Ner kommer man alltid :)

Jaha, man ska ju ner me ;)

Jungfruresan i dom nya ljuvliga pjäserna som klädde mina fötter gick förvånansvärt bra. Snön låg djup, det har en tendens att snöa på kvällar och nätterna när man inte ser det, lika förvånad blir man varje dag när man ger sej ut och ser att de kommit nya flingor.
I skogen försvinner det inte lika lätt så snön var djup på berget. Tanken var en lite sväng bara för att testa skorna, men nej suget blev för stort och med tanke på att barnvakt i form av bus i kusinernas boning verkade var till lilla frökens belåtenhet så kunde jag inte låta bli, lite mer än 9 km där även mördabacken inkluderades. Sista sträckan ökade jag farten lite, det är det som jag ser som svårast just nu, att få upp tempot, snö, is och annat otrevligt underlag, kombon med kilovis med lösgodis gör att det bli en kilometertid långt under det normala. Inte okej. Så nu lutar det åt dietandet med snålintag med kolhydrater, jag mår bra av den kosten, total utrensning av dom små K:na och sen påfyllning gör mej ruskigt snabb, nu gäller de bara att pricka rätt med denna uppladdning så kroppen känns sprängfylld till loppet. Just nu längtar jag grymt mycket tills att loppet är sprunget och att jag gått i mål, nöjd.

Myset sovvägrade på lunchen och jag brydde mej inte, dom fighterna ser jag som väldigt meningslösa, ja sa bara till henne.
- Va vaken då.
Så tuff var hon inte, hon fick ge med sej i soffhörnet.

Så kan de gå :)

En fight som jag däremot gick i går det var nagelklippningen. Myset tycker att det är helt meningslöst men jag som får smaka på dom små sylvassa naglarna när hon ska snurra håret på mej när hon är trött eller när hon råka rivas kände de som en mycket god sak att göra på en lördagsförmiddag. Hon ville inte och jag sa.
- Nej nej då gör vi det inte då.
Men när lilla fröken kom på att hon var sugen på glass hade hon inte skuggan av en chans. Ingen nagelklippning ingen glass. Hehe.
Hon sträckte då snabbt fram sina små händer och så var den saken biff. Piska-morot det är tydligen det som gäller.
Jag höll ju mitt löfte så en liten glasspinne slank ner.
Jag mår bra när jag lyckas lösa vissa små vardagsbestyr med enkla medel. Att faktiskt hålla lite på regler, även om dom är få :)

Nya Stenmark?

Skratt och bus :)

Jag kom sen på mej själv med att sitta och titta på Teletubbies när myset tuppat av i soffan, herregud vad händer? Är jag vuxen eller är jag ett barn ja man kan ju undra, jag slog över på min fina braiga äppelteve och kollade på lite schyssta musikvideos, jag måste säga att David Guettas video till låten She wolf är väldigt vacker, trots att de nu inte är en varg, lite falsk marknadsföring om man nu ska vara petnoga och det ska man jue ;) Men låten och videon ihop får mej att få hårresning vilket är ett gott tecken på att något är bra.

Eftermiddagen spenderade vi i skidbacken, ett åk för min del i stora backen, ekonomiskt sett var det nog det dyraste utförsloppet genom tiderna. Men skit samma, jag hade kul, resterande tiden höll jag mej i barnbacken och repliften. De var tufft att få med sej myset upp, vänster armen känns allt annat än utvilad kan jag lova.
Skidor föll myset perfekt i smaken, hon flinade stora delar av tiden som vi var i backen, hon skrattade när vi åkte såväl uppför som nerför.
Lite fundersam var jag allt när vi åkte dit, var Mollie för liten eller skulle det gå bra. Det gick så klart galant. Min tös gillar utmaningar, eller är det så att hon inte begriper när något är farligt.
Glad blev jag i alla fall för det visade intresset. En toppen eftermiddag med kusinerna i backen vilket rundades av med middag och melodifestival.
Pang rätt ner i asken den dagen med. Den börja bli fullt nu i Braigadag asken ;)

Liften var ingen höjdare....

Sen blev de bättre :)

Nöjda nere igen :)

Återigen tack alla som gjorde den 9/2 till en sådan toppen dag.

Jockarp.

Sim salabim...

Än en gång fejsade jag de faktum att man är väldigt sårbar som ensam vårdnadshavare, en liten enkel uppdatering på telefonen gjordes under förmiddagen igår. De jag inte visst var att telefonen la av och man behövde en pinkod för att låsa upp den, jag har bytt kort och därmed också även koden. kom jag ihåg den, nej knappast va.
Detta betydde att ingen kunde nå mej och givetvis behöver man inte vara nåbar alla timmarna på dygnet, men när jag och myset är separerade från varandra ser jag gärna att den som tar hand om henne ska kunna få tag på mej.
Jag fick därför köra in med trucken och ringa upp skalbaggen och ge dom numret till vår avdelning på jobbet. Jag hade aldrig förlåtligt mej själv om något hänt henne och dom inte kunde fått tag på mej. Än en gång förbannade jag det sits jag blivit satt i, nej jag ville inte detta.
Ilsk som ett bi körde jag sen dom sista timmarna på jobbet och dom som kom i vägen fick syrligheter som kanske inte riktigt var menade att bli så syrliga, förlåt, men ibland blir jag så arg på det som hänt och oftast är det när jag känner mej otillräcklig och sårbar. Fan.

Jag stämplade ut och körde till skalbaggen, jag mötte ett litet mys i dörren, hon hade dansat till dansband, åkt pulka, sovit och ätit kyckling gryta, det gick minsann ingen nöd på henne. Jag har förstått att dom sjunger väldig mycket på dagis, hon vill gärna att vi ska sjunga hemma, jag passade på och fråga fröken och jovisst sjunger dom, lilla sånglådan hade även varit framme under fredagen. Härligt.

Jag fick ett mail av en journalist på en tidning, hon hade läst min insändare och frågade om hon fick ställa lite frågor till mej angående att vara ensam med ett barn och samtidigt jobba skift. Hon tyckte det va en viktig fråga och jag kunde inget annat än att hålla med henne.
Vi bestämde dejt på måndag, de ska bli spännande, ännu ett nytt möte alltså.

Jag hade en plan om att myset och jag skulle hänga på badhuset en stund under eftermiddagen, men när vi kom hem ville hon hellre måla, så det fick det bli. Men efter en stund kom hon lullande och började prata om badhuset och om att packa väskan. Jag blev super glad, egna initiativ mottages och det ges beröm för idéerna. Vi packade alltså väskan och körde till Bromölla. När jag kom innanför dörren och möttes av en hög med skor som inte var av denna värld tänkte jag bara, vad gör vi här.
Men det var inte så farligt en del skor tillhörde nog dom som var på gymmet och dit hade vi ingen tanke på att gå och spänna oss i speglarna ;)

Sen hemfärd från badet, min bror skulle på alkoholbjudning så han behövde lift, vi ställde klart upp, myset var på vippen till att slockna men jag lyckades hålla hennes ögon öppna tills vi kom hem till borgen och lite mat hade tryckts ner.
Halv åtta sov hon som ett litet barn. Det känns väldigt bra att vi ska ha ledigt ett tag nu. bara korta pass på skalbaggen och långa goa härliga pass i palatset. Nu saknas de bara lite vår och lite kärlek sen är väl livet helt perfekt.
Lättlevt.                     

