Ringar på vatten....

Dagens middagstallrik ;)

Ett tolvtimmars pass med att köra ved väntade mej. Jag såg framemot det. Uppstigning klockan fem och iväg.
Kaffe med grabbarna och avrapportering av händelserna från föregående dag. Dom är högst involverade i relationsproblematiken som funnits i mitt liv. Jag är glad över att dom finns för mej och lyssnar och jag förstår deras skakande på huvudena. Vi pratade mycket om psykisk ohälsa. Alla har egna upplevelser vilket är intressant.

Middagen lagades på plats och att jag har previleget att arbeta med jägare gör att middagarna blir väldigt smakliga. För dagen serverades det älgfärsbiffar. Dom smakade himmelsk. Jag blev även bjuden på en öl men den tackade jag vänligen nej till. Svaret till att det stod en öl på min plats var att dukningen inte skulle blivit lika vacker om det hade stått ett glas vatten där ;)

Solen sken och jag lyssnade på rysligt bra musik i trucken, jag njöt verkligen av livet. Världens bästa jobb, sol, musik och fina kollegor omöjligt att klaga på det.

Myset sov till tio, det tror jag aldrig har inträffat, hon och mormor kamperade och dom drog till Kristianstad för att köpa en vinter overall till lilla fröken Vilhelmsson. Den skulle slås in i ett paket som hon ska få på sin födelsedag. Det var noga med det.
Dom hade gått på café och haft en härlig dag på stan.
Dom var på handboll, mysets kusin fick däng i matchen och det hade dom kollat på.
Hemma hade dom varit i skogen med hundarna och dom hade hunnit pyssla en hel hög med saker. Full leverans alltså.

Jag hade fått ett mail som kom från Mollies fröken i skolan, informationen jag fick var att Mollie varit lika pigg, glad och kramig som alltid och att hon hade pratat om Louise som mammas förra fru. Jag är glad över att hon verkar hantera det bra och glädjen är även stor gällande den helt vidöppna dialogen jag har med hennes fröknar.

Tolv timmar gick snabbt och klockan 18 var jag hemma i palatset med min dotter och godisskålen plockades fram. Lördagsmys hej.

Det blev ännu en dag när jag fick ta emot meddelande från människor jag inte känner. Det blir ringar på vattnet tydligen. Medelanderna handlar om personen som jag trodde jag skulle dela mitt liv med. Texten är ungefär den samma. Jag förstår nu att det hängt en enormt stor ryggsäck på ryggen, en ryggsäck som jag varit helt ovetande om. Väldigt Sorgligt, jag som trott att man ska dela bördorna i en relation. Glädje och sorg, nöd och lust, tja allt det där. Vi saknade tydligen samsyn även där.

Jag fick även en väldig hoppfull hälsning från en kvinna jag snart ska få äran att träffa, jag längtar så. Hälsningen var att jag inte skulle oroa mej för kärleken. Det kändes fin.

Eftersom Söndagen var blank så var prinsessan och jag uppe precis så länge vi ville. Så jobbar vi. En bra lördag alltså.

En bra dag på kneget ;)

Jockarp.

Ohjälpbart.....

Barnens favorit....

Jag fick ett meddelande mitt i natten med ett allvarligt och seriöst budskap, det gjorde att jag låg sömnlös. Jag spatserade upp klockan fem och drog igång dagen, det med exakt 0 minuters sömn. Men jag kunde inte sluta tänka på skriften och jag var tvungen att få reda på mer.
Jag var spänd under hela dagen, vad väntade mej för information?

Jag jobbade på och under eftermiddagen ringde det en för mej helt främmande kvinna som berättade saker som jag så väl kände igen. Det var skrämmande på många sätt.
Jag var glad över hennes mod över att faktiskt höra av sej och dela med sej av sin erfarenhet.
Jag tackade för informationen och försökte sortera ut allt jag hört.

Jag var inte riktigt nöjd och kände att jag behövde få meningarna bekräftade. Ett samtal senare hade jag fått det. Det gjorde mej sorgsen, tom och helt utmattad.
Jag hade försökt så mycket men det hade inte spelat någon roll vad jag hade gjort. Och jag förstod det under mitt kvällssamtal. Det var på något sätt ändå skönt att få det bekräftat. Sjukdomar kan vara osynliga och ohjälpbara. I alla fall ohjälpbara av en skogsbonde från Jockarp.
Jag fick höra på en del lögner också men jag väljer att inte lägga någon energi på dom. Så länge jag vet vad som hänt kan jag gå med ryggen rak och huvudet högt.
Jag kände efter samtalet att det är tid att gå vidare. En lättnad mitt i sorgen. Det vänder.

Vi hade besök av min icke kaffedrickande vän och son. En supermysig kväll som bestod av tacos, ja jag vet det är i lådan så det smäller om det. Taco på en fredag, inte ok ;) Men nån gång får man väl rätta in sej i ledet.
Barnen hade fått stora godispåsar och där nallade vi mammor en och annan liten chokladbit.
Vi kollade lite sociala medier ihop och jag kände att jag började bli starkare. Jag läste lite meddelande och svarade även på en del.
Det var fina kärleksfulla meddelande. Det finns så mycket vänliga människor, människor som tar sej tid att skriva till mej. Och människor som vill vara i mitt och Mollies liv.

Självklart är jag inte redo för en ny relation än men jag funderade ändå i banor om hon kanske fanns där bland mailen. Det känns som ett friskhetstecken.
Jag är på tok för bra för att leva själv så är det men det är så otroligt viktigt att det blir rätt denna gången, det finns inte utrymme för missöden så ja, jag ska gå fram bomullsmjukt och inte som sist likt en bulldozer.
Funderar faktiskt på att söka till Bonde söker fru nästa år... Det kunde väl blivit kul ;)

Tibata By Vilhelmsson....

Jockarp.

Thailand....

Hur gosig är inte hon då?

När jag kryper ner hos min dotter i sängen på morgonen och hon gosar in sej i hela min kropp och säger: Mammamys mysig, mysig, mysig. Så ler jag stort. I nästa ögonblick säger hon.
Du mamma.
Ja myset säger jag.
Hon fortsätter. Visst träffades du och Louise i Maj månad.
Ja svarar jag.
Mmm men vet du mamma, då lurade hon nog bara dej. Alltså om hon nu inte kommer tillbaka då lurade hon ju bara dej. Du vet mamma: Maj Maj måne jag kan lura dej till Skåne.
Jag skrattade till, ett skratt som är fullt av kärlek, men även en uns av sorg. Jag älskar livet med en sjuåring, dom ser saker på ett helt annat sätt, ett sätt som många gånger är väldigt enkelt och sunt.

Hon lämnades vid taxin och jag tog en löptur, den först efter marathonet. Jag har varit utan träningsvärk och ja jag vet, det är helt sjukt men så vältränad är jag tydligen. Jag hade ett lätt löpsteg och lunga och hjärta skötte sitt. Jag hälsade på Mördabacken, jag har saknat henne och jag behövde få känna hennes motstånd. Det var en skön stund för mej själv på mitt älskade berg.

Jag har fått närmare 200 mail, mess och kommentarer den senaste tiden och jag är enormt tacksam över det, jag kommer att svara men just nu är jag inte redo att öppna upp och sätt mej och göra det. Men att få rader skriva till mej om att jag inspirerar som löpare, mamma och människa gör att jag höjer huvudet några cm och får en styrka att gå vidare i dom mörkaste stunderna. Så stort tack.

Jag har en förmåga att plåga mej själv när jag är mörk, allt från påminnande musik, platser, texter eller bilder. Det känns som att det är något som måste göras. Jag måste helt nå botten och ner och vända innan jag kan börja min väg uppåt. Och jag känner igen mönstret och det gör mej trygg även om det gör extremt ont.
Jag brukar ofta säga att smärta bara är en känsla och ja det stämmer i alla fall när den är fysisk. Den psykiska är en helt annan sak den kan slå till när som helst. Och den kommer ofta när man inte är förbered.

För att få lite ljust att se framemot i vinter så bokade vi en resa. Mollie ville gärna åka till Maldiverna, ja det vill jag också men den resan skulle kosta oss över 80 loppor och nä det är inte ok. Vi halverade det priset och beställde till Thailand i stället. Hej hopp den 26/12 lyfter vi för att ta det chill på varmare breddgrader. Så jobbar vi ;)




Vill min dotter flyga så flyger hon ;)

Jockarp.

Sött och salt.....

Tårar och skratt.....

Lite snurriga i bollen efter tidsomställningen från USA var vi allt. Vi sov tio timmar och vi tillbringade natten ihop i min säng. Mollie var lite svajig på kvällen så jag ville ha henne nära mej.
Vi gick upp och jag var förvirrad över tiden, klockorna var inte omställda i hemmet. Det blev en väldig fart på oss.
Mollie hade en bra morgon och vi fixade och trixade med allt så hon var klar när taxin stod på gården. Vi kramades och sen åkte hon.

Jag drog iväg mot flygplatsen, Stockholm väntade mej.
Jag var vid väldigt gott mod och för dagen var jag super stark. Styrkan kunde inte kommit lägligare.

Jag hann inte in i planet förrän det kom fram en främmande kvinna och sa.
- Vad vacker du är. Lycka till jag hoppas att du finner den rätta.
Tack sa jag och log.
Jag funderade lite på det, vad jag skulle gjort om det var en omvänd situation, skulle jag önskat henne lycka till?

Taxin stod på Bromma och vi for vidare mot Djurgården för att spela in en ny uppföljning till bönderna. Linda kom samtidigt och vi kramades och pratade om allt som hänt.
Hon frågade mej säkert tio gånger, vad hände och hur kunde det gå så snabbt?
Vi pratade mycket om Mollie och om framtiden. Det var ett fint samtal. Likt Mälaren, en blandning av sött och salt.

Under dagen fick jag även flera frågor angående om jag och Louise hade kontakt fortfarande och svaret är nej.
Hon tydliggjorde för mej att jag inte skulle höra av mej varken till hennes familj eller vänner och det är av respekt för henne som kontakt nu uteblir.
Men det finns även en annan aspekt på det från mitt håll och det är att jag inte skulle nöja mej med att vara den andra kvinnan för någon. Att försöka få tillbaka en kvinna som valt att lämna och därmed även förstöra för hennes nya relation finns inte på min karta.
Det finns människor som gör så, personer som inte förstår att en relation är över och därmed förstör för andra. Jag har själv upplevt det på nära håll, väldigt nära håll.
Jag vill inte vara en av två hötappar, i en relation ska jag var självklar annars kan det vara. Ganska enkelt egentligen.

Jag fick svara på lite frågor som Linda skulle lägga upp på sin blogg och jag fick feedback på mina svar via sms från Linda och Webbreadktören på Tv4. Dina svar är respektfulla, det är superfint, klokt, vackert, skört, stark. Ja allt.
Jag tackade för feedbacken genom att svara att det är mina känslor, mitt hjärta som talar. Och ja då blir det väl så.

En lunch med producentskan och Logistikern för programmet väntade och det blev en trevlig sådan. Vi hade en mysig chill och avslappnad stund vilket var skönt. God mat var det också ;)

Taxi mot flygplatsen och en livesändning med Linda på FB. Inte superenkelt att sitta i ett myller av människor i en vänthall och prata om sina innersta känslor och outa det för alla som vill se. Men samtidigt känns det bra att proppen liksom är ur. Och jag är ingen person som gömmer mej även om jag kanske skulle vilja ha lite distans just nu.

Flyget hem och innanför dörren väntade en nybadad liten prinsessa. Hon kom i full fart och kastade sej om mej. Det kändes som om vi inte setts på flera veckor :)
Vi satte oss vid bordet och hon berättade om sin dag sen började hon åter att planera inför sitt kalas. Hon målade en bild på alla barnen som var bjudna. Bilderna ska dom få när dom går hem från partyt. Ja nog är hon speciell alltid lilla fröken Vilhelmsson.

Det är du och jag mamma ;) Min dotter är speciell <3

Jockarp.

Iskallt....

Vi jobbade på för att få värme ;)

Vi kom hem till Jockarp och det var kyligt. Temperaturen inne i palatset den låg på 11,9 grader. Skogsbonde fick vackert ta på sej blåbyxorna och se till att det brann en vild låga i pannan.
Men det var en annan form av kyla som var än värre. Jag kom hem till en tomhet.
Jag behöver känna tillhörighet med en annan människa för att jag ska känna en ro. Nu är jag orolig. Jag är inte helt hel.

Men myndigt har jag beslutat mej för att ta det lugnt med damer framöver, inte bara för min skull, (att inte jag ska såras svårt igen, det klarar jag det vet jag) utan den största anledningen är Mollie. Jag trodde i min enfald att jag hittat kvinnan jag kunde lita på, att det var hon som vi skulle kunna känna oss trygga med, att bygga något gemensamt med.

Med allt som hänt fick jag sätta mej och plita ner ett mail till Mollies fröknar på skolan om vad som hänt, jag bad dom även ha extra koll på min dotter den närmaste tiden. Jag fick ett snabbt svar om att dom tagit del av det som hänt via media och att dom skulle återkoppla om något var annorlunda med mitt mys. Älskar den dialogen om min dotter den är så viktig för vår trygghet.

Jag fick även drämma iväg sju olika mail till företag som jag bokat möten med den närmaste tiden. Möten som egentligen inte är min business men dessa personer är mina kontakter och jag vägrar skita ut dom. Så jag det var bara att krypa till korset och ursäkta till uteblivna möten. Jag avskyr verkligen sånt.

Ja tillbaka till den där kvinnan, jag vet inte riktigt var jag ska söka henne, jag vet inte hur tydlig jag ska behöva vara med var det är jag och Mollie behöver i vårt liv. Och framför allt finns hon? Finns hon som låter handlingen följa ordet. Finns hon utan flykt i sinnet. Finns hon som står kvar när familjelivet är just det. Familjeliv. Vilket innebär att man ofta får sätta familjens välbefinnande före sina egna behov. Finns hon som skulle kunna göra det för mej och Mollie? Nja jag är minsann inte helt övertygad. Det lär nog krävas en viss överbevisning där.

Men en sak som är helt klart det är att det kommer att krävas en väldigt speciell kvinna för att komma på djupet in i mitt hjärta. Det är motvind redan från start kan man ju säga men samtidigt så måste jag skydda mej och min dotter. Jag kan inte låta någon ny kvinna komma in i vårt liv och bli betydelsefull för Mollie och sen lämna. Jag vet inte vilka spår det sätter i henne. Men det är viktigt att jag känner att jag gör det som står i min makt för att göra hennes liv så bra som möjligt. Att hon ska ha dom bästa förutsättningarna inför det vuxna livet.
Men än är vi inte där, kanske kommer jag aldrig dit igen, just nu slickar jag såren och dom är allt annat än ytliga.

Vi fick en krasch, Mollie somnade på soffan och vaknade upp i en olycka. Hon grät hysteriskt under 30 minuter, jag frågade varför hon var ledsen och hon svarade, jag vet inte.
En kombo av trötthet, hunger och saknad. Vi var i hemmiljön och något stämde kanske inte riktigt för henne.
Jag hade henne i min famn och lät henne gråta. I dom situationerna är man som ensam mamma väldigt ensam.
Men vi red ut stormen och hon lugnade sej. Men det kändes enormt mörkt i stunden.

Jag fick ett meddelande av en av mina fina bondevänner, han skrev att ibland när allt känns mörkt och man funderar över varför inget bra händer en själv. Så ska man tänka att:
-Ibland händer inte bra saker en för att du är den bra saken som händer för andra.
Han skrev att jag var den saken ;)
Han tyckte inte att jag skulle bära min sorg själv utan dela den med Mollie och att vi skulle vara ledsna ihop. Prata om det, gråta ihop och älska varandra.
Ja han är speciell den killen det är en sak som är säker, helt fantastisk fin. Tack.

Nu bär det av mot huvudstaden. Hej.

Hm jag har lite att fundera på....

Jockarp.

Miami-NewYork......

Givakt i solen ;)

Några dagar i Miami vilket var skönt. Mollie badade hela dagarna och vi tog det allmänt lugnt.
Jag körde morgonjogg med gruppen på Miami beach varje morgon, det var skönt att bara trampa på. Vi hade sällskap under resan av inga mindre än Anders Szalki och L-G Skoog (som för övrigt erbjud mej löpcoachning för att han tyckte jag hade ett jävla pannben och en stark kropp, jag tackade ödmjukt för erbjudandet) Jag sög i mej så mycket jag kunde av deras kunskap gällande löpning.

Jag hade ett tungt samtal som skulle göras med min dotter, det var ofrånkomligt men jag bävade för det. Jag var rädd. Rädd för att såra henne, hon som jag älskar mer än livet själv.
Jag tog mod till mej när vi båda låg i poolen och plaskade. Jag lyfte upp henne i min famn och gled fram i vattnet.
Och så sa jag.
- Du hjärtat, Louise kommer inte hem till oss igen, hon har flyttat.
Hmm varför? blev svaret och så började hon prata om att köpa en hund.
Av lättnad och lycka över att hon inte blev helt förkrossad blandades mina salta tårar med vattnet av klor. Jag kunde inte hejda det. En stor bamse sten föll från mitt hjärta just då.
Självklart har hon pratat om det i senare skede men det har varit hanterbart för mej.

New york. Anledningen till resan var att jag skulle försöka ge mej på att ta hem den tionde marathon medaljen till Jockarp.
Men vi hann med lite annat med. Eftersom det var sjunde gången vi var i NewYork så har vi diskat undan alla sevärdheter innan så fokus blev på Shopping. Mollie och jag gick fullständigt bananas en dag och vi hade en sån fantastisk fin stund ihop. Hon var smakråd åt mej och jag åt henne. Vi skrattade och busade med varandra. Enbart glädje och jag behövde det så väl.

Ett försök till att äta upp oss. Sega björna in ;)

Loppet då.
Jag har ett sårat hjärta och med det har jag tappat på tok för mycket kroppsvikt och med det även kroppslig styrka.
När jag vaknade klockan fyra på loppdagen var jag låg och svag.
På bussen ut till staten Island och en väntan i tre timmar innan starten gick fick jag känna på en krampaktig ensamhet. Den kramade mej hårt. Trots 55000 löpare så satt jag i ett hörn och kände mej ensammast i världen. Jag kände mej ratad, oälskad och extremt nerstämd. Precis allt man inte vill känna inför att springa 42 195 meter.
Det enda jag hade var modet att ställa mej på startlinjen och det gjorde jag.

När starten gick och jag tog mina första stapplande steg på Verrazano bron hände det något.
Huvudet satte in sin kraft.
Ord som, du är en av 500 svenska som får denna möjligheten till att springa världens största marathon i år.
Du har längtat efter detta loppet i över ett år. Gör något bra av det. Njut.
Du har det i dej även om du är klen.
Sätt den ena foten framför den andra och le. Du älskar att le. Så gör det du älskar.
Gör detta för att du vill, för att du kan. Gör det för din egen skull.

Tankarna på Louise fanns där och kärleken till henne gjorde ont, väldigt ont. Hjärtat smärtade.
Benen var klena men helt utan mjölsyra, men dom smärtade.
Men huvudet var oödmjukt genom hela loppet. Det visade ingen barmhärtighet alls mot kropp och själ. Huvudet pressade mej till smärtan fysisk och det lättade den psykiska smärtan. Precis så som det var en gång när jag startade min löparkarriär. Jag kände igen det så väl.

Jag sprang inte mitt tionde marathon i glädje, nä jag sprang det i sorg och smärta men jag sprang.
Jag sprang 42 195 meter och kom in i parken och över mållinjen. Jag sprang in på min näst snabbaste tid någonsin och då log jag faktiskt och då log jag av glädje.
Min kropp och framför allt mitt huvud är ett fenomen. Jag funderar över hur bra jag skulle kunna springa om allt var i symbios. Om jag sprang i en sinnesstämning som var bra och i lycka.

Jag gick hem till hotellet och jag mådde bra, jag brukar alltid kräka efter loppen men denna gången slapp jag. Jag fick kramar i massor av mitt mys när jag kom innanför dörren. Hon älskar när jag kommer hem med en medalj, hon tro nämligen att jag vunnit hela loppet. Och faktiskt, så kändes det precis så.

Rädsla-mod, svaghet-styrka, sorg-glädje. Det är min sammanfattning av NewYork marathon 2017.
Tack för styrkan.

Medaljkänning ;)

Jockarp.

2017-10-27

Den underljuvligaste lilla häxan...

Jag ska resa. Det kommer inte bli den resan jag tänkt. Jag har så mycket sorg inom mej och jag trodde i min enfald att jag skulle åka iväg och springa mitt tionde Marathon, nykär, lycklig och full av framtidstro. Jag är inte där, jag är väldigt långt därifrån.

Jag kommer att stänga av min telefon, det kommer bli skönt. 12 dagar utan telefon en ny erfarenhet men ett mycket bra beslut. Det viktigaste i mitt liv, min dotter kommer att vara vid min sida på hela resan därför behöver jag inte vara nåbar.
Jag vill inte få mail, sms, telefonsamtal från media. Jag behöver inte vara nåbar för att boka in jobb, möten eller andra saker. Det kan vänta. Jag behöver faktiskt inte ens vara nåbar för mina vänner. Dom kommer förstå mej för det är så riktiga vänner fungerar.

Jag gråter fortfarande väldigt mycket men jag lyckas ändå emellanåt ser på allt det vackra. Jag är grym på det men än lyser sorgen igenom ofta. Och så måste det vara, det tar tid att läka.
Men när jag ser på mitt fantastiska hem, på den fantastiska miljön jag har runt mej, när jag ser ett gulbrunt höstlöv falla från trädet ner på marken, när jag ser på mina fina vänner som jag vet att jag har om och när jag vill. När jag hör en häst gnägga till. När jag ser på min familj, på alla vackra människor som finns för mej. Och framförallt när jag ser på det viktigaste i hela livet, när jag ser på min helt bedårande fantastisk och underljuvliga dotter så kan jag inte vara annat än tacksam för livet. Vid dom tillfällena så gråter jag faktiskt av lycka. Och det känns helt okej.

Just nu är jag i valet och kvalet om jag ska dela med mej om vad som hänt, att lägga upp mina inlägg från dom senaste dagarna, eller om jag ska vänta till uppföljningen går på tv. Jag vet inte, jag tvekar, jag vet inte vem som ska kunna råda mej till rätt beslut.
Det vore bra att dela detta nu för att sen åka iväg, men samtidigt vet jag inte om jag är redo, om jag någonsin blir redo.

