Hon kallar mej Älskling....

Vissa människor lockar fram det bästa ur mej. Glädje, leende och skratt.
Jag vet inte vad det beror på och jag har lovat att inte överanalysera allting. Men ibland är det svårt.

Hon är inte min typ säger jag.
Vi är alldeles för olika säger hon.
Hon kvällsmänniska och jag morgonmänniska.
Jag ansvarstagande, jag lever i en viss ram med skola och jobb, hon lever i nuet.
Jag pensionssparar, inte hon.
Hon röd jag blå.
Hon gillar vin, jag är absolutist.
Hon älskar tomater, jag kräks av dom.
Jag kan säkert rada upp en hel hög till med olikheter.
Men jag låter bli. Olikheterna är bra men jag ser nog ändå mer alla likheter.

Om vi är olika eller lika.
Det spelar ingen roll i vårt fall. Redan nu har jag upplevt ett antal gånger att när någon av oss ser något i en nyans av mörkt kommer den andra med ljus. Jag vet inte varför det blir så men det är otroligt vackert. Att stärka varandra i svagheten är nog det vackraste som finns och det kommer så självklart.

Att jag träffat en kvinna som jag kan skratta hejdlöst med lika självklart som att hon torkar bort en tår på min kind. Det är vackert och det känns så självklart
Att jag kunnat omvärdera saker som jag aldrig trott skulle fungera är mäktigt och det händer så självklart med henne.
Att alla våra förslag vi kommer med ses i ja och inte i nej är lika självklart som luften vi andas.
Allt är så enkelt. Jag är jag, hon är hon och vi är vi, svårare än så är det inte.

Det är nog så här det ska vara va?

Hon kallar mej älskling...

Jockarp.