Glad gubbe, kalkon och krossade hjärtan....

Lundatjejerna förgyllde verkligen min eftermiddag igår. Det var samtal, fika, mys med magen och även ett litet sk pojkstreck, dom kom fram till att lilla magen skulle målas. Sagt och gjort, och den blev väldigt fin, problemet var bara det att när vi läste på pennorna så stod det att dom var vattentålig,hehe så det kan ju bli tufft att få bort den glade gubben. Det kunde i och för sej vara lite komiskt att komma in på förlossningen och glädja en och annan sköterska. Men jag vet inte om det skulle uppskattas..

Sen bar det av till listerlandet på kalkon middag, det var varmt och öppenhjärtligt precis som vanligt med den familjen, det tackar vi för.
Det var fler brustna hjärtan där vilket ledde till samtal i just detta ämne.
Jag blir så ledsen när jag hör att den ena efter den andra blivit bedragna och lämnade, vad är det för fel på mänskligheten? Eller har det alltid varit så och jag har levt ett bekymmersfritt liv. Kan de vara så att bara för att man själv sitter med ett blödande hjärta så tar man in allt elände som händer runt omkring en?

En annan tanke som jag brottats med sen mitt inlägg igår är frågan om varför min sk fru inte hört av sej och viljat lösa alla formaliteter med mej, och hämta resten av sina saker som står här och bränner.
Vill hon verkligen inte lösa detta innan knytet kommer, det måste ju vara betydligt mycket värre att behöva komma hit när vårt fantastiska lilla barn ligger här och joddlar.
Jag tror att jag skulle blivit alldeles förkrossad om jag gjort som hon och sen hade sett det lilla kärleksfulla underverket som är lyckligt ovetande om allt tragiskt som har hänt.
Jag får liksom ingen ordning på hur hon tänker, om hon ens gör det. Eller är det helt enkelt så att hon är i Stockholm hela tiden hos sin stora förälskelse?

Jag har också varit upp över öronen förälskad, och då var det som om allt bara kretsade runt henne och mej, och dom känslorna är ljuvliga att få ha upplevt, det är jag tacksam för att jag fått gjort.
Men jag funderar på om dom känslorna kan vara så starka så att man är villig att offra så mycket som hon gjort, hon har offrat ett underbart hem, en fru och kanske det vackraste som kan hända i ens liv, att få vara med om att få barn, och vara med det så länge man lever.
Kan denna förälskelse vekligen varit värd allt detta? Ja det återstår väl att se de, när de första starka förälskelse känslorna svalnar en aning och livet blir till vardag och allt går på rutin, precis så som det gjort i vårt liv de sista året.
Det här med bröllop och barn det såg jag som en utveckling och början på något nytt, stort och fint i vårt förhållande, något som skulle utveckla oss och ta oss framåt till oanade höjder.

Hon måste sett på det med helt andra ögon.

Förmiddag i Jockarp