Jag blir starkare och piggare för varje dag vilket är fantastiskt skönt. Den där ovanan över att inte kunna göra vad jag vill, att min kropp stoppar min framfart i livet det är en märklig känsla och något jag helst slipper att vänja mej vid.
Mollie var väldigt rädd när jag låg i feber, hon har aldrig sett mej sjuk och klen. Jag är den starke, den som håller uppe familjen, den som fixar och donar. Den som alltid tycks ha lite energi kvar för att uträtta under. Jag är hennes trygghet. Och hon är van vid att se och känna den mamman. Såklart hon blev orolig och rädd när hennes bild förändrades. Att hon bara har mej som förälder gjorde sej även det påmind. Hon är klok, hon tänker och framförallt så känner hon.
Det gjorde ont i mej att se henne rädd, den oron hon visade för mej när hon gick som katt kring het gröt, hon lämnade inte min sida. Närheten till mej var hennes största behov.
Nu är ordningen i all fall återställd och livet tuffar på lite mer i det normala. Jag tror hon har växt en bit och rustat sej än mer för livet längre fram.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar