Iskallt....

Vi jobbade på för att få värme ;)

Vi kom hem till Jockarp och det var kyligt. Temperaturen inne i palatset den låg på 11,9 grader. Skogsbonde fick vackert ta på sej blåbyxorna och se till att det brann en vild låga i pannan.
Men det var en annan form av kyla som var än värre. Jag kom hem till en tomhet.
Jag behöver känna tillhörighet med en annan människa för att jag ska känna en ro. Nu är jag orolig. Jag är inte helt hel.

Men myndigt har jag beslutat mej för att ta det lugnt med damer framöver, inte bara för min skull, (att inte jag ska såras svårt igen, det klarar jag det vet jag) utan den största anledningen är Mollie. Jag trodde i min enfald att jag hittat kvinnan jag kunde lita på, att det var hon som vi skulle kunna känna oss trygga med, att bygga något gemensamt med.

Med allt som hänt fick jag sätta mej och plita ner ett mail till Mollies fröknar på skolan om vad som hänt, jag bad dom även ha extra koll på min dotter den närmaste tiden. Jag fick ett snabbt svar om att dom tagit del av det som hänt via media och att dom skulle återkoppla om något var annorlunda med mitt mys. Älskar den dialogen om min dotter den är så viktig för vår trygghet.

Jag fick även drämma iväg sju olika mail till företag som jag bokat möten med den närmaste tiden. Möten som egentligen inte är min business men dessa personer är mina kontakter och jag vägrar skita ut dom. Så jag det var bara att krypa till korset och ursäkta till uteblivna möten. Jag avskyr verkligen sånt.

Ja tillbaka till den där kvinnan, jag vet inte riktigt var jag ska söka henne, jag vet inte hur tydlig jag ska behöva vara med var det är jag och Mollie behöver i vårt liv. Och framför allt finns hon? Finns hon som låter handlingen följa ordet. Finns hon utan flykt i sinnet. Finns hon som står kvar när familjelivet är just det. Familjeliv. Vilket innebär att man ofta får sätta familjens välbefinnande före sina egna behov. Finns hon som skulle kunna göra det för mej och Mollie? Nja jag är minsann inte helt övertygad. Det lär nog krävas en viss överbevisning där.

Men en sak som är helt klart det är att det kommer att krävas en väldigt speciell kvinna för att komma på djupet in i mitt hjärta. Det är motvind redan från start kan man ju säga men samtidigt så måste jag skydda mej och min dotter. Jag kan inte låta någon ny kvinna komma in i vårt liv och bli betydelsefull för Mollie och sen lämna. Jag vet inte vilka spår det sätter i henne. Men det är viktigt att jag känner att jag gör det som står i min makt för att göra hennes liv så bra som möjligt. Att hon ska ha dom bästa förutsättningarna inför det vuxna livet.
Men än är vi inte där, kanske kommer jag aldrig dit igen, just nu slickar jag såren och dom är allt annat än ytliga.

Vi fick en krasch, Mollie somnade på soffan och vaknade upp i en olycka. Hon grät hysteriskt under 30 minuter, jag frågade varför hon var ledsen och hon svarade, jag vet inte.
En kombo av trötthet, hunger och saknad. Vi var i hemmiljön och något stämde kanske inte riktigt för henne.
Jag hade henne i min famn och lät henne gråta. I dom situationerna är man som ensam mamma väldigt ensam.
Men vi red ut stormen och hon lugnade sej. Men det kändes enormt mörkt i stunden.

Jag fick ett meddelande av en av mina fina bondevänner, han skrev att ibland när allt känns mörkt och man funderar över varför inget bra händer en själv. Så ska man tänka att:
-Ibland händer inte bra saker en för att du är den bra saken som händer för andra.
Han skrev att jag var den saken ;)
Han tyckte inte att jag skulle bära min sorg själv utan dela den med Mollie och att vi skulle vara ledsna ihop. Prata om det, gråta ihop och älska varandra.
Ja han är speciell den killen det är en sak som är säker, helt fantastisk fin. Tack.

Nu bär det av mot huvudstaden. Hej.

Hm jag har lite att fundera på....

Jockarp.