Recension och ett uppriktigt förlåt....

På rull...

Jag vaknade och hörde att regnet öste ner. Jag låg kvar och lyssnade. Det är vackert, jag älskar att lyssna på regnet. Helst delar jag upplevelsen med den jag älskar men det gick bra i ensamheten också.
Min dotter kom in och kröp ner under täcket. Det är verkligen lyxigt att ha en dotter som älskar fysisk kontakt. Vi är så otroligt lika i det avseendet.

Dagen var blank och det är alltid lite trist tycket jag. Jag vill att livet ska levas, jag kan inte förmå mej att sitta i soffan en hel dag och bara glo rakt ut. Jag fungerar inte så och jag har noll förståelse för människor som gör det. Livet är kort.

Jag frågade Mollie om hon kände sej taggad för att åka lite bil. Jag älskar att köra bil och lyssna på bra musik. Det är en riktigt höjdare det.
Hon var på bettet och frågade vad jag hade tänkt mej, nja lite spontant föreslog jag Ullared för henne. 45 mil hej.
Okej mamma blev svaret och vi gick upp och styrade upp våra små morgonmåsten sen drog vi iväg.

Mollie kollade på tv och jag sjöng med i låtarna, drack kaffe och njöt av friheten. Vi mötte den fösta snön och min passagerare tjöt av lycka. Vi babblade lite om pulka och snöänglar och Thailandsresan. Det var fina samtal där i bilen.

Samtal ja, jag fick ett samtal på telefonen som jag blev väldigt glad över. Det var två kvinnor som hade ett vuxet och vackert samtal. (Hon och jag) Hon kände skuld men det gjorde jag allt för att hon skulle släppa. Vi pratade om barn och om livet.
Jag blev så oerhört glad över att hon hörde av sej. Det var stort. Och vi sa på återhörande. Ibland är ett litet samtal allt som behövs för att få saker bekräftat. Men många vågar inte ta steget. Denna kvinna vågade det. Tack.

Vi behövde verkligen inget i affären jo lypsyl och en nagelsax behövde vi. Men annars var jag mest sugen på att glo på folk, och folk det var det gott om. Helt hysteriskt. Hela parkeringen var proppfull och så även butiken.
Vi gjorde några timmar, vi käkade middag och gick ut från butiken utan lypsyl och nagelsax men ändå med fyra loppor mindre på kontot, visst är det väl märkligt ;)

Jag fick ett mail som gjorde mej oerhört stolt. Jag tror inte någon som inte själv skrivit en självbiografi kan förstå hur det känns att någon feedbackar ens bok och då även ens liv. Recensionen jag fick av denna kvinna var verkligen mäktig att få till sej. Jag börjar nu förstå vilka avtramp jag sätter i människors liv.
Delar av mailet kommer här....Stort tack.

Hej!

Fredagskvällen tillägnades din bok, skrev till dig tidigare att jag var imponerad av hur du skriver på bloggen.

Efter att ha läst din bok är imponerad bara förnamnet, tror hela känsloregistret för genom kroppen under läsningen. De kändes som en stormvind av kärlek, glädje, förtvivlan, förvirring, ledsamhet, ilska och förhoppning.

Att du har kunnat sätta alla känslor o händelser på print är fantastiskt, du var trots allt mitt i stormens öga.
Du har totalt utlämnat dig själv och gått rakryggad genom allt.
Jag är tacksam att få tagit del av din resa genom din bok. Tack.

Jag vill avsluta dagens inlägg med en ursäkt. Jag ska och kan inte skryta med om att jag har koll på alla socialamedier och hur det funkar fullt ut. (men jag lär mej) detta har nu ställ till det lite. Jag har nämligen hittat funktioner på både FB och Insta som göra att människor velat komma i kontakt med mej. Det gäller allt i från min resa till barn, till kommentarer om mitt utseende, att man gillar mina möbler till om jag kan tänka mej en middagsdejt. Allt detta har jag nu missa för att jag inte haft kunskapen.
Jag tänker att vi börjar om på noll där.
Dom som av någon anledningen (vilken som) vill kontakta mej gör det via mail. Leonoravilhelmsson@hotmail.com eller leonora@xn--underregnbgen-yfb.se

Tack och förlåt.

Lillchillaren ;)

Jockarp.