Öm i knäet men annars helt smärtfri från marthonloppet, den känslan är fin.
Sista dagen på den Franska Rivieran bjöd på sol och uppehåll. Vi började dagen på den Engelska promenaden. Vilken är en sju kilometer lång sträcka precis utmed havet. Den byggdes genom att man omskolade tiggare till byggnadsarbetare på 1800-talets England. Bara det i sej var ju fantastiskt. Att ordna jobb och med det få mat och husrum.
Vågorna var häftiga och vi satte oss vid kanten och tittade på det mäktiga. En turist som var lite för våghalsig fick se sin packning följa med det vilda havet ut. Adjö med den packningen så att säga. Mollie tyckte det var spännande och fantasin tog fart. Vad hade han i sin packning, mobil, pass och pengar. Ja inte vet vi men kanske han fick ta en vända till Ambassaden för att ordna sej ett nytt pass.
Vi fortsatte vårt strövtåg och gick en sväng i gamla stan bland alla små gränder. Var man inte kär i staden innan så blev man minsann det då.
Jag älskar smala gränder där tvätten torkar utanför fönsterna högt uppe under taknocken. Det känns så livfullt. Lite Lady och Lufsen känsla, bara pastatallriken som fattades.
Vi sög in det sista innan vi tog en taxi till flygplatsen för vidare färd hem mot byn.
Väl hemma blev det ett bad för unga fröken Vilhelmsson, hon gjordes redo för en ny skolvecka.
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar