Barnfunderingar och solsken...

Gårdagen avslutades med en riktig brakmiddag, mina bägge grabbar var också medbjudna och dom skötte sej galant. Värdparet hade en liten franskbulldogg tjej vid namn Greta. Greta var bara 14 veckor gammal, men de var en tuff tjej, dom lekte nog tre fyra timmar av dom fem vi var där, så jag kan ju säga att grabbarna har sovit som små stockar i natt, och det är fortfarande två slagna hjältar som ligger här, frågan är då bara, hur gick det för lilla Greta, hon behöver nog lite massage idag...

Denna dagen startade med solsken och två minusgrader. Matade hästarna och tittade ner på en frostigt dimmigt vesan. Det är helt otroligt vad vackert det är, dom som aldrig sett en soluppgång över vesan måste sakna något i sitt liv. Fantastiskt vad naturen har att ge oss och oftas hinner vi inte med att se det, tyvärr.

Det värsta med denna söndagen är att jag har fått den grymmaste förkylningen som nånsin skådats på vår jord, och de är inte bara snoken som läcker, de har nu också satt sej på stämbanden så de låter som att jag varit och tullat i barskåpet, vilket inte hade varit en så god idè med tanke på att jag är gravid och nykterist nu mera. Förhoppningsvis släpper det, för i morgon är det dax för hjärnskrynklaren igen och då är det bäst att man sjungt upp ordentligt.

Idag har jag passat på mellan snytningarna att läsa lite i vänta barn boken, det är en bra bok, och de känns som om jag ligger lite efter, jag har lagt allt detta åt sidan och bara försökt att förstå varför min sk fru lämnat mej, men nu måste jag ta tag i smärtlindring och ev en dola, många frågor som man inte ens ska behöva tänka på innan något så stort, fint och underbart ska till att ske. Men nu är ju inte mitt liv som alla andras.
Det är ju lite jobbigt när man kommer till kapitlet vad det gäller partnerns hjälp och stöd, det gäller från förlossningen och framåt, de står att partnern har en stor betydelse den första tiden, dels att underlätta för mamman, genom avlastning med praktiska saker och att ge trygghet, och de är bra om partnern kan vara hemma den första tiden, för det har stor betydelse för framtiden. Att vara två om de nya barnet stärker gemenskapen i familjen....Är det någon som har någon idè hur jag ska lösa det?

Kan bra säga till min sk fru att jag trodde du visste vem du var och vad du ville, men nu skulle jag nog inte välja dom orden.
Du har nog lämnat mej i den värsta sits man kan lämna en människa i, men de måste ju vara skönt att vara så kall och hård så att man slipper tänka på någon annan människa  än sej själv. Jag skulle vilja att du var det trädet som jag kunde luta mej imot när vårt barn ska födas till dennna värld. Men du har valt att stänga oss ute.

Livet är hårt, men det är värt att leva.

Jockarp