Främlingar....

Det där med att komma hem till byn, till Jockarp, till Månsagården. Det är något speciellt och det blir starkare och starkare ju äldre jag blir.
Jag har åkt jorden runt. Jag har varit på resor år i mitt liv. Jag har åkt och jag har kommit hem. Hem till samma plats. Den där platsen som är så otroligt viktig för mej. Den där platsen som är min trygghet. Den platsen som allt börjar på. Varje resa startar just i Jockarp.
Jag tror att det har gjort att jag vågat kasta mej ut i det okända. Jag har varit modigare än vad jag egentligen vågat och jag tror att anledningen till det är just Jockarp. Att jag vet att jag kommer komma tillbaka dit igen och där är jag trygg.
Det finns inga hot, det finns inga faror, ingen ondska. Det är vackert, det är mjukt och det är fullt med kärlek.
Sist jag kom hem och körde upp i allén kände jag det starkare än nånsin. Jag tänkte att här finns allt och det är mitt hem.

Jag gick in och jag började styra med hushållssysslorna och jag kände en enorm glädje över att få gå där barfota och känna trägolvet mot mina fotsulor. Träplankor som kommer från träd som är flera hundra år gamla och golv som legat hundra år i palatset, golv som andra fötter tassat över. Historia, minnen.
Jag tänkte på dom människor som passerat i mitt liv, som jag älskat, som har varit så viktiga för mej. Människor som gått på dessa golv som just nu är främlingar för mej. Främlingar med minnen. Det var en märklig känsla.
Jag funderade över vilka fler människor som kommer sätta sina fötter på just dessa golv. Vilka mer kommer skapa minnen med mej i Jockarp?

Jag ser framemot det. Jag ser framemot möten med dessa människor som just nu är främlingar för mej.

Nu ska jag resa bort i några dagar, för att uppleva, utvecklas och för att få komma hem igen.

Jockarp.