21…….

Blinget av den 21:a marathonmedaljen bländar mej. Men det var ingen spatsering i nån park inte. 

Vi lämnade byn med elva tåget och tog oss över sundet till Köpenhamn. Vi strosade runt, köpte våffla med glass. Det var rejält hett i solen och jag blev en aning orolig över just värmen. Jag tål den inte när jag är i rörelse.

Vi hämtade ut min nummerlapp och gick vidare ner till nyhavn, där trycket jag ner en rejäl pasta carbonara. Hem mot hotellet och när förberedelsens var klara ringde jag min tjej för att höra hur allt var på hemmaplan. Hon tog hand om Mr K och jag ville ju veta hur det gick. Vi sa godnatt redan runt åtta. Jag pluggade in öronpropparna då Mollie aviserat att hon skulle kolla Mellon. Godnatt dåårrå.

Jag sov okej och min vana troget vaknade jag tidigt, kaffe och en fralla, resorb och flätning av hår. Jag var redo. 

Jag ställde mej på startplatsen halv tio för att avverka 42 195 meter. Jag tuffade på och kroppen kändes okej. Efter fem km ser jag min dotter och mamma stå och heja. Jag log och skrek tillbaka. Så fint att se dom.

17 km och baksida vänster lår sa nej tack. Fan det var tidigt, för tidigt. Runt 22 hade jag vansinnigt ont i knäet, förmodligen för att jag ändrade löpsteg pga låret. Nä det var inte kul. Det var många krigare ute på Köpenhamnsgator en del hade inte samma tur som ja, att dom fick sin medalj. Nä människor föll som furor och sjukvårdspersonalen hade fullt upp den sista milen på banan. All cred till dom.

Vid 37 km kom fösta spyan mot ett blomstrande kastanjeträd. Jag lämnade rapport till min tjej att jag inte mådde bra. Jag har varit med om det tidigare och jag vet att kroppen håller på att stänga ner. Inte bra. Men jag blev piggare och sprang tre km till innan nästa spya kom. Efter det lyckades jag sakta men säkert ta mej in i mål och få min efterlängtade medalj runt nacken. Jag var lycklig och totalt slut. Jag fick lägga mej i gräset en stund, jag orkade verkligen inte hålla mej upprät. När jag piggnar på mej lite hoppade jag på tåget mot centralstationen och mötte upp min dotter och mor. Vi kramades om och jag fick lite choklad av myset. På tåget vidare till Sverige, i Lund hoppade vi av och satte oss och på en restaurang innan min darling kom och hämtade oss. Hon hade med sej lille Kennet och en stor bukett med gula rosor. Gula rosor efter marathon har blivit en tradition. Hon är bra fin hon. Men det bästa av allt var hennes kramar. Hon stannade kvar i Jockarp och drack kaffe med mej. Sen vilade jag ut i hennes famn i soffan på altanen innan hon var tvungen att köra vidare livet.

Med ett smärtande ben och ett leendet på läpparna kröp jag ner under täcket. Och det viktigaste av allt innan jag stängde locken för dom grönbruna ögonen var ett godnattsamtal med kvinnan i mitt liv ❤️

Jockarp.