Funderingar under fredagskvällen var bland annat -Var har Alice bah tagit vägen?

Jockarp.

O la la. Nya skor....

100 mil i dessa är väl inte omöjligt ;)

En heldag med min löparkompis och hennes grabb. De började redan vid niosnåret med en utfärd till Kristianstad och löplabbet. Ny skor skull provas ut, vi kände att det var dags att skaffa ett par nya juveler att ha på fötterna inför det kommande loppet, vi är tvungna att springa in dom några mil först. Jag var inne på att hålla mej till dom gamla beprövade asics skorna, men såklart vill jag se vad som fanns på marknaden.
Vi körde fotkontroll och löpteknikstest på löpbandet.
Tre skor att välja på och inga hade färgen rosa, skönt. De första var ett par grymt snygga och supersköna asics skor, dom andra var ett par av märket saucony och dom var om än möjligt ännu skönare, det tredje paret gick bort direkt, dom kändes inte bra. Men det andra båda var så lika både trevnaden på foten och utseendet. Tuffingen vågade testa saucony hur fel kan det möjligen bli? Nu längtar jag bara efter att få ge mej ut och testa dessa bägge skönheter en dag. Så lite som gör att man får en nytändning.

Är det fika mys så är det...

Vidare körde vi till barbacka så barnen fick leka lite, vi satt och surrade över en kopp kaffe och tyckte att livet var allmänt trevligt och oss tillmötesgående. Vi pratade om vår gemensamma resa som de snart är dags för, vi ser framemot de så sjukt mycket just nu, att resa ihop och att barnen som kommer så bra överens ska med.
Ekohallen en sväng och inköp av några munkar av munkkillen utanför sen bar det hemåt. Promenad på ett snöbeklätt berg följde, det var tungt uppför med vagnarna, men de gick och snacket fortsatte. Bägge ungarna somnade och sov till vi var hemma igen. Munkarna och kaffet slank ner.

Fullt lass :)

Efter att vi blivit lämnade själva i borgen igen intog myset badkaret, hon lekte med sina små delfiner som hon döpt till mormor och morfar, mamma och Mollie, som jag älskar livlig fantasi :)
Uppkrupna i soffan med russin och en vattenflaska satt vi sen och kollade på Dora, vi var lite slitna både jag och lilla fröken. Vi måste snart ha lite ledigt tror jag :)

Min lilla stålkvinna ;)

Jockarp.

Förkovring....

Saknade är ibland tuff. Igår lämnades myset på skalbaggen klockan sju, jag hade en yrkeskonferens på jobbet och efter det var det eftermiddagsskift som gällde.
Jag hade missuppfattat tiden och trodde att det började klockan åtta efter att informationen nått mej att vi inte började fören halv tio kände jag att jag lika gärna kunde ge mördabacken en påhälsning. Sagt och gjort. Jag sprang i ös snö. Skönt. En vända i duschen och sen mot bruket jag for.
En rolig givande och intressant konferens blev det då även en gäst var inbjuden att berätta om den nya produkten som vi nu framgångsrikt kör. Vi är duktiga på textilmassa, vilket helt hade passerat obemärkt förbi mej, jag tänkte oss som medelmåttig. Fel av mej vilket var glädjande. De är gott när man kan klappa sej lite på axeln ibland.

Vi pratade även ett nytt manöverrum för min del av fabriken och detta kommer nu bli det mest moderna bygge i Sverige, hur cooolt är inte det då, från råtthål till hippast i landet på några månader, jag gillar det såklart. Det ska bli grymt spännande och följa detta bygge på nära håll. Jag vet även med mej att det kommer att krävas en del extra av oss skyddsombud under denna tid. tufft men roligt jobb.
På tal om skyddsombud har jag nu fått en fråga som jag blev väldigt glad över men samtidigt såg jag en viss svårighet i det. Jag tycker om att utvecklas, gå på kurser och föreläsningar jag gillar att lära mej mer helt enkelt. Detta ser det nu ut som att jag får chans till i form av att vidareutbildas inom skyddsorgansiationen på mitt jobb, från skyddsombud till huvudskyddsombud. Ett litet problem bara, kurs i Stockholm i tre dagar i rad.
Här är ett läge jag faktiskt fundera i tankar, ska jag på grund av att jag är mamma inte låta mej utvecklas själv?  Ska jag helt enkelt enbart tänka på det bästa för Mollie eller ska jag vara egoistisk och åka i väg tre dagar och lära mej, utvecklas som människa i mitt liv? Är jag egoistisk? Ja jag vet inte i detta läget.

Förmodligen kommer jag att åka och förmodligen kommer det att gå toppenbra för myset och förmodligen kommer jag att längta ihjäl mej efter henne, Men jag måste ju leva mitt liv trots att jag är ensamma mamman eller?
Jag tvivla men jag tvivla mindre för varje dag, jag funderar och väger för och emot. Tre dagar separerat är lång tid för oss men vi måste ju vänja oss. Jag måste ju utvecklas i jobbet och som människa om inte så blir jag nog ingen vidare bra förälder.
De känns som jag kommer att tacka ja till en ny utmaning och det ska bli spännande säger jag annat ljuger jag och det ligger ju inte för mej ;)

Jobb till tio då jag även passade på att samtala med basen om min framtida arbetstid, jag vill ju gärna fortsätta med min 50% det är lagom just nu. Men det hänger på brukets goda vilja vilket jag hoppas på att den just är, god alltså. Men med min grymma förhandlingsteknik så känns det mer än bra efter den sittningen. Man ska helt enkelt lägga fram saker på ett sätt som gör det omöjligt för dom att inte tycka att det är en win-win situation. Lätt som en fjäder seglade jag ner till min avdelning, vissa dagar går det väldigt bra.
I går var en sån dag även om den innebar på tok för lite tid med min dotter, när jag kom hem sov hon sött i sängen.
Skalbaggen och kusinhäng från fyra tiden på eftermiddagen hade kostat på. Jag passar på att tacka kusinerna med familj för all hjälp den gångna veckan, ni har gjort ett super jobb med myset medans jag varit på bruket. Tack :)

Jockarp.

Årets bok....

Myset och en kamera :)

Förmiddagen slutade som så ofta med näsan över en bok, dagens bok var djurungar. När vi kom fram till sidan där det var ett lamm på bild sa jag till Mollie att till våren kommer vi att ha ett får och ett lamm i hagen. Vidare bläddrade lilla fröken, hon skulle sen ha pingviner, elefanter, sälar, björnar, tigrar, grisar och små katter i sin hage. Jag kände väl där någonstans att det inte var riktigt genomförbart.

När vi skulle klä oss inför dagishänget så skulle det sättas ett mys på tväre. Gahh de händer sällan att hon protesterar men dom gångerna det händer bli jag tokig.
Jag bet ihop och började sjunga -klappa händerna när du är riktigt glad- Jag tror aldrig hon har hört den innan för hon stannade nyfiket upp och protesten avtog. Jag började sen -pussa mamman när du är riktigt glad puss puss- Och så gjorde vi det några gånger och sen flinade vi båda två. Jag har räknat ut hur jag ska få små pussar av min lilla sötnos nu, hon är annars lite snål med just den varan.
Hon somnade i bilen in till skalbaggen, ja så går det när man ska vara upp och väcka tuppen varje morgon.
Jag for hem och hoppade i löparskorna, det kändes ovant, tror det var en hel vecka sen sist, men att vila sej i form är tydligen melodin, jag kapade fem minuter på min runda innehållande mördabacken, jag kände nu att jag måste pressa mej lite, visst att man ibland ska springa lite lusigt och bara njuta av att det rullar på och den vackra naturen, men ska man få några resultat så måste man nog pressa sej någon gång ;) Inte har jag spytt än efter ett löplopp så det finns nog en hel del till att ta av.

Cykel är kul...

Okej att jag vet att jag kanske låter lite kaxig just nu och att jag kanske inte riktigt tror att det kommer att inträffa, men nog måste jag få drömma lite med va? och det är en dröm och tanke som inte egentligen är omöjlig.
Det har varit QX galan, en gala för hbtq-personer där det delas ut priser i alla möjliga kategorier, året hetero, varför nu den är med kan man ju fundera över, årets homo, årets film, året bok med mera. Där tänker klart jag stå som segrare med åretsbok nästa år, vad sägs, hade inte det varit roligt?
Det tycker jag iallafall ;) Okej jag kan väl nöja mej med om jag bli nominerad. Okej först ska jag kanske nöja mej med att skriva den klart, hihi Eh drömma lite får man väl...

Färdig drömt och till verkligheten på bruket. Jag körde så det rök, vi hade tågvagnar med björk som skulle lossas samtidigt kom det långtradare i en jämn ström, vidare ska produktionen hållas igång. Vi hann knappt slicka oss runt munnen så mycket var det att göra. Kul.
Vi tramsade som vanligt lite över komradion och sen lyssnade vi på vi i femman och skrattade hejdlöst åt vissa frågor (och svar) Vi är grymt lättroade inget snack om den saken :)

När jag kom hem låg Mollie och morbror och sov helt utslagna i soffan, Bror min körde hem och Mollie bar jag försiktigt in i sängen, hon rörde inte en fena. Det är tuffa dagar för lilla fröken. Men snart är vi ju lediga igen.

Och jag är tuff :)

Jockarp.

Fridoline! nya favoriten.....

Sidorna från 78 och framåt läses nu högt, vilken annorlunda känsla det är att läsa högt, jag gillar det trots att rösten ibland känns sliten. Vad det gäller bokprojektet så har jag en grymt spännande tid framför mej, massa nya saker som de ska beslutas om, olika val, mina val. Lite skraj blir man allt när man tänker på det, tänk om det inte känns så bra som jag tänkte mej, tänk om, ja tänk om. Jag känner mej ibland liten och ensam, dessa val hänger på mej, enbart på mej, jag kan bolla mina funderingar med andra kunniga människor men det är tillslut mina beslut och mina ord som kommer att stå i boken. Men det är ju det jag vill, det är ju det som måste ske, för att jag ska kunna lämna den biten bakom mej, så hur svårt kan det va?
Boken har ju inte skrivits om och av någon annan alltså kan den ju inte jämföras med något annat, de finns ju bara en enda bok som kommer att heta det min bok kommer att heta. Jag gillar tanken på att människor kommer att läsa den av spänning och av nyfikenhet på mej, vissa kommer att köpa den för att se om det står något om dom, vissa kommer kanske att köpa den, lusläsa den och fundera på om dom kan anmäla mej och sätt dit mej på något sätt, hihi jag kickar, låt dom komma.
Men mitt hopp står i att även människor som inte vågat komma ut som homosexuella ska läsa den och finna styrka, till att från den dagen leva det liv som dom själv vill. Hopp om att politiker läser den och ser hur fel något så rätt kan bli. Jag hoppas att barnmorskor, förlossningspersonal och BB personal läser den och förstår hur livet ibland kan förändras och att särskild behandling då kanske är på sin plats.
Jag hoppas att psykologer läser den. Jag hoppas mina vänner läser den och känner igen sej att just så var det, det var detta dom fick gå igenom med mej, inget förskönat eller förfinat, att detta är det dom upplevde ihop med mej.
Jag hoppas även att min ex frus och hennes familj läser den och kanske kan sätta sej in i vad dom utsatte mej och ett ofött barn för. Att om det inte gått upp för dom innan så kanske att det då ringer en klocka i huvudet på dom och att uppvaket blir totalt att det som skedde var så fruktansvärt fel.
Jag hoppas att min blivande fru läser den och får en förståelse för vad jag är för en människa och vad min tunga ryggsäck innehåller.
Eh Jag hoppas ju klart att hela Sverige läser min bok Och att det kan förändra något och öka förståelse för vissa människor i samhället.
Jag hoppas även att jag en dag ska läsa den och känna att det är historia att det ligger långt borta i tiden, en tid som inte längre är viktigt.
Men det är framtid, jag är inte där än.

Dåtid.
Myset åkte till skalbaggen och jag for till bruket. Hövdingen bjöd på semla till kaffet, sämre chef kan man nog allt ha ;)
Ännu en arbetsdag som rusade fram, vi hade väldigt roligt och vi skrattade mycket, detta blandades dock med lite seriösare diskussioner om skiftbyte och omplaceringar. Vårt skiftlag ska kastas om, två åker bort och två nya kommer. Jag tycker att det är synd att man förändrar och ändrar på ett väl fungerande skiftlag, jag förstår inte syftet liksom och jag vill förstå. Mej personligen spelar det mindre roll med vilken jag jobbar med, det känns som om jag skulle kunna jobba med satan själv och ändå trivas. Jag har lätt för att vända neggokänslan till något oneggo just nu. Den känslan får gärna fortsätta att hålla mej i sitt våld.

22.00 chekade jag in i palatset i Jockarp igen, jag såg spår i snön efter en het debatt och intriger, Jag kände en glädje över att jag inte var hemma när helvetet brakade lös på min gårdsplan. Det är inte konstigt att det är krig på jorden när inte ens människor med samma intresse kan hålla sams. Ibland undrar jag om jag inte skulle emigrera till någon mer folktom plats.
Myset var iallafall vaken och morbror var den som var barnpassare för dagen. Allt hade gått bra och kusinerna hade varit med på dagis och hämtat hem henne.
Vi läste boken om Fridoline som nu är favoriten, sen var det godnatt.

Jockarp.

Aktiv ungdom....

Man hinner dansa.

Att kliva upp i en helt okristlig tid håller i sej. De får väl vara så vare sej jag gillar det eller ej. Mollie mår bra av det och hon är oftast på ett ljuvligt morronhumör, det har hon helt klart fått från mej. Jag är solstrålen själv när jag kliver upp ur sängen, varför skulle jag inte vara det liksom?
Man hinner med sjukt mycket på de första timmarna på dagen. Igår hann vi måla en lång stund, vi läste massa böcker och vi tog ett förmiddagsbad innehållande hårtvättning.
Jag hade tänk att vi skulle ta en morgonpromenad med hundarna men jag tyckte att det var för kallt att kasta upp myset på ryggen, så det fick bli fram på eftermiddagen i stället.

Och städa...

 

Efter att morgonen har en tendens att bli väldig lång just nu så tänkte jag att en liten middagslur borde vara välkomnande för lilla fröken. Ne, ne,ne, ne. För det var intresset noll. Middagsluren uteblev alltså. Vi var bjudna på kalas så in i bilen och iväg. Två minuter senare satt myset och sov i bilen, färden tar max tio minuter så jag räknade med att det skulle bli ett ilskt litet mys som slog upp ögonen. Jag ska helt enkelt sluta räkna, för det blir fel. När hon väl lokaliserat sej om att vi var hos tant N så var hon som solstrålen själv. Skönt när man har fel. Smörgåstårta och kladdkaka bjöds det upp till, smarrigt värre. Myset sysselsatte sej med diverse leksaker och med de unga grabbarna, själv skrattade jag hysteriskt efter lite olika märkliga samtal, allt från skitbilar, lapplisorsnas arbetsförhållande, till Tv-licenser och medium. Väldigt intressanta och spännande samtal alltså.

Oj, och baka hinner man :)

Jag är nu inne på min femte dag utan ett enda löpsteg, jag känner av en kraft i lårmusklerna som gärna vill sättas fria och få pressas ut. Jag saknar springandet och hoppas att jag ska kunna peta in ett par småpass den kommande veckan. De är inte lätt jämt att få till karriären, livet som ensam mamma och fritidsysslorna. Vissa saker får ibland strykas på foten, that's life.

Från kalasandet bar det i allfall upp till kusinerna för lite bus, vi något större Vilhelmssonare vi tog en välbehövlig promenad på berget, både folk och fä kräver sitt, varje dag.
Myset hade hunnit måla lite, spela spel och dansat. Aktiv som tusan. Med allt detta på en och samma dag och väldigt sparsamt med sömn så blev Prinsessan af Månsagården av förståliga skäl väldigt trött väldigt tidigt, jag lyckades få i henne en liten bit schnitzel och lite potatis men sen knockades hon stenhårt. Halv sju sov hon som en stock.
Full fart ner i bra dag asken med den dagen alltså, så mycket skratt och tid med människor som jag älskar.
Lättlevt.

Och hitta på rackartyg ;)

Jockarp.

Utställning...

Uppstigning 05,35 vilket jag tycker är för tok för tidigt men sånt är livet för mamman, jag har svårt att förlika mej med att Mollie ska vara enväldig härskare över hur dags uppstigningen ska ske i palatset. Men min tid kommer nog igen, kanske fortare är man tror. Snart får jag väl asa upp henne när hon ska till skolan, hämnden känns ljuv ;)
Vi drog söderut, Tutankhamun utställningen på Malmö arena var målet. Jag har sett ett par utställningar innan bland annat en i Egypten där det liksom hör hemma.
Hela utflykten höll på att få ställas in, från ett ljuvligt vårväder till snö i massor på bara några få timmar fick mej att överväga bilfärden. Men vi trotsade snön och åkte i stället lite tidigare än planerat.
Första stoppet blev Lund för att hämta upp idéen givare till utflykten, min nästis :).
Vi ses inte så ofta, men när vi ses så är det väldigt trevligt, än trevligare tycker jag det är när människor ser något spännande och då tänker på mej och frågar om jag vill hänga på. Klart jag vill jue ;)
Bästa nästisen hade varit smart nog att köpa biljetter på nätet så den värsta kön gled vi bara förbi likt som på en räkmacka.
När vi stod och väntade på insläppet så var det ett par som försökte tränga sej före i ledet. Höpp höpp höpp inte okej, de roliga var att det var prästparet hemifrån som stod för det försöket. Jag sa er känner jag igen, ni är ju hemifrån, ja och dej känner ju vi med igen, du skrev en insändare i tidningen om dagis, skönt att det löst sej, hihi jajamensan de stämmer sa jag.
Sen diskuterade vi lite om sammanslagningarna av församlingarna och vi pratade om ett bröllop där jag var med och där de båda prästerna hade varit vigselförättare.

Utställningen var grymt fin och välorganiserad, jag blir glad av sådana utflykter, jag lärde mej en hel del nya saker om faraonerna och en sak som säkert är väldigt onödigt vetande det var att på den tiden då den herren levde fanns det inga skåp. Bara det liksom inga skåp vem visst de? Inte jag i allafall.
Från Malmö till Lund och lunch på en trevlig restaurang där det intogs en pasta med fläskfile, tryffel och oliver. Mm de var smarrigt värre vill jag lova. Det kändes lyxigt att äta ute, jag gillar det.
Vi lämnade vårt trevliga sällskap och begav oss till ett annat. Till en liten regnbågsfamilj. Mollie hade fått en lite tablettask till lördagsgodis och vi diskuterade hurvida nästa person vi skulle besöka skulle försöka lägga beslag på den eller inte. Nu pratar vi om en liten gosse på fem veckor. Mollie hade ett väldigt bry om det här och jag flinade glatt åt hennes funderingar.
De lyste om hela denna familj när dörren öppnades och jag tyckte det var väldigt vackert, avundsjuk? nja lite, jag skulle också vilja vara en lite större familj, men nu är det ju som det är med det.
Men visst såg jag den lilla lyckliga familj framför mej som jag blev blåst på. Nog var det så alltid.
Det var i allfall underbart med vännerna och deras lille bedårande grabb. Mollie fick behålla sitt lördagsgodis och hon fann sej snabbt i deras hem.
Vi vände hemåt nöjda av kultur och socialisering. Hem till borgen och näsan vändes neråt i böckerna, först läsning i soffan sen sängen. Pang både mamman och barnet somnade. Hej då Melodifestivalen. Jag vaknade igen vid tiosnåret, en vända med tandborsten sen var det gonatt igen, det kosta på att åka på utflykt och kanske ännu mer att uppstigningen sker så förbenat tidigt. *Gäsp*

Jockarp.

Ledighetsansökan...

Ström. ström, ström. Visst är det väl fantastiskt. Stackars all dom som är el allergiker säger jag bara.
Strömmen i mitt hem har spelat mej ett spratt. Halva huset strömlöst den andra med ström. kraftbolaget svarade som så ofta dessa stora jättar gör när man ringer till dom och ber om hjälp. Det är inte våra sladdar, vi står för matningen fram till just det stället men inte vidare, sen ligger det visst på mitt bord. Varför, jag frågar varför är det alltid så.
Det är som med försäkringar, jag betala feta försäkringspremier varje år för att man ska känna sej trygg om något händer. Om det skulle hända något så är det någon pytteliten text i avtalet som ser till att försäkringsbolaget inte står för just den lilla grejen jag behöver hjälp med, ibland blir jag väldigt väldigt trött.
En gnistjagare tipsade mej om vad problemet kunde vara och det var bara att ge sej ut på jakt.

Mellan jagande så behövde min lilla dotter stimulans, tanken var att vi skulle få besök av en vän och hennes dotter, men detta fick avblåsas på grund av strömproblemen. Men Mollie behövde stimulans med eller utan ström så målapenslarna åkte fram, hon blev nöjd. Hon var duktig och kladdade inte så farligt. Glad mamma ;)

Det var en mycket fin och positiv insändare i tidningen Blt igår, jag vet vem som skrivit den. Redan klockan sju på morgonen fick jag kommentarer om min skrift. Kul.

Dagen fortsatte och misslyckandet var totalt vad det gäller strömbiten. Elnissen kommer ut och tillslut löser vi gemensamt problemet. Min bror kom på att det stod en stor byggfläkt och tuggade ström på ett nybygge, denna ihop med att ett av husen på grund av utlandsresa nu går på elpatroner gjorde att det blev överbelastat. Hej hopp att jag hade kunnat tömt varje butiks lager av proppar, det hade liksom inte hjälpt. Glad var jag att vi kom fram till vad felet var.
Vidare ballade vattnet ut, det var endast självtrycket som gjorde att det rann en liten stril i kranen, något var fel. *morr* precis som att det inte räckte med saker jag hade noll kunskap om, dags igen alltså. Var börjar man leta när man inte begriper hur saker hänger ihop. Utmaning alltså. Efter lite trix och tryckande på lite olika knappa fick jag igång även den delen av palatset.
Efter allt detta strul så tänker jag minsann ta en dag ledig. Vilket ska bli "dö"skönt ;) Äventyrsdags alltså.

Jockarp.

Propplösning.....

Full fart ;)

Godmorgon och sen följde raden, jag vill till dagis och dansa.
Javisst sa jag men vi måste äta frukost först. Två timmars häng hemma innan vi kunde köra till dagis och det var ett fasligt gnäll om den där dansen.
Mollie har börjat hänga med ett par tjejer som är lite äldre än henne själv och det var just med dessa brudar hon skulle dansa med.
Så sött att hon börjar leka med andra barn och inte bara vid sidan av dom, mognare för varje dag som går.

Jag drog till bokmorskan och jag fick betyg bra, jag hade jobbat på bra,  jag ser numera ofta själv vad som är fel, var det hänger upp sej och där det är ord som är överflödiga. Det är roligt när man ser att man utvecklas och att det går framåt. Jag är stolt över mej själv och att jag lär mej.
De blev inte så många timmars jobb på grund av att myset bara skulle vara på dagis några timmar, men de som gjordes kändes bra.

Jag fick en ny pdf men alla sidorna som jag senare på kvällen skrev ut. Nu är det dags för nästa kapitel. Jag kör med högläsning på kvällarna, det är då jag ser var det hänger upp sej. Där jag tror att läsaren kommer att hänga upp sej, det måste då ändras. Så enkelt är det :)

Jag tog en promenad med hundarna, Mollie gick med men inte längre än upp till kusinerna, där stannade hon så jag fick gå vidare ensam. De må jag säga var en märklig och ovanlig situation. Jag har inte gått så mycket nu sen min löparsatsning tog fart och utan myset är ju väldigt lätträknade gånger.

Matlådedags.....

Middagslagning och boxen fylldes med matlådor, det var behövligt. Mitt i de stohejet kom min löparvän med sin grabb, soffhäng och surr om allt som händer i våra liv följde. Barnen lekte och drack smothie.
Problem med en huvudsäkring höll mej aktiverad stora delar av kvällen jag höll på att bli tokig.
Jag hatar allt som har med stöm att göra, jag tycker helt enkelt att det är för spännande ;) Det är obehagligt och det grundar sej klart av att jag inte begriper mej på det.
Propparna var skållheta och varje gång fick jag ta med mej myset ner i källaren, där fick hon stå när jag pillade med proppbytandet. Hon tyckte det var superkul och fickla med ficklampan. Bra att nån gillar det typ.

Två böcker i sängen sen sov hon som en stock, inte så konstig med tanke på att klockan var halv nio och hon hade varit igång hela eftermiddagen.
Jag plockade undan efter dagens aktiviteter och sen slog jag mej ner i soffan och bara satt.
Jag satt där nersjunken i ett tyst hus och tittade mej omkring och såg liv och rörelse.
Så mycket saker som tyder på att här är det människor som lever ett liv. Jag blev glad av det jag såg och av dom tankarna.

Idag känns det som att det kommer att bli än mer liv och rörelse i Jockarp. Jag måste få ordning på strömmen, *svälj* det känns precis som att det kan bli en väldigt dyr historia det där....

Jockarp.

Revir...

Snart är det dags:)

Skalbaggetid för myset och jag hoppade över löpningen, jag stod i valet och kvalet, löpning eller städning. Löpningen hade helt klart varit mer stimulerande men jag såg att palatset verkligen inte var så glittrigt och glamourit längre. Stort behov av uppfräschning alltså.
Just i dom lägena tycker jag att det hade varit lagom med en kåk på 25 kvadratmeter. 300 är inte lika stimulerande att städa. Vad ska man börja liksom.
Jag började inte. Nej istället satte jag mej vid datorn och betalade sista räkningen till vår resa, det börjar att dra ihop sej nu.
När jag ändå satt vid datorn så passade jag på att skriva en insändare till tidningen, jag tyckte det var dags för lite cred till kommunen och givetvis till skalbaggen. Nu har dom visat vad dom går för.
Efter att jag var nöjd med min skrivning skickade jag det till en av mina kontakter, han okejade texten vilket var glädjande.
Städningen återstod så på det i full fart, jag flög runt på fjäderlätta ben och kände mej nöjd med dagen.
In och handlade lite behövligheter sen mot skalbaggen.

Myset gör sej ingen brådska längre när hon ska hem, nej igår pusslade hon ett pussel och det skulle pusslas färdigt och sen skulle det ställas in i skåpet. Jag blir glad av att se henne trivas.
Fröken tyckte att myset utvecklats mycket i språket och jag är mer än villigt att hålla med, hon pratar väldigt mycket just nu. Lite kan det kanske ha att göra med att vi läser väldigt mycket här hemma, jag frågar och hon svarar.
Jag fick även frågan häromdagen av en annan fröken på dagis om Mollie hjälpte till mycket här hemma med diverse sysslor. Och visst gör hon det, när det lagas mat så är hon oftast med bland kastruller och slevarna. Hon hjälper till med att starta tvättmaskinen och hon laddar alltid diskmaskinen med lilla tabletten. Hon hämtar handdukar, fyller sin vattenflaska och blöjorna springer hon nu oftast och hämtar när hon känner att det är dags för byte. Hon är duktig min lilla hjälpreda och både hon och jag uppskattar att göra saker tillsammans. Hon vill vara där jag och vise versa.

Annat än vardagsbestyr gör vi ju med, och i går packade vi in oss i bilen med en pannkaka som färdkost och drog till Olofström och badhuset, jag tycket nästan att det var för bra väder för badhusbesök det var ju vår i luften, men vi kommer att ha mycket tid framöver då vi får prioritera berget och skogen framför badhuset. Hundvakt står på agendan och dom små fyrbentingarna behöver ju komma ut och lufta sej.
Vi badade ett par timmar och jag får nog säga att det är bättre i Olofström än i Bromölla, det är inte så mycket folk där uppe så Mollie vågar till och med släppa mej och simma lite själv, det vågar hon inte i Bromölla när det är barn som plaskar, stojar och stimmar överallt. Vi behöver lugnet för att lära oss.
Själv lärde jag mej var att smurf schampo inte är bra för vuxna människors hår, nu vet jag det liksom. Håret blir ju inte heller bättre av att myset fortfarande alltid snurrar fingrarna i håret på mej när hon är trött.

