Hemma själva…..

Där går hon 

Det är en vecka sen vi sa ja till varandra. Herregud vad tiden går. Jag har fortfarande resan så färskt i minnet. Jag upplever vigseln om och om igen. Det var helt galet fint.

Anna och jag tittade på den inspelade filmen på ceremonin. Det var väldigt väldigt vackert. Talen vi höll för varandra var nästan samma men med olika ord. Vi delar alltså den upplevelsen av livet vi lever. Vi pratade båda om tilliten, tron och kärleken. Jag blir varm inombords när jag tänker på hennes ord till mej där på bron. Jag känner mej så viktigt för henne och jag vet att jag också är det.

Vi säger ofta att vi är tacksamma för varandra, tacksamma för att vi fick möjligheten att mötas och älska varandra. Det är så enkelt så enkelt.

Ja allt är så fint men redan nu står jag inför en utmaning. Något jag inte är van vid.

Mollie mys har lämnat boet. Hon har höstlov och då passade det tydligen fint att åka till London med mormor.

Jag får vara hemma och jag vet faktiskt inte om det nånsin har skett under våra 14 år ihop. Det att hon åker iväg utan mej. Konstig känsla.

Samtidigt känner jag en spänning över att vi vuxna ska få spendera några dagar hemma helt utan barn. Det har heller aldrig hänt.

Jag undra just vad jag och frun ska hitta på för nåt mysigt ;)

Jockarp