrådet på denna förr så gode vapendragare.
Livet blir inte alltid som man planerat och så är det bara, men jag som faktiskt kan göra en vuxen reflektion över detta är faktiskt inte sämre än att jag kan sätta mig in i någon annans sits.
Min gamle vän har blivit pappa till sitt första barn, en son.
Jag delar upplevelsen av att inte kunna ta det förgivet att bli förälder och då tycker jag att man vän eller inte bör och ska gratulera dom som faktiskt lyckas.

Sagt och gjort, i den gule lådan postades en gratulation och jag hoppas att det i allafall inte är något som man kan vända till något negativt. Gratulationen till det finaste som finns och det största som händer i livet. Gratulationen till ett barn.
Grattis du gamle vän.

(Vad det sen gäller den här pajkastningen som förekommer på den här bloggen så kommer de nu att upphöra. Jag kommer vidare att välja att inte publicera kommentarer där läsare hoppar på varandra om både det ena och det andra det kan känns märkligt när vissa människor vågrar stå för sina ord och vissa som då inte är lika mogna hoppar på dom som gör. Så otrevligheter utan namn är lågvattenmärkt just nu.)

Lite mer roligheter, det är ju i dag då fredagen den 4 november och idag ska det till att gå på festligheter, lite gayparty i Karlshamn står på kvällens meny. Jag kommer förmodligen att göra ett litet uppsamlings heat och fylla bilen med ljuvliga damer och sen vidare på förfest.
Min fikadejt från veckan ska med, så detta räknar jag som dejt två, något rött och stövlar är utlovat, (inte på mej då)  jag hoppas på klänning och de gillas skarpt ;)

Myset hon ska hänga med sina kusinerna och förhoppningsvis sova över, hon är ju stora tjejen nu så jag hoppas att de ska gå bra. Hon har varit lite hostig nattetid nu men jag tror ända att de ska gå bra.

De ska bli så vansinnigt roligt att träffa vänner från både norr och söder och vem vet, kanske hon är där.
Hon min nästa dam i livet.
Fotsättning följer.......

Jockarp.

1173....

1173 klick på gårdagens inlägg, ja det talar väl för sej själv, så många är det som är intresserad av vad som hände i rättsalen och jag trodde att rapporten var väl utformad och informativ.
Men som någon mindre begåvad kommentar skrivare, läs syster, säger att jag inte berättat vad rättegången handlade om så väljer jag här att förtydliga så att även dom som väljer att inte vilja förstå ska förstå.
De jag stod åtalad för var ringa misshandel på min ex fru.
Så nu var det förtydligat, tydligare kan jag faktiskt inte vara.
Jo vad det gäller klicken, faktum är att så många klick har jag inte haft sen dagen då bloggen öppnades.
Väldigt roligt.
Även denna kommentar  från Clara talar sitt tydliga språk.

Jag läser din blogg dagligen, den enda faktiskt. Vi håller också till uppe på berget, om än på andra sidan (Hjortakroken). Och jag vill säga att jag är uppriktigt rörd av ditt senaste inlägg. Jag vet inte vad du gjort eller inte gjort, jag känner inte dig, kanske lappade du till henne (det hade nog jag gjort), jag bryr mig inte, men jag är glad över att du fick sån uppslutning, och att du har så många människor omkring dig som tror på dig. Jag ser dig ibland, jag säger inget, men du ska veta att bland de människor som tillkännager sig som läsare, finns det åter 10 som inte gör det.

Tack säger jag.
Gårdagen ja.
De kändes nästan som att det var juldagen, när man som liten varit så spänd och förväntansfull dagen innan, när man på julafton spänt väntat på tomten och på vad man skulle få.
Spänningen släpps på juldagen och man kan förnöjt luta sej tillbaka och leka med sina saker.
Jag kunde igår leka med mina saker.
Det kändes lite som jag tagit godis från ett litet barn.
Jag var lycklig och lättade på ett sätt jag inte varit på väldigt länge, jag svävade på små söta moln.
För första gången sen hon lämnade mej så känner jag faktiskt att hon kan leva sitt sketna patetiska 08 liv bäst hon vill.
Med eller utan offerkofta, de spelar mej ingen roll.

De var många som frågade mej hur det hade gått i rättegången och jag sa att det hade gått bra, jag hade skött mej precis så bra som var nödvändigt, jag var stolt över att jag som vanligt stod för vad jag gjort.
En sak jag inte kunde låta bli att fundera och fnittra lite över igår det var de att om någon frågade min ex fru om hur det gått i rättegången, vad skulle då svaret bli.
Hon kan ju knappast själv känna att det gått bra, allt blev helt enkelt förlöjligat och det var hennes egen sida som skötte om den delen.
Pinsamt är nog ordet hon använde skulle jag tro.
Till dom som frågade mej hur det gått så beklagade jag dom enbart att dom inte varit med och sett detta vansinniga som utspelade sej, att staten betalar detta fjabbiga, att staten till och med betalar min ex fru körersättning från Stockholm och hit, herregud det är väl ingen som tvingat människan att flytta till Stockholm.
Men jag ska aldrig mer ställa mej frågan varför Anders Borg har problem med att få pengarna att räcka till.
Jag känner nästan att jag får be alla skattebetalare, inklusive mej själv om ursäkt för denna bisarra historia.

Äntligen kände jag det som alla andra sagt så länge, ex frun är inte värd mej efter allt hon gjort, jag kände att detta var startskottet på mitt nya liv.
Ett liv med snälla, vänliga, omtänksamma människor och gärna då också vackra.
Ett liv med människor runt omkring som tänker på mitt och Mollies bästa, inga människor som bara vill komma åt halva kungariket och så mycket pengar det går.
Nej nu ska här förvaltas, en skyddsmur byggs upp och ingen kommer innanför som inte kan uppföra sej kärleksfullt och ansvarsfullt mot oss. Integritet ska nu framöver bli mitt nya skydd. alla hyklare som försöker komma oss inpå livet, kommer att lämna oss med svansen mellan benen, vissa människor är för mej nu döda och det ska mycket till om dom ska bli levandes igen.
Hemskt ändå att man kan välja liv eller död. Lite sjukt att tänka att dom inte finns för mej men dom lever ett liv ändå, hum ja min vana trogen så får jag väl vrida och vända lite på det där.
Jag kommer ju fortsätta att missionera hela denna historien men det är för att det är en så skruvad och speciell story.
Jag gjorde ju en telefonintervju för en stor tidning häromdagen och där diskuterade vi just det, de är ju inte unikt i sej att man blir lämnad höggravid, det händer ju tyvärr lite då och då.
Men denna historien skiljer sej markant mot många andra, både då att det är ett homosexuellt par men framför allt kanske det att hon valde att gifta sej och byta efternamn bara några veckor innan hon fick de totalt frispelet.

Igår var det höstmarknad i stan, jag var där klart en sväng och faktiskt med ett synnerligen trevligt damsällskap.
De var ju inte utan att jag kände av känslan som jag hade för ett år sen när jag gick där inne bland godisstånden med min gravidamage i vädret. När jag gick där och var helt förkrossade, när jag inte visste hur jag skulle överleva tills nästa dag. Men jag lyckades trycka undran känslorna och i stället gå och prata med en dam om livet och känna att nu har vindarna vänt, att nu började de fyllas upp med vind i mina segel.
Jag kände mej så levande, stark och tillfreds med mej själv, huvudet satt så högt och ryggen var så rak och inget skulle kunna få mej i ett annat läge.
Jag gick med en känsla av att den kvinnan som lyckas fånga mej och lyckas med att öppna upp mitt hjärta igen, den kommer att bli den lyckligaste kvinnan på jorden.
Jag fann en känsla som varit bort blåst en längre tid, de var en känsla av att det fanns plats i mitt hjärta, de var inte längre omöjligt att inte känna de jag känt för min ex fru.
Ett hopp tändes att jag skulle kunna bli så vansinnigt kär igen, jag skulle kunna möta dom känslorna igen, jag skulle kunna lita på en annan människa.
Jag skulle kunna öppna upp mitt hem, min borg och mitt hjärta för en ny människa.
Och bara känsla av de fick mej att bli lite småkär.

Kvällen gick i familjens tecken, vi åt middag och spelade fotboll i hallen, med stor hall och små människor gick det utmärkt. Vi skrattade och busade och det var helt underbart.

Jag har nu testat med välling igen och döm om min förvåning, lilla fröken Vilhelmsson köpte konceptet så nu står det 1-1 och jag har förhoppning om att detta ska hålla i sej och att stora fröken Vilhelmsson går segrande ur även denna strid.
Det går bra nu så att säga :)

Nu blir det djurparkshäng.
Jockarp.

Gratis underhållning.....

Förberedelse :)

Alla har hela tiden sagt till mej att jag är vinnaren och min ex fru är förloraren och ni må tro att på alla tänkbara sätt på alla plan kände jag mej som en segrare efter gårdagen.
för snyggare, starkare och smartare har jag sällan känt mej.
Gårdagen var en synnerligen intressant dag.
Där skrevs ett nytt kapitel till min bok, var så säkra.

Jag var spänd och förväntansfull på vad dagen hade i sitt sköte, vad jag kan säga är ju att de sällan blir som man tänkt sej.
Redan vid sjusnåret så får jag första lyckatill samtalen och messen, de stärker mej.
Jag kände mej ganska lugn på morgonkvisten vi kollade på bollibompa och åt gröt precis som vanligt.
Vid nio kom filmteamet och vi filmade en del scener och de var skönt att fokusera på något annat än de som skulle till att ske.
De slöts upp med familj och vänner redan vid tio snåret, håret fixades.
Mollie åt, sov och piffades till så hon var så söt som bara hon kan vara.

Klockan 12,00 lastades alla bilarna och vi åkte i samlad trupp till Karlshamn och till tingsrätten.
Jag var inte säker på mina känslor, skulle jag känna att jag fortfarande älskade den kvinnan jag gifte mej med, eller skulle jag känna hat?
När jag såg den vita Volvo som jag köpt och som hon fortfarande inte betalat så kände jag att kom du bara och faca de som skulle varit ditt liv. Tjugofem vänner slöt upp, familjen och denna fantastiska lilla tjej jag födde för snart ett år sen, kom du bara om du vågar.

Fel håll, Gaaa ;)

Vi vänder ;)

Och nej hon vågade inte, hon släpptes in igenom en annan dörr så när jag sen gick in i rättsalen med min advokat var hon redan på plats.
Ärligt talat så var det det värsta jag någonsin sett, jag som funderade över, kärlekskänslor eller hatkänslor, jag kände inget av det.
De jag kände var enbart medlidsamhet.
Tjugofem personer gick in i rättsalen alla utom tre satte sej på min sida, ni vet likt som man gör på bröllop, man sätter sej med dom man känner mest för.
I den stunden när jag fått tjugofem kramar och alla satt sej till rätta bakom mej så var det endast känslor av medlidsamhet som infann sej.
Jag tyckte så synd om den ihåliga, bleka lilla mus med lilafärgat hår som satt och tittade lite skrämt under lugg.
Hon liknade en fågelunge som trillat ur boet.
Hon kunde haft allt, nu hade hon inget.

Lite kärlek så där en tisdagmiddag :)

Hon såg ut som jag kände mej för ett år sen, livrädd och övergiven.
Medicinsmakning av hög nivå, skillnaden var bara att hon skulle inte till att föda ett barn.
Hon brydde sej inte hur jag mådde för ett år sen och nu var hon så feg att hon inte ens vågade lyfta huvudet och möta min blick, hon vågade inte möta mina ögon och de kan jag säga att det handlade inte om någon rädsla för de brott jag stod åtalad för.
De handlade inte om nån ringa misshandel, nej de handlade om att hon verkar äntligen förstått vad hon gjort, vad hon gått miste om.
Stackars tjej säger jag bara.
Hon var ett skal av min första stora kärlek, innehållet tydde på att de inte var en person jag längre ville ha i mitt liv, de tydde på att jag inte längre kunde älska henne.
Jag kunde där inte förmå mej att förstå, att se vad som funnits i de skal som jag varit smått galen i.
Vad kan ha funnits i de skal som jag älskade så högt.
Hon som i mina ögon varit så vacker på både insidan och utsidan, hon var nu bara grotesk.
Jag förstår inte.

Jag säger även stackars tjej vad det gäller val av ombud, för detta var det värsta jag varit med om, de var en parodi av någon annan historia.
De här ombudet hon var helt ute och cyklade, indianerna var inte i kanoten, besticken fanns inte i lådan, hihi ja jag skulle kunna hålla på hur länge som helst.
De skulle inte förvåna mej om någon lämnade rättsalen med nerkissade byxor på grund av skrattanfallen som uppkom efter hennes mindre geniala uttalande.
Hon var helt enkelt inte de bästa valet för att för ens talan i en rättegång.
Hon började med att få tuppjuk för att filmteamet var med, hon ställde sej och skrek att dom inte fick vara med i rättsalen, domaren fick börja slå med klubban i bordet för att tysta henne.
Vidare var hon helt av banan vad det gäller den juridiska biten, hur det fungerar och hur det är brukligt att uppföra sej i dessa sammanhang.
De hände så mycket  på dessa minuter så ni skulle inte tro mej, detta komiska var tvunget att upplevas.

Vänner :)

Underbara

Vänner :)

Ja jag tyckte synd om min ex fru som satt där och förväntade sej att få hjälp av sitt ombud och istället stjälpte hon hela lasset.
De fnittrades hej vilt på åhörarbänkarna och även jag hade vissa problem med att hålla mej för skratt.
Även de problemet att hon inte ställde direkta frågor gjorde ju de hela väldigt komiskt, de är ju inte lätt att svara på en fråga som inte ställs, eller svara på ett påstående, eller svara på ett svar, de är heller inte lätt att svar på samma fråga hela tiden, tillslut blir man väldigt förvirrad, man undrar om fråge ställaren inte uppfattade att man nyss svarat på frågan.
Ja det hela var väldigt märkligt, snurrigt och förvirrat. Och klart väldigt pinsamt för dom tre som satt på min ex frus sida och då även för henne kan jag tro.
Domaren försökte vid flera tillfällen få ombudet att förstå hur det går till i en rättsal, men nej hon verkade var helt obildbar.

Jag förstår inte varför jag varit spänd inför dessa 40 minuter av mitt liv, de var en enkel match om jag jämför med den ronden jag gick för ett år sen, ja då var detta rena skämtet.
Ja och domen då, ja den får vi tyvärr vänta tills den 15 november 14.00 innan vi får ta del av.

Ex frun hon fick ju givetvis även lämna tingsrätten bakvägen, bara de kan  jag se som lite märkligt, de borde ju varit jag som skulle vilja smyga ut bakvägen och då helst iförd en huva över huvudet, ja ni vet som dom djupt kriminella gör på TV.

Ja de var ju inte slut på pinsamheterna där inte, nej då de kommer mera.
När alla underbara vänner och min familj stod utanför och väntade på att jag skulle komma ut, så kör först lille jourhavande medmänniskan Per förbi i den vita lilla volvon, han ska köra runt och hämta ex frun som gömmer sej i buskaget på andra sidan tingshuset.
Efter kommer min ex frus mamma och hennes väldigt blondina lillasyster i en bil, var vid systern räcker långfingret åt alla mina vänner (våra förut gemensamma) de var väl ett väldigt moget avslut på den dagen kan tyckas, att man vågar visa sej på styva linan när man sitter bakom ratten. Tufft.
Kanske dom ska överväga att byta efternamn till Åtlöje, går det tro?

Vidare gick ex fruns ombud fram till filmteamet och jidrade en massa skit, hon frågade tjejen i teamet om hon var lesbisk, humf, och vad har det med saken att göra liksom.
Man kan ju inte låta bli att undra ur vilket hål dom grävt upp henne ur, men säkrast gör dom nog i att stoppa tillbaka henne där innan hon orsakar mer skada.
Ja som ni ser finns ingen hejd på fjabbigheterna.
Herregud säger jag bara. Eller kan man ju säga som min bror sa, underhållsvärdet var ju stort ;)

Så här kul kan man ha :)

Myset var bedårande men hon fick inte följa med in i rättsalen så hon fick hänga utanför med sin favorit hästtjej och en killkompis och hans mamma, allt verkade iallafall gått bra, de är ju klart jag extra glad över.
De var ju lite beklämmande att ex frun inte fick se de vackra resultatet av vår lyckade insemination, men sen funderade jag lite till och kom fram till att hon var faktiskt inte värd att få se min lilla guldklimp.

Värd de var däremot en kvinna som jag inte träffat på väldigt länge som var med på rättegången och som sen kom fram till mej. Hon hade gråten i halsen när hon sa till mej att jag ska vara så glad och tacksam över Mollie. De är jag.
Den här kvinnan kommer fram till mej med gråten i halsen, hon är så stark att hon viskar i mitt öra att hon inte kan få barn och precis innan har hon suttit i rättsalen och lyssnat på en annan kvinna som säger att hon inte vill ha sitt barn.
Jag blir så ilsk när jag tänker på det.
Fy fan säger jag bara vad världen är orättvis.

Mitt allt :)

Så klart måste jag få avsluta detta inlägg med att tacka alla underbara människor som stöttar mej i allt tokigt som hänt och händer.
Alla fina samtal, mess, mail alla kommentarer på fb och här på bloggen.
Alla vänliga ord och alla tusen kramar.
Tack min underbara familj och min solstråle, ni fyller mitt liv med mening.
Jag älskar er.

Jockarp.

Ett liv pågår....

Jag funderade ett tag på att klä mej som Salander dagen till äran, men efter moget övervägande med en vän så ändrade jag mej i sista stund ;)

Ja kära läsare, idag firar jag och min blogg ett liv pågår ett år ihop.
Det är idag ett år sen det första inlägget skrevs, det är visserligen inte förren den 18:e som allmänheten fick ta del av mitt liv.
De var då jag lämnade ut mitt liv, vad jag varit med om, mina högst personliga känslor och tanka.

Jag har funderat lite i banorna i att avveckla min blogg.
Tanken var att när jag var klar med min ex fru och jag hade berättat alla stolligheter, tokigheter som var för tokiga för att vara sanna men som faktiskt var min vardag.
När allt lagt sej och lugnat ner sej och jag inte hade mer som behövde komma ut, ingen frustration, inga kärlekens känslor ingen saknad, rädsla eller förtvivlan som jag behövde sätta ord på.
När jag blivit så stabil så chocken släppt greppet om mej och att jag handlade rationellt och förståndigt som den människa jag var innan detta känslomässiga övergrepp.
Då var min mening att min dagbok skulle stängas.
Jag är visserligen inte där än och med tanke på att jag skrivit dagbok i form av denna blogg nu ett helt år och saken inte är utagerat ännu så kan det ju dröja ett tag till innan tokfia lagt av med sina tokigheter.

De skulle ju kunna vara så att nu när boken tar överhand och jag skriver mycket där, att jag helt enkelt inte skulle tycka att bloggen fyller någon funktion. För hur det än må vara så har jag först och främst skrivit om mitt liv som pågår för min egen skull.
Jag har skrivit för att jag mått bra av det, jag har skrivit ärligt och öppet, skrivit så öppet som jag aldrig någonsin trott att jag skulle kunna göra.
Jag har delat med mig av mina innersta tankar, funderingar och inte minst av mina känslor.
Jag har visat en sårbarhet som jag aldrig trott jag skulle göra, jag har låtit andra människor ta del av min svaghet.
Jag har skrivit för att jag överhuvudtaget skulle överleva och på något märkligt sätt så har jag överlevt.
Jag vet inte om jag gjort rätt, men det känns rätt och då måste det väl vara rätt.

Nu är jag starkare tack vare många faktorer.
Tiden har gått.
Jag har min fina starka familj som stöttat mej i allt, även om dom säkert många gånger frågat sej varför jag gjort si eller så, så har dom stått stadigt och bara varit där och stöttat utan frågor utan att ställa krav och utan att döma mej.
Jag har många fina vänner som även dom stått där stadigt, vänner jag kunnat luta mej i mot, bolla tankar och funderingar och inte minst frågor, inga svar har jag fått men jag har fått lov att ställa frågor, om och om igen, älta älta och älta detta oförklarliga som hände för ett år sedan.

Jag har även blivit starkare av den här bloggen, så mycket människor som helt spontant klappar mej på axeln, en kram på stan, några vänliga ord, stöttande, tröstande, pushande.
Alla dom människor som spontant sagt till andra i min familj, sagt till mina föräldrar att dom läser om vad som hänt mej, människor som spontant säger att jag skriver bra och att det är förfärligt det som hänt.
Människor som jag inte känner som jag inte har en aning om att dom läser vad som pågår i mitt och Mollies liv.
Människor som inte jag känner men som idag känner mej på grund av min dagbok.
Jag har även blivit starkare av och det erkänner jag, jag har blivit starkare av vetskapen av att min ex fru blivit svagare.
Att hon tycker att det är jobbigt att sanningen kommer fram att det är så många som läser och följer mig fram i livet, i den svåraste delen av mitt liv.

Jag blir starkare av att veta att hon gör vad som helst för att tysta mej, för att stänga min blogg, än har hon inte lyckats´och som jag sagt innan så kommer den inte att stängas av hot och trakasserier utan ska denna blogg stängas är det för att den inte längre fyller någon funktion för mej.
Men som det är nu och med det antal läsare som följer mej varje dag så kan jag bara inte lägga ner. Jag känner att jag har skyldighet mot mina trogna läsare att fortsätta skriva.
Läsarna var här och stöttade mej när jag behövde de som mest och nu har jag blivit en del i mångas vardag.
Och ja, jag tycker om att vara det.
Att jag kanske kan inspirera någon, få någon att bli glad, arg, ledsen, få nån flata att fundera mer än en gång innan hon gifter sej och skaffar barn, vad som helst, men jag förgyller tydligen mångas dag.
Och jag har ju fortfarande många strängar på min lyra och det är mycket än som händer i det här som kallas livet.

Lite märkligt är det ändå och se tillbaka på allt som hänt under detta året.
Och lite märkligt är det väl allt att just idag är det dags för rättegången. Exakt ett år efter jag startade denna blogg så ska jag få träffa min ex fru igen.
Hon som under detta gångna år haft så många invändningar på mitt liv som pågår.

Passande tröja till myset på stora dagen ;)

Nu ska vi filma lite här hemma sen bär det vidare till
Erik Dahlbergsvägen 32 A
KARLSHAMN

Hoppas vi ses :)


Jockarp.

Dan före dopparedan :)

En mycket lärorik promenad blev det av gårdagens tripp till ryssbergsstugan, Mollies minsta kusin är sex år och hon hade lite tandläkarskola med sin gamla faster på promenaden.
Hon berättade att när man var sex år skulle man borstar tänderna med vuxen tandkräm, man skulle träffa fluortanten och man fick borstar tänderna själv på morgonen men att man skulle ta hjälp av någon vuxen på kvällen så man kom åt längst in där det är lite svårt som sexåring att komma åt och så skulle de gå till tills man blivit fjorton år minsann.
Själv frågade jag mej istället vad tandläkare tänder på ;)

Vi bytte samtalsämne och nu var det den andra kusinen som tog till orda, han är åtta år.
Han sa att han tyckte att de var synd att inte min ex fru bodde med mej och Mollie, vi undrade klart vad de kom ifrån så där hux flux, men sa att vi tyckte inte att det var synd längre.
Jag sa att snart flyttar det kanske in någon ny till mej och Mollie, någon som verkligen tycker om oss och vill vara och bo med oss. Var vid bägge småttingar i kör säger, -Vi vill, vi vill flytta in med er. Hihi ja visst är det väl underbart att vara så populär.
Lite senare på dagen undrade lilleman vad det var som hände när Mollie föddes varför min ex fru lämnade oss, jag sa bara att hon lämnade oss innan Mollie föddes och sen frågade jag om han kom i håg det. Nja de gjorde han nog inte.
Jag försöker hålla en låg profil vad de gäller min ex fru och Mollies kusiner, de är nog lite svårt för dom emellanåt med tanke på att min ex fru ofta agerade lektant med dom små. Och hon har ju funnits med i deras liv sen dom var små frön.
Men när dom blivit större ska dom givetvis få läsa och ta del av både min bok och av mina blogg inlägg om dom så önskar, men just nu är det inte lämpligt.

Ja så är de ju dan före doppare dan idag :)
Jag hoppas att ni har gjort klart hejaklacksramsorna, att plakaten är skrivna och banderollerna inköpta, för i morgon smäller det.
I morgon ska myset hänga med sin djupt kriminella mamma till rättsalen. Hon ska på sina första rättegång, men mitt tvivel är stort på att det skulle vara den sista.

Det ska bli roligt i morgon att se ex frun och se om hon har iklätt offerkoftan dagen till äran eller hon slår på stort och tar offerrocken direkt.
De ska bli spännande och se om hon är redo att möta sitt förflutna, att göra upp med det gamla, att se om hon är redo att möta vad som idag skulle varit hennes dotter att se henne i ögonen, att se sin ex fru i ögonen och kanske tala om vad som hände.
De ska bli spännande och se hur Mollie reagera, för min ex fru har alltid hävdat att alla barn älskar henne och att alla barn skrattar när dom ser henne, de ska bli spännande och se om Mollie tulltar bort till henne och visar sitt vackrast lilla leende.

Hur de än blir så är jag iallafall redo, redo för rond ett. Dooong.
Jag tycker klart att det är lite synd att vi förmodligen inte kommer att mötas på ett rättvist sätt, för hon kommer klart vara helt avtrubbad av lugnande medel.
Och faktiskt förstår jag henne, jag har förståelse för att hon inte klarar av att möta sin som hon själv sa sin livskärlek, att möta den person hon sa sig älska så högt.
Och jag har förståelse för att de kan bli jobbigt för henne att se den lilla tjej som idag skulle kallat henne för mamma.
Att hon inte klarar av att möta dom människor hon sägs ha älskat, dom människor hon nu gjort så mycket fruktansvärda saker mot.
Så feg hon alltid varit och kanske allra fegast detta sista år.
Så visst förstår jag om hon inte klarar av detta mötet i sina sinnes fulla bruk.
De hade nog inte jag heller gjort.

En mycket intressant kommentar kom in igår, och den har fått min hjärna att snurra ett par varv.
Jag blir glad av att andra människor analysera min till synes lite märkliga ex fru. Tack för den intressanta vinklingen- Jag väljer att lägga upp den här, för det var väldigt spännande läsning.
Jag tackar ödmjukast för orden och tummhållningen :)

Har följt din blogg ett tag, och det är en sak som slår mig, om och om och om igen; jag tror att din fru känner...skuld? Eller tvärtom, hon kan inte känna skuld... Det låter kanske motsägelsefullt, men för mig är det glasklart: varenda gång nånting händer som skulle kunna få henne att känna skuld (ett blogginlägg, att folk från byn tar avstånd, eller att FB-vänner inte vill komma på hennes fest), så reagerar hon - med att försvara sig. "Det är Leonoras fel". Normala människor, dvs människor med förmåga att känna, hantera, integrera känslor av skuld, klarar av att KÄNNA empati, och skuld - men hon kan inte det. Därav alla aggressiva handlingar mot dig. Ju mer saker som påminner henne om vad hon gjort, ju starkare blir hennes aggressivitet. Du har ju säkert redan förstått det som jag skriver, men det kan vara bra att ha i åtanke. Jag har en exflickvän som påminner om ditt ex, och i mitt fall så har jag valt att försöka undivka alla triggers; dvs sånt som (borde) skapa empati/skuld/ansvarstagande, eftersom jag vet att det triggar hennes aggressivitet. Du verkar friare än jag där - du viker dig inte. Läser därför din blogg med en känsla av att bli förlöst; du gör det jag inte kan. :) (Flatkretsarna i Sthlm är för små för att jag ska vilja utsätta mig för hennes ilska.) För övrigt, vilket fantastiskt liv du verkar leva, med vänner, naturen inpå knuten, myset, familjen, utomhusliv, nutella-bak och annat. Jag lovar - det är INTE roligare i Stockholm. kram på dig - jag håller tummarna för dig till veckan. Du är grym!

Myset tycker att mamma pratar för mycket i bland;)

Nu ska jag snart ge en telefon intervju, mer berättar jag inte i dags läget, men jag återkommer, var så säkra.
Och avslutningsvis i dagens inlägg vill jag klart gratulera min mor som fyller år idag. Grattis mor :)

Jockarp.