Hennes hand på min varma nakna hud i ett försök till lugnande. Att känna henne nära där i mörkret mitt i eländet var ändå helt fantastiskt. Jag var inte ensam.
Jag var så sjukt trött jag ville bara vila. Men varje gång jag drog ner luft i mina lungor så rostade det till, det kittlade och en attack av hosta följde. Jag fick inte ner så mycket luft så jag fick kraft att hosta i den styrkan jag behövde.
Som väl var fick jag paus mellan attackerna och fram mot morgonen sov jag utan hostan. Men jag var skraj.
Dagen har till stor del spenderats i soffan med den lille hunden. Han som för övrigt var livrädd i natt när jag drog igång.
Han fick en lugn promenad på berget i morse annars har han också legat stilla på en filt.
Det är ändå ett plus att det är tyst och lugnt i palatset under dagarna. Jag orkar liksom inte med någonting. Jag är totalt kraftlös.
Mamma kom inom med frestelser till mej i form av killevipp och glass men nä inte ens det föll mej i smaken.
Just nu funderar jag på om det inte vore bättre om läkaren satt in antibiotika i går, om sen proverna visar något annat så kunde vi avbrutit. Jag bara går och väntar, väntar och hostar.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar