Gränslös och oändlig kärlek....

Det vackraste...

Prinsessan af Månsagården fyllde sju år. Dagen började med att jag stod för skönsången vi gratulerar. Gosse så grant (not)
Ljuset blåstes ut och cocoskakan åts upp ;)
Hon öppnade sina paket och hon såg ut att vara den lyckligaste lilla tjejen i världen. Jag älskar att se hennes tacksamhet.

Sjuåringen åkte till skolan och jag åkte iväg för att få lite vägledning i livet. Jag har längtat så efter detta mötet. Det var en fantastisk sittning, vilken kvinna jag mötte en regnig grå novemberdag.
Jag har svaren inom mej men jag måste få huvudet och hjärtat att komma i balans, jag är inte där ännu och det pratade vi mycket om. Louise stör mitt hjärta väldigt mycket. Men en känslomänniska kan inte bara stänga av, det funkar inte så. Jag funkar inte så.
Mina änglar var väldigt speciella och min energi var enormt stark och jag känner det så väl, det sprakar om mej just nu så stark är min livsglädje. Jag ska vårda den ömt och se till att ingen ska kunna komma och suga i sej den från mej. Den är unik och den är min.
Tre timmar senare var jag proppfull med ord och känslor som var tvungna att landa.
Jag ringde en vän och lät det rinna av mej sen körde jag vidare på ett möte gällande skyddsverksamhet. Vilket var bra, lite distans.

Hem och firandet fortsatte med min prinsessa. Den 22/11 handlar inte bara om att fira min dotter, det är också en dag som jag varje år även gratulerar mej själv. Att jag ännu ett år överlevt och sett till så min dotter och jag haft ett bra år. Att vi klarat alla motgångar som varit under det gångna året. Hon har haft sina motgångar och jag mina. Bådas är lika viktigt att ta hänsyn till och respektera.
Jag gläds även att det gått ännu ett år där vi varit tillsammans mycket och starkare svetsats samman. Allt roligt vi har upplevt, all kärlek vi gett varandra. Det är mäktigt när man låter sej reflektera över det.
Varje år ser jag att plushögen är betydligt större än minushögen av mina känslor och mina upplevelser ihop med min dotter. Jag hoppas att även hon en dag reflekterar så som jag över de gångna åren.

Det är också en dag som jag minns tillbaka på till när jag låg i förlossningssalen och inget hellre önskade än att kvinnan jag älskade skulle komma tillbaka till mej och vara med när jag skulle föda vårt barn. Jag minns mitt sista sms jag skickade henne med texten: Jag är på BB nu och du är saknad.
Jag minns min stora sorg hur den blandades med glädje. Jag minns hur svårt det var att bena ut alla dessa känslor, kontrasterna från det totala mörkret till det klaraste ljuset.
Jag minns min mamma och min fantastiska fina vän Tant N som kämpade ihop med mej. När jag utförde det för mej arbetet som tvunget skulle göras. Det jobb som jag ville klara av så fort som möjligt till minsta möjliga smärta. Att totalt likgiltigt och med ett hjärta som var totalt söndertrasat av sorg föda ett barn till världen. Nä det var inte så vackert som bilden på den där tavlan som jag och min ex fru tillsammans målade på. Just då var det inget vackert alls.

Jag minns också det löftet jag ger mej själv och mitt ofödda barn. Löftet om att hon ska födas till denna värld och omfamnas av kärlek.
Det är ett löfte jag gav då och det är ett löfte jag kommer att hålla till min dotter så läge jag lever. Hon ska ha tydliga ramar i livet men hon ska aldrig känna sej oälskad av sin mamma.

Så grattis till oss <3
Nu ser jag fram emot ännu ett år som jag hoppas att jag ska kunna reflektera över den 22/11-18 om att det var det bästa året i vårt liv.

Festprissen....

Jockarp.