Myset åkte till skolan och jag skulle ut på berget. Jag hade planerat ett långpass men jag blev en aning sen ut och fick omgruppera mej en aning. Två mil fick räcka för dagen och det var nog bra det. Jag var en aning stel i kroppen efter badmintonmatchen. Det stramade i rumpan och höger sidan var stel. Efter ett par kilometer lättade det och efter ett par grymma uppförsbackar kände jag åter löpglädjen och styrkan i kroppen, en skön känsla.
En snabb dusch, lite mat i magen sen skulle myset hämtas upp i plugget.
Hon var pigg och glad och hon hade bråttom med att komma iväg.
Två timmars körning till Vetlanda. Vi välkomnades in i huset av åldermannen Walter som var tio år. Walter var Morfar till dom små stjärnorna vi skulle hälsa på.
Mormor skulle köpa ny hund, en Norfolkterrierflicka.
Mollie hoppade in i hagen där dom fem valparna befann sej och bums kom det fram en lite fröken med grönt halsband till henne, det kändes som om hon valde Mollie.
Hon satt i hagen en timme och hade ingen lust alls att gå därifrån, men det bjöds på fika och valparna behövde vila en sund.
När Mollie vält i sej bullen och druckit ett glas vatten så gick hon in i valphagen igen. En sån glädje det var att se henne glad igen. Hon var lyckligast i världen där hon satt i skräddarställningen och lät valparna krypa upp i hennes famn.
Hon var rädd om dom, försiktigt tog hon med van hand upp en liten valp och snusande henne på ryggen.
Jag bara log åt alltihop.
Vi tackade för besöket och körde söderut igen, inom Växjö för en bit mat.
Med munnen full av mat fick vi den enda pausen under resan hem. Annars pratades det oavbrutet om dom små noffetjejerna ;)
En mycket fin dag. Glädje.
Jockarp.
Gud så söta, det är så man storknar :)
SvaraRaderakram