När jag startade min blogg för sju år sedan så var jag väldigt tydlig med att jag skulle skriva om mitt liv och mina känslor. Även om jag vet att det är jobbigt för vissa människor att läsa, även om jag vet att en del människor älskar när jag har det svårt och myser av det. Även om jag vet det så var jag tydlig med att jag skulle skriva ärligt om vad som händer i mitt liv.
Jag var tydlig med att jag skulle kunna berätta om mina innersta känslor, att jag skulle kunna visa min humoristiska ironiska sida, att jag skulle kunna visa mej stark, att jag skulle kunna visa min nakenhet och framförallt att jag skulle kunna visa mej svag.
Jag är stolt över dessa sju år och jag har verkligen levt upp till alla dessa bitar. Men nu är vi i ett litet annat läge, jag vet att media läser min blogg och jag vet inte om jag är redo att offentliggöra detta än, jag vet inte.

Men om jag gör det så hoppas jag att människor respektera mej som en kvinna med ett krossat hjärta som just nu är helt söndertrasat av sorg. Att jag behöver distans och inte gamar som cirkulerar över mej och gottar sej i min olycka. För det tycker jag inte någon förtjänar som befinner sej i en livskris.

Men samtidigt är det detta som hänt, samtidigt är det såhär jag mår. Det är skört nu men likväl är det så här jag mår och likväl är det detta som hänt. Och jag måste vara ärlig, naken och sann i det för det är precis så Leonora Vilhelmsson är.

Dagens låt. Falla fritt med Melissa Horn.

Jockarp.

2017-10-26

Att lyssna på sin dotter vid nattningen och hon ligger och berättar om svampens olika delar, hon redogör för skivling, tagg och rör. Hon pratar mycel och hon rabblar sorterna, fjällskivling, kantarell, flugsvamp, trumpetsvamp och så vidare. Hela mitt liv förändras i dom lägena. Från massiv sorg till ett totalt lugn. Det är enormt att få känna det. Jag behöver de andningshålet, jag behöver den ron.

Den känslan vara dock inte allt för länge. Jag kommer tillbaka till känslan av sorg i mitt hjärta. Sorg över att inte kunna lita på människor jag älskar. Det smärtar mej hårt.

Jag har haft mycket kontakt med producenten för bonde söker fru och även med programlederskan.
Ingen förstår någonting. Men vi alla är överens om att vi måste filma en ny uppföljning med bara mej. Det går inte sända något vackert i November-December som kraschade totalt i oktober. Det vore lögn och lögner är det jag avskyr mest av allt. Så det har varit mycket fundering kring lösning på det bekymmert, tiden böjar bli knapp och snart åker jag över Atlanten. Nu pekar det mesta på att jag ska flygas upp till Stockholm och att uppföljningen med mej görs där.

Jag har försökt sköta mina åtaganden jag var på en utbilning, men inget fungerar normalt. Små stunder är jag jag men största tiden är jag ångestfylld. Sårad över att jag sårar min dotter, att jag inte kan leva upp till hennes behov. Att klara av en relation som gör att hon har två vuxna människor i sitt liv och att det är tryggt. Att jag känner mej som världens sämsta mamma.
Jag funderar allvarligt på att aldrig mer leva i en relation, inte förrän Mollie är vuxen. Jag är så otroligt rädd för att hon ska få sår av mitt handlande, eller det handlandet som människor i min omgivning utsätter henne för.
Jag kanske helt enkelt ska leva igenom min sjuåriga dotter och faktiskt vara nöjd med det livet. Som den kära programlederskan sa. "Fokusera på Mollie. Hon är din alltid. Våra barn är det viktigaste vi har"
Och hon har så sjukt rätt i det. Och jag blir så ledsen över att jag ibland inte levt efter det, utan min kärlek till en annan kvinna upptagit min tid från min dotter. Jag vet inte vad jag ska ta mej till. Nu gråter jag igen, det är jobbigt men samtidigt skönt att jag kan gråta, för efter den förra separationen fällde jag inte en tår. Nu forsar tårarna och dom är helt ostoppbara.

Jag har blivit erbjuden psykologhjälp från produktionen, dom är så fina och jag tror att det vore bra inför mitt samtal med Mollie, men jag vet inte om jag orkar just nu. Jag är så förtvivlad, trött och rädd.

Jag är inne på dag fyra utan fast föda och det gör inte saken bättre. Jag har även ett Marathon som ska springas om en dryg vecka. Jag behöver kraft. Men jag mår illa och inget går att svälja.
Jag vet att jag besitter styrkan av att bestämma över min kropp, sist tog det nio dygn innan jag fick aptiten tillbaka, denna gången vet jag att jag måste tvinga mej i ett tidigare skede.
Loppet ska jag i mål i och det ska genomföras på ett eller annat sätt, men jag har också en skyldighet mot Mollie att inte sätta min hälsa på spel. Så skärpning gäller jag vet bara inte hur just nu.

Dagens låt till min dotter.....Handens fem fingrar Lisa Nilsson.

Jockarp.

2017-10-25

Från att planera barn och bröllop till att vända ryggtavlan emot och gå. Det är svårbegripligt för en bondlurk från Jockarp. Jag är inte säker att jag någonsin kommer att begripa det eller om det går att begripa.

Att få ord som:
Du är den bästa personen jag vet
Du är min nummer 1
Min kärlek
Mitt nu min framtid
Älskar dej och jag är bara din min vackra bedårande underbara kvinna och människa.
Denna utbildningsvecka kommer att gynna vårt förhållande älskling.

Två dagar efter är det tack och adjö. Det är svårt att ta in och det river upp väldigt djupa sår. Det är hanterbart, det måste det vara. Men det är djupa, svåra, och på gränsen till vidriga sår.
Frågan är, är dom läkningsbara?

Ibland när jag funderar över frågan.
Vad ångrar du i ditt liv Leonora?
Så har jag alltid ärligt svarat. Inget, förutom om jag har sårat eller sårats.
Jag vidhåller det, och en light variant av smärta och sorg hade jag sett som fint.
Jag vet att jag har sårat andra människor, jag tror faktiskt att det är omöjligt att inte göra det genom ett helt liv.
I min bok skrev jag en text som är otroligt sårbar och vacker och det var texten.
Sorgen är kärlekens pris.
Det stämmer väl in.

Jag vet att jag kommer att hoppa upp i sadeln igen. För kärlek är något fantastiskt, det är så otroligt starkt att få känna hela sin kropp ge sej hän till en annan människa. Att lita fullt på en annan människa, att känna sej älskad, det är mäktigt.

Jag vet att det som ske det sker och det sker av en anledning. Och visst gör det ont emellanåt, fruktansvärt ont.
Men samtidigt vet jag och där är jag vis av erfarenhet, jag vet att solen kommer att skina i mitt ansikte igen, jag vet att jag kommer andas den underbara lantluften, jag vet att jag kommer att njuta av att mina nakna fötter möter den Jockarpska myllan. Jag vet att jag kommer plocka blommor på en sommaräng. Jag vet att min dotters armar kommer ligga runt min kropp i en bamsekram igen. Jag vet att jag kommer skratta. Jag vet att jag kommer att älskas för den jag är och jag vet att jag kommer att få älska igen. Jag vet det.

Det måste bli så men just nu läker jag....

Dagens låt blev I Can´t Breath med Dead by April.

Jockarp.

2017-10-24

Hänga gubbe....

Jag har tagit en liten offentlig bloggpaus i några dagar, i och med det så har jag skrivit datum som överskrift så att jag ska hålla reda på mina känslor, om hur mitt liv fortgår.

Det råder ett fullständigt kaos i mitt inre.
Louise kom under sin utbildning fram till att vi inte skulle leva ihop med varandra. Jag älskar henne och hon sägs älska mej. Jag har dock svårt för när ord och handling inte överensstämmer.
I och med det så trasades det sönder något i mitt inre. Tilliten till andra människor fick sej en rejäl käftsmäll och denna gången vet jag inte om jag reser mej innan domaren räknat till tio. Och nu menar jag själsligt.

Hon kände att vi var på olika plan i livet.
Och min högst personliga tro i detta är att hon inte var klar med sitt förflutna, att hon inte landat i livet i sej själv, landat i vad som är viktigt. Kanske är det så att det som är viktigt för henne inte alls passade in i Mollies och mitt liv och tvärtom.

Jag har landat totalt i vad som är viktigt för mej och det är att skapa en trygghet för min dotter, jag har inte klarat av det i denna situation jag har varit egoistisk och det gör mej ledsen, besviken och även oxtokig på mej själv. Mollie Mys Vilhelmsson förtjänar nämligen det bästa och där misslyckades jag.

Än har jag inte berättat för Mollie om hur situationen är, jag måste bli starkare först. Jag vet att hon kommer att bli förkrossad Och att se sitt barn förkrossat på grund av något man själv inte riktigt kan greppa eller förändra smärtar hårt. Just nu orkar jag inte vara stark och bära hennes sorg.

Vi har inte utrymme för drama i vårt liv. Mollie ska kunna se tillbaka på sin barndom och känna att den har varit trygg och att hon har blivit älskad. Hon vet att jag alltid kommer att finnas vid hennes sida så länge jag lever. Hon litar på mej och att jag finns där. Men jag vet även att det blir sår i henne när människor hon tycker om bryter löften och lämnar.

Personligen brukar jag se separationer som ett misslyckande och det kanske jag gör även nu men i detta nu när hon, kvinnan jag älskar och trodde att jag skulle dela mitt liv med gick ut genom dörren så vet jag faktiskt inte.
Jag kanske ska se även detta som en lärdom, men lärdomarna kostar lite väl mycket nu tycker jag.

Jag ser också på detta som en del av mediesvängen. Lite som om jag var ett villbråd som skulle jagas och fångas in, när jag var infångad var det inte längre roligt.
Kanske var det därför hon stod inför 1,3 miljoner tv tittare och sa att jag var kvinnan i hennes liv, kvinnan hon sökt efter, kanske var det därför hon sa att jag var hennes allt, att hon aldrig känt så för någon annan som hon gör för mej. Att jag var hennes blivande fru. Att det var perfektion.
Kanske var inte känslorna sanna, kanske var jag djuret som fångats in. Jag vet faktiskt inte. Jag ska fortsätta att analysera mina känslor i detta.
Kanske var det bara så att hon inte var redo för Jockarp, Mollie och för Leonora Vilhelmsson. Kanske, jag säger kanske.

Men det jag vet säkert i skrivande stund det är att lika lite utrymme som det finns för drama i mitt liv lika lite utrymme finns det för människor som säger en sak men gör en annan.
Jag sa en klok sak i tv en gång och det var att när jag säger att jag älska någon, då är det på riktigt, då tror jag att det ska vara livet ut.
Då gör jag det villkorslöst, jag gör det med en plikttrogenhet, en lojalitet som jag är väldigt stolt över.
Jag sa till Louise att jag älskar henne och hon besvarade det med samma ord och med det trodde jag (naivt kanske) att vi hade samsyn på meningen, att det skulle vara för evigt. Vi saknade samsyn där.
Så ser jag på orden jag älskar dej och det var jag väldigt tydlig med i tv inslaget. Så ja det smärtat nog än lite mer med tanke på att jag var så tydlig, naken, ärlig och enormt sårbar i det skedet. De jag sökte fann jag inte.

Anledningen att jag inte kan grotta ner mej fullt i mina känslor och med det sortera ut saker är en sjuåring som är helt underljuvig. Hon låter mej inte grotta allt för mycket.
Hon kom hem från skolan och det var förlösande på något sätt, hon gav mej en bamsekram och plockade fram papper och penna och talade om att här skulle gubben hängas.

Vi körde några gubbar sen var det dags för simskola. Jag behövde en stund för mej själv så mormor tog med henne dit.
Hon lämnade palatset med sin lilla kasse med badkläder i. Hon vände sej mot mej i dörren och vinkade och sa.
- Jag älskar dej mamma.
Villkorslöst och vackert, hon menade varje ord.
Jag sa det samma och stängde dörren och lät tårarna rinna ut med mina kinder, jag brydde mej inte ens om att torka dom. Jag grät för det vackra i min dotter, jag grät för sorgen inom mej. Jag grät för att jag var stark och vågade göra det. Jag grät för att jag var så otroligt svag, jag grät för ensamheten, jag grät för sorgen över familjen jag trodde på, jag grät. Jag grät för att jag behövde det.

Dagens låt blev Om bara du med Lisa Ekdahl.

Jockarp.

Det viktiga....

Ännu ett märkligt dygn, halva dygnet var jag från min dotter och jag kände en massiv saknad efter henne. De är inte ofta jag känner så men ibland när jag sätter perspektiv så slår det mej med full kraft vad det är som är viktigast i livet. Jag gillar att inse det. Det gjorde ont i varje lite cell i mej när jag kände den brutala saknaden efter henne. Tack gode gud att den känslan inte kommer så ofta för det smärtar hårt.

Jag fick hem en flickvän från en utbildning och även hon hade kommit till insikt om vad som var viktigt och oviktigt.
Resultatet av det blev att vi nu tar ett bamsekliv tillbaka från mediasvängen. Hon vill inte mer och jag respekterar hennes beslut till fullo. Mej spelar det kvitta.
De enda jag ser som lite sorgligt i sammanhanget är att jag vet hur viktigt det är för samhället i stort att gaypersoner vågar stå upp för sej själva och sin kärlek. Och ju mer vi syns i media desto mer okej blir det. Och vi har gjort det bra hitintills. Men visst det finns ingen som kan begära att det just är vi två som ska stå upp för gayrörelsen, det finns ju andra ;)

Jag fick ta kontakt med diverse tidningar som skulle komma och göra reportage, ja helt enkelt avboka mötena på grund av att vi inte längre vill vara med på tåget. En del av dom blev tjuriga men vårt liv är offentligt endast om vi vill att det ska vara det. Och nu vill vi inte det.

Tv4 såg inte några problem med vårt beslut, vi har haft en muntlig deal men dom att vi ska levererar lite klipp och även ställa upp på saker vi kände skulle kunna vara bra för oss och för kanalen, men just nu är vårt samarbete över och det känns helt okej för båda parter. Så med det stänger vi igen locket på asken Bonde söker fru ;)

På tal om programmet så kan jag just nu inte gå någonstans utan att folk vinkar och hejar, ofta stannar dom även till och gratulerar och många berättar också om sina sorgsna känslor över att dom inte får följa med hemma hos oss i höst. Jag skojar ofta och säger, ni får väl komma hem en sväng och hälsa på i Jockarp så ska jag bjuda på fika ;)

Nu står jag även i valet och kvalet att stänga ner min blogg. Den har följt mej genom så många år och inte sällan har den varit min ventil. Jag har skrivit i sorg och jag har skrivit i massiv glädje. Många dagar ha den även används för att dokumentera mitt liv med Mollie, med allt vad det innebär, men det finns andra sätt att kunna dokumentera livet med henne ;)
Men jag är inte riktigt där än. Jag åker över Atlanten och där kommer jag känna efter om hur jag vill göra i framtiden.
Jag vet att jag har väldigt många trogna läsare nu och det är självklart superskoj om jag har kunnat bidragit till att någon mår bättre, får energi till att förändra något i sitt eget liv. Eller helt enkelt bara kickat människor som lider av en enorm avundsjuka. Ja jag vet att jag har en salig blandning av människor som läser om vad som pågår i mitt liv. Och jag tror att dom allra flesta följer mej av godo.
All kärlek till er <3

Jockarp.

Tandläkarväder.....

Det gråa var massivt. Allt var grått, det regnade och var dimmigt hela dagen. Molnen orkade inte ta sej upp över berget. Det var som herr Winnerbäck skulle sagt. Tandläkarväder.

Jag vaknade tidigt, Mollie vaknade sent men vi åt en gemensam frukost. Hon kröp ner i soffan under en filt och tittade på Tv. Jag gick ut och tog traktorn och började köra ved. Lite folk passerade palatset under förmiddagen där i band en dam som älskar julen, hon kom och klippte lite granris och vi surrade på om allt möjligt som föll oss på tungan. Det var ett kärt återseende ;)

För att inte jag själv skulle bli lika grå i sinnet som vädret var så hoppade jag i löpartightsen och tog en liten sväng. Duggregnet nådde mej in på bara skinnet men jag brydde mej inte. Jag njöt av vattendropparna mot mitt ansikte.

Dyngsur kom jag hem och det passade utmärkt att börja städa, det finns ingen syssla i hemmet som gör mej varmare än att dammsuga.
Vi höstpysslade lite och plockade in blommor, löv och kastanjer. Mollie gjorde en egen adventsljusstake, om vi kan använda den är ännu oklart, men hon var väldigt kreativ.

Middag behövde jag inte dona med för lilla fröken Vilhelmsson skulle bo över på undantaget så dom skulle äta tillsammans, anledningen till det var att jag hade ett 12 timmars nattpass med att flytta ved. Det var ett pass som förflöt ganska enkelt, vi skrattade hysteriskt och det kom redan tidigt på natten. Oftast är nivån väldigt låg fram på småtimmarna, då kan det räcka med att någon säger apelsin så skrattar alla.

Jag körde hem till ett tomt hem vilket verkligen inte tillhör vanligheten, Det kändes sorgligt på något sätt. Jag slog bort den sorgliga tanken och kröp ner i sängen. Jag låg en stund och lyssnade på regnet.
Jag tänkte på den där önskan jag hade när jag sökte till bondeprogrammet. Önskan om att ligga i samma säng och lyssna på samma regn med den man älskar.
Här låg jag nu och lyssnade på dropparna mot fönster helt allena. Bedrövligt var tanken som for förbi. Men jag vände mej om och tänkte, i kväll kommer hon hem. Hon, kvinnan i mitt liv. Jag log lite och funderade över om det skulle regna nästa gång vi låg tillsammans i sängen ;)
Där nånstans slog jag igen mina grönbruna ögon och somnade som en stock.



Den här lilla strålar iaf ;)

Jockarp.



Lyckliga dottern....

Jag vaknade av ångest, jag gillar det inte. Anledningen var att jag drömde och när jag vaknade upp hade jag känslan av att det jag drömt var sant. Hua. Drömmen handlade om Mollie och om att hon var försvunnen. Jag kostade på mej ett stort leende när jag kom underfund med att det bara var en dröm och ångesten släppte tagen om mej bums när jag insåg hur allt låg till.
Vi hade en mysig morgon som gick i sakta mak. Vi var klara långt innan privatchaffisen stod på gårdsplanen så vi hann minsann med att byta sängkläder i alla sängarna, skönt att ha de gjort.

Jag vinkade av myset och sa att jag älskade henne, jag önskade chaffisen en trevlig helg sen drog jag igen bildörren. In och ombyte till löparkläderna. Jag hade en tänkt rundan klar i knoppen och den skulle bli 15 km lång. Det förändrades dock på vägen. Jag var pigg och det var en underluvlig höstdag så jag kunde inte låta bli att springa lite till. 22 km bankade jag in på måbrakontot.
Kaffe, dusch och chill sen kom taxin upp på gården igen. Med sej hade den två fröknar som var helt sjövilda när jag öppnade dörren. Det är stort att ha kompis med sej hem i taxin. Det tog ett tag innan dom kom ner i tempo, jag bara log. Dom var helt underbara.

Vi dansade lite tillsammans sen var det dags för mej att fixa lite mat till tjejerna.
Det åts och det pratades väldigt. Jag fick även ta hand om disken för dagen, jag lät dom hållas, annars är vi väldigt noga med att alla ska hjälpas åt men för dagen fick dom alltså lite dispens.
Dom bytte om till festkläder. Det väntade party.
Jag gav dom lift till stan sen fortsatte jag till tant N. Det var längesen vi sågs så det var extra mysigt att få kramas. Vi drack kaffe och blurrade om allt som hänt i våra liv. Så skönt att få en uppdatering på hennes liv och lika skönt att jag fick dela med mej av mitt liv. I två timmar höll vi på och det var bara tyst under andningen ;)

Jag hämtade upp mitt mys på festen och hon hade verkligen haft en toppendag. Skoldagen hade varit toppen, eftermiddagen hemma hade varit toppen, kalaset hade varit toppen och att vi sen avslutade kvällen ihop tittandes på fångarna på fortet gjorde ju dagen total.

Ett samtal vid sänggång gjorde mej lycklig och bedrövad på samma gång. Att sakna en annan människa kan vara så fruktansvärt jobbigt. Att livet ska behöva va så!

Chilla proffset ;)

Jockarp.

Ehhh Släpp det nu....

Jag skulle skriva ett blogginlägg men det var tvärstopp. Jag hade inget jag ville dela med mej av och det jag hade behövt skriva ville inte komma ut i mina fingrar. Jag undrar just vad det är som händer. Ena dagen brinner det i fingrarna på mej och andra dagar är det totalt likstelt i fingertopparna. Jag saknade känslan, jag saknade förmågan. En märklig men ändå skön upplevelse på något sätt. Jag väljer att se det positivt, att jag inte har så mycket inom mej som måste ut i textform. Jag är harmonisk helt enkelt.

Jag har lärt mej mycket det senaste året och en sak är att lära mej att släppa saker som jag inte kan påverka eller saker som jag egentligen inte ska försöka påverka.
Jag har fyra kollegor av det manliga könet. Jag säger nu väldigt ofta till de där herrarna när dom kickar igång på något att:
- Eh släpp det nu
Dom glor förvånat på mej och sen skrattar dom rakt ut och i nästa andetag säger dom. Ha, ska du säga som aldrig släpper något.
Tja svarar jag skrattandes, så var det innan men inte nu. Jag har lärt mej att hantera vissa saker på ett annat sätt.

En sak som är väldigt positivt med att jag lärt mej släppa vissa obetydelsefulla saker är att i och med mitt deltagande i Bonde söker fru så ser sej vissa människor ha rätten att skriva på sociala medier om saker dom "tror" har hänt i min historia. Bland annat om hur mina tidigare relationer har varit. Vissa har till och med sett sej ha rätten att höra av sej direkt till Tv4, det dom nog inte räknade med är att det är vardagsmat för tv att ta emot såna påståenden.
Jag ser det som helt galet att människor ens orkar lägga energi på att skriva mail till en Tv kanal och tro att dom ska svartmåla personer som medverkar i deras produktioner. Hur orkar man bara?
Ehh jag släpper det nu ;)

Släpp och lättsamt tog jag med mej min dotter till badhuset, där möttes vi upp av min icke kaffedrickande vän med tillhörande son. Mollie lämnade en inbjudan till sitt kommande kalas och var stolt över det.
Det var lite segt i bassängen till att börja med men sen var proppen ur och dom lekte super fint ihop. Mammorna kunde förgylla tiden i bubbelbadet. Gosse så skönt det var.
När vi var lagom skrynkliga piffade vi till oss lite och körde till ett mathak. Alla åt friskt, sjön suger så att säga ;)

Hem i fulle rulle och hopp i bingen bums. En toppen eftermiddag var till ända.

