Rösten....

Morgonen började med ett väldigt tydligt förtydligande gällande Mollies taxitider. När jag var klar frågade jag chaffisen om vi förstod varandra så att missödet med att Mollie blev ifrånkörd skulle för alltid vara historia. Det verkade på honom som vi överens. Tack för det liksom.

Vidare en rejäl luftninga av kroppen. 20 km löpning på ett höstigt berg. Jag hade långärmat på mej och kanske att det var lite väl mycket. Men futtiga 10 grader vid starten gjorde mej lite småfeg. Jag ogillar skarpt att frysa.

När jag kom hem stod det ett dukat frukostbord på undantaget. Mysigt och lyxigt. Vi åt och blarrade en stund därefter fick vi ta tag i lite förflyttning av hästar.

Nytt bete och gräset var tjockt och dyblött. Dynsura dojor hej.

Eftermiddagen började med ett möte vidare var det fullt ös i vedsvängen. Min fösta arbetsdag gav mersmak, vi hade galet skoj och det pratades oavbrutet om allt som hänt under sommaren, många historier och många minnen.

En av mina närmaste kom med ett sorglig besked. Han tänker lämna oss. Ibland tar livet nya vändningar och i hans liv finns det ingen annan väg. Familjen först vilket är väldigt vackert.
Men saknaden kommer bli massiv, vi har dela våra historier, våra jobba dela i livet. Pratat, lyssnat, kramats och funnits där.
Det är fint att bära det med sej. Ljust och vackert.

Mollie Vilhelmsson hängde med mormor och morfar under eftermiddagen och nu har hon för första gången varit och röstat. Hon slickade igen kuvertet och det första hon sa till mej när hon slog upp sina bruna ögon var:
- Kuvertet var jättegott att slicka på.
Jag bara log åt henne och tänkte vilket bra fösta minne hon fick av att lägga sin (mormors) demokratiska röst.

Jockarp.