Duglighet…..

Att komma hem från jobbet och mötas av min favorittårta i kylskåpet gör mej lycklig långt i själen. Och inte bara för att jag älskar just den tårtan, utan mest för själva tanken på att hon gjort den till mej. Bara sådär. 

Ja, att jag gift mej med en sällsynt omtänksam och underbar kvinna är det inget tvivel om. Hennes snällhet förvånar mej gång på gång. Ibland har jag tänkt tanken att en uns av elakhet måste nångång komma fram ur henne. Men det verkar helt omöjligt. Hon är genuint snäll och jag älskar det. Att jag har mött en så vänlig, snäll och omtänksam människa får mej att börja lipa rakt upp och ner när jag tänker på det. Att jag liksom äntligen mött henne och får ha henne i mitt liv. Vilket jävla WOW.

Men det finns också en del av mej som får mej att tänka på mitt eget ego. Hur är jag i hennes närhet? hur bemöter jag en sån människa, henne? kan jag leva upp till det hon behöver i sitt liv? En oro över att inte vara tillräcklig. Att mina behov måste harmoniera med hennes för att skapa en jämställd, lugn och trygg miljö i vårt liv. Ja ibland ska det analyseras. En del kallar det för att övertänka och kanske är det just det som sker när jag tvivlar på mej själv, på min duglighet som hennes fru.

Allt känns ju helt underbart, kanske ska jag nöja mej med det och bara njuta va?

Jockarp.