Efter en tuff dag blev det om än tuffare. Mollie kom hem från skolan, hon var pigg och vi satte igång och baka lussebullar. Inget konstigt med det. Baket gick fint.
Efteråt gick hon upp på sitt rum och nästa gång hon kom ner var hon blek och såg allmänt hängig ut. Hon kom fram till mej och kramade mej. Jag frågade vad det var men hon kunde inte sätta ord på det. En sväng på toa sen beordrade jag henne till vila i soffan tills middagen stod klar.
Hon såg en aning piggare ut och hon åt bra. Antagligen vara det väl bara nån magknip men det är ändå jobbigt när hon inte är helt hundra.
Efter maten blev hon bara piggare och piggare och hon utsatte lille Kennet för den ena håruppsättningen efter den andra. Han verkade tycka det var okej som väl var.
Vi satt i soffan alla tre och vi pratade, vi pratade om Mollies dag, om hur det gått i skolan, hon hade haft redovisning av artisten Laleh och det hade känts bra för henne vilket var glädjande. Hon frågade hur min dag varit, jag sa att den inte varit så bra men utlämnade detaljerna. Jag kände hur tårarna brände men jag stod emot. Det var inte läge att släppa på trycket, det hade blivit för många frågor och jag är inte redo, och jag vet ju faktiskt inget säkert ännu. Men Det jag vet är att skrämma min dotter är det sista jag vill.
Jockarp.
Ta det lungt Leonora.Allting är säkert bra.Vad rädd om dej.Tänk positivt. Ha en fin kväll.
SvaraRadera