Rädd....

Förmiddag på berget....

Sigge hade haft en tung natt och den informationen mötte mej vid morgonkaffet.
Dagen blev med det tung, han fick en tur ner till havet och han var just då väldigt pigg.
Men han ska inte lida, det är inte rättvist.

Jag lämnade myset i skolan och begav mej ut på berget. Jag var tung i sinnet, ledsen och jag grät. Tårarna rann för Sigge men kanske främst över Mollies sorg. Jag har inte en aning om hur hon kommer reagera när timmen är slagen. Jag är rädd.

Himlen var klar, solen sken, en minus och helt vindstilla. Jag hade tårar på kinderna och dom sved i kylan men jag var ändå så väldigt tacksam över livet.
Jag befann mej i den fantastiska bubblan som löpningen ger. Perspektiv sattes på saker och det benades liksom ut.
Frisk luft i lungorna och hjärtat som slog. Jag log, vände mitt huvud mot solen och sprang starkt upp och ner på grusade vägar.
22 km höll jag på att ömsom fälla tårar ömsom le av lycka.

Hem och lite mat innanför västen, sen var det arbete med veden. Jag jobbar på stenhårt just nu för att allt ska vara förberett, min lediga tid är än mer viktig dom dagarna jag är tillsammans med fröken särbo. Jag vill inte hålla på att jobba när vi ses, då vill jag vara närvarande och nära.

Mollie kom hem från plugget och med sej hade hon en väninnan, dom klarade sej själva en stund till jag ansåg att arbetet skulle avslutas för dagen.
Middag lagades och när det var uppätet drog vi igång med läxan. Det stundar tydligen prov. Jag hade andra göromål men jag lämnade dom åt sidan, jag var nyfiken på vad Mollie skulle göra.
Hon hade fått tips av fröknarna hur man skulle kunna lära sej saker på ett enkelt sätt.
Så vi började tejpa ihop papper som hon sen skrev stödord i en punktlista gällande järnålder, bronsåldern och stenåldern. Intressant även för mej ;)
Dessa sattes sen upp på garderoben och är nu tänkt att hon ska läsa på.

Jockarp.