Kvällsmys...

Jockarp.

Nytt hotell over there....

Snart dags igen ;)

Uppstigning 05:00 och det var faktiskt en god morgon, jag kände mej utvilad, jag kände mej stark.
Arbete och skola. Hej vardag.

Jag hämtade Mollie efter skolan och vi for hem bums. Vi hade bestämt att vi bara skulle chilla hela eftermiddagen och kvällen. Jag vet att jag har lite problem ibland med känslan av att tiden går och att jag inte lever. Men nu var det bestämt, chill för hela slanten.

Det gick sådär, ett totalt misslyckande ;) Mollie började slå in paket till ett kommande kalas och jag kände mej överflödig så jag gick ut och angrep gräsmattan, den klipptes och jag funderade över om det möjligen var sista gången på denna säsongen?
Det luktade underljuvligt. Det är något speciellt med nyklippt gräs.

Jag fick ett mail gällande min resa över Atlanten. På grund av stormen som rasade i Miami så kommer vi får byta hotell. Självklart föll valet på ett än lyxigare hotell. Snacka om kompensation, så ska det se ut. Men jag tror att det inte finns så många val i en sådan situation. Folk blir nog småilskna om det skulle visa sej vara sämre standard än det man köpt. Det känns i alla fall som om jag kommer få en bra uppladdning innan loppet.

Middag för dagen blev spridda skura. Mollie ville ha taco rester, det ville inte jag. Jag brassade en hel hög med pannkakor i stället. Världens godaste pannkakor. Jag åt groteska mängder, bara för att jag kunde.

Jag använde hjärnan ett tag på kvällen medan Mollie kollade på fångarna på fortet. Jag älskar min kreativa sida och när den kommer så vill jag bara ösa på. Jag skrev så fingrarna glödde på mej och orden bara välde ur mej. Den är så otroligt skönt att skriva såna dagar, jag hade förmodligen kunnat leverera en hel bok om jag låtit fingrarna leka färdigt över tangenterna, men näpp det gav jag dom inte.


Eftersom vi redan kollat på veckans program av Bonde söker fru så kollade Mollie på My Little pony och jag donade med hushållssysslorna innan det var dags att gå och knyta sej för natten.
Vi hade en chill kväll, men inte så chill som vi bestämt....

Jockarp.

Minnen....

Min lilla tjej....

Att somna helt utschasad på kvällen är en skön upplevelse, bara det inte alltid är så. Jag somnade vid nattningen med Mollie, jag vaknade, borstade tänderna och klappade ihop igen. Tydligt var att det saknats några timmar av varan sömn. Men nu är jag återställd, tror jag i alla fall.

Jag arbetade åtta timmar och för dagen bestod jobbet av inre tjänst. Det var ett tag sen men sista spiken i kistan skulle i så det var bara att ösa på. Instruktionerna är nu klara och jag lägger det bakom mej.
Under tiden jag satt och pysslade med instruktionerna så fick jag besök med en fråga om jag kunde tänka mej att hålla ett föredrag gällande säkerhet och arbetsmiljö i projekt. Självklart blev mitt svar. Ett nej öppnar fortfarande inga dörrar så jag öser på :)

Jag hämtade upp myset på fritids, jag hade ett väldigt bestyr att hitta henne. På lappen på dörren stod det Vi är i gympasalen men när jag kom dit fanns det inget mys, dom andra barnen informerade mej om att hon var i matsalen och åt mellis. Jag gick dit men under tiden jag gick dit så hade hon gått ut en annan dörr och hon hade hunnit till gympasalen. Cirkel hej. Slutligen hittade jag henne och vi kunde ta oss hem till byn.

Jag packade Mollies badväska sen gick vi upp på undantaget till mormor. Det var hon som skulle ta Mollie till simskolan. Själv skulle jag angripa berget. Jag smackade på med 23 km, precis lagom, den sista milen märkte jag inte av för jag hade fullt upp att sortera tankar i huvudet. Jag gillar det. Benen bara trummar på, lungorna och hjärtat sköter sitt och samspelet dom i mellan är helt underljuvligt. Det är det jag kallar för löparglädje.
På tal om löpning så fick jag mitt startbevis till New york maraton, lite små pirrigt är det allt. 150 000 personer vill springa loppet varje år. ca 50 000 får chansen.
Jag är alltså en av dom 50 000 personerna år 2017. Mäktigt.

När jag kom hem från min löptur var lilla fröken Vilhelmsson lössläppt i köket i full färd med att göra Taco. Hon älskar Taco och jag älskar när vi äter det andra dagar än fredagar, det är min kopp off te det ;)

Lite chill i soffan där jag kollade lite gamla bilder och Mollie spelade något pedagogiskt spel på paddan, sen väntade lopplådan för oss båda.

Hon var sååå liten <3

Jockarp.

Böcker och leende.....

Lämnade detta tidigt....

Klöök. Uppstigning klockan fem, det är ingen höjdare, speciellt inte efter en natt som gått i tecknet hett, passionerat, eldigt och därmed vaket. Visst att det var värt det men man får alltid betala i någon ände. Och plikttrogen som jag är så klev jag upp fastän jag helst av allt velat ligga kvar och gosa.
En snabb titt i spegeln medans tänderna borstades. Hua det var ingen vacker syn som mötte mej, men jag kostade ändå på mej ett leende och då kändes allt så mycket bättre. Ett leende kan förändra väldigt mycket.

Dagen bestod av att flytta ved med en 80-tons truck, jag gillar det väldigt och just nu skulle jag kunnat sitta bakom spakarna i alla oändlighet känns det som, men ja, jag vet hur jag är och hur jag kommer att känna inom en snar framtid. Jag kommer behöva utmanas.

Mollie lämnades av vid taxin av min kära sambo och hon hämtades upp på fritids efter skolslutet av mormor.
När jag kom hem hoppade jag bums i löparkläderna och drog iväg. Upp för mördabacken, så härligt med motstånd. När jag sprang längs landsvägen så kom det bilar och personerna i en del av dessa bilar vevade ner rutan och tjoade på mej, dom gratulerade till kärleken och det var vackra ord om att dom tyckte att jag skött mej utomordentligt bra i Tv. Tack och ett leende sen drog jag vidare. Det är underbart med människor som kan glädjas med andra, jag blir varm i hela kroppen.

Detta underljuvliga fortsatte sen. Mollie och jag drog till stan, jag hade en hel hög med böcker som skulle levereras. Vi hade ett fasligt bry att bära allt men min lilla vapendragare var mej behjälplig. Tack.
Vi lämnade böckerna och körde och handlade lite mat. Vidare körde vi till ett ställe som heter dollarstore, det var första gången jag var där. Jag såg det som komiskt att jag inte varit där och att det stod skyltar om att dom skulle fira ett år. Helt otroligt egentligen med tanke på att det inte är jätte många butiker som öppnar i vår lilla fina stad.
På varje ställe vi besökte var det samma sak, alla kom fram både kända och okända för att gratulera mej till att Louise och min väg korsades. Många var småbesvikna för att dom inte fick följa oss på gården men självklart förstod dom och tyckte att jag fattat helt rätt beslut. Man blir stärkt av sådan feedback helt klart.
Vi kom hem till palatset senare än planerat men så är det när man är sugen på att tjitttjatta med alla som kommer i ens väg ;)

Vi lagade en snabb middag och landade som två vrak i soffan till fångarna på fortet. Mollie älskar fångarna på fortet just nu. Och jag behövde en stunds vila.

