Museum......

Ibland har det känts som om vi lever i ett museum. Och visst ibland kan jag känna en stor glädje över att jag får ta del av vår historia på ett så enkelt sätt. Men ibland, som nu när vi börjat röja på vinden och övervåningen för att ställa iordning och göra det trivsamt för Mollie har det känts som en börda.

Generation efter generation har lämnat spår efter sej och det sen 1830-talet. 

Jag befinner mej i allra högsta grad i konsumentsamhället, det är inget jag sticker under stolen med. Men ibland krigar jag mot mej själv. Vad är det egentligen jag behöver?

Affektionsvärdet är något annat som jag brottas med. Jag har på ett eller annat sätt en historia med de människor som använt sej av sakerna. 

Är det rätt att kasta en avlidens anhörigs bröllopsklänning? Servisen som julmiddagarna serverats på i generationer, är det okej att låta dom stå kvar i skåpen och samla damm, att dom aldrig används? Kommer silverbesticken nånsin användas igen, besticken som har en historia långt tillbaka i tiden och bara helt enkelt stannat kvar inom de fyra väggar jag nu lever inom.

Jag ställer dessa frågor till mej själv och svaren är blandade. 

Ibland funderar jag på att kasta ut allt jag har och börja om, men något stoppar mej. (vilket jag tror är bra)

I alla fall har vi sorterat och lagt ut en del saker till försäljning, Mollie flinar och säger att vi bor i en loppmarknad just nu. Och ja det stämmer, vi har prylar överallt ;) Men jag tror att det kommer bli något bra av det hela. Och kanske kan någon annan få ta del av historian och kanske vi faktiskt dammar av den gamla servisen och ändvänder den och kanske vi faktiskt kan sortera och lägga saker på det stället där det gör hemma. Kanske. 

Och att man hittar ett konfirmationskort på sej själv kan faktiskt göra dagen väldigt munter ;)

Nu snackar vi historia.

Jockarp.