Lasse……

Dagen då jag åkte till Danmark för att göra inseminationsförsök nummer sex, den gången då jag faktiskt lyckades att bli gravid fick jag också ett samtal om att en liten hundvalp fötts. Den lille hunden skulle få bära namnet Lasse efter Lasse Winnerbäck. Självklar blev den 13 Mars 2010 en väldig speciell dag för mej och en dag jag minns med glädje.

Lasse har alltid funnit i min dotters liv, lite i skuggan av sin storebror Sigge. Men Lasse har alltid varit en snäll och vänlig kille, han har inte tagit så mycket plats utan mer funnits runt oss i dessa år.

Han har haft epilepsi i halva sitt liv men med mediciner har det hållits i schack och han har levet ett fint och lugnt liv här hemma i byn.

Vi har skyldigheter mot våra djur och det är att på ett värdigt och fint sätt låta dom släppa taget när tiden är inne.

För Lasse var den tiden nu.

Mollie blev givetvis väldigt ledsen när jag berättade att Lasse nu åter var tillsammans med Sigge. Vi grät och jag tröstade så gott det gick.

Hon klappade honom och satt och pratade med honom en stund till hon kände sej redo för att ta honom till sista vilan bredvid sin bror.

Försiktigt la morfar ner honom i graven på en bädd av gyllengul halm. Han låg i sin mjuka puff och Mollie la ner ett par av hans favoritleksaker. 

Jag frågade Mollie om hon ville täcka över honom och det ville hon, en handduk och lite mer halm sen la vi försiktigt jord över hans lilla kropp. Mollie och morfar hjälptes åt att täcka graven. De var en sorglig men väldigt fin stund.

Morfar fixad med stenar på graven och nu pryds den med en blommar och en lykta. Mollie ska göra något fint till hans minne som hon ska smycka graven med.

Vänlig, godhjärtad och gosig knackade han på i hundhimlen. Att han blev insläppta där råder det inga tvivel på.

Lasse tack för allt, du var en fin vän.

Jockarp.