Bojor och kedjor......

Det finns människor som kommer i min väg, som ibland visar mej tillbaka till hur det ska vara. Till hur det ska kännas. Jag har upplevt det förr och jag har upplevt det igen.
Men med det kom jag även till insikt med hur mycket människor faktiskt kan förstöra för varandra, känslomässigt. Att såren som lämnas kvar ibland kan vara djupare än man tror. Inte att man tvunget vill tillbaka till det gamla, absolut inte, men att det är fastkrokat in i ben och märg, djupt in i hjärtat, att man tror att det är så det ska vara. Jag visste att det inte skulle vara så men ändå stod jag kvar. Och den känslan har jag burit med mej. Jag har varit fastkedjad.

Jag kom tillbaka till livet under några dygn, Kedjorna bröts och jag fick åter känna det som är vackert, mjukt och så otroligt starkt på samma gång. Jag var åter fri från mina bojor, mina bojor som jag inte ens vetat att jag burit med mej. Det var så vackert så när jag förstod så började jag gråta.
Att träffa människor som endast vill mej väl, vill finnas med mej, hos mej. Att få ge mej av sin kärlek. Människor som inte kräver något tillbaka. Det är så otroligt stort, så otroligt vackert.
Och vad gör jag med det?

Ja vad gör jag med det. Just nu vet jag inte men jag är oerhört tacksam över att min ögon öppnats på ett nygammalt sätt. Att mitt hjärta är mottagligt för värme och kärlek.
Ibland är det verkligen inte lätt att vara Leonora Vilhelmsson, men just nu när jag känner så mycket, så starkt och det med mitt hjärta, tja då är det något enklare faktiskt. Denna hösten och vintern kommer bli en magisk resa.
En resa utan fängslen och bojor. Jag ser det nu.

Och för att stärka hjärtat, sinnet och min kropp så har jag ju kommit på att löpningen är ett utomordentligt bra sätt. Jag fortsätter med rörelsen för att förstå mina känslor, för att förstå mina tankar för att min kropp ska tjäna mej på bästa sätt och samtidigt hålla sej i topptrim. Vissa kallar det för distraktion, jag kallar det för meditation.

Jockarp.