Stolt och möter livet....

Våra husregler som hänger på toan....

Det där med att vara i en beroendeställning till andra människor, att jag haft känslan av att inte klara mej själv har plågat mej under sju års tid. Så länge jag varit mamma.
Men under en löptur med en vacker pianokonsert högt spelandes i mina öron hände det något. Och jag älskar verkligen när det träffar mej med full kraft.
De som skedde var just att jag förstod att klara mej själv det gör jag hur bra som helst. Jag löser allt som kommer upp i min och Mollies väg. Det är ju verkligen att klara sej själv det.

Vissa val jag gjort har varit mindre bra men jag har alltid fått ta hand om konsekvenserna själv. Det är aldrig någon annan som har sopat igen några spår för mej. Jag har varit nerbruten, sårad och mått allt annat än bra, men varje nederlag har jag tagit mej upp ifrån och det utan att döva mina sinnen med någon form av drog. Jag har analyserat, pratat och faktiskt vågat faca mina problem. Varje gång har huvudet varit lågt och jag har helst velat krypa ner under en sten, men på något sätt har jag puffat bort den där stenen och huvudet har blivit högre och ryggen rakare.
Min sårbarhet har blivit min styrka.

Jag har varit hård mot mej själv många gånger och oftast har det varit när det handlat om Mollie, att jag har känt mej otillräcklig. Men jag tänker sluta med det.
Jag gör nämligen allt för henne och det vet jag innerst inne. Jag jobbar 75% för att kunna vara med min dotter, hon är väldigt lite på fritids, hon slipper gå upp tidigt på morgonen. Hon får möjlighet att se världen, styrka av mej att försöka, hon våga och hon misslyckas, det finns utrymme för det i vårt liv. Jag ser att det växer fram en känslig och klok lite tjej och jag blir så enormt lycklig över att se att jag lyckats så bra.
Hon är empatisk och icke egoistisk. Hon visar sina känslor, hela registret och även där finns det utrymme. Hon får vara skogstokig på mej, hon får gråta, hon får gå undan på sitt rum och begära egentid. Hon får ro. Hon får testa, hon får smaka på ord och känslor och hon delar med sej av det till mej och jag bara älskar att få uppleva detta med henne.

Att jag ibland måste be om hjälp av föräldrar och vänner är inget problem för mej längre, jag förstår att det är så att det måste vara så. Det för att vi ska kunna leva ett bra, fint och fritt liv.
Att det ska ha tagit mej sju år för att förlika mej med denna känsla gör mej inget för just nu känner jag en inre frid som jag kommer att leva på väldigt länge.
Mollie är min akilleshäl så är det, men tillsammans blir vi starkare en den hårdaste diamanten i världen. Det är hon och jag för alltid det vet vi båda två. Och i det finner vi en trygghet.

Jag fick ett mail till mej, det låg i skräpposten men det var verkligen inget skräp, jag blev väldigt boostad och glad. Jag har svårt att greppa att människor känner så för mej, Tack.
Jag delar med mej av brevet här.

Halloj!

Du får säkert en hel del hälsningar via mejl, sociala medier osv och kanske börjar inkorgen välla över.

Skickar ändå några rader till dig.

Om du är trött på främmande människor nu får du trycka på deleteknappen när du vill under detta mejl :-)......

Nu vet jag inte om du tryckte på knappen, men kanske inte...

Började läsa din blogg för någon vecka sen, startade med de två första åren o hoppade sen till årets inlägg.

Jag blir imponerad av ditt sätt att skriva, ärligt, naket o utlämnande. De kan inte varit de enklaste att sätta orden på papper, men säkert nyttigt både för kropp o skäl. Starkt gjort. Ska inte ta för mycket av din tid, om du fortsatt läsa.

Du har varit med om saker under några år som andra inte går igenom under en livstid, att du ändå ser positivt på livet,  gör allt för din dotter och ger henne en fantastisk start i livet är imponerande.

Du har säkert hört de många gånger, men ditt leende kan få den gråaste dagen att bli ljus. Din styrka i kropp o knopp kan man bara drömma om att få ett uns av. Fortsätt vara du och tack för att du delar med dig av livet i jockarp.

Ska se till att införskaffa din bok och ser framemot en intressant läsning.

MVH K

Jag har ännu en gång gått ur skuggan och funnit ljuset. Jag har hittat nya stigar att gå.
Jag står just nu stolt och möter livet. Stolt över den jag är idag.
Och jag längtar efter livet.
Jag längtar efter snön så Mollie och jag kan göra snöänglar ihop. Jag längtar till den blommande vitsippebacken som jag kan kasta mej i.
Jag längtar till ljumma sommarkvällar när jag kan ligga på altanen och se konturerna på mitt älskade berget. Jag längtar till dom första höstdagarna när kängorna ska på fötterna. Ja jag längtar efter livet. Och ja, jag lever livet....Och jag lever det ihop med den bästa.

Prinsessan vinkar ;)

Jockarp.