Jag har märkt att hon vaktar väldigt mycket just nu, förmodligen en av dom där faserna som ska gås igenom. Kommer det någon nära mej så säger hon.
-Min mamma.
Och när vi var hos frissan och hon satt i mormors knä kom det fram en kvinna och tog mormor vänligt på armen då sa hon.
-Rör inte min mormor.
Hehe, jag tycker det är lite sött men jag hoppas ändå att det går över inom en snar framtid. Revir.

Nu ska jag iväg och göra lite små justeringar i en bok som håller på att födas.

Jockarp.

Bokomslag och kyrkan...

Något för små brallor ;)

Från klarhet till klarhet.
Mognaden har varit enorm sen jag blev mamma. Jag har lärt mej att allt har sin tid. Vissa saker ska ligga och gro ett tag och så plötsligt kommer det till en och allt blir då så enkelt och lättbegripligt.
Jag har det senaste dagarna kommit fram till att lilla fröet grott och att jag bara har väntat och sett tiden ann. Nu känns det rätt. Helt rätt.
Den ena saken handlar om omslaget till min bok, jag har ändrat det i tankarna ett antal gånger redan men nu känns de som om jag är färdigbearbetad vad det gäller den biten.
För att se om mina tanka var rätt tog jag kontakt med en släkting och en vän och ställde henne frågan om hon kunde tänka sej att hjälpa mej med omslaget. Till min stora glädje kunde hon det.
Jag såg det som viktigt att det var en person jag litade på och som jag inte skulle tycka att det skulle kännas märkligt om jag dissade hennes förslag. Jag vill att det ska se proffsigt ut och jag vill att det ska se ut som jag vill.
Givetvis är jag öppen för förslag, trångsynt i detta läget har jag inte råd att vara.

Och vem bryr sej?

 

 

Den andra saken som jag låtit mogna men inta alls lika länge som den med omslaget det var ett brev jag skulle skriva till Sölvesborgs församling. Svenska kyrkan måste man gå försiktigt fram med om man vill ha ut något ur. Dom är starkare än vad man kan tro. Vill dom inte samarbeta så känns det omöjligt att få till en förändring.
På min 6 km långa joggingtur så formades det ett brev i huvudet på mej och det skrevs sen ner och skickades.
Brevet handlar om vår förening Levande Landsbygd. Vi har haft problem med att lösa lokalfrågan, vi vill hemskt gärna kunna ha någon form av aktiviteter för barn och ungdomar här ute i de norra delarna, något kontuneligt som skulle kunna ske varje vecka och speciellt då på vintermånaderna, när allt är sådär extra trist.
Vi har varit  kontakt med kommunen i frågan men det händer inte mycket och med tanke på att Gammalstorpsförsamling nu ska slås samman med församlingen i Sölvesborg ser vi det som en möjlighet att kunna samarbeta och få tillgång till församlingshemmet. Detta har nu varit omöjligt med tanke på det fruktansvärt inskränkta kyrkorådet vi haft i vår församling, där en hutlös hyra skulle tas ut.
Vi är en liten förening och har inte stor kassa vilket  nu församlingens kyrkoråd tror att vi har.

Vad de gäller mitt lilla mys så är det en mycket bestämd liten dam, hon är vänlig men bestämd.
Inför dagiset i går skulle klädvalet göras och det gör hon numera själv.
Nu råkade hon komma över ett par snickarbyxor som jag köpte i USA för ett och ett halvt år sen, det har ju hänt en del sen dess kan jag ju säga.
Hehe brallorna slutade nästan vid knäna, men bråka om en sån bagatell kände jag som meningslöst. Så de förkrymta brallorna satt på ett förstorat mys när vi kom in på dagis. Smarta mamman tog i allafall med extra byxor och berättade för fröknarna att dom mer än gärna fick byta när tillfälle gavs ;)
Jag får nog ta en utrensning bland mysets kläder så att man slipper dessa små bekymmer innan utgång.
På tal om kläder just nu känns de som om jag enbart tvättar träningskläder, det har varit mycket löpning nu några veckor. Men de blir lugnare, svårare med barnvakt = mindre löpning. De får bli promenader ett par veckor nu när mormor och morfar ska på äventyr. Möjligt lite kusinhäng så mamma kan hålla sej i form. Vi får se hur det blir.

Jockarp.

Fri uppstigning...

Overallbeklädda damer ;)

Vardag och vem har sagt att den ska vara tråkig.
Inte vi på Månsagården i allafall, nepp vi tog på oss overallerna och drog till skogs med fyrhjulingen, snön den flög runt oss och Mollie skrattade högljut.
Vi stötte på ett rådjur som vi sätter diagnosen sjukt på, jag vet inte vad felet är men något är det, det har nämligen hängt runt husknuten här hemma vid borgen. Det är alldeles ruffsigt på ryggen och verkar förvirrat. Nu var det en bit upp i skogen men verkade lika konstigt.
En skabbräv fick vi på kornet, det är inte en trevlig syn precis. De sorgliga är att det är så många djur som måste lida innan dom tillslut lämnar in. Usch. Jag gillar det inte, inte ens tanken på det.
Mollie begrep ju inte att räven var sjuk så hon babblade på om räv hit och räv dit. Det var stort för henne.

Tumstock kan vara bra att ha ;)

Middagsluren och sen var det dags för frissan.
Världens mest allvarliga mys var det som satt som en liten pinne på frisörstolen, inte en min hon rörde. Hon såg så stor och mogen ut.
Även jag fick ta ett tag på dom slitna topparna, det kändes dags nu, jag kör med fem månaders intervaller vad det gäller håret.
Vi hade köpt med oss semlor så efter klippningen var det kaffestund. Myset skulle också ha en skvätt kaffe. Stora tjejen blir allt större för varje dag som går.

Soligt i city ;)

Jag tog en löparrunda på 12 km, det var en behaglig tur som gick från Jockarp och in till Sölvesborg. Jag svängde ner mot slottet och vidare ut på den nya gång och cykelbron som det nu har lagts ner en och annan tusing på. Den var en fin bro och naturen och omgivningen var vacker. Isen låg över hela viken, ja även på bron då så klart. Slirigt och halt på vissa delar.
En trist väg hem, raksträcka och inget att titta på. Jag roade mej med att lyssna på musik och att le. Jag var nära den känslan som jag hade häromdagen, men jag kom inte riktigt lika djupt som då.
Nollpunkten. Då när man inte tänker på någonting, den är underbar och jag skulle gärna komma till den känslan lite oftare. Totalt utrensad i hjärnan.
En annan känsla är ju den när man är fjäderlätt efter över milen i benen anledningen till det har ja nog kommit underfund med.
Glykogenet kolhydraterna i musklerna börjar användas efter cirka en timmes löpning. Alltså om man ska springa fem km behöver man inte tanka extra kolhydrater de ger ingen effekt alls, men det gör det då alltså vid längre löpning.
Nu är det nog inte så att dom sparas tills man sprungit en timme och sen börjar reservaggregatet att gå, men det känns så. det är tungt de första km sen blir det lättare.
Jag funderade över det här och slogs av tankarna på hur det var när jag tog dykarcertifikat. Vi gjorde fri uppstigning från 18 meter, den känslan var helt sjuk. Vi började på 18 meter och skulle ta oss upp till ytan endast med utandning, ju längre upp jag kom på min stigning ju mer luft i lungorna fick jag.
Helt otrolig känsla, det är ju inte så svårt att begripa det teoretiskt att luften expanderar på vägen upp när trycket förändras men att uppleva det är en helt annan sak.
Konstigt att jag tänkte på det men det var väl känslan av att kraften i benen och lungorna kommer till mej så märkbart efter en mils löpning, vad vet jag. Skönt är det iallfall, kanske att jag ska nöja mej med det ;)

Sockersött ;)

Jockarp.

Tre T....

Lekarna med ord fortsätter mellan mej och min mentor.
Meningar som är långa som hela Sölvesborg disskuteras om dom ska behållas eller kortas, oftast behålls dessa rader. Det är så jag skriver och boken är min.
De finns språkpoliser överallt som älskar att påpeka att de ska vara si eller så. Jag kan lika väl säga det nu så dom slipper dom att bli tjuriga i efterhand.
Är du språkpolis.
-Köpt inte min bok.
Ni andra däremot som gillar mej och att jag sällan bryr mej om meningen är kilometerlång och om jag skriver mej, sej eller dej, ni kan utan problem och med mycket nöje läsa min bok.

Ja jobbet fortsätter, stora delar av gårdagen bestod av pill med boken. De är så grymt spännande att se den växa fram.
Dom tre T:na som varje författare jobba efter stämmer helt klart. Tid, Tålamod och Tålamod.
Jag ser att var sak har sin tid och att det är tålamods krävande
Vi tar bort, ändrar och flyttar, detta med mycket små medel med det kan bli stora förändringar. Ett ord bort och ett litet dit kan göra underverk.
Vissa stycken styckas och kapas med fotkölarna av oss båda. Stycken som  jag ser att jag skrivit i en tid när jag varit väldigt ledsen och nere, delar som inte för boken framåt för fem öre.
Vi är överens om det mesta, men inte om allt och där är det mitt ord som gäller. Min bok, mitt ord, min lag. Ja lite så känns de. Inget tars bort eller ändras på om inte mitt finger är med i spelet.
Inte ens ett litet kommatecken.
Jag gillar jobbet, vi sitter tätt tillsammans och småpratar om de olika delarna och med datorns hjälp kommer vi framåt.
De känns just nu mer än bra. Kul för mej :)

Mollie fick med detta arbete en heldag med mormor och morfar vilket dom var glada över, dom har en långresa inplanerad så massa tid med myset är ju klart ett måste innan dom far iväg på sitt äventyr.
När jag kom hem möttes jag av ett litet vinterklätt mys och hennes kusiner. Alla var rosiga om kinderna och dom såg så friska och pigga ut.

Inslaget bokläsning är ju en favorit både för mej och myset på kvällarna. När jag jobbat eftermiddagsskiften har jag missat denna mysiga stund eftersom myset legat avslappnat på soffan och snarkat när jag kommit hem.
Hon har kämpat med att hålla sej vaken men förlorat båda dagarna. Så vi har lite att ta igen.
Minst halva hennes biblioteket gårs nu igenom vid sängång. Inte mej emot.
Vi läser om Marie som har problem med monster, hon klipper ner månen, men de för med sej problem för alla stadens katter, dom ser inget. Kattsjukhuset blir snabbt överfullt.
Vi läser om fåraherden Daniel, om Lena polis och givetvis om barbapapa.

Jag kan ibland längta efter att läsa en vuxenbok, men jag har gjort de aktiva valet att inte göra det förren min egen bok är klar.
Men jag börja törsta och jag har många böcker som ligger och väntar här hemma på att jag ska vara mogen för läsning igen.

Jockarp.

En gång ingen gång, två?.....

Majskrokarna ska alltid med  ;)

Jo det här med stäver-bokstäver är ju för roligt, byter man ut en lite bokstav så kan det förändra ordet så det blir så där småroligt och sockersött.
Ta ordet fis tillexempel Mollie säger alltid.
-Mollie pes.
När hon säger det så ler jag och ber henne säga det en gång till för det låter så roligt, hon säger det gärna en gång till.
Hon har klänning på sej ibland och då säger hon ofta.
-Mollie har pin klänning på sej.
Hehe lika sockersöt så klart. Jag undrar varför F är så svårt att säga.
En annan sak jag hört nu på sista tiden är att hon säger dej istället för sej.
Hon kan säga.
-Mollie måste byta blöja på dej.
Eh nej de måste inte Mollie alls.
Jag säger inget men jag ler åt det och jag får en sån mysig känsla i kroppen. Kan man le med hela kroppen så är det just vad jag gör då.
En puss på myset blir det iallafall nästa jämt när den känsla kommer.
Hur underbart är de inte då att få var med på hennes resa i livet.
Jag älskar det.

Dagis är en bättre inrättning än jag förut tyckt, jag är glad för att jag känner så, så att det inte är tvärtom.
Jag får en hel del saker gratis just nu märker jag och det är förmodligen på grund av mysets skalbagge tid. Varje dag och efter varje måltid säger hon nu.
- Mollie måste tvätta händerna. Jag har aldrig propsat på det och gör det inte heller nu. Men det har blivit en vana i lilla fröken Vilhelmssons liv.
Jag tycker att det kanske vore bättre att tvätta sej innan maten men det är väl inte så noga :)

Badhuset i går, inte hysteriskt med folk men nästa, Mollie sa faktiskt till själv efter en timmes bad att hon ville gå upp. Knappt hann vi hem fören hon somnade. Sjön suger minsann.
Jag snörade på mej dojorna för löpning.
Det som inträffad under gårdagens utövande av springningen har aldrig förut inträffat.
Jag började med rundan där mördabacken finns med, det kändes bra, vidare tog jag en sväng upp om grundsjön, vidare ner i byn Ebbalycke och genom Gammalstorp på väg mot Jockarp.
Löparklockan visade att jag sprungit en bra bit över milen men jag var fjäderlätt detta trots att motvinden tog ett hårt tag om mina kläder och det bet ordentligt i mitt ansikte.
Men denna nya känslan när man efter en mil fortfarande kände sej som man precis lämnat gårdsplanen så kunde jag inte låta bli.

Denna smått tokiga kvinna som tidigt på året 1977 döptes till Hannie Emma Leonora Vilhelmsson svängde helt enkelt av och siktet var inställt på andra rundan upp i mördabacken. Ni som haft den stora glädjen av att utmana er själva i denna backe vet att det inte bara är en liten slänt som man lätt kan ta sej upp för.
Tiden kändes rätt, jag var stark och med 15km löpning i benen sprang jag upp en andra gång. De konstiga var att det kändes precis lika tungt, eller lika lätt som första svängen. Stillastående kändes fort ;)
Skämt och sidor, de gick faktiskt att ta sej upp en andra gång, men jag tror att det dröjer ett par dagar innan jag åter angriper denna fruktade vägg.
Jag behöver väl knappast skriva att munnen och leendet var i storleksordning med frihetsgudinans mun. En och en halv meters flin den resterande vägen hem.
Rundan slutade på 18km och jag njöt hela kvällen av min småknäppa bedrift ;)
Så jobbar jag.

