Vi har inneboende i form av fyra kamphundar vilket förgyller livet, inte för mej kanske, men för Mollie hon är väldigt glad. Jag tycker nog mest att dom skitar ner och luktar illa ja ;) Men jag konstaterar ändå hur bra det är för barn med djur. Ansvarstagandet. Mollie vet att dom behöver mat och promenader. Hon är med på det och går gärna en extra sväng.
Vi hade en fantastisk skön lördagspromenad, som innehöll att från spänning, utmaning till skratt och mjuka klappar.
Vi njöt alla sex av den härliga morgonen på berget.
Fortsättningen, en chill frukost och ännu chillare lunch. Men där nånstans fick jag nog, ett anfall av nån felande bokstav fick mej att få luft under vingarna och dra in den sista veden, jag öste på så sveten sved på mina armar som var småsåriga av bark mot hud.
När högen var som bortblåst gav jag lilla fröken Vilhelmsson förslaget att köra till stranden. Lite väl optimistisk var jag kanske när jag sa till henne att ta med badkläder. 16 grader i vattnet, hua. Men jag behöver havet och det blev en väldigt härlig stund på den nästan folktomma stranden, Mollie ritade i sanden och vi lekt lite i en klätterställningen. Det var sån där tid som räknas som kvalitetstid. Hon och jag och inget som kunde få oss fokuserade på annat än just det. Hon och jag, vi ;)
Hon plockade med sej lite kottar och nötter på vägen, hon hade en bild klar i huvudet vad det skulle bli när hon kom hem. Jag fattade inget, men jag har lärt mej med åren att hon får en klar bild och hon jobbar mot det målet. Det spelar inte så stor roll om vad jag tycker eller tänker i det läget. Så kottar och nötter åkte med hem till byn.
Hem och vi dumpade kamphundarna på undantaget. Jag återställde hemmet efter hundinvasionen, så skönt att få allt i sin ordning igen.
Lördag var det ja, så vi gick all in på mysandet i soffans hörn. Vi är bäst på det, Romerska bågar, kaffe och tända ljus.
 |
| Så vilt, så still...... |
Jockarp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar