Gråter…..

Ibland behöver man gråta. Ibland av sorg, ibland av smärta, ibland av glädje. Ibland helt utan anledning, ibland bara för att lätta på trycket en aning. Jag har gråtit mycket nu, jag har gråtit av rädsla.

Rädsla för framtiden. När det händer saker i livet som är oförutsedda, saker man själv just nu inte kan påverka, saker man helt enkelt bara får förlita sej på andra människors kunskap och välvilja att hjälpa.

Ett samtal från en läkare fick mej att stelna till. Jag lyssnade, tog in. Var tyst. Lyssnade noga men jag hörde inte. Inte helt. Förstod inte riktigt. Försökte framkalla känslan av tacksamhet över att vi har läkare som kanske kan hjälpa. Men kunde inte, inte just då. Rädslan tog överhand. Blockerade. 

Jag tänkte på Mollie. Min Mollie hur ska allt bli för henne? Hon är snart elva år. Hon är för ung, för liten. Detta får jag bära själv, försöka lösa själv, försöka att hålla henne utanför mitt mående, min rädsla över att jag inte är odödlig. Men just nu är jag livrädd. Skräckslagen över hur livet kan bli i värsta tänkbara fall.. Hon behöver sin mamma.

Fan målades på väggen efter samtalet med läkaren. Men jag vet att det inte är nattsvart. Jag ska försöka tänka bort min rädsla i vänta på remissen och vidare provtagning, men ibland är det tungt, ibland tar rädslan överhand och då gråter jag. 

Jockarp.