Och på tal om jobb, idag väntar en heldag med bokpusslet som håller på att läggas. förväntningarna är spända på vad dagen har att bjuda på.
Vila från löpningen alltså.

Jockarp.

Plockepinn....

Mycket skratt i våra liv ;)

Samma blinkande vackra stjärnor men nu var texten annorlunda.
Den rad som mötte mej efter joggingturen i -10 grader var
-Your best ever.
Om detta beror på att jag var tvungen att lägga på en extra rem på mina ben för att hinna hem tills mitt eftermiddagsskift på bruket startade det vet jag inte.
Jag testade en ny runda med en backe som jag visste skulle bli grymt tuff, den är i samma kaliber som mördabacken, inte lika brant men betydligt längre.
När jag nästan nått toppen såg jag en man längre upp som gick med stavar, min förvåning var stor, och frågan som snurrade var.
Har han verkligen gått upp för denna backen, skulle jag då ens nyta säga att den var jobbig.
Hur som haver, jag hälsade glatt och sa något om att det var en frisk dag vi hade, när jag fortsatte min väg skrek han, är det du som brukar springa här, är det du som tränar för det där loppet i New York.
Japp skrek jag tillbaka och fortsatte sen hemåt.

De var märkligt att klockan visade dom orden, för när jag sprang i går så var det nog första gången jag tänkte på att tiden är oviktig, att det verkligen är som så många löpare innan sagt att det viktigaste är känslan i kroppen under loppet.
Att det känns bra och lätt, infinner sej den känslan så kommer tiden att bli bra.
Eftersvettningen var enorm, efter all den kyliga luft jag dragit på mej så forsade svetten ur mej när jag kom innanför dörren. Skön känsla när man springer och man inte känner av en enda liten svettpärla, de går så lätt så man tror sej kunna damma av sej när man kommer hem, falsk känsla, svetten kommer. Och den är skön.
Hopp i duschen och full fart till glädjefabriken för fredagsmys med grabbarna.

Traktor och glass, det är livet det :)

 

En bra dag med tanke på att när myset checkade i på skalbaggen så hoppade hon rakt upp i famnen på sin inskolningsfröken och båda skrattade och myste. Ömsesidig glädje över att ses och det är helt underbart för ensamma mamman att se detta, i dom få sekundrarna gjordes fredagens den 25/1 till en dag som åker rakt ner i asken med braiga dagar.
Är myset lycklig är mamman lycklig. Super enkelt jue ;)


Bruket ja, gosse vad roligt jag hade igår, jag skrattade nästan hela skiftet. Ironi och trams och flams samtidigt som arbete som ska utföras utförs.
Veden som skulle köras hade åkte med ett fartyg till Karlshamn, inget ovanligt alls, de som däremot var ovanligt det var att veden hade blivit nerstänkt av vågor med saltvatten, detta vatten hade i sin tur av förståliga skäl frusit till is. Resultatet blev snorhalt.
Det var nästan helt omöjligt att kunna hanterar dessa vedpinnar, dom formligen sprutade om oss, man hade kunnat bli frustrerad och tillslut vansinnig men i stället flinade vi åt varandras plockepinnhögar och sakta och metodiskt hjälptes vi åt att plocka upp bitarna och får dom in i produktionen.
Vissa dagar är såna helt enkelt.
Men visst vi sa ett antal gånger att vi såg framemot den ljumma havsbrisen som rullar in från östersjön om försommaren, när doften från grillarna triggar igång salivutsöndringen i munnen. När man går av skiftet i småbyxor en morgon efter att man sett en vacker soluppgång i öster. Ja vi längtade till vår och sommar när vedpinnarna är inte bråkar med oss, när den stora gripen skär tio ton ved likt en kniv i ett smörpaket, då när allt är lätt.
Men visst är vi väl snart där.

Nu drar vi till vattenhålet i Bromölla ;)

Jockarp.

Kicken....

Kickar. Ja kickarnas kick är mer än en bra låt av Imperiet.
Alla kickar vi på något, på olika saker.
Jag har kickat mycket under mitt liv.Säkert inte onormalt mycket men jag vet ändå om det mesta och vissa saker har väl kanske inte varit i godo.
Som så många andra kickade jag som barn på godis. Jakt på godis var ett tillsynes livslångt projekt när man var i 8-10 års åldern. Spänningen på hur och om man skulle lyckas få nån liten godsak till magen under dagen var enorm, man ville ju så gärna ha nåt gott.
När jag blev äldre kickade jag på nikotin och alkohol vilket jag inte heller ser som något ovanligt eller märkligt på något sätt. Alla i högstadiet skulle som det heter "ut" på rasten, man satt vid bänkarna och drog sina första försök till halsbloss, hostan kom men man gav sej inte, man skulle lyckas med bedriften att bli en rökare. Helt sjukt i mina ögon idag. Men man ville väl vara med, utanförskapet var värre än hostan ;)
Jag kickade på idrott, tävlingsinstinkten har funnits hela livet och när jag stod beredd för att rida in på banan var jag nervös, spänd och ett jävlarinamma angrep hela min kropp när jag stod och väntade på min tur. Adrenalinet pumpade och jag älskade känslan.
En kick alltså.

Dom saker jag kickade på som jag inte tycker var hälsosamma mot min kropp dom har jag lyckats trycka undan, jag har satt mej över det.
Jag kickar idag på helt andra saker.
När min ex fru lämnade mej så var jag en slagen hjälte så var det, inget snack om den saken, jag var sårbar, liten och jag var livrädd.
Men på resan har jag kickat ett antal gånger på de jag blivit utsatt för. De kan låta helt sjukt detta, men jag har kickat på att ta med Mollie på alla möjliga upptåg och till alla möjliga ställen, jag ville se om det gick, det gick.
Kicken av att utmana sej och ro det iland.

Jag kickade på att min ex fru gjorde de ena klavertrampet efter det andra. Jag kickade på rättegången och jag har kickat på hennes helt otroliga juridiska ombud.
Jag kickade på radioprogramet, kanske inte just då under sändningen men efter,när allt släppte. Det var stora kraftfulla kickar.
Jag kickade på att maila politiker i dagisfrågan, kicken av att lyckas. Super kicken när jag träffade Beatrice Ask och fick med vår diskussion på film.

Jag kan idag kicka på några speciella rader jag skrivit, antingen till boken men även här i bloggen. Jag kan kicka på ett blogginlägg som jag själv tycker är bra.
Jag kickar på min löpning, när jag når mina mål, vilket är alltid.
Jag kickar på att vara ensam mamma, när jag ser att jag gör så mycket rätt, när Mollie lyser som en sol, att jag faktiskt ser ut till att reda upp detta.
Här kickas det numera ofta på när människor förväntar sej något speciellt av mej, men jag vänder helt, ändra riktning och går en annan väg, kicken av att förvåna, inte förlöjliga eller trycka ner någon annan, bara förvåna dom. När jag gör det oväntade i en så väntad situation.
Dom kickar har jag aldrig upplevt innan, dom har istället fått mej att fundera över om jag gjort rätt eller fel.
Jag vågar nu går min egen väg och den kickar mej.

Just nu kickar jag ;)

Jockarp.