Stockholms besök ;)

Jockarp.

Familjemys....

En helg i familjens tecken, vi prioriterade helt enkelt oss själva. Mollie var förvisso på ett kalas på ett lekland men det var inte mycket tid vi var ifrån varandra.
Jag tog ett par löpturer men det var mer ett måste, allt för att vara förbered för det som komma ska, det drar ihop sej för 42 195 meters löpning ;)

Vi hämtade upp en väninna till Mollie och körde till Kristianstad. Vi lämnade av barnen på kalaset och sen körde vi in till stan. Vi strosade runt på stan och vips hade jag nya underkläder i spets och en ny kappa med tillpassande halsduk. Ett hål i plånbörsen blev det men jag hoppas kunna lappa ihop det igen.
Vi tog en fika vilket inte är vanligt sådär på tu man hand. Mysigt att bara sitta och titta på folk och sippa på en kopp kaffe.

En spontan middag med min kära sambos syster och hennes man, som av en händelse befann sej i krokarna. Det snoddes ihop en trerätters som om det var det mest naturliga som finns. Det var hysteriskt gott. Huvudrätten bestod av färskpasta, älg kött och en väldig massa örter och grädde. Gaaa vansinnigt gott. Det bästa var att det blev så mycket mat över så jag har två smarriga matlådor för kommande vecka, jobbet blir lite enklare när man vet att det finns något extra gott till pauserna. Jag längtar redan till lunchen.

Det hände en lite olycka med vårt vardagsrumsbord, Mollie målade en teckning där färgen gick igenom pappret, eftersom att bordet är gammalt fortsatte hela familjen att måla på det ;) Så jobbar vi.

Söndagen beslutade vi oss för att bara vara tillsammans eftersom att min kärlek ska befinna sej på annan ort en vecka och självklart ville hon ha mesta möjliga tid med mej och Mollie.
Vi var ute en stund på gården i det sköna vädret, men det varade inte så länge, vi fick avsnitt fyra av bonde söker fru och det ville vi se tillsammans. Så himla härligt det är att se alla underbara människor jag träffat genom programmet.

Eftermiddagen blev det bio. Filmen hette Ballerinan och Uppfinnaren, en mycket fin och sevärd film, inte kunde jag hålla tårarana borta denna gången heller. Barnfilmer är extremt träffsäkra känslomässigt.

Kvällen blev det spa i palatset, de bägge fröknarna som jag bor med låg i badet och bubblade och filosoferade, jag servade dom med än det ena än det andra.
Dom är allt bortskämda.
Dom drog på ansiktsmasker och det såg väldigt njutbart ut.

Jockarp.

Aktiviteter.....

Ännu en dag med utbildning väntade men först morgonbetsyren med min dotter.
Jag vinkade av henne hemma på gårdsplanen och passade samtidigt på att önska taxichaffisen trevlig helg.
Mot kursen och för dagen handlade det om travers. Det var bara förnyelse så det var enbart teoretiskt, vi räknade på vikt och vinklar. Vi samarbetade med varandra vilket gjorde det hela betydligt enklare och trevligare.

Hem och i löparkläderna, 11 km var precis lagom. Vädret var underljuvligt så det var små byxor och T-tröja på. Det gäller att ta vara på de vackra dagarna och jag njöt verkligen varje steg jag tog.

Jag hade lite logistikfrågor jag var tvungen att styra upp. Jag är extremt lösningsbenägen och ja, det vill minsann till att man är det med barn och familj.

Vi lever ett aktivt liv och i många fall känner jag att om jag inte gör något under dagen som gör att jag utvecklas så tycker jag att dagen bara går och att jag blir äldre och att livet rinner mej ur händerna.
Det är viktigt för mej att vara aktiv, det spelar ingen roll var det är egentligen. Men soffan nöter jag sälla på.

Jag lagade middag och hela familjen var nöjda över middagen, den var supergod.
Efter mat och uppstyrning av disk så skulle vi aktivera oss lite.
Vi körde till inomhus golfbanan.
Vi valde klubbor och spelet satte igång. På andra banan fick Mollie ett psykbryt så jag fick ta med henne ut och tala om för henne att det inte var okej att bete sej på detta sätt.
Hon stod utomhus en stund till hon samlat sej, tårarna torkades och spelet fortsatte sen i den glädjen som vi tänkte oss från början.
Det blev alltså en supermysig stund till slut.
Ohotad segrare blev min kära flickvän, vilket spelade mej noll roll. Det hade varit skillnader om jag varit tio år yngre då hade jag blivit oxtokig om jag förlorade, men nu är jag alltså inte så känslig ;)

Hem och popcorn skålen laddades till Idol. Jag var inte super intresserad av programmet men det var mysigt att sitta tillsammans mumsa popcorn.

Segraren.....

Jockarp.

Kommunikation.....

Någon som vill ha tag på mej, upps ;)

Mollie var seg som gummi, jag fick inte liv i henne, hon var helt slut. Vissa morna är inte roliga alls, det räcker liksom med fem minuters fördröjning för att schemat ska spricka.
Hon var i alla fall glad när jag äntligen fick upp locken till hennes bruna små ögon.
Jag lämnade henne vid taxin och sa att jag älskar henne sen stängde jag dörren och gick in och drog på löparkläderna. 23 km i växlande väder, det bjöds på hällregn och det bjöds på sol. Jag funderade över det sär med att många känner en smak av depression när hösten kommer, jag förstår det inte. Jag såg så mycket ljus, så mycket färger och former och så mycket vackert på min löptur. Jag log och jag var nöjd över känslan av det vackra i stället för att se mörkret.

Hemma igen och jag hade lite mail att stöka undan innan Mollie kom hem från skolan. Jag hann även med ett viktigt samtal med min flickvän, kommunikation och förståelse är viktigt i en relation. Jag har inte högsta betyg i dessa ämnen men jag jobbar på och jag försöker att bli bättre. Vi kramades lite innan det var dags att brassa käk.
Älgfärsbiffar potatis och sås. Smaskigt som tusan.

Vi fixade lite med inbjudningskorten till Mollies kalas. Hon har jobbat med detta i ett halvår och än är det inte dags att ge ut dom, det är svårt för en liten tjej att förstå ibland.
Jag bokade även lokal till kalaset, denna gången blir det gympasalen. Det kommer bli toppen det.

På tal om kalas så duggar det tätt nu, lördag är det dags för ett och vi behövde köpa en lite present. Det styrde vi upp och efter det styrde vi ännu en dag mot badhuset.

Vår kära programlederska till bonde söker fru hörde av sej för att ställa lite frågor angående bilden. Hon kallade oss för Sveriges hetaste gaypar just nu ;) Om det stämmer vet jag inte men det var en fin komplimang helt klart. Vi svarade på frågorna och begav oss in i badet.
Skönt, mysigt och busigt. Min kära flickvän puffade i mej i den stora bassängen vilket uppskattades svalt. jag ogillar vatten som är kallare än 35 grader och här var det betydligt svalare än så, brrr.

Hem och Mollie kollade på Fångarna på fortet, det är hennes favoritprogram efter bonde söker fru då ;)
Vi tände ljus och drack kaffe i soffans hörn, en fin kväll.

Mollies avbild av bönderna ;)

Jockarp.