Nummer 18.....

Lugnet före stormen...

Jag vaknade upp klockan tre på natten av värsta ovädret, det ösregnade, åskade och blixtrade våldsamt.
Där försvann min nattsömn.
Jag gick upp halv sju och då höll det fortfarande på att busa.
Frukost och förberedelse, lite i åtta gick jag ut till startplatsen för mitt 18:e marathon. Jag möttes av informationen om att säkerheten inte kunde garanteras så starten var tvungen att skjutas upp.
Hem till rummet en sväng till sen gick jag åter ni till starten.
Halv nio kom vi i väg och samtidigt ökade regnet. Vägen flöt och det fanns inte en torr tråd på min kropp.
Jag brydde mej inte utan sprang på.

Från Nice skulle vi ta oss kustvägen till Cannes, och ut med kusten kan det bli en aning blåsigt, inget undantag här inte. Den sista milen in mot mål blåste det fruktansvärt emot mej men jag var ändå stark och glad, en skön känsla.
Vågorna slog upp på vägen och det sved i fötterna, blöta fötter i fyra timmar smärtar. Men jag var nära så jag tuffade på.
In i mål sprang jag leende och när jag korsat mållinjen hörde jag myset skrika mamma. Jag log ännu större och tog emot min medalj efter det vackraste lopp jag sprungit och gick för att möta upp mitt sällskap.
Vi gick bums till en resturang och jag formligen välte i mej en pizza och en hink vatten.

Efter att vi kollat in platsen där alla skådisar hämtar sina guld palmer spatserade vi till tågstationen och åkte tåget hem till Nice.
Jag tog en uppfräschade dusch, salt i såren sved som eld men jag bet ihop och stod kvar en lång stund.

Glasstime. Mollie drog i sej fem kulor glass, jag nöjde mej med två kulor och en kopp kaffe.
Vi strosade längs stranden tillbaka till hotellet, en helt fantastisk kväll, vågorna slog kraftfullt mot stranden och himlen färgades röd.
Det var en fin dag som avslutades tidigt i bingen med att kolla på fångarna på fortet :)

Jockarp.