Flykt eller kamp.....

Bryggan. Inga problem.

Rädsla.
Jag har funderat mycket på rädsla sen jag fick vara med om en händelse gällande rädsla. Det var inte mej själv det handlade om utan om min dotter.
Vi var på resa och vi kom till en sjö som hade en brygga och även en flotte som det fanns två olika höjde på hopptorn.
Mollie började att hoppa från bryggan inne vid land. Hon var glad och hon tyckte det var superskoj. Jag såg att hon sneglade mer och mer på flotten som låg ute i sjön. Det var andra barn som tjoade och tjimmade på flotten.

Hon pratade med mej om hon fick simma ut. Ja det fick hon. Hon vågade inte och bad mej följa med, men nä jag ville inte bada alls, jag ville vara på land.
Jag satte mej på bryggan och jag såg hur hon tampades med rädslan över att simma över själv. Det kom ett par andra tjejer som hoppade i och började simma. Jag sa till Mollie att häng med tjejerna nu så slipper du simma själv. Hon samlade mod och simmande efter. När hon nådde flotten hoppade hon och vinkade till mej med ett jättestort leende på läpparna. Jag kände en stolthet.
Hon hade övervunnit sin rädsla.

Det lilla hoppet. Inga problem.

De lilla hopptornet angreps. Hon gick upp, hon gick ner. Hon hoppade från flotten, hon hoppade upp igen och hon gick åter upp på de lilla tornet. Hon var rädd. Hon stod en stund men sen släppte hon och så hoppade hon. Jag såg hur lycklig hon var när hon övervunnit sin rädsla. Hon hoppade några gånger från de lilla tornet sen såg jag henne gå upp på de stora tornet. Med ens visste jag att innan dagen var över så skulle hon hoppa från det stora tornet.
Hon gick upp, hon gick ner. Det höll hon på mer i cirka 30 minuter. Hon gick tillbaka och hoppade från det lilla tornet och sen gick hon upp på den höga igen. Hon gick ner och satte sej på flotten och grät.
Det var flykt eller kamp.

Hon gick åter upp på darriga ben. Hon gick ner. Ja så höll hon på till de kom en pappa till ett annat barn till undsättning. Dom pratade en stund sen klättrade hon åter upp. Hon var rädd. Pappan höll hennes hand och hon kastade sej ut på okänd mark. Hon klarade det och det fanns inga murar som var för höga för henne i det ögonblicket. Hon hade fixat detta och hon kunde fixa allt. Hon var så otroligt glad. Hon hoppade och hoppade. Hon vinkade till mej och ropade. Jag klarar det mamma.
- Jag ser det hjärtat svarade jag. Du är grym.

Men vad är det då med rädslan? Det håller oss tillbaka, det får oss att se något som omöjligt. Det är en spärr. När man övervunnit rädslan stärks man. Starkare och starkare. Jag såg det så tydligt i min dotter. Hon var livrädd, hon var ödmjuk, inget var självklart. Men hon kämpade på, hon vågade och det stärkte henne.
Jag var så otroligt stolt över henne. Jag pushade inte henne, det fanns inga krav från någon, bara hennes egen kamp. Hon ville, hon var rädd men hon vågade. Hon blev min hjälte.
Det är så otroligt viktigt för hennes utveckling, för hennes liv och jag var glad över att få uppleva dessa timmar med henne.

Det stora hoppet. Inga problem. <3

